I dag är debatten om ”glädjebetyg” och påtryckningar på att sätta högre betyg från rektorer och föräldrar igång i DN och SvD. En rapport som Lärarnas Riksförbund lägger fram visar att ca 10% av betygen kan vara för höga på grund av att läraren har blivit pressad. (LR) Häromdagen skrev man i DN om att de nationella proven rättas olika av Skolinspektionen och elevernas lärare; ”för var nionde elev sätter Skolinspektionen IG där läraren på elevens egen skola beslutat om ett MVG i betyg.”
Jag har ingen anledning att betvivla dessa uppgifter och siffror. Att ett skolsystem där det medför ekonomiska fördelar för den som sätter höga betyg drabbas av betygsinflation är inte så konstigt, och att bedömningen av elevernas prestationer skiljer sig mellan olika lärare även om inga ekonomiska baktankar påverkar är inte heller konstigt.
Så är det nämligen när det är förmågor som ska bedömas.
Jag läser i Metro att andelen elever som blir underkända på körkortsuppkörningen varierar beroende på vilken examinator som gör bedömningen. Variationen är ca 20 procentenheter inom en kommun och 30 procentenheter mellan kommuner, och jag tycker att det är ett rimligt antagande att det är minst lika stor skillnad inom skolans värld.
Det är nämligen förmågor som ska bedömas, inte faktakunskaper.
Liksom Per Acke Orstadius tycker jag att vi borde sluta diskutera hur vi kan göra betygen ”rättvisa” eller ”rättvisande”; diskussionen borde i stället handla om ”hur meningsfullt det är att använda betygen som urvalsinstrument [...] Betygen har blivit till något av en helig ko, vars existens inte får ifrågasättas. Detta är märkligt, eftersom betygssumman inte säger något om vilka studenter som är lämpligast för de olika utbildningarna.”(SvD)
Jag har skrivit om det här så många gånger tidigare att jag inte orkar länka till alla inlägg, men här är två centrala inlägg: ”Se upp, dörrarna stängs”, ”Skriftliga omdömen”
————————–
Uppdatering: Jonas Vlachos i Sydsvenskan och ledare i SvD. I ledaren skriver man att skolorna och lärarna ” inte får fiffla” med betygskriterierna. När debattörer skriver sådant undrar man ju om de läst kriterierna? Det är ju inte som att vi behöver ”fiffla” med dem för att de ska vara öppna för tolkningar! Här är ett ofifflat betygskriterie för Svenska (läsning) i år 9:
(Eleven ska) ”utifrån egna erfarenheter, olika livsfrågor och omvärldsfrågor, tolka och föra välutvecklade och väl underbyggda resonemang om budskap som är tydligt framträdande och budskap som kan läsas mellan raderna eller är dolda i olika verk.”
Tolkningsmöjligheterna är oändliga i alla led, några exempel:
- Vilka livsfrågor och omvärldsfrågor anser läraren är viktiga?
- Vad är ett välutvecklat resonemang?
- Hur låter man eleverna föra ett resonemang? Skriftligt, muntligt eller i en debatt?
- Vilka budskap kan läsas mellan raderna eller är dolda?
- Vad innebär ”olika verk” (antal eller genre?) och hur många måste eleven analysera på detta sätt?
Det borde vara uppenbart för alla att det inte finns någon som helst möjlighet att samtliga lärare ger eleverna samma förutsättningar och bedömmer på samma sätt utefter ett sådant kriterie. Rättvisa betyg är alltså en omöjlighet, med eller utan ”fiffel”.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, betyg, skriftliga omdömen,
55.603331
13.001303
Intressant? Dela med dig via: