I dagens DN kan vi läsa:
Förmånliga statsbidrag och gynnsamma villkor har skapat en fri gymnasieskola som i dag står med för stor kostym när antalet elever sjunker. Eftersom vi har ett marknadsstyrt skolsystem riskerar de att gå i konkurs och tusentals elever kan stå utan utbildning och förlora flera år i studietid.
Det här är förstås inget nytt problem, jag har själv varit med om det för över 10 år sedan och har skrivit om det vid flera tillfällen (ex 1, ex 2). Problemet är inte heller isolerat till skolans värld. Det är precis samma sak inom vården och äldreomsorgen: när de privata aktörerna går i konkurs måste kommunen reda upp härvan till en enorm kostnad och brukarna hamnar i kläm.
Vad kan man då göra? Ja, förutom den uppenbara lösningen som känns orimlig i dagens politiska klimat kan jag bara se en lösning. De privata aktörerna måste ha en ekonomisk buffert som de är skyldiga att använda för att lösa brukarnas fortsatta situation om affärerna går dåligt. I DN-artikeln jämför Sten Svensson ett privat skolval med att välja en bank utan insättningsgaranti, så då får man väl se till att alla företag inom skola, vård och omsorg har en form av ”insättningsgaranti”.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, friskola, friskolor, privata skolor,
Christermagister 
Själv förstår jag mig inte alls på hur frågan om valfrihet kan kopplas samman med vinster för vissa.
Men jag kanske är korkad och efter min tid.
Nej, om man från början hade fokuserat på valfrihet (eller snarare valmöjlighet) när det gäller inriktning i stället för ägande hade det antagligen sett annorlunda ut.
För mig så får ”vissa” göra hur höga vinster som helst bara produkten är av hög kvalitet. Problemet är ju att kvaliteten tycks vara av ytterst varierande kvalitet och det kvalitetskontrollen av slutprodukten verkar vara mycket eftersatt. Vidare problem är att produktionsenheterna är utsatta för ständiga störningar och vandalism. Många av enheterna sätts i brand eller så slår man sönder både arbetskraften och arbetsredskapen som tänkt att användas till att producera. Till detta kan man också lägga parametrar som obefintlig kvalitetskontroll av arbetsredskap, arbetskraft och arbetskraftens utbildning. På produktionsenheterna tycks ledningen tro att kompetensen sitter i väggarna och det enda behövs av arbetaren är att befinna sig i anläggningen. Alla kan allt och allt kan alla är parollen för mången produktionsenhetschef.
Lägger vi dessutom till att Överproduktionsenhetsledningarna i kommunerna inte verkar kunna leda och kommunicera med sina olika enheter och att Kvalitetskontrolldirektionen inte tar sina statliga direktiv på allvar så är slutprodukten av 9-12 års slit mycket klent. ”Måndagsexemplaren” från dessa fabriker är de exemplar som kan lämna fabrikerna med goda kunskaper trots en katastrofal produktionskedja. Således betalar många kunder för en Porsche men får en Trabant.