Nu är profilklasser (ibland kallade elitklasser) i grundskolan på tapeten igen.
(DN, SvD, AB, Sydsvenskan, Expressen)
Björklund vill ändra i skollagen så att profilklasserna även i de teoretiska ämnena kan använda sig av intagningsprov. All retorik från den positiva sidan låter ju så bra; ”Elever som är studiebegåvade ska ha rätt att utvecklas oavsett vilket ämne de är duktiga i” (Jan Björklund), ”Det är kul att vi har sådana som Zlatan Ibrahimovic, att de får lov att utvecklas. Men det finns matematikens Zlatan också. Jag vill ge fler Zlatan chansen i Sverige, både inom fotboll och matematik” (Metta Fjelkner).
Och visst är det så! Vem kan säga emot? Inte jag i alla fall! Men jag tycker att vi ska klara av det inom den ordinarie grundskolan. Jan Björklund m fl säger att motståndet beror på ”jantelagen” eller någon slags röd åsikt (verklig eller påhittad?) om att alla ska vara lika. Så är det inte för mig, långt därifrån! Om jag trodde att man kunde införa profilklasser utan att det drabbade de andra eleverna och utan att hela skolsystemet och samhället i övrigt förändrades till det sämre så skulle jag vara helhjärtat för, men så tror jag inte att det är. Profilklasser innebär en försämring av utbildningen för övriga elever, vissa risker för de som går i profilklass och dessutom ett mer segregerat samhälle; och segregationen ligger redan på en farlig nivå!
Några tankar uppdelat i olika områden:
Skolutveckling: Vi arbetar oavbrutet med att utveckla den svenska grundskolan till att bli en skola som ser till individens behov och förutsättningar. Vi försöker ständigt komma på nya sätt att undervisa eleverna i grundskolan på ett individuellt sätt som lyfter alla elever, oavsett utgångspunkt. Det är deras rättighet! Införandet av profilklasser sammantaget med den ökande tendensen att bedriva specialundervisning i separata grupper gör att det finns en risk att den här utvecklingen stannar av. Varför ska vi lägga ner en massa arbete på det? Eleverna sorteras ju ändå upp av systemet. Skolan riskerar att återfalla i tre nivåer av undervisning där man inte tar hänsyn till de variationer som ändå finns inom grupperna. Som jag skrev i kommentarerna till Centerförslagen kan vi i stället utveckla vår förmåga att utmana och sporra även de snabba och mest intresserade eleverna inom olika ämnen genom att ordna extra undervisning inom elevens val.
Eleverna som inte går i profilklass riskerar att bli av med resurser och uppmuntran. Om det var så att man tillförde nya resurser, i form av både lärare och pengar, för att skapa profilklasser vore det en sak, men så är det ju inte. Profilklasserna drar till sig de specialiserade och engagerade ämneslärarna som så väl behövs i våra skolor. I stället för att sprida sina kunskaper brett och förhoppningsvis kunna lyfta en hel skola issoleras de i några få profilklasser. Man kan ju tycka att en profilklass skulle kunna lyfta en hel skola, men det tror jag inte är så vanligt. Jag har arbetat på en skola med engelska profilklasser och såväl lärare som elever var i stort sett avskilda från resten av skolan; deras erfarenheter och kunskaper hölls inom enheten. Profilklasserna på en skola får dessutom all uppmärksamhet och uppmuntran vilket gör att övriga elever (och lärare) känner sig åsidosatta och tappar energi i arbetet.
Eleverna som går i profilklass kan mycket väl gynnas stort av det, men de riskerar också att missa en hel del. De hamnar i en miljö av likasinnade och får inte uppleva styrkan i variation. De kanske inte lär sig att en arbetsgrupp kan bedrivas effektivt genom att vara sammansatt av personer med olika styrkor; är inte det något som behövs i dagens samhälle? De riskerar också att drabbas av prestationsångest i tidig ålder. Kanske börjar de drillas för intagningsprovet i år 5… (Jag får en hemsk bild av skrikande hockeyföräldrar i huvudet…) Jag har en bekant som har sina barn i en kinesisk skola och han berättar ofta om pressen att prestera som de utsätts för. Sist jag pratade med honom berättade han att det hade blivit så vanligt med självmord bland eleverna i mellanstadieåldern att man t o m där pratade om att minska antalet prov och att se över antagningsförfarandet till de bästa skolorna.
Nu vill jag inte helt måla f*n på väggen; det kommer att bildas en hel del profilklasser som fungerar utmärkt och många elever kommer att utvecklas bättre än de annars hade gjort, men jag tycker att kostnaden är för hög. Det är helt rätt att försöka sporra de mest ”studiebegåvade” eleverna, men profilklasser med intagningsprov i år 6 är fel väg att gå.
Uppdatering: Ris och ros, Björklund slaktar och sorterar, Elitklasser-ja. tack,
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, grundskolan, Centerpartiet, Folkpartiet, lärare, profilklasser, elitklasser, Björklund, Jan Björklund, Metta Fjelkner,
Christermagister 
…så då vill du avskaffa alla profilklasser med idrottsinriktning? Specialtalang inom musik och idrott ska utvecklas inom den vanliga skolans ram?
…för du är väl inte konsekvent?
Jo, jag försöker att vara konsekvent… Alltså tycker jag mycket riktigt att även idrott- och musikprofiler ska kunna rymmas inom den ordinarie grundskolan, trots att de inte gör lika stor ”skada” när det gäller att utarma skolorna på lärare eller inom skolutvecklingsområdet.
Nu är jag inte riktigt med… är det alltså inte klasser med särbegåvningsprofil du är emot, utan att de finns på andra skolor?
Eller menar du idrottsprofiler som i att de enskilda eleverna ska gå i vanliga klasser och utvecklas i tex ishockey där?
Förresten… en fråga till. Du skriver att:
”Som jag skrev i kommentarerna till Centerförslagen kan vi i stället utveckla vår förmåga att utmana och sporra även de snabba och mest intresserade eleverna inom olika ämnen genom att ordna extra undervisning inom elevens val.”
Menar du verkligen att min totalt meningslösa skoltid hade blivit meningsfull av att jag, efter att ha suttit av lektioner där jag ingenting lärde eftersom jag redan kunde allt, skulle ha erbjudits att faktiskt lära mig något inom elevens val? Eller skulle jag ha fått ledigt under hela skoldagen och BARA gått elevens val?
Jag får en känsla av att du inte riktigt förstår (i det du skriver framgår ju tydligt att du inte saknar engagemang) hur särbegåvade behandlas av skolan eller hur hjärndödande det är att tvingas lyssna på sånt man redan kan timme in och timme ut.
Jag skulle helst vilja se att alla elever i grundskolan gick i sammanhållna klasser och gavs tillfälle att utveckla sina talanger inom det ordinarie arbetet. Ska jag rangordna så är väl alternativ två att profilklasserna ligger i ”vanliga skolor” (eftersom det då i alla fall finns en möjlighet att kompetensen och erfarenheterna sprids mellan alla elever och lärare på skolan) och i sista hand att de ligger som separata skolor.
Jag tror faktiskt att jag förstår hur frustrerande det är att tvingas lyssna på sådant man redan kan hela dagarna, liksom jag förstår hur frustrerande det är att inte fatta ett smack. Jag har full respekt och förståelse för att individer vill välja profilklasser, liksom jag förstår att det är lockande för lärare att arbeta i dessa klasser, men jag försöker se skolan ur ett vidare perspektiv än det individuella… Jag brinner för att göra den svenska grundskolan bättre, för jag vet att det finns många brister, och ur det perspektivet så försvårar profilklasserna mitt arbete (det är i alla fall min tolkning och erfarenhet).
Det är tråkigt att du upplevde din skoltid som meningslös, men det är just sådana upplevelser jag arbetar för att minimera. Om jag hade fått som jag ville skulle skolan ha erbjudit dig utvecklande undervisning både inom det vanliga grundläggande schemat och genom att anordna extra kvalificerad undervisning inom elevens val, samtidigt som några andra erhöll särskilt stöd i det de behövde. Det här är inget litet arbete och det kräver ett nytänk i hela grundskolans system, men det arbetet har faktiskt kommit en bit på väg och som jag ser det är det nu risk att det avstannar.
Läs om mitt stycke om ”skolutveckling” och det om ”eleverna som inte går i profilklass” med mitt perspektiv i tanken så kanske du förstår bättre vad jag menar…
Pingback: Profilklasser | Zlatan Ibrahimovic Fansite
Hela frågan är ett klassiskt dilemma – individ-divid kollektiv.
Det finns inga enkla sanningar.
Jag vill också ha en sammanhållen skola eftersom det är synnerligen viktigt för att hålla ihop ett land och begränsa de obevekliga segregeringskrafterna.
Lösningen måste finnas i flexibilitet och möjlighet till fördjupning.
Men det kostar pengar. Lösningen måste vara extra resurslärare/system för både de elever som är högpresterande och de sk lågpresterande.
(Vi måste någon gång se det normala med normalfördelning. Att fatta att det är fördelningen i egenskaper som är det naturliga och att medianvärdet inte är det normala.
För min del är detta inget konstigare än Kultur/Musikskolor inom kommuner.
”Komtek” är ett spår. Detta skulle kunna byggas ut till att gälla fördjupning inom matematik, naturvetenskap och teknik.
Men då måste statsmakten (Björklund) bygga detta system rikstäckande.
Passar bra i Folkpartiets nya utredning om att återföra skolan till staten.
Johan har lidit av nivelleringen. Så har också jag men samtidigt alltid insett att segregering är något långt mycket värre och på sikt farligare.
Vi måste få vara som fria planeter i ett solsystem som kretsar runt vår kollektiva sol. Kärnan och centrum måste utgå från ett VI men friheten och bekräftelsen hos varje individ måste samtidigt frigöras.
Jante vill att alla skall sitta i solen. Nyliberalismen vill skjuta sönder solen.
F-n vad jag tycker det är en svår fråga….
När jag gick i mellanstadiet ägnade jag en hel del tid åt att göra samma uppgifter både två och tre och fyra gånger. För jag var för snabb. Läraren hade inte tid med mig, eftersom de ”svaga eleverna” (vilket nedlåtande begrepp) behövde hjälp. Jag klarade ju av uppgifterna på egen hand, så jag behövde uppenbarligen ingen hjälp, stimulans eller undervisning. I högstadiet slapp jag göra om uppgifterna. Då fick jag lösa korsord istället. (Kom inte dragandes med elevens val, det mest stimulerande var simning…eller foto.)
I gymnasiet, slutligen, kunde man faktiskt välja vad man ville inrikta sig mot, och för första gången sedan andra klass kändes skolan som något meningsfullt som faktiskt var något mera än en grå tristess.
Och nej, jag kommer inte från en akademikerfamilj. Jag och mina syskon är de första på universitet i släkten. På vilket sätt hade klassegregeringen ökat av att vi faktiskt fått lite uppmuntran, stöd och utmaning?
M, det är tragiskt att det ser ut så ibland, för det gör det säkert fortfarande på vissa håll…men som sagt, det är ingenting som jag står för. För mig är det helt främmande att inte låta eleverna arbeta i böcker som är menade för en högre årskurs om de klarar av det och jag förstår inte att det ska vara så svårt att ändra på den inställningen! Med lite mindre klasser, bättre samarbete mellan lärarna och en förändrad syn på ”när man bör lära sig vad” (och ett bättre organiserat elevens val) tror jag att vi kan komma långt, profilklasser ska inte behövas! Men jag förstår att det är frustrerande!
M
Lösningen hittar du i min förra kommentar. Problemet är att det kostar pengar och att människor tycker olika. Var och en är sig själv närmast och 70 % av befolkningen ligger inom grovt sett två standardavvikelser.
Dvs 70 % har tolkningsföreträdet före båda flankerna utanför standardavvikelserna.
Men den ena flanken får av självklara orsaker mer empati.
Den andra flanken anses nog av många att kunna sköta sig själv.
Det hela är synnerligen naivt, som om det inte redan fanns ”profilklasser”? Som om det inte alltid funnits?
De mer krävande programmen i välsituerade stadsdelar, vad tror ni att det i praktiken är och alltid har varit?
Själv har jag samma erfarenheter som M, och vi är inte ensamma om det. Långt ifrån.
Skulle säga att såna som M och jag dragit tunga lass i de senaste årtiondenas skola. Vi har inte bara väntat in de andra, vi har också ofta fått fungera som hjälplärare.
Jag är emot det.
Jag är för att varje individ får största möjliga hjälp och förutsättningar – på sin nivå.
Jag tror att även samhället på sikt tjänar på det. Meritokratin måste fungera, annars flyr intelligensian, något den redan tenderar göra.
Så ja till profilklasser – men de behövs inte i första hand där de redan finns sen många många år, i de välsituerade stadsdelarna, utan snarare på andra håll…
Anders, jag håller med dig. Det kostar lite pengar och kräver en hel del nytt tänkande. Men jag tycker att det är viktigt att vi försöker tillgodose behoven hos alla 100%.
Svante, naivt eller inte, det är inte en omöjlig dröm jag talar om. Det är inte omöjligt att tillgodose allas behov i en gemensam grundskola (för det är inte gymnasium vi talar om här). ”att varje individ får största möjliga hjälp och förutsättningar – på sin nivå”, är precis vad jag också är ute efter. Det finns ingen som helst motsättning i det målet, det är bara vägen dit vi talar om.
Christer, jag tycker att du lyckas bäst med att formulera en vettig kritik av profilklasser i grundskolan. Många andra som är kritiska verkar utgå från någon sots ryggmärgsreflex, men du är nyanserad och har bra sakargument.
Själv är jag kluven. Jag hade gärna gått i en sådan profilklass. Samtidigt vet jag att det finns forskning som tyder på att nivågruppering i grundskolan inte är en bra idé för skolan som helhet:
http://ekonomistas.se/2008/11/14/bor-elever-nivagrupperas/
Som den förste Svante säger finns ju redan en viss nivågruppering i och med bostadssegregationen och det fria skolvalet.
Lite off topic vill jag avsluta med följande lästips:
http://ekonomistas.se/2009/05/19/skolor-som-verkligen-paverkar/
Tack, Svante nr 2! 🙂
Både det fria skolvalet och profilklasser skulle ju kunna vara ett sätt att bryta bostadssegregationen, men tyvärr tror jag inte att det fungerar tillräckligt bra på grundskolenivå. Det finns som sagt både för- och nackdelar, men jag tror att nackdelarna överväger ur ett samhällsperspektiv.
Jasså kallas det ”profilklasser” numera, har inte jobbat som lärare på många år och inte följt utvecklingen.
Har nog hört beteckningen nämnas på radio.
En utveckling då i min smak i antågande?
Har man äntligen fattat?
Hans
Jag tänker så här:
Det finns ingen som helst forskning som visar att nivågruppering är pedagogiskt fördelaktigt i den form det är tillåtet idag (att man slår ihop två-tre klasser i vissa ämnen och istället sorterar kidsen efter diagnoser). Så vad är det som säger att en mer permanent uppdelning efter samma grundläggande princip skulle förbättra lärandet?
Samtidigt kan jag inte släppa bilden av att vi om ett par år kommer att se språkvalet i årskurs sex som den punkt i livet när man för evigt väljer karriär och framtid. Sen är det försent att byta. Fundera på det: Vi ska ha två gymnasieskolor, inga möjligheter att plugga upp betyg på komvux och ett studiemedelssystem för högskolan som kräver att du har rika föräldrar för att kunna få ut din examen.
Det finns faktiskt forskning som visar på fördelar med nivågruppering, både för ”högpresterande”och ”lågpresterande”, men det finns ju forskning som säger motsatsen också. Det finns inget enhetligt resultat, eller ens dominerande vad jag vet. Dessutom gäller ju de resultaten enbart rena ”prestationer” (mätbara via tester) inom ett eller ett par teoretiska ämnen. Om jag skulle ställa mig bakom en permanent nivågruppering så skulle jag ju kräva enhetliga resultat som dessutom räknade med alla ämnen och sociala faktorer.
Det tidiga uppdelandet är ju mycket riktigt det som oroar mest. Att man delas upp på gymnasiet är ju en sak, men i tioårsåldern är det lite väl tidigt.
Min kommentar blev så ohanterligt lång att den fick bli ett blogginlägg istället: http://curiousheathen.blogspot.com/2009/05/elitklasser-kan-det-va-nat.html
Ett visst mått av ”tävling” eller konkurrens befrämjar alltid resultaten.
Alltför självklart att ens forska om.
Det förekommer ofta gemensamt stöd och samarbete mellan de bästa, inte bara ren konkurrens.
Självaste Einstein hade gott stöd av en mycket begåvad hustru, det finns många exempel på att konkurrens och radarpar inom t.ex. spetsforskning genomför oanade saker.
Jo visst, Hans, men återigen; jag tycker att det bör rymmas inom den ordinarie grundskolan.
Delar man upp utbildningen i så tidig ålder så riskerar man dessutom att ”döda” intresset för profilämnet genom för hård drillning och utestänger antagligen de personer som utvecklar sin talang i tonåren. De kommer troligen att ha en sämre möjlighet att utveckla sin talang, eftersom de inte gick i profilklassen redan från år 6-7.
Vi har fortfarande ett slags Majoritetens diktatur eller om man vill det minoritetens demokrati i Sverige och det verkar vara oerhört svårt att släppa detta.
För femtio år sedan i Finland fick man hoppa över en årsklass ifall man visade ovanlig begåvning, vilket skedde understundom, men det var ännu vanligare att man gick om en klass ifall man inte tog sig igenom kursen. Man släppte inte igenom elever, som inte behärskade kursen… Vad är det för fel på den metoden egentligen…?
Tror Ni på fullt allvar att man skulle låta en trafikpilot styra ett flygplan eller en sjökapten navigera en passagerarfärja utan att denne hade klarat kursen…?
Hur man än hoppar på den, kan Gausskurvan aldrig bli en rät linje
Christermagister, varför skulle inte profilklasser också kunna rymmas i den ordinarie grundskolan?
Kristian, det händer att elever både hoppar över en årskurs och går om, men det är ovanligt. Det beror främst på sociala överväganden om att eleverna ska behålla sina kamrater (vilket vi kan komma undan genom att ha åldersintegrerade grupper). Jag tror också att åldern när man slutar skolan har lite med saken att göra… Inte så roligt att vara 15-16 år när man tar studenten kanske… Man kan inte få ett jobb och jag vet inte hur man ser på så unga studenter inom högskolan… Dessutom tror jag att det finns ekonomiska överväganden med, som vanligt! Eleverna som behöver gå om är ofta de elever som kostar extra pengar, och om man skickar vidare en duktig elev går man miste om skolpengen…
Morrica, varför inte bara en ökad individualisering och extra förstärkta profilämnen som jag skriver om? Profilklasserna drar enligt min erfarenhet ner den övriga skolan. Vilken fördel kan man inte uppnå utan profilklasser?
Jag högg ett inlägg ur högen och kommenterar:
Högskolan har ingen syn på elevernas ålder, däremot krävs grundläggande behörighet. En förvånansvärt stor andel av studenterna idag är småbarnsföräldrar som passerat 30.
Om alla skickade vidare de duktiga eleverna skulle årskurserna i snitt skicka iväg någon och få någon, dvs det skulle gå på ett ut. Undantaget vore årskurs 1, men OM det nu är viktigt med små klasser så vore det väl viktigast att stimulera och hjälpa eleverna mest i början?
Angående att profilklasser skulle dränera lärarkompetensen så går det att lösa, under förutsättning att det finns pengar: ta en arbetslös civilingenjör och låt dem undervisa profilklasserna inom rimliga ämnen.
Du ansluter dig således till gruppen som anser att profilklasserna behöver en lärare med goda ämneskunskaper och att den pedagogiska kompetensen en lärarutbildning ger inte gör någon skillnad i dessa klasser?
Jag håller inte med dig, i lika hög grad som andra klasser behöver profilklasser lärare som vet hur de ska lära ut, har någon insikt i vad det innebär att befinna sig i den ålder eleverna befinner sig i och är medvetna om att även elever i profilklasser lär sig på olika sätt. Inget ont om civilingenjörer som grupp men min samlade erfarenhet av dem i lärarpositioner avskräcker från vidare experiment med ungdomar i de tidigare tonåren.
Ber om ursäkt för det sena svaret.
Det är väsentligen civilingenjörer som undervisar i de tekniska ämnena på högre utbildningar, fast de råkar ha titeln ”Lektor” eller ”Professor”. Att ha civilingenjörer på högre årskurser för profilklasserna (som är mer studiemotiverade) skulle alltså vara som att flytta till högskolan några år tidigare.
Det är möjligt att det är skadligt att exponera våra ungdomar för dåliga lärare, men mitt förslag handlade inte om att ersätta alla vanliga lärare med civilingenjörer – rimligtvis måste eleverna ha några vanliga lärare kvar i exempelvis språk och samhällsämnen.
Hur skulle denna ökade individualiseringen gå till? Konkret, i dagens skolverklighet? Finns det utrymme att låta en elev i varje klass sticka iväg i t ex matten, skyhögt över andra elever, och ändå få hjälp vid behov och stöd i sin utveckling, utan att det går ut över andra elever? Finns det möjlighet att låta en språkbegåvad elev läsa ett extra språk i en skola utan språkprofil? Finns det utrymme att sätta till de extra resurser eleven skulle behöva för att dra iväg i sin egen takt i befintliga språk, utan att behöva anpassa sina framsteg efter den långsammaste i gruppen? Finns det isåfall samtidigt utrymme för den långsammaste att få stöd och hjälp i sin utveckling, på den nivå och i den utsträckningen h*n behöver?
Nja, inom de vanliga ämnena finns det i dagens medelskola förstås möjlighet att arbeta med vilket material som helst, men lärarens tid (och i värsta fall kunskap) är ju föstås begränsad. Jag är däremot inte emot nivågrupperad undervisning, vilket kan lösa den största delen av problemet (och gör att flexibiliteten underlättas jämfört med profilklasser). Timmarna till ”elevens val” och ”skolans val” (+ kanske ett par extra timmar?) går ju att utveckla till precis vad som helst. Den enda begränsningen är ju att det måste skapas hyggligt stora grupper, men så är det ju med profilklasser också.
Sen finns det en annan aspekt i det här med att låta elever gå om ett år (vilket det finns fler pedagogiska fördelar med än vad många anar). Nämligen att Skollagen slår fast att skolplikten i grundskolan inte omfattar samtliga nio årskurs utan är nioårig. Det kan verka som samma sak men det innebär i praktiken att eleven som går om årskurs fem inte måste gå årskurs nio. Nu vill en majoritet av eleverna gå färdigt grundskolan eftersom de inser hur otroligt utslagen man annars är. Men det finns elever som kommer på glid och som i slutet på högstadiet inte besitter förmågan att tänka långsiktigt, och då är det ett problem att slutet på grundskolan plötsligt är frivilig…
Killfröken, ja visst är lagstiftningen fantastisk. Samtidigt som skolan i praktiken är obligatorisk fram till tredje gymnasieåret, och på ett eller annat sätt måste tas igen förr eller senare. Inkonsekvenserna i lagstiftningen är hisnande, och resultatet blir för eleverna ett rent lotteri.
Christermagister, detta med gruppstorlek, är det inte till en del det man går runt genom att istället för att skapa profilklasser på varje skola låter elever söka utan att ta hänsyn till någon närhetsprincip? Som läget är nu så riskerar ju många elever i landet att inte få tillgång till den högre undervisning i enskilda ämnen som skulle kunna förvandla skolan från en tråkig ostimulerande tillvaro till en stimulerande inspirirande upplevelse enbart på grund av att inte tillräckligt många i skolan i fråga har samma intressen.
För det första kan Du vara helt säker på att den som hoppat över en klass inte börjar jobba, när den tar studenten. Det ligger liksom i sakens natur. Och att ha duktiga elever är mycket mer belönande än skolpengen!!! Och att gå om en klass är inte alls lika kostnadskrävande som en utslagen människa utan betyg.Det är mer problemet med att vi inte vill ha duktiga elever av ideologiska skäl, eller att vi inte vill skilja på duktiga elever och mindre duktiga elever. För vi kan inte fortsätta med att kräva studentexamen för att man skall bli frissa. Eller konditor. Eller vaktmästare. Eller butikspersonal. Eller skall vi fortsätta med att importera chilenska läkare till taxichaufförer och fortsätta att universitetsutbilda svenska ungdomar för att de inte vet vad de skall göra…?
Christer, det är inget att säga om det du anför utom att man kan ha en åsikt om ”utvecklande av talang” vilket jag hävdar och anser är ovanligt att man gör.
De talanger som kan upptäckas under mellanstadietiden anser jag vara de primära hos var och en, utan att ha forskat eller studerat ev. forskning på området.
Det är en intuitivt uppbyggd åsikt.
Har inte arbetat som lärare på precis 20 års tid så jag får ju jobba med en massa gamla tankar och ideer här.
(Kan berätta att jag pga en olycka skadade nerver till stämbanden/halsen och måste avbryta allt lärararbete)
Hans
Morrica, jo, så är det väl… Men då hamnar man ju i en klass där alla har samma ”talang”. Om man ordnade saken inom den ordinarie grundskolan skulle man gå i samma klass som personer med andra talanger, vilket jag tror är bra.
Kristian, att ha duktiga elever är personligen en hög belöning, men inte ekonomiskt…om man inte använder dem i reklamsammanhang vilket många friskolor gör… Och visst är en utslagen människa många gånger dyrare, men inte för skolan. Helhetstänkandet är totalt borta i och med att skolorna blev konkurrensutsatta; nu handlar det bara om att klara sin egen ekonomi och inte en tanke på samhällets kostnad i framtiden finns med i beräkningarna.
Hans, det kan nog stämma om det gäller verkliga talanger, men de är inte så många i landet. De här profilklasserna fylls av elever vars ”talang” egentligen ligger i deras föräldrars engagemang eller i bästa fall ett eget intresse, och det egna intresset kan mycket väl utvecklas senare än i tioårsåldern.
Vet du, Christermagister, jag är en rätt gammal tant och har mött rätt många människor på livets stig. Jag har mött många med t ex högt utvecklas språkbegåvning och det fantastiska är att trots att de haft detta drag gemensamt har de därutöver varit utrustade med helt individuella uppsättningar talanger. Så även i en klass där alla är duktiga brottare, nyckelharpister, talar flytande latin eller beräknar derivata i sömnen kommer man att gå i samma klass som personer med andra talanger.
Ville bara få det sagt, trots att jag är övertygad om att du redan är mycket medveten om det.
Jo då, Morrica, det är jag medveten om, men ändå… 😉
Har du undervisat i en hockeyklass eller liknande någon gång? Det är en ganska speciell miljö!
(Det finns ju inget rätt och fel här, bara olika förhoppningar, gissningar och farhågor baserade på grova generaliseringar.)
Japps, det har jag faktiskt. Jag har också undervisat i skidklasser, i elektrikerklasser, i naturklasser, bland blivande kockar och blivande barnskötare, jag har undervisat omotiverade stökiga högstadielever och högmotiverade högstadielever i samma grupp. Min erfarenhet är att den ena hockeyklassen skiljer sig lika mycket från den andra som högstadieklasser skiljer sig åt beroende på individerna som utgör gruppen, situationen på skolan under just deras skoltid, samhällsklimatet och… ja, du vet.
Jag har också varit med om att lyfta upp de starkare, mer motiverade eleverna ur olika klasser i en grupp för sig för att ge dem utrymme att flyga och sett de vanliga eleverna blomma ut när de inte längre kände sig jämförda med de som flugit ut.
Ja, som sagt, alla varianter finns! 🙂
Precis min poäng.
Alla varianter finns, därför blir det inte optimalt för någon att köra samma modell för alla, det blir en kompromiss där alla förlorar något, somliga mycket och somliga lite, och ingen vinner.
Det är väl inte så bra?
Om förslaget om profilklasser blir verklighet, är det ett steg tillbaka mot det gamla klassamhället. De elever med högutbildade föräldrar, som kan kan hjälpa sina barn, får ytterligare ett försprång.
Redan idag finns det för lite resurser i skolan. Stora klasser gör att det blir svårt både för lärare och elever. Det finns inte heller resurser till att ge de elever som behöver det extra stöd.
Skulle pengar tas från ett redan krisdrabbat område, vore det en katastrof för många elever. Sätt i stället till mer resurser, så att det finns en möjlighet för ALLA elever att få undervisning som passar deras kunskapsnivåer, alltså stöd till dem som behöver det och extra stimulans till dem som har kommit längre.
Codliver, att det behövs mer resurser i skolan rent generellt håller jag helt med dig om, lika så att förhållandena för sveriges skolelever är så olika beroende på vilken skola de råkar gå på att man varken vet om man ska skratta eller gråta.
Men att ta bort den geografiska begränsningen för att elever skall få söka till profilklasser redan i grundskolan ändrar inte detta. Visst finns det lärare som kommer att söka sig till profilskolornas enklare skolvardag, och det kan vi väl unna dem?
Jag frågar mig bara varför det tas för givet att det skulle föras över resurser från skolor i utsatta områden till profilskolor? Björklund må ha huvudet under armen i många aspekter, men har detta verkligen ens antytts?
Med ett krisdrabbat område, menar jag hela grundskolan, inte något geografiskt avgränsat område.
Christer, jag menar förstås att det därför är nödvändigt att utveckla lågstadiet och mellanstadiet i riktning mot denna talang-analys.
Föräldrars förmåga på det området är inte alltid grundad på objektiva värderingar och kunskap.
Hans, skulle man kunna sträcka sig så långt som till att säga att föräldrars förmåga på området sällan är grundad på objektiva värderingar och kunskap?
Vi börjar närma oss kritik mot den heliga kossan föräldrarengagemang nu, är det inte enbart av godo med engagerade föräldrar i skolan?
Och blir i så fall nästa steg att placera barnen i en profilklass utefter skolans ”talang-analys”, oavsett vad föräldrarna och eleven tycker?
Morrica, rent allmänt så talar vi lite runt varandra i hela den här diskussionen eftersom vi inte riktigt är klara över (i alla fall inte jag) om vi talar om profilklassernas vara eller inte vara överhuvudtaget eller bara om det nya förslaget med intagningsprov och inte heller skiljer på halvöppna (flexibla) profilklasser inom en skola, eller ganska låsta fristående enheter där man har intagning i år 6-7 och sedan stänger möjligheterna för andra att komma in…
Men det kanske är lika bra att vi talar brett om det, eftersom lagstiftningen öppnar för alla möjligheter, oavsett vad tanken är från början…
I den takten regeringen kliver på så skulle det inte förvåna mig ett dugg om vi har ‘elevensies’ om ett par år, trots att det avskaffas på de flesta andra ställen runt om i världen.
Jag tänker mig att elever erbjuds plats i profilklassen utifrån respektives skolas antagningskriterier, som givetvis testar nödvändiga förkunskaper och talanger och inget därutöver *spänner strängt ögonen i varenda profilerande skola*, att grundskolorna rekommenderar elever till dessa prov och föräldrarna kommer in i processen först när skolan rekommenderat eleven.
Man tvångsplacerar alltså inga elever i min variant, utan erbjuder dem plats men låter inte föräldrarna själva avgöra om de tycker att eleven är begåvad åt ett eller annat håll.
I mina visioner är för övrigt flexibilitet en grundsten.
‘elevensies’ ?
”I mina visioner är för övrigt flexibilitet en grundsten.”
Jag vet, och därför tror jag att vi egentligen har samma åsikt i grunden och att det mest är graden av misstänksamhet mot den hårda verkligheten som styr våra olika åsikter i frågan… 🙂
Jag ber om ursäkt, jag tar ibland för givet att alla kan läsa mina tankar. Elevensies är de prov man gjorde i engelska skolor vid elva års ålder för att avgöra vilka elever som skulle gå på vilka skolor. Ett fullkomligt ångestbad, livsavgörande och knäckande på många vis och numera avskaffat i stort sett förutom till vissa privatskolor.
”Profilklasser innebär en försämring av utbildningen för övriga elever, vissa risker för de som går i profilklass och dessutom ett mer segregerat samhälle; och segregationen ligger redan på en farlig nivå!”
Jag håller inte med. Utbildningen förbättras om man läser med andra som lär sig i samma takt, oavsett om takten är högre eller lägre. Sedan, när det gäller segregationen, får du fråga dig vad skolan i första hand är till för. Är det för att lära sig skolämnena eller är för att fylla det något annat politiskt syfte, som att motverka segregationen?
Det finns olika teorier i frågan om nivågrupperingars effektivitet, kortfattat:
För: Undervisningen kan läggas på en lämplig nivå för många elever och eleverna hämmas inte av att känna sig mycket sämre än många klasskamrater.
Emot: Lärarens lägre förväntningar på eleverna och den allmänt lägre nivån i de grupperna gör att eleverna hämmas i sin utveckling. (De sporras inte heller av kamraternas prestationer.) I de ”högre” grupperna kan eleverna hämmas av prestationsångest och en nivå de inte riktigt är redo för.
När det gäller forskningsresultat säger en sammanslagning av runt 50 st studier att det inte finns något klart svar… En del resultat visar att samtliga nivåer gynnas av nivågruppering, medan andra visar att alla hämmas av det. Några visar att bara de högre grupperna gynnas, men endast inom det utvalda profilämnet, i andra delar hämmas de.
Min slutsats är att resultatet inte styrs av själva grupperingen i första hand, utan av andra faktorer.
I mitt inlägg skriver jag om nackdelarna som drabbar eleverna som inte går i profilklasserna i form av att de blir av med engagerade och duktiga lärare, resurser till material och av att all uppmärksamhet tillfaller profilklasserna. Det grundar jag på egen erfarenhet av att arbeta på en skola med profilklasser och kanske av en något cynisk syn på den mänskliga naturen i allmänhet och på konkurrensutsatta skolor i synnerhet…
Vad skolan egentligen är till för är en intressant fråga… Som det ser ut nu så har vi i skolan den lagstadgade uppgiften att både lära ut ämneskunskaper och att t ex motverka segregation, och det är vad jag utgår från.
Med forskningen i ryggen då, såhär i efterhand, kan jag faktiskt tänka mig att jag hade fel. Nivågruppering eller profilklasser kanske varken är bättre eller sämre, speciellt inte om inte nivåerna skiljer sig särskilt mycket åt. Då kan jag tänka mig att små saker som personkemi mellan lärare och elever har större betydelse.
Att lära ut ämneskunskaper måste väl ändå vara överordnat alla andra syften med skolan? Jag tror inte det finns någon förälder som sätter sina barn i skolan med huvudsyftet att motverka segregationen, om utbildningen blir lidande. Det skulle nästan vara kränkande mot barnen, i mitt tycke.
Det är inte en lätt fråga och jag är inte själv 100% säker på vad som är bäst, men jag är säker på att effektiv undervisning och inlärning är mer komplicerat än att det går att lösa med en strikt nivågruppering utan några vidare åtgärder.
Jag vill inte rangordna dessa syften Erik. Jag tror att den prioriteringen ser väldigt olika ut beroende på vem du frågar, och vilken ålder på eleverna man tänker sig. Men båda delarna är nödvändiga… Just segregationen var kanske inte ett bra exempel ur individuell synvinkel, men ur samhällets synvinkel är den desto viktigare. Men det handlar inte bara om ”politiska syften”, snarare om saker som gör…livet värt att leva för oss alla…Skollagens första kapitel innehåller följande:
”Utbildningen skall ge eleverna kunskaper och färdigheter samt, i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar.”
”Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar
inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.”
Jag vill inte gärna prioritera tyska verb före respekten för någons egenvärde…
Det är meningen om ”kunskaper och färdigheter samt .. ansvarskännande människor …” som är själva syftet med skolans verksamhet. Utan den skulle skolan sakna mening. Ordet segregation finns såvitt jag kan inte med i skollagen.
Är det inte mindre chans att eleverna blir ansvarskännande människor om de växer upp i segregation då?
De ”grundläggande demokratiska värderingarna” som nämns på en massa ställen handlar ju dessutom om allas lika värde, oavsett ursprung eller förmåga, och det är svårare att åstadkomma i en segregerad verksamhet.
I läroplanens första kapitel kan man läsa:
Alla som arbetar i skolan skall
• medverka till att utveckla elevernas känsla för samhörighet, solidaritet och ansvar för människor också utanför den närmaste gruppen,
Så visst är det skolans uppgift att motverka segregation.
Morrica
Så långt ville jag sträcka mig men valde att tona fram det med försiktighet.
Christer
Absolut inte, valet ska vara fritt och analysen bara vägledande. Naturligtvis kommer de flesta att följa analysen.
Hans
Hmmm, jag har tappat spåret här känner jag. Anses profilskolor minska eller öka segregeringen här i diskussionen?
🙂
Öka, enligt mig…
Jag tror det handlar om att vi får olika bilder på näthinnan när vi tänker ‘profilskolor’.
Jag ser en möjlighet för t ex de matematikbegåvade elever från Rosengård som förr eller senare landar hos t ex oss och brakar igenom mattekurserna i en halsbrytande takt att få utveckla sin talang redan från början och därigenom växa både i självkänsla och som person istället för att behöva vänta tills de är vuxna. Jag ser en möjlighet för den språkintresserade flickan från en liten by utanför Karesuando att få utveckla sitt intresse och sin talang, trots att det inte finns varken elevunderlag eller lärarresurser för en språkprofil i den lokala skolan.
Vad ser du?
Jag ser eleverna i de övriga skolorna/resten av klasserna som blir av med de mest engagerade lärarna, resurser och uppmärksamhet. De lämnas bakom som ett B-lag, inget att visa upp i reklamsyfte direkt (för skola eller kommun). Och jag ser elever i profilklasserna som pressas för hårt av sina föräldrar i tidig ålder och som växer upp i en miljö präglad av tävling, konkurrens och likriktning.
Jag vet att även din bild är sann och möjlig, men som sagt, bilden präglas väl av våra erfarenheter och på graden av misstänksamhet…
Försöker tänka mig in i problemen som framställs, som ni vet har jag allt det där på ett rejält avstånd och tycker inte att mina år som lärare under 80-talet hjälper mig lika mycket som mina år som elev i mellanstadiet och högstadiet när jag ska försöka tackla frågeställningarna.
Jag vill tro och tror att de flesta människor har någon begåvning som alltså bör kunna analyseras fram redan mot slutet av lågstadiet. Där kanske jag är för tidigt ute, men bara några år i så fall.
Jag minns från mellanstadiet hur rätt många ledsnade på teoristudier redan då.
Det kan vara orsaken till en hel del problem bland ungdomar.
Låt dem i stället få inrikta sig på praktiska yrken, konstärliga yrken mycket tidigare, pressa aldrig någon ointresserad genom år av teori.
De flesta bör därigenom kunna gå i någon profilklass.
Den teori man ska lära sig i högstadiet ger jag inte mycket för även om många har svårt för den.
Vill de senare, under yrkeslivet gå teorikurser så ska det som idag finnas goda möjligheter. Med olika studietakt som på uiviversitetet, kvarts, halv eller helfart (även andra ”takter” finns möljighet till)
Jag tycker alltså att man krånglar till allt i onödan, inklusive betygssystemen som upprepat ändras.
”Begåvningsanalysen” kanske är något att satsa på för unga åldrar.
Lång debatt. Det mesta sagt. Men jag blir så engagerad!
Den som inte suttit och väntat timme ut och timme in, aldrig fått stimulans och hela tiden hänvisats till att ”rita lite” efter avslutad uppgift, fattar nog inte hur frustrerande det är!
Jag har hunnit gå i fem olika skolor från lågstadie till gymnasiet, och det var inte förrän jag kom till IB på gymnasiet som jag äntligen blev utmanad…Inte en enda av de fri- och kommunala skolor jag gått innan har kunnat se mig om individ och låtit mig utvecklas i min takt. Att bara tänka på hur duktig man kunnat vara gör en upprörd..tänk vad man hade kunnat utvecklas!
Dessutom..för särbegåvade elever, de som är extremt duktiga, kan det vara ett stort lyft socialt att komma till en elit/profilklass. Äntligen någon som förstår, och har liknande intressen. Iaf efter vad jag läst, och jag kan förstå det. Bara det att ens kompisar inte förstår orden man använder är ju inte så kul.
Så: Fantastiskt med profillkasser, dä elever som är mycket begåvade eller särbegåvade får möta likasinnade och utvecklas, för en ggs skull, på sina villkor.
Hanna:
Jag håller med dig om att det antagligen är svårt att förstå hur det kan kännas. Samtidigt har jag en idé om s k ”särbegåvade elever”: Deras avvikelse mot normen liknar den som elever med inlärningssvårigheter råkar ut för.
I princip kan man (om man vill vara krass) säga att skolan är konstruerad för att passa de som ligger i mitten. Så fort du inte ligger i mitten finns det ett systematiskt hinder i vägen mellan dig och din ultimata utveckling.
I Sverige har vi inte hunnit utveckla strategier för hur vi ska bemöta de eleverna som kommit längre i sin utveckling men vi har sedan länge försökt bemöta elever med inlärningssvårigheter. Det var inte särskilt länge sedan som man använde dina argument fast för den elevgruppen (…”[kan] vara ett stort lyft socialt att komma till en elit/profilklass. Äntligen någon som förstår, och har liknande intressen”…). Det var så OBS-klasser, ”kliniker”, etc. kom till. Man trodde eleverna skulle utmanas ”på sina villkor”.
Om du besöka en skola idag skulle du upptäcka att man inte längre vill ha sådana lösningar. Det mest eftertraktade är idag att integrera elever med inlärningssvårigheter i ”vanliga” klasser och så får de sitt särskilda stöd antingen i klassrummet eller vid särskilda handledningstillfällen. Anledningen till att man gav upp tanken på särskilda klasser var bl a dels att de aktuella eleverna stigmatiserades och dels att undervisningen faktiskt blev sämre eftersom lärandemiljön (främst den sociala aspekten) per definition blev mer enformig.
Jag är helt säker på att vi i bemötandet av ”särbegåvade elever” måste lära oss av historien. Även om vi inte har fokuserat särskilt mycket på just ”särbegåvade elever” tidigare så har vi gott om erfarenheter av att särskilja en viss grupp ungar och det har blir aldrig någonsin blivit bra.
Jag skulle istället föreslå att:
1. Elever som kommit längre i sin utveckling får samma rätt till särskilt stöd som elever med inlärningssvårigheter.
2. Lärare får rätt att ordinera särskilt stöd (eftersom att det annars blir lätt för skolledare att nedprioritera den här elevgruppen)
3. Samarbetet mellan grundskolan-gymnasieskolan och gymnasieskolan-högskolan utvecklas så att elever som kommit längre i sin utveckling får möjlighet att vid sidan om sina vanliga studier fördjupa sig i vissa ämnen. (Det finns exempel på elever som i slutet av grundskolan får möjlighet att läsa in Matematik A parallellt med sina grundskolestudier.)
//Killfröken
Killfröken, punkt två… Är det inte bättre att lämna den uppgiften till specialpedagogen? Lite stor risk att lärare ”gör sig av med” vissa elever annars…
Hanna, kul att du blir engagerad och jag förstår att det kan vara frustrerande. För vissa personer kanske lösningen med profilklasser är den bästa, men i det stora hela så håller jag med om vad Killfröken precis skrev.
Men det är viktigt att vi blir bättre på att anpassa undervisningen till alla elever i skolan. Därför är jag öppen för nivågrupperad undervisning, men tycker att man kan ha flexibla grupper i stället för fasta. Samarbetet mellan lärarna behöver också generellt bli bättre så att det blir vanligare att elever t ex har matte med årskursen över.
Fnurrboll, jag hade själv civilare som lärare redan på gymnasiet, såna provar gärna läraryrket på den nivån.
(Gick en teknisk linje där, längesen)
Att få till högskoleliknande utbildning för vissa elever
i förväg mha civilare ger inte mycket om man inte anpassar resten av utbildnings-systemen och särskilt högskolestarten.
Jag tror mer på en special-transferering till högskolan på några månader för de extra begåvade/motiverade.
Sommartid, men finns även andra lösningar.
Det där är ju alltid ett problem när man låter elever skena iväg före de flesta andra… Har man förberett för det i nästa steg?
Kanske kan man byta ut den första högskolekursen mot något annat om man läst den på gymnasiet, precis som när man byter ort på högskolenivå och redan har läst en kurs i en annan stad.
Annars tror jag att kunskapen kan fördjupas med en förförståelse; t ex så kanske den elev som läst högskolekursen på gymnasiet lyssnar på ett helt annat sätt på föreläsningarna och tar till sig litteraturen på ett djupare plan när h*n börjar högskolan, trots att det är ”repetition”…
Carin Jämtin och Roger Mogert (S) skrev i går att de vill ”låta gymnasieelever som vill ha extra stimulans få möjlighet att läsa högskolekurser på distans.” (SvD)
Om de som skenar iväg uppnår samma kunskapsnivå som årskursen över så kanske det inte behöver förberedas så mycket utan man kan helt enkelt låta dem läsa samma kurser som sina ett år äldre klasskompisar?
Jag tror ditt förslag om att tillgodoräkna sig högskolepoängen och byta ut tidiga kurser mot andra kurser är bra. Åtminstone inom tekniska program läser man en massa slask-kurser som skulle kunna stuvas in tidigt under utbildningen om det inte vore för att matten redan var schemalagd där.
Repetition är nyttigt för inlärning, det vet vi alla, men jag tror Hanna redan satt huvudet på spiken: det är vansinnigt tråkigt att göra fler uppgifter med samma skit om och om igen. Jag tycker Erik Demaine, en helt vanlig kille på 28 jordsnurr, är ett fascinerande exempel på vad som kan hända om barn får lagom med stimulans under sin uppväxt.
Pingback: Mot profilklasser | Stefan Kärvlings blogg
Pingback: Mot profilklasser | Bloggvänstern