Uerê-Mello-metodiken är utarbetad för traumatiserade barn i Rios slumområden och har nu införts på 150 grundskolor i Rio. För att barnen ska kunna ta emot undervisningen i skolan måste deras hjärnor ”värmas upp” och de ”gamla soporna” rensas ur. Därför är dagens första timme viktig. Läraren går igenom 5-6 moment i rask takt den första timmen:
”Läraren börjar alltid med att säga något positivt om eleverna: Vad fin du är i dag! Vilken söt blus! Och alltid med ett leende, ett skratt – och med ögonkontakt.” Sedan pratar man om vad som har hänt sedan i går, för att få bort barnens blockeringar, och fortsätter med att barnen får berätta om en nyhet de sett eller hört. 5 minuters stretching följs av muntliga språk-, matematik och minnesövningar och sedan är morgonrutinen avklarad och skoldagen kan fortsätta.
”– Men inga böcker den första kvarten, och inget att skriva av från tavlan. Nej, bara muntligt och visuellt. Läraren berättar om historiska händelser till exempel och visar på kartan. Läraren måste vara en sagoberättare. Då minns barnen allting.”
Jag tycker att det låter som en utmärkt metodik! Dessutom är det ju skönt och slagkraftigt med rim; flumpedagogik, slumpedagogik och…
Ja, det krävs ytterligare ett ord. Vad kan det vara?
Skolinspektionen hyr in holländska inspektörer för att granska svenska grundskolors undervisning i engelska. (DN, SvD)
Carina Abréu som leder projektet framhåller att inspektionerna kommer att ske tillsammans med svenska inspektörer och att huvudsyftet är att inspektörerna ska lära sig av varandra.
De svenska lärarförbunden är irriterade för att de inte har blivit informerade…
Jag tycker att ett internationellt samarbete låter utmärkt. Visst behöver inspektörerna som besöker ett annat land läsa in sig på de aktuella läroplanerna till en viss del, men så länge man inspekterar enskilda ämnen i skolan behöver man ju inte ingående kunskap om annat än kursplanerna. De utomstående ögonen kan se sådant i undervisningen som vi har blivit hemmablinda för, och sedan är det de svenska inspektörernas arbete att överföra den kunskapen till svenska förhållanden.
Bloggat: För en mer fördjupad genomgång, se Morrica.
Jag tänkte skriva någonting klokt och dräpande om förskolan Lövgården i Sätra, men jag kom av mig… Läs artikeln själva.
Det är ju tillräckligt tokigt att tillåta förskolor som bygger på pedagogik utarbetad av en sekt, men bortsett från det; hur har de fått tillstånd med de förutsättningarna?
Att förtroendet för Maria Wetterstrand har ökat har slagits upp stort i dag. (DN, Expressen, SvD)
Det tycker jag att hon är värd.
Inget snack om saken.
Men om jag har förstått saken rätt så ska hon avgå efter valet. Är det inte så?
I så fall, vem är hennes efterträdare?
Ska Mp lyckas casha in röster på Marias popularitet i det här läget gäller det nog att hon presenterar en värdig efterträdare redan innan valet. Annars är det ju som att köpa den där berömda grisen… .
I Aftonbladet finns tre artiklar om sexualundervisningen i skolan. (1, 2, 3)
RFSU vill att utbildning i ”sex och samlevnad” ska vara obligatoriskt i lärarutbildningen och menar att ämnet är relevant i alla stadier och inom alla ämnen. Jag håller med. Även en matematiklärares vardag består av möten med elever som har frågor och funderingar. Alla lärare behöver kunskap i att hantera frågor om sex och samlevnad. ….Men jag tror att vi bör koncentrera oss på samlevnadsdelen i den generella utbildningen och inte begränsa oss av termen ”sex och samlevnad”. Sex är en del av vår samlevnad, men långtifrån allt. Det vore synd att inte passa på att föra in frågor om klass, genus, kultur, handikapp mm i den generella samlevnadsutbildningen.
Det är också viktigt att tänka på den komplicerade situationen som en lärare befinner sig i när h*n försöker upprätthålla relationer och föra diskussion på en lämplig nivå med ett stort antal individer. Lärare får ofta kritik för att de har en gammalmodig syn på det här med sex, är fega i sin undervisning och inte tar upp tillräckligt avancerade ämnen i sexualundervisningen. Men då måste man tänka på att inte alla i klassen är på samma nivå. Bara för att en elev är redo att diskutera för- och nackdelar med analsex så betyder det inte att alla är det. Gränsen mellan en lärare som RFSU skulle kalla modern och skicklig och en som begår verbala övergrepp på eleverna beror bara på vilka elever vi utgår från.
Den här filmen hittade jag hos Anders, som i sin tur hittade den hos Jonas.
Observera att jag kategoriserar den som ”flumpedagogik”.
Ni som fortfarande känner att termen ”flumpedagogik” känns lite för mycket 70-tal, tänk på att det faktiskt är det här som är motsatsen till Björklunds pedagogik. Att utgå från varje individs förutsättningar och intressen. Att utveckla eleverna till tänkande och kreativa individer som lär under hela livet. Vi valde att kalla oss flumpedagoger av retoriska skäl, men flumpedagogik är inte en återgång till förgångna tider. Det är framtidens lärande. Eller hur?
—————————–
För övrigt finns två lärarrepliker på gårdagens artikel i SvD. Per Kringberg utmanar Stefan Fölster att sätta foten ute i verklighetens skola och Helena von Schantz klämmer i med dagens mening :
”Ska läraryrket återupprättas och skolans kvalitet säkras måste staten ta tag i mer än penningpungen”.
En del personer som söker efter någonting speciellt på nätet och hittar hit måste bli mer besvikna än andra… Janne har kallat mig hans ”fönster mot omvärlden” och flera fildelare har kallat mig en ”okunnig idiot”, men ingen har hittills sagt att jag har en ”sexig privatblogg”!
Om du som söker en sexig privatblogg hamnar i min blogg igen hoppas jag i alla fall att det blir i det här inlägget. Jag har gjort ett försök för din skull, men sexigare än så här blir det tyvärr inte!
Stefan Fölster, Anders Morin och Monika Renstig utkommer idag med boken Den orättvisa skolan. Man säger att skolans resursbrist är en myt. Att det i stället är mängden tid som lärarna tillbringar med eleverna och kvaliteten på lärarna som är direkt avgörande för att målen nås. (SvD, Sydsvenskan)
Resurser har diskuterats flitigt bland oss lärarbloggare (kanske främst i Flumpebloggen) och visst är det ett besvärligt begrepp, men i mediadebatten låter det som att man från skolans håll ropar efter mer pengar, punkt. Och så är det ju inte! Alla har väl en idé om vad resurserna ska gå till?! Författarna säger att det inte är resursbrist som är problemet utan hur resurserna används.
Ja, självklart!
Jag brukar skriva att det är resurser till (1) mindre undervisningsgrupper, (2) att utveckla ett tematiskt samarbete och (3) kompetensutveckling vi behöver mest i skolan. Jag tycker precis som författarna att det är viktigt att lärarna har mycket tid med eleverna och att lärarkvaliteten är hög. Dessa tre huvudpunkter är vad jag tror kan leda till detta. Huvudresurserna som lärare behöver i skolan är tid, kompetensutveckling och en kompetent ledning. För att kunna vara en god pedagog behöver man få möjligheter att vara det.
Jag tycker att man pekar ut rätt problemområden: (1) orättvisorna som kommunaliseringen medför, (2) att lärarna har för lite tid med eleverna och (3) att en kompetenshöjning behövs, men jag är tveksam till lösningarna.
Författarna vill t ex öka lärarnas tid med eleverna genom att förändra läraravtalen ”så att lärarna är mer tid i skolan”. Jag har då aldrig sett en lärare som går hem innan eleverna gör det. Nej, det är förändringar i samarbetet, minskade administrativa uppgifter och en kompetent ledning som behövs.
Man vill också höja lärarkvaliteten genom att ”locka de bästa förmågorna till läraryrket” med hjälp av hög lön, ”även om det sker till priset av en lägre lärartäthet.” Jag tror på bibehållen lärartäthet men med ett bättre samarbete och kompetensutveckling.
För övrigt skriver man att resurserna har ökat de senaste åren trots att resultaten sjunker. Det kan ju tyckas underligt, men då får man ju räkna med den förändrade samhällsbilden. I kommentarerna till ett tidigare inlägg om detta plockade jag fram skolverkets siffror på hur många fler elever med utländsk bakgrund vi har att undervisa som exempel, och det finns fler. (Mer här)
Man skriver också att fler lärare inte automatiskt ger bättre prestationer och lyfter fram den underliga informationen att ”varje lärare undervisar i snitt 12 elever.” Jag blir alltid lika konfunderad av siffrorna på lärartätheten. Alla lärare jag har jobbat med de senaste åren har haft över 100 elever, ibland upp till 250! Här måste det ju finnas omfördelningar att göra! Och nya sätt att räkna som inte är så missvisande. Om man ser framför sig att lärare sitter med en grupp på 12 elever så är det klart att man inte inser behovet av fler lärare; man kan ju t o m lätt minska antalet lärare, för vad spelar det för roll om man tar hand om 14 elever?
Mer i media: Lärarfackens reaktion (SvD), Eva-Lis Sirén och Metta Fjelkner skriver ungefär samma sak som vi diskuterar här (SvD), SKL´s strategi (SvD), Bloggat: Lilla O,
Skolverket skriver i dag att ”det finns stora skillnader i hur olika kommuner och fristående skolor deltar i statliga satsningar för ökad måluppfyllelse. Något som i slutänden kan påverka likvärdigheten i skolan. 18 kommuner har exempelvis inte sökt statsbidrag för fortbildning inom lärarlyftet alls sedan starten 2007. [...] De fristående skolhuvudmännen har i mycket lägre utsträckning än kommunala huvudmän tagit del av de statliga satsningarna.”
Som möjliga förklaringar anger man dels att ”mindre kommuner och fristående skolor inte har samma administrativa organisation som större kommuner”, men också att ”en del kommuner väljer att avstå på grund av krav på medfinansiering.”
Mitt deltagande i lärarlyftet stoppades på grund av att kommunen ställde krav på medfinansiering av skolan, vilket Skolverket inte ens tycks räkna med som ett alternativ. (Mer om det här.)
Jag har inte varit så engagerad i det här med friskolor i år…
Förra året skrev jag flera spaltmeter om det.
Men jag tycker att man ofta ser uttalanden om att det inte är en så viktig fråga med hänvisning till att det trots allt inte är en så utbredd skolform. Därför blir jag förvånad när Skolverket skriver: ”44 procent av gymnasieskolorna är idag fristående skolor” och ”antalet fristående grundskolor har mer än fördubblats på tio år”. 44 procent! Kan det stämma?
Dessutom skriver man att ”allt fler fristående skolor börjat bedrivas i aktiebolagsform inom större koncerner. Idag ansvarar ett tiotal större utbildningsföretag för närmare 30 procent av alla elever som går i fristående skolor.”
Skolverket ser ett behov av att studera hur detta påverkar ”såväl elevers skolgång som kommunernas möjligheter att ha överblick och övergripande ansvar för utbildningsverksamheten.” Det behovet ser jag också, och det kanske är dags att börja skriva lite om det igen…
Tydligen är skadeglädje om inte den enda sanna, så i alla fall sann glädje. ”Ett japanskt forskarlag har gjort en studie där man kom fram till att komplexa sociala emotioner som skadeglädje och avund gick att spåra tydligt i hjärnan. När försökspersonerna kände skadeglädje aktiverades samma delar av hjärnan som när de fick en konkret belöning”. (SvD)
Jag tror inte att jag skrattar av skadeglädje, men skrattar gör jag!
När du jobbar med ett arbete så kan det vara bra att spara även tidigare versioner i datorn. Ibland händer det att man inser att ändringarna man gjort inte var så lyckade och vill återgå till den tidigare versionen… Om du gör det så måste du vara noga med att döpa dokumenten tydligt så att du håller reda på vilken som är den senaste versionen. Annars kan det hända att du sitter och arbetar i onödan i flera timmar eftersom du råkat använda en tidigare version…
Det blev inget förbud mot vinst i friskolor på den socialdemokratiska partikongressen i Stockholm (Expressen) och visst håller jag med om att man inte får låsa sig vid den debatten. Man måste gå vidare, vilket man tydligen har problem med. (SvD) Men jag håller också med Martin Lind från Örebro:
-Att skolor är vinstdrivande handlar ju inte bara om att de går med överskott. Det handlar också om vad som är syftet med hela verksamheten, att skolan drivs med det övergripande syftet att gå med vinst. Problemet med det är att det krockar med skolans uppgift att tillgodose ett samhällsintresse. (DN)
Martin ser till kärnfrågan och inte till friseringen av politiken. Bra!
Jag tycker att det är obehagligt när man blir för valtaktisk inom politiken:
- Vi förlorade massor av pensionärsröster förra valet. Dessa kan vi ta tillbaka nu om vi sköter det här bra, kommenterade Malte Lindborg, ombud från Skåne. (DN)
- Olikheterna ställs på sin spets i storstäderna och man måste också komma ihåg att hälften av alla som får rösta i riksdagsvalet nästa år bor i Stockholm, Göteborg eller Malmöområdet. Om tio år lär 60 procent bo i dessa tre områden och det är strategisk helt avgörande att vinna dessa väljare om man vill nå den politiska makten, säger Anders Nilsson i SvD.
Jag förstår att man måste vara taktisk i sitt tänkande som politiker, men jag vill inte höra det. Det bör inte lysa igenom! Jag vill att politikerna ska tala sig varma för sin synpunkt med hänvisning till kärnfrågan, oavsett vilken den är.
Först då kan jag ta ställning till den förda politiken.
Först då känner jag att det är meningsfullt att gå och rösta.
Just nu arbetar jag under kraftig tidspress för att få klart min examensarbetsplan till på måndag. Jag har återigen konstaterat att jag inte är en så bra elev… Jag passar helt enkelt inte in i mallen!
När jag får, eller tar på mig, en uppgift blir jag jättenyfiken och ivrig på att ta reda på mer om saken; och det gör jag. Jag går på alla föreläsningar, rusar iväg och läser en massa böcker och söker på nätet. Jag lär mig massor! Men sedan kommer nästa steg i processen. Jag ska redovisa vad jag har lärt mig och hur jag tänker i en färdigutformad mall och vid en speciell tidpunkt… Det är här det brister! Även om jag nuförtiden till slut får ihop någonting att redovisa så känner jag varje gång att det är så mycket jag inte har sagt eller skrivit.
Jag lider inte så mycket av det, men det är viktigt att tänka på att det i våra klassrum sitter en massa elever som fungerar som jag. De har lärt sig bra mycket mer under kursen än vad de redovisar. I dag beror det snarast på en tidsoptimism kombinerat med begränsande uppgifter, men under grundskolan och gymnasiet fanns det andra anledningar.
Den ivriga eleven som brinner för att berätta vad h*n lärt sig har aldrig varit jag. Mina lärare har inte betytt tillräckligt mycket för mig för att jag skulle känna någon tillfredsställelse av att göra dem nöjda och betyg som morot har aldrig fungerat. Dessutom skulle ett uppvisat intresse ha inneburit socialt självmord.
Sanna, i bloggen Jag ska bli lärare, liknar sin utbildning och sina tankar om olika problem vid en Rubiks kub och Morrica hänger på liknelsen.
Den är bra!
Flera små bitar ska fogas samman till en helhet som förhoppningsvis håller för en granskning från olika synvinklar…
Sanna och Morrica funderar kring orden ”lärande”, ”kunskap”, ”prov” och ”betyg”.
Sanna skriver: ”De flesta barn och ungdomar jag kommer i kontakt med har en hangup på att man blir betygssatt efter vad man presterar på ett skriftligt prov efter vissa normer och regler” och Morrica funderar vidare på vad resultatet av ett skriftligt prov egentligen säger läraren och eleven.
I den teoretiska världen ägnar vi oss åt ett lärande i skolan som leder till kunskaper som vi utvärderar med hjälp av prov och sedan uttrycker i ett betyg… Men det är ju sällan resultatet blir lika snyggt och fullständigt i verkligheten som i teorin (och som på bilden ovan… ).
Läs de båda länkade inläggen och titta även in hos Mats som citerar Mona Sahlin från dagens SvD: ”Det får vara slut med att socialdemokrater hoppar högt när någon säger att kunskap är viktigt. Man måste ha prov och man måste utvärdera barnen för deras egen skull och för föräldrarnas.”
Att vi inte utger oss för att ”utvärdera barnen” när vi egentligen utvärderar de kunskaper som de har uppvisat, eller som vi har lyckats uppfatta med olika metoder, är livsviktigt för barnen. Och hur hänger de fyra orden egentligen ihop? Leder allt lärande till kunskaper som kan uppvisas i prov och betygsättas?
Nej, det var överretoriskt. Det är klart att det inte gör! Som Morrica skriver vore det intressant att få veta hur de som ser på proven och betygen som de enda bevisen på att skolans arbete fungerar tänker. Tror de att verkligheten är så enkel som i den teoretiska modellen, eller anser de att det bara är de kunskaper som kan uppvisas i prov som skolan ska ägna sig åt?
All uppmärksamhet är positiv brukar man säga i reklambranschen, men jag undrar jag… Jag fungerar inte efter den mallen i alla fall. För ett tag sedan bad jag välgörenhetsarbetare om ursäkt i min musikblogg, men skrev också:
”Mobilabonnemangsterroristerna och alla andra försäljare tänker jag inte be om ursäkt, må edera företag drabbas av ett förödande blixtnedslag”.
(Hela inlägget)
Sedan länge har jag uppfattningen av att det är ”3″ som skickar ut de värsta försäljarna på gatorna och jag skulle aldrig teckna ett abonnemang med dem!
När glassen ”Magnum” var ny retade jag mig på deras reklam och har på grund av det aldrig köpt en Magnum. Jag har smakat en gång, så jag vet att den är god, men det spelar ingen roll. Jag vägrar köpa den.
I dag när jag gick in på Expressens hemsida såg det ut så här:
De små bollarna hoppade och for och jag hade svårt att urskilja artiklarna. Nu är Expressen satt på svarta listan ett tag framöver!
På Spotify har de satt i system att plåga oss till att betala för ett premiumabonnemang, och det kan man förstå, men tjatet gör ju att de skapar avsky för den stackaren som köpt reklamplatsen. Jag har aldrig gillat Basshunter, men efter de senaste veckornas tjat från honom så spelar det ingen roll vad han någonsin kan tänkas släppa för musik; jag kommer att avsky den utan att ha hört den! Inte ett klick, inte en krona, kommer någonsin att lämna min hand och leta sig ner i Basshunters ficka!
Så fungerar jag. Har du några exempel på reklam som slår fel?
I veckan publicerade Mats titlarna på 157 forskningsprojekt som på tre år fått dela på 376 miljoner sköna svenska skattekronor. Jag anar en viss ironi i hans avslutande mening:
”Jag gratulerar mina kolleger Fredrik Nilsson och Johan Lundin som ska fördjupa sig i Predikande kvinnor och gråtande män – genus och religion i Frälsningsarmén i Sverige 1883-1921.”
Hysteriskt roligt! … Eller?
Jag var och såg dansföreställningen Black Silk på Malmö Opera i går. Information och en recension finns i Malmöbloggen.
Den senaste veckan har mycket handlat om skolans återförstatligande och kompetensutveckling.
Frågan om skolans återförstatligande är inte helt självklar. I debatten ställs misstänksamheten mot en stor central organisation mot misstänksamheten mot oinsatta och inkompetenta kommunalpolitiker med en egen agenda. (Se mitt tidigare inlägg och Tysta tankar) Jag skrev i det tidigare inlägget att jag är för ett återförstatligande, främst för barnens likvärdiga utbildnings skull och för att den dubbla styrningen försvinner. Jag tror inte att skolan kommer att få speciellt mycket mer resurser med ett statligt styre, men däremot att de kan fördelas mer rättvist. Det är inte meningen att eleverna i en kommun ska tvingas gå i stora klasser och äta billig frysmat bara för att en kommunalpolitiker har prioriterat att bygga en idrottsarena. Fördelen med en kommunal skola är att besluten kan tas närmare brukarna, men jag tror att ett förstatligande kan ge skolledningen större makt och därmed väga upp den förlusten. Jag tror också att en statlig skola är effektivare med att få ut modern pedagogik i skolorna; det lärarhögskolorna lär ut stoppas inte längre av kommunala beslut. Kompetensfrågan är förstås också viktig. Jag tror inte att det är möjligt att försäkra sig om att sveriges alla 290 kommuner innehåller en grupp kunniga och insatta personer.
En aktuell artikel om den kommunala skolans fördelar finns i Barometern där vi kan läsa hur lärarna i alla fall får tillfälle att försöka påverka politikerna. En artikel om nackdelarna finns i hos Lärarförbundet där vi ser hur regeringens extra pengar till skolan riskerar att hamna någon annanstans när kommunerna gör som de vill.
I kommentarerna till mitt inlägg om kompensationsundervisning inom matematiken hamnade vi återigen i slutsatsen att lärarna regelbundet måste tillåtas utveckla sin kompetens. ”Samtliga pedagoger utan undantag [...] borde åläggas att uppdatera sig med de senaste forskningsrönen och fortbilda sig inom sitt ämnesområde varendaste läsår, finansierat av staten och utan löneavdrag, det ingår ju i jobbet för jösse namn.” (Morrica)
Jag tänkte berätta lite kort om mina privata erfarenheter och planer för att belysa rubrikens båda punkter.
Staten har insett att det är viktigt att lärare vidareutbildar sig, bl a till specialpedagoger, och är därför beredda att betala en stor del av lönen under utbildningen inom något som kallas Lärarlyftet. De säger att läraren har rätt till 80% av lönen men står inte för riktigt hela kostnaden. I vissa delar av landet skjuter kommunen till den resterande delen, och i andra lämnas det över till de individuella skolorna. Många skolor har inte råd med de extra tusenlappar det kostar att låta sina lärare utbilda sig och ger avslag, vilket medför att många lärare inte vidareutbildar sig alls. Jag tyckte däremot att det var viktigt och tog i stället tjänstledigt utan lön. Kontentan är att jag får försöka klara mig på studiemedel medan många av mina kurskamrater cashar in 80% av en heltidslön.
Förutom min specialpedagogutbildning har jag nu anmält mig till en termins studier av matematikundervisningens grunder. Inte för att jag tror att det ger mig högre lön eller för att jag försöker slå rekord i antal högskolepoäng, utan för att jag känner att jag behöver det efter 12 år i yrket.
Jag är inte bitter (bara lite avundjuk ). Jag inser att jag är lyckligt lottad som har möjlighet att fördjupa mina kunskaper, men jag önskar att fler lärare både gavs och tog den möjligheten.
Gårdagens inlägg om att ”kompensation” och ”stöd” i skolan med målet att få alla elever att befinna sig på samma kunskapsnivå vid samma tidpunkt kan jämföras med mental våldtäkt om man inte är försiktig avslutas med tre intressanta kommentarer:
Förvirrad: ”Men genuspedagogerna anser ju könet vara en social konstruktion och kämpar därför mot målet att även små pojkar ska vilja virka små nallar i mysrummet. Eller är målet egentligen att verka för att de inte ska kunna utvecklas fullt ut till fördel för det andra socialt konstruerade könet?”
Morrica: ”Nej, Förvirrad, målet är att små pojkar, också, ska erbjudas möjligheten att virka små nallar samt att de, om de tycker detta är roligt, ska få fortsätta virka små nallar utan att någon överhuvudtaget raljerar över detta.”
Mats: ”De små pojkarna har ofta fått väldigt många tillfällen att pröva på pärlplatteri, ramvävning, akvarellmålning, broderi, bakning, matlagning, välskrivning, klädvård, docklek och andra av tradition kvinnligt kodade sysselsättningar. Bilden av de stackars pojkarna som inte får utforska sina feminina sidor stämmer inte med mina erfarenheter. Problemen uppstår när de försöker undfly den här homogena och dominanta kulturen och utforska andra världar som inte ryms inom förskolans/skolans värld.”
Jag har egentligen ingen aning om vad genuspedagoger lär sig och vad deras mål är, varken uttalade eller dolda, men tycker att det är intressant att lyfta fram vår bild av deras uppdrag. Jag har aldrig tänkt mig att genuspedagoger jobbar med att tillföra pojkarna något överhuvudtaget. Som Mats säger så behöver man ju knappast föra in mer kvinnligt kodade aktiviteter. I min välvilliga tolkning har jag nog snarast tänkt mig att de försöker skapa en verksamhet där det är accepterat att även tjejer bejakar ett manligt kodat beteende och leker manligt kodade lekar. I mindre välvilliga stunder tänker jag att genuspedagogerna arbetar för att stärka kvinnans makt i samhället genom att lära pojkarna ”veta hut” redan i tidig ålder…
Om jag fick bestämma skulle genuspedagogernas uppgift vara att se till att alla individer fick möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar och med utgångspunkt i sina intressen, och då tror jag att den viktigaste uppgiften är att föra in även pojkarnas perspektiv i verksamheten; med främsta fokus på förskolan och skolans sex första år. Sjävklart ingår även att se till att talutrymmet, makten och uppskattningen i verksamheten inte styrs av kön, klass, etnicitet eller någon annan yttre faktor.
Vilken bild av genuspedagoger har du? Var inte rädd för svepande generaliseringar och ogrundade uttalanden, det har vi redan påbörjat!
——————————————-
Tanja Bergkvist har sammanställt höstens genusmotioner om du vill fördjupa dig. Själv har jag tyvärr inte hunnit med det ännu.
När vi arbetar inom områden som rör outvecklade funktioner hos en individ är gränsen mellan kompensation och mental våldtäkt hårfin.
Resultaten i de nationella proven för år 3 ger anledning till diskussion på flera fronter. Mats och Sydsvenskan kommenterar i första hand klassamhället i vad jag har uppfattat som sann malmöitisk anda. DN och SvD riktar i stället in sig på genus och det är i anslutning till det jag slänger ur mig tanken om mental våldtäkt.
Är det inte allmänt accepterat att pojkars hjärnor generellt inte utvecklas i samma takt som flickors? Och är det i så fall inte riskabelt att ge sig in på kompensation för detta i undervisningen?
De flesta undersökningar jag har läst visar att pojkarna kommer ikapp i senare ålder, men vad händer om man ”kompenserar” för en långsammare biologisk utveckling i tidig ålder? Jo, risken är stor att den påtvingade verksamheten traumatiserar eleven och skapar en rädsla inför matematiken som är oerhört svår att reparera.
Självklart ska alla elever ha hjälp och stöd i skolan och vi ska efter bästa förmåga arbeta för att kompensera för de brister som går att åtgärda, men det är viktigt att stödet ligger på en lämplig nivå och att vi accepterar elevernas olikheter. Det är inte rimligt att förvänta sig att alla elever ska kunna samma saker i år 3 och i våra försök att uppnå det riskerar vi att begå övergrepp.
I dag har jag lyssnat på en debatt, eller snarare ett samtal, om varför skolforskarna hörs så lite i skol- och utbildningsdebatten. Jag har hört förklaringar som att skolforskarna är rädda att sticka ut hakan av oro för att inte få några nya forskningsanslag, att de är för långsamma, att de inte behärskar debattartikelns format, att de inte anses tillräckligt intressanta av media och att de helt enkelt är för få…
Jag gick ifrån samtalet med två tankespår i huvudet:
1) Man talar om att ”nå ut” och ”nå fram” i skoldebatten, men vem är det egentligen man vill nå ut till? Det är svårt att göra en handlingsplan för hur man ska nå fram till någon utan att definiera vem det är…
Jag tolkade hela diskussionen som en vilja att få fram de moderna pedagogiska forskningsresultaten till en enda grupp av mottagare; ansvariga skolpolitiker. Och visst är det sorgligt att man känner att det enda sättet att få fram de resultaten är att gå via debattsidorna i våra dagstidningar?! Det borde ju snarare vara så att ansvariga politiker hörde av sig till forskarna för att ta reda på resultaten! (Enligt AB är dock inte politiker mycket för faktainsamlande…)
2) Att ”nå ut i debatten” innebar för den här panelen helt klart att bli publicerad i tidsskrifter, i fackförbundens tidningar eller på DN-debatt… Trots att man talade om att även ”vanliga lärare” behövde nå ut i debatten nämndes inte bloggar. Man talade om hur sällan lärare skrev debattartiklar och jag satt och tänkte: ”Jag försöker själv skriva en om dagen och läser 10-20 stycken varje dag…”. Återigen beror det väl på vem man vill nå fram till, och på vilket sätt… Jag trivs med bloggformen eftersom det inbjuder till diskussion.
Men jag kan ju inte påstå att jag känner att jag har någon stor genomslagskraft direkt…Vill jag det?
Kanske ibland… Funderar vidare på det…
Mats har en mer detaljerad beskrivning av debatten i sin blogg.
Till slut lyfter folkpartiets partistyrelse frågan som legat och pyrt under lång tid. ”Vi tar – som första parti – tydlig ställning för ett återförstatligande av skolan.” (DN)
Återigen måste jag ge Björklund (& Co) en guldstjärna. När det gäller de övergripande skolfrågorna finner jag (liksom Anders) att jag allt oftare håller med Folkpartiet. Frågan är stor och komplicerad, men i huvudsak är jag för ett förstatligande. De viktigaste argumenten för mig är rättvisan (alla barns rätt till en likvärdig utbildning) och att bli av med den dubbla styrningen som gör att staten skyller på kommunen och tvärt om.
Lokal kännedom är viktig i många beslut, men Folkpartiet ser ut att vara öppna för ett stort kommunalt medbestämmande i de frågor där det är aktuellt. I hela det här paketet tycker jag att rektorns roll är viktig och det är lite oroande att den rollen inte nämns. Jag anser att rektorernas roll som pedagogiska ledare måste stärkas och att de måste få ett större inflytande på verksamheten. Jag hoppas att ett förstatligande innebär att det kommunala mellansteget försvinner i viktiga frågor. Rektor/skolledning blir starkare kopplad till staten och får därmed ett mer direkt inflytande.
Robert Noord (S) är kritisk och påpekar mycket riktigt att ett förstatligande inte löser de viktigaste problemen. ”Skolans huvudsakliga brister ligger i att vi har för låga förväntningar på våra elever, otydliga mål och för sena uppföljningar. [...] Ska vi lyckas med att ge alla elever den kunskap de har rätt till så måste vi tydliggöra förväntningarna, följa upp resultaten, synnliggöra dem och ställa krav på skolans organisation. Det arbetet blir mycket enklare i en kommunal skola.”
Jag håller med Robert i problembeskrivningen, men tror inte att slutsatsen om att en kommunal skola är bättre lämpad för detta stämmer. Att höja förväntningarna och att genomföra resultatuppföljningar ligger på skolnivå och jag tror att staten är mer effektiv när det gäller att ställa krav på organisationen.
Edvin Alam (M) är också kritisk. ”En möjlig approach till att lösa bristerna i den svenska skolan är att ge mer makt till skolorna, oavsett huvudman”. Jag håller med och hoppas på att rektorernas/skolledningens roll kommer att stärkas enligt ovan. (Edvin lyfter också den intressanta frågan om friskolornas styrning)
——————————
Alla stora tidningar skriver förstås om detta: AB, SvD, Expressen, Sydsvenskan,
I samtliga kan man göra sin röst hörd genom att rösta eller skriva en kommentar, vilket blir allt viktigare i dagens samhälle.
Stress är ett svårt ord att använda. Alla som har känt av en stress som kommer inifrån, som snarare är en upplevelse av att hela det inre systemet håller på att få kortslutning och krascha, vet att det är någonting helt annat än att känna sig stressad för att man är fem minuter sen till det där viktiga mötet.
Den lätta formen av stress, den som är kopplad till tid på så sätt att man är försenad eller inte har tillräckligt med tid att utföra en uppgift, lämnar jag.
Sofia är inne på att den inre stressen har en koppling till ”problem man inte riktigt kan göra något åt” och att vi i dag har så många valmöjligheter. Jag upplever nog samma sak. Den inre stressen hänger ihop med en känsla av hopplöshet eller en oro för framtiden. Du kan känna dig maktlös och överkörd i hemmet eller på en arbetsplats. Du kan stå inför ett avgörande beslut inför framtiden; kanske att ingå i, eller upplösa, ett förhållande eller att besluta dig för vilken utbildning du ska satsa på. Du kan bo på en flyktingförläggning under hot om att skickas tillbaka till ett liv av förtryck och tortyr…
Den inre stressen drabbar inte oss alla av samma anledningar och inte på samma sätt; en del tycks ha ett inneboende skydd. Ibland har man ett skydd under lång tid och drabbas sedan desto hårdare när det brister…
Så, vad kan man göra? Inte ens min allra mest manliga sida kan få mig att ge mig in på konkreta lösningar; alla tips och råd blir futtiga i sådana här sammanhang. Trots det tror jag att det finns några generella ledord som kan hjälpa i många fall. Analysera din egen position, är du verkligen så maktlös? Planera och försök förutse utgången av flera olika alternativ; vad händer om jag gör så här, och vad händer om jag inte gör någonting alls? Agera på något sätt… Har man hamnat i allvarlig stress så tror jag att man måste göra någonting… Ta emot hjälp av alla som är beredda att ge den. Ibland kanske vi
t o m måste bli lite mer ”amerikanska” och söka professionell hjälp.
Kanske är de två formerna av stress inte så olika ändå! Ledorden fungerar även när det gäller tidspressen… Eller så är de så generella att de fungerar på allt och inte är till den minsta hjälp. Jag vet inte jag…
————————–
I dag skriver Morrica klokt om avgifter i skolan och Janne om det mångkulturella samhället.
Hanna är i Stockholm i helgen och jag har suttit ensam hemma i soffan och tydligen blivit blödig. Ett meddelande från en före detta elev på Facebook som avslutas på följande sätt framkallar en liten tår i ögat:
Hoppas allt är bra med dig och att du pluggar klart snart så att fler elever kan ha dig som lärare !
Kram
Nu är det inte enbart av narcissistiska skäl som jag publicerar det här. Nej, jag har nämligen återigen reflekterat över hur mycket tid jag (och de flesta lärarbloggare) ägnar åt att skriva om det som inte fungerar i skolan och hur lite tid till att skriva om allt som är bra och roligt. Eftersom jag pluggar på heltid just nu så träffar jag inga elever, och det saknar jag verkligen, men jag ska försöka bättra mig och publicera lite berättelser från skolans underbara värld!
(Det värsta är att jag har tänkt på det här tidigare och trots det kan jag bara påminna mig två stycken liknande inlägg, ”Charmtroll” i februari 2008 och ”Energikick” i december 2008. Kanske ska jag räkna det här om ”Tamagotchi-dagiset” i september också… I alla fall är det pinsamt dåligt!)
Nätet är så stort, så stort…Hur gör du för att hitta intressanta artiklar och bloggar i denna djungel?
Själv skummar jag igenom alla de stora tidningarnas hemsidor och använder de länkar som finns i anslutning till artiklarna samt Knuff och Bloggportalen för att hitta bloggar som skriver om dem. Jag prenumererar också på utskick från Skolporten där man kan välja olika skolområden som intresserar en.
När det gäller att följa bloggar har det blivit så att jag använder både Bloglovin´ och Google Reader för att få uppdateringar via RSS.
Man kan väl säga att jag känner mig ganska nöjd när det gäller att hitta artiklar och att följa bloggar, men jag tycker att det är svårt att hitta nya bloggar som intresserar mig. Jag tittar in på Bloggkartan ibland för att leta bloggar i ett geografiskt område, men det är ett ganska begränsat antal bloggar registrerade där. På Bloggportalen ska man ju kunna leta bloggar efter intresseområde, men jag upptäckte hur dåligt det fungerar häromdagen när jag letade musikbloggar. De flesta bloggar på topplistorna hade ingenting alls med musik att göra. Då fungerar den delen bättre på Bloglovin´ tack vare att man bara kan välja en kategori när man registrerar sig där.
Jag har testat både Bloggtrafik.nu och Mer-trafik.se som fungerar på samma sätt. Man registrerar sig och väljer intresseområden och när man sedan surfar från deras sida slumpas det fram bloggar inom dessa områden. Ett ganska intressant sätt som tyvärr inte fungerar så bra för mig eftersom det finns få bloggar inom mina intresseområden ännu. (En bonus med dessa sidor är att man får ”gratis trafik” till sin blogg, vilket är helt ointressant eftersom jag varken är reklamsponsrad eller någon topplistejunkie.)
Så, har du några tips? Använder du någon sida där bloggarna finns kategoriserade i ganska snäva områden och där det finns ett hyggligt urval?
För över ett år sedan länkade jag till en artikel på BBC News där man kunde läsa vad de engelska lärarna ansåg att systemet med tester av unga elever som Björklund har infört i Sverige har betytt för de engelska eleverna. De anser att det har gjort de engelska eleverna till de olyckligaste barnen i västvärlden, att det har lett till en grov stämpling av barnen, att det har försämrat inlärningen och gjort lärarna till robotar.
Nu har den största utredningen av det brittiska skolsystemet på 40 år kommit ut och jag skulle vilja säga att Björklund här kan hitta den erfarenhetsbaserade forskning som han brukar efterfråga. Jag har dock inga större förhoppningar om att han kommer att använda sig av dessa resultat eftersom de tydligt visar att han är inne på helt fel spår inom flera områden.
Läs mer om detta på Babels torn där det också finns länkar.
———————————–
I DN finns en artikel om betyg. Lotta Edholm (FP) säger: ”Det är jätteviktigt för unga människor att deras betyg är lika mycket värda oavsett var de har gått i skolan.” Som jag har skrivit tidigare tror jag inte att likvärdiga betyg i hela landet är möjliga (vilket ingen ”flumpedagog” tycks tro) och att jakten på att uppnå denna utopi är skadlig.
———————————– Uppdatering: På andra sätt skådar Björklund ibland in i framtiden. Nu vill han att kinesiska ska bli möjligt att välja på gymnasiet. (SvD, DN, AB, Sydsv) Det han egentligen sätter fingret på är att vi behöver fler språk än de gamla mossiga tyska och franska att välja på. Jag tycker att man ska kunna välja vilket språk som helst där man kan hitta lärare och få ihop en tillräckligt stor grupp.
:
En del personer som söker efter någonting speciellt på nätet och hittar hit måste bli mer besvikna än andra… Janne har kallat mig hans ”fönster mot omvärlden” och flera fildelare har kallat mig en ”okunnig idiot”, men ingen har hittills sagt att jag har en ”sexig privatblogg”!
Länkar till andra bloggar om: 
Fler fruktiga bilder 
Den ivriga eleven som brinner för att berätta vad h*n lärt sig har aldrig varit jag. Mina lärare har inte betytt tillräckligt mycket för mig för att jag skulle känna någon tillfredsställelse av att göra dem nöjda och betyg som morot har aldrig fungerat. Dessutom skulle ett uppvisat intresse ha inneburit socialt självmord.
Sanna, i bloggen 
Länkar till andra bloggar om: 
Nätet är så stort, så stort…Hur gör du för att hitta intressanta artiklar och bloggar i denna djungel?
För över ett år sedan länkade jag till en artikel på 
