Negativ uppmärksamhet – är det vanligt med självplågare i våra klassrum?

Ännu en gång har jag dragits in i denna lilla återkommande konversation:

Random lärare (upprört): ”Jag är trött på att killarna tar sådan plats i klassrummet. De får mycket mer uppmärksamhet än tjejerna!

Jag (försiktigt): ”Men är det inte så att killarna får väldigt mycket negativ uppmärksamhet, skäll och tillsägelser för att tala klarspråk?

RL (indignerat): ”Det är bättre än ingenting. De hittar ju på en massa saker hela tiden för att den här uppmärksamheten! De tar tiden från tjejerna med sitt larv!

Ibland fortsätter jag konversationen, men ibland orkar jag inte helt enkelt. Jag skulle tro att det är oerhört få elever (oavsett kön) som är nöjda med att få skäll och tillsägelser och som ställer till saker för att stjäla tiden från någon. Deras ”larv” är en reaktion på något som händer i klassrummet och utskällningen som följer kan visserligen dra uppmärksamheten från det ursprungliga problemet, men det är knappast så att de är nöjda. Och utskällningen löser oerhört sällan disciplinproblemet i längden. Brukar en ”busig” elev ofta förvandlas till en studiemotiverad mönsterelev efter en utskällning?
Nej, knappast, eftersom det grundläggande elevproblemet kvarstår.

Vår uppgift som pedagoger är att lista ut vad det grundläggande problemet för eleven består i och att försöka åtgärda det. Först då kan vi ens hoppas på att se en förändring i elevens långsiktiga beteende.

Jag misstänker att en feltolkning av Hjalmar Söderberg delvis är orsaken till den underliga föreställningen om att elever skulle vara nöjda med tillsägelser och skäll; för visst kan en utskällning vara bättre än att bli osynliggjord, men det grundläggande problemet är ju att den positiva bekräftelsen saknas.

Man vill bli älskad,i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill inge människorna någon slags känsla,
själen ryser för tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst.

Hjalmar Söderberg
ur ”Doktor Glas”

Läs även mitt tidigare inlägg Pojkar och flickor i skolan, men du kan faktiskt bortse från genusdimensionen i ett första steg. Den spelar ingen roll för det jag vill lyfta fram i det här inlägget. I mitt exempel tar jag upp gruppen pojkar bara för att det är det vanligaste, men samma princip gäller förstås om du har en besvärlig flicka, eller en grupp flickor, i klassrummet. I ett nästa steg är det däremot intressant att fundera på varför det är så mycket vanligare att lärare har problem med pojkarna…

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , ,

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i flumpedagogik, genus, Läraryrket, Skolvardag, specialpedagogik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Negativ uppmärksamhet – är det vanligt med självplågare i våra klassrum?

  1. Bertil Törestad skriver:

    Bra att du säger det, men synd att det behöver sägas!

  2. Maths skriver:

    Förskolläraren Maths och psykologen Martin Forster rekommenderar ”Fem gånger mer kärlek.🙂

  3. Innuendo skriver:

    ”Jag skulle tro att det är oerhört få elever (oavsett kön) som är nöjda med att få skäll och tillsägelser…”

    Nej, det är väl inte syftet heller, de borde känna sig missnöjda med att få skäll och tillsägelser. Det är väl själva syftet med en korrekt använd tillsägelse. Det fungerar ju givetvis bara om personen i fråga förstår att beteendet inte anses okej. Tyvärr verkar ju riktlinjer för socialt vettigt bettende i allt större utsträckning saknas hemifrån. Detta kan vi ju givetvis inte bara konstatera och sedan strunta i utan vi behöver bemöta detta på något vis.

    ”Och utskällningen löser oerhört sällan disciplinproblemet i längden. Brukar en ”busig” elev ofta förvandlas till en studiemotiverad mönsterelev efter en utskällning?”

    Problemet är dock inte om man som ansvarig lärare säger ifrån på skarpen när så behövs. Problemet uppstår först om man inte i direkt anslutning till lektionen tar diskussionen med eleven, men man kan aldrig behöva ta diskussionen i klassrummet varje gång. Man ska kunna säga ifrån utan att behöva motivera sig under själva lektionen. Syftet med ”utskällningen” är ju inte att lösa något på lång sikt, utan på kort sikt. Resten får man ta sedan. Det måste vara okej att få en elev att verkligen känna att den just nu inte betedde sig på ett acceptabelt sätt.

    ”Vår uppgift som pedagoger är att lista ut vad det grundläggande problemet för eleven består i och att försöka åtgärda det. Först då kan vi ens hoppas på att se en förändring i elevens långsiktiga beteende.”

    Absolut, men inte nödvändigtvis där och då. Men det kanske du inte menade heller? Fick bara en olustig känsla att du rakt av är emot att säga till på skarpen men jag kanske missförstod dig?

    • ChristerMagister skriver:

      Självklart måste man göra något där och då, men som du säger är det viktigt att man inte tar diskussionen inför alla andra utan pratar om saken enskilt efteråt. Det är ju väldigt få elever som inte vet att de inte får (vad det nu är); antingen är beteendet en reaktion mot något som händer, som jag skrev, eller så saknar eleven helt enkelt förmågan att behärska sig. Inte i något av dessa fall hjälper en utskällning. Det finns ju dessutom olika sätt att säga till på. Det absolut sämsta sättet är utskällningen inför klassen där själva syftet faktiskt är att ”skämma ut” eleven inför klassen och på så sätt få eleven att rätta in sig i ledet. Det är ofta kontraproduktivt i längden.

      I stället för att få eleven ”att verkligen känna att den just nu inte betedde sig på ett acceptabelt sätt” (vilket antagligen är lika klart för eleven som för läraren) så kan man visa/påpeka vad det är meningen att eleven ska göra; att avleda är oftast mer effektivt enligt min erfarenhet. Gäller det elever som faktiskt inte kan behärska sig kan man komma överens om ett något så när diskret tecken som läraren använder och den aktuella eleven förstår betydelsen av.

      P.S. Att motivera varför eleven inte får (vad det nu är) är förstås viktigt i alla fall. I stället för att bara säga ”TYST, Ronny!” kan man säga ”Ronny, nu stör du dina kamrater”, t ex.

      • Innuendo skriver:

        ”I stället för att få eleven ”att verkligen känna att den just nu inte betedde sig på ett acceptabelt sätt” (vilket antagligen är lika klart för eleven som för läraren)”

        ”P.S. Att motivera varför eleven inte får (vad det nu är) är förstås viktigt i alla fall. I stället för att bara säga ”TYST, Ronny!” ”

        Går det inte lite mot vartannat? Om det är klart för eleven att den inte betett sig acceptabelt borde man ju rimligtvis ha ett hum om vad det var som inte var ok. Att då samtidigt säga att det är viktigt att motivera (det som var klart för eleven) känns ju lite märkligt.
        Nu har jag förvisso gymnasieelever vilka kanske kan förväntas ha en större insikt i hur man för sig. Men om man vid varje tillfälle ska behöva motivera för nästan myndiga människor varför störande uppträdande är störande i en situation de är bekanta med sedan ca 10 år (lektioner i skolan) så föreslår jag å det snaraste antingen en höjning av myndighetsåldern alternativt en uppsträckning av hur skola och, framförallt, föräldrar förmedlar värderingar till våra unga. Ibland måste det vara okej att förutsätta att snart vuxna själva kan räkna ut ett och annat, eller?

        • ChristerMagister skriver:

          Jo, visst är det så. Jag arbetar just nu med elever i skolår 4-6 och dessutom i huvudsak med de som har lite extra svårt för att behärska sina impulser. Jag är förstås färgad av det.

          Det finns olika sätt att i stunden markera för elever att de inte beter sig som man förväntar sig, en del bättre än andra, men huvudsaken är ju faktiskt att vi försöker finna anledningen till beteendet så att vi kan arbeta med det långsiktigt.

          • Kenth skriver:

            Å andra sidan kostar det ju inte mer att ge en anledning till varför jag säger till, även gymnasieelever, snarare än att bara säga något i stil med att: ”Det borde du veta efter 10 år i skolan!” Känns lite som att fördumma någon i onödan.

            Jag tycker absolut att du har en poäng, Christer. Det finns alltid en anledning till varför beteenden uppstår och om jag bemödar mig att ta reda på vad anledningen är kommer jag sannolikt att tjäna på det i framtiden. Det är alltid bättre att bygga relationer än att skapa animositet, oavsett ålder.

            • Innuendo skriver:

              ”Å andra sidan kostar det ju inte mer att ge en anledning till varför jag säger till, även gymnasieelever, snarare än att bara säga något i stil med att: ”Det borde du veta efter 10 år i skolan!” Känns lite som att fördumma någon i onödan.”

              Det kostar faktiskt onödigt med tid, onödigt eftersom de borde veta varför, inte onödigt som i att det är onödigt att de ska veta varför, för det ska de få reda på. Men det borde de fått reda på för länge sedan då de går i gymnasiet.
              Att inte tro att våra nästan vuxna ungdomar har förmågan att efter 10 år i skolan förstå varför de blir tillsagda, det är väl att fördumma dem om något?

              Sedan kan det ju givetvis dyka upp ny problematik i våra ungdomars liv, det är ju trots allt en omvälvande tid, som får en elev att ändra sitt beteende och då måste man givetvis ta reda på vad detta beror på. Det betyder dock inte att lärare och skola borde behöva sluta förvänta sig att eleven vet vad som gäller. Det är ju inte det som har förändrats. Visa lite tillit till våra ungdomars intellekt tack.

  4. Mats skriver:

    Jag missar aldrig en chans att knuffa för möjligheten att rekrytera män till läraryrket:
    http://mantillforskolan.wordpress.com/

  5. Anders Erenius skriver:

    Jag hade ett spännande samtal med en av mina söner som handlade om just det här. Han undrade varför man blev lärare om man inte tyckte om barn. Det var så han uttryckte det och jag tycker att det var en klok betraktelse för det är väl någonstans där som grunden till att man väljer att bli lärare borde finnas. Om man inte i grunden älskar sina elever så kommer det givetvis bli svårt att bygga goda relationer med dem.
    Usch vad ledsen jag blir när jag tänker på det här. Så många barn som går till skolan och känner sig osedda, oälskade och osynliga. Allt annat vi gör i skolan är ju faktiskt oviktigt för den enskilda eleven om vi inte först har fixat den grundläggande tryggheten som alla människor behöver.
    Jag blir mest ledsen men också arg!

    • Innuendo skriver:

      ”Usch vad ledsen jag blir när jag tänker på det här. Så många barn som går till skolan och känner sig osedda, oälskade och osynliga. Allt annat vi gör i skolan är ju faktiskt oviktigt för den enskilda eleven om vi inte först har fixat den grundläggande tryggheten som alla människor behöver.”

      Förvisso sant. Men som så ofta undrar jag varför många som arbetar i skolan aldrig tar upp andras ansvar än skolans vad gäller våra ungdomars väl och ve? Hade föräldrar varit bättre på se, älska och få sina barn att vara trygga hade kanske inte skolan behövt dra ett så tungt lass. Varför tas detta nästan aldrig upp som en faktor i den offentliga diskussionen? Det gäller nästan alla diskussioner kring våra ungdomar. Skolan ska göra mycket, vi behöver inte lägga större delar av de ansvarsområden som finns kring våra ungdomar på oss själva. Alla andra kastar ju ansvaret åt vårt håll ändå.

      Föräldrar _är_ ytterst ansvariga för sina barns uppväxt. De har det i särklass största ansvaret för nästan allt som rör barnets välmående ändå så nämns föräldrar inte ens i förbifarten när diskussioner kring ungdomars problem förs. Inte heller här. Varför är det så?

      • ChristerMagister skriver:

        Föräldrarna har självklart ett stort ansvar och jag håller med om att den dimensionen ofta fattas i debatten, liksom andra instansers ansvar, främst soc och BUP. Samarbetet med dessa instanser, liksom med fritidsgårdar och idrottsföreningar, kan helt klart förbättras. Jag skulle tro att föräldrarnas ansvar sällan debatteras för att det inte är mycket samhället kan göra åt saken, man koncentrerar sig väl på det som går att påverka.

        Förutom det är det viktigt att komma ihåg att många elevers bekymmer grundar sig i skolans verksamhet och organisation, ibland har inte föräldrarna ett smack med saken att göra och kan inte påverka situationen direkt.

        Jag blir tvärt om ofta irriterad på att man i skolorna lägger ner så mycket tid på att diskutera vad föräldrarna kunde göra annorlunda; vad ska t ex föräldrarna göra åt saken om Kalle ofta flippar ut på mattelektionerna?

        • Innuendo skriver:

          ”Jag skulle tro att föräldrarnas ansvar sällan debatteras för att det inte är mycket samhället kan göra åt saken, man koncentrerar sig väl på det som går att påverka.”

          Det är svårare att göra något åt föräldrars beteende, men nog måste det gå. Ska man verkligen tänka långsiktigt, som vi här ändå verkar vara överens om är rätt väg att gå, så tycker jag inte att det är okej att vifta bort detta genom att bara hävda att det är den svårare vägen och därför ska den inte användas. Ett långsiktigt, konsekvent agerande där samhället avkräver medborgarna deras skyldigheter i samma utsträckning som medborgarna nyttjar sina rättigheter vore ju ett första lämpligt steg i en attitydförändring. Enkla saker som ”Du och ditt barn har rätten till en fri skolgång men då har du som förälder också skyldigheten att se till att barnet infinner sig i skolan samt ägnar den extra tid åt skolarbetet som eventuellt behövs”. Idag är det balansen mellan givande och tagande ganska rejält rubbad. Ena parten tar och den andra ger och jag behöver nog inte förtydliga vilken part som är vilken. Den troligaste anledningen till att politiker inte lyfter föräldrars ansvar är väl feghet? ”De är många och de röstar, dessa kan vi inte stöta oss med om vi ska få bestämma nästa mandatperiod.” Svårare än så tror jag inte det är.

          ”…vad ska t ex föräldrarna göra åt saken om Kalle ofta flippar ut på mattelektionerna?”

          En hel del tycker jag. Föräldrar borde inte bara ha en rättighet att FÅ reda på hur deras barn agerar i skolan utan borde snarare ha en skyldighet att TA reda på detta om man ska kunna tillskriva dem något intresse i sina barns liv. De borde ha en lika stor skyldighet att ta diskussionen som skolan eller vilken instans vi än talar om. Lika väl som när det finns positiva saker att lyfta fram som när det finns problem som behöver en lösning borde föräldrar ha en stor del ansvarstagandet till dess barnet är myndigt. Att det idag inte är så är för mig ett stort mysterium och ett stort problem.

          • ChristerMagister skriver:

            Självklart tycker jag att man ska arbeta även med föräldrarna. Både soc (IOF), BUP och andra instanser har olika former av föräldrautbildningar och föräldrastöd, men som jag skriver finns det en hel del förbättringar att göra inom det här området. Jag har lyft fram det i debatten flera gånger tidigare, men jag lovar att göra nya försök!🙂

            Vi kanske tänker oss helt olika fall, men jag kan fortfarande inte förstå vad du menar att föräldrarna rent konkret ska göra åt att Kalle flippar ur på mattelektionerna, oavsett om de har fått reda på saken genom ett telefonsamtal/utvecklingssamtal eller själva tagit reda på den. Prata med honom? Ja, men sedan då, om det inte hjälper? Föräldrarna har inte insyn i om undervisningen ligger på en lämplig nivå för Kalle, om lärarens instruktioner/lektioner passar hans lärstil eller någon större möjlighet att påverka hans placering i klassrummet; bara för att ta några exempel.

            Självklart har föräldrar ett ansvar, som sagt, men jag tycker också att många lärare borde sluta beklaga sig över elevernas bristande uppfostran och försöka förbättra det de faktiskt KAN påverka.

            • Innuendo skriver:

              ”Prata med honom? Ja, men sedan då, om det inte hjälper?”

              Då har man ändå nyttjat även denna resurs. Vem vet, det kan ju ibland faktiskt hjälpa avsevärt om föräldrarna ”tvingas” intressera sig för sina barns skolgång. När du skriver ”prata med honom” så antar jag at du menar att de, likt lärarna, skall fortsätta att föra en kontinuerlig diskussion med eleven hemma och ta reda på hur skolsituationen fortgår. För inte jobbar vi så i skolan att vi pratar med en elev och sedan skiter i det om det inte hjälpte? Jag trodde inte det heller. Då ska inte föräldrarna heller göra det. Det är ett långt, segt och inte sällan frustrerande arbete att vända en negativ trend och föräldrarna ska slita lika mycket, om inte mer, som skolan, soc, bup och vilka fler som nu kan tänkas vara inblandade när det rör deras barns framtid.

              ”Självklart har föräldrar ett ansvar, som sagt, men jag tycker också att många lärare borde sluta beklaga sig över elevernas bristande uppfostran och försöka förbättra det de faktiskt KAN påverka.”

              Min upplevelse från de flesta kollegor jag haft är att de försöker förbättra det de kan, men de får inte sällan noll gehör från föräldrarna så jag har ofta full förståelse för deras beklaganden. Samtidigt är det ofta samma föräldrar som lyfter fram kritik mot skolan vilket inte direkt höjer toleransen hos lärarkåren kan jag tänka. Är det å andra sidan elever med föräldrar som inte bryr sig och där det är stora problem hemma kanske det inte ens är önskvärt att blanda in dessa. Alla varianter finns.

  6. Jan Lenander skriver:

    Helt rätt tankegång Christer men det finns ett grundläggande problem som är mer svårlösligt. Det finns elever som har behov av oerhört mycket vuxentid och de drar sig inte för att tvinga till sig den tiden. Skäll hjälper förstås inte alls då de bara upptäcker att de behöver mycket mer men samtidigt bubblar det en stor orättvisa i att de kapar åt sig mer tid på bekostnad av den som inte är utåtagerande. Den försynta kan ha större behov.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s