Pojkar och flickor i skolan

Nu måste flickorna bli sedda” lyder en stor rubrik i Aftonbladet, och den lilla artikeln förmedlar den vanliga bilden: ”Pojkar tar mest plats i klassrummen. Flickor får rollen som tysta och ordningssamma.” Det är en bild jag bara delvis känner igen. Visst finns den problematiken, men analysen är alltför enkelspårig, precis som i fallet av representation.

I artikeln hänvisar man till ”en SOU-utredning från 2009” och hävdar att den visar att pojkar får mest uppmärksamhet av lärare, men jag har läst utredningen man troligen syftar på (länk) och vet att i den hänvisar man i sin tur till en undersökning från 1984. Dels tror jag att något har hänt på 26 år (vilket även 2009 års utredning säger) och dessutom säger man i den ursprungliga undersökningen att de som tar plats i klassrummen typiskt ”brukar vara tre–fyra pojkar och en eller ett par flickor”. (Länk) Majoriteten av eleverna tar alltså ganska liten plats, oavsett om de är pojkar eller flickor.

Jag har också läst en annan utreding, som jag tyvärr inte hittar just nu, som visar att hela 80% av den tid som pojkarna ”tilldelas” av lärarna i klassrummet består av tillrättavisningar och skäll… Det är en bild som stämmer bättre överens med mina erfarenheter och den tydliga bilden av pojkar som får alla fördelar i klassrummet börjar grumlas tycker jag. Om du observerar uppmärksamhet i klassrummet, observera också förhållandet mellan positiv och negativ uppmärksamhet.

För att komplicera bilden ytterligare så skriver man också i 2009 års rapport att både pojkar och flickorna själva anser att flickorna har mer inflytande i skolan än pojkarna, och att flickornas betyg är markant högre än pojkarnas vet vi redan.

Jag vill inte förringa någons problem, läraren i klassrummet måste vara uppmärksam på flera dimensioner av missförhållanden, men jag undrar om det verkligen i första hand generellt är tjejerna vi behöver anpassa skolan bättre efter.
—————
I anslutning till detta ämne har jag bl a även skrivit ett inlägg om självmord där jag funderar på hur duktiga vi lärare är på att upptäcka pojkar som mår dåligt och på hur väl skolan tar hand om dem, och diskussionen efter inlägget om representation har glidit in på könsuppdelade klasser om du är intresserad av detta ämne.)

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, genus, Läraryrket, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

59 kommentarer till Pojkar och flickor i skolan

  1. Anders B Westin skriver:

    Det tänker jag inte kommentera. Jag orkar inte just nu.

    Men i all hemlighet så kan jag berätta att jag har en lösning.

  2. Jan Lenander skriver:

    Din analys är solklar. Det hade varit intressant med en undersökning av pojkars och flickors syn pá skolans betydelse. Killar och då både duktiga och svagaste, de letar febrilt efter andra ställen för att få återkoppling medan nästan alla tjejer lägger stor vikt på skolbetyg.

    Kunskapstappet för svenska skolan kan med marginal förklaras med att killarna tappar mark. Det här är en dålig uveckling för den som önskar jämställdhet. Det leder till ökad segregation och dessutom till en mansgeneration med negativ syn på kunskap!

    • Christermagister skriver:

      Gruppverksamhet och gängbildning där man får en annan sorts återkoppling är vanligare bland killar, en del av detta kan vara positivt (idrottsverksamhet) medan annat är direkt förödande (kriminella och destruktiva gäng). I 2009 års rapport kan man läsa att 64% av pojkarna i högstadiet och gymnasiet håller på med någon sport medan det är 48% av flickorna; i de destruktiva gängen måste dominansen av killar vara överväldigande. Man kan också läsa att 69% av flickorna oroar sig för att inte få ett jobb medan bara 51 % av killarna gör detta. Arbetslösheten var 2009 ca 20% högre bland män (SCB), så pojkar tycks ha ett ogrundat gott självförtroende i detta fall.

      Från 2009 års rapport:

      ”Det är tydligt att flickorna tycker att skolan är roligare än vad pojkarna gör – mönstret är detsamma i alla tre ålderskategorier. Skillnaderna är visserligen inte stora, men de är ändå tydliga. Det är också fler flickor än pojkar som bryr sig om och engagerar sig i sitt skolarbete: skillnaden är som störst på gymnasiet där 81 % av flickorna säger att de bryr sig väldigt eller ganska mycket om sitt skolarbete. Motsvarande siffra för pojkarna är 63 %. Däremot uppger lika många flickor som pojkar i årskurs 7–9 att skolan alltid eller oftast känns meningsfull och skillnaderna mellan könen på gymnasienivå är inte heller särskilt stor.”

  3. Plura skriver:

    Det intressanta med detta epos är just det du beskriver av all den energi som, jag förmodar kvinnliga lärare, lägger ned på grabbar som inte ”sköter sig” enligt den kvinnliga normen. Tänk om de kunde använda den till bättre saker. Samtidigt undrar man hur de själva uppfostrat sina grabbar.

    Skolan är definitivt formad för tjej vad man än säger om saken.

    Vi har ju diskuterat frågan tusen gånger, att skolan redan på högstadiet borde grupperas så som grundskolan en gång såg ut. Det är fullständigt befängt att tro att alla är läshuvuden ändra fram till 16 års ålder och ska samma ämnen i grundskole examen. Jag förstår varför vi grabbar som läste t på grundskolan och hoppade in på tekniskt gymnasium var sämre rustade än de som läste språklinjen eller det som förr ansågs finare latinlinjen.

    Därför känns det uppfriskande att se de 18 nationella programmen i gymnasieskolan som är mer anpassad till verkligheten och inga ideologiska drömmar från de rödgröna.

    • Christermagister skriver:

      Ja, jag håller med om att den nya gymnasiereformen ser bra ut.

    • Anders B Westin skriver:

      Där fick du till det Plura.
      Exakt samma känslor som jag bär på.

      Språk och kultursnobbar som inte klarar av att bygga en dragster och än mindre ett vindkraftverk och ändå så tror de att de kommit till en högre nivå – närmare Gud.

      Dom har haft alldeles för stor makt över den svenska skolan.

      Det måste till en ändring. Kan lösningen vara att acceptera – uppdelning och mångfald.
      På 70 – talet och Chalmers kunde man vara stolt teknolog fast samhället i övrigt föraktade teknik. Nu är alla dessa förhatliga civingar som 70-tals diskursen föraktade ute och reglerar Borgs bytesbalans så att han kan stå där och se så nöjd ut med ett flin nästan upp till öronen.

  4. Ping: Det finns en garanterad lösning « Anders B Westin problematiserar

  5. enligt O skriver:

    Tänker på det du skriver om vilken sorts uppmärksamhet man får. De som stör, oavsett kön, får höra sitt namn mest, men i princip alltid då de gjort något fel. Kan inte vara bra för någon. Det som blir problem i för stora klasser är enligt min erfarenhet att för få blir sedda. Kanske har klasstorlek ingen betydelse för betygsresultatet som Björklund så gärna påpekar för att försvara neddragningar, men för elevernas välmående tror jag att det är avgörande med både med antalet elever i varje klass och antalet vuxna i skolan. Det gäller både dem som syns och dem som inte gör det. Oavsett kön.

    • Christermagister skriver:

      Ja, och jag tror att resultaten blir bättre av det också. Kanske inte betygsresultaten i en framtida skola där man tar störst hänsyn till centralt rättade prov, men resultaten i form av tryggare individer som kan, vill och vågar göra någonting med sina kunskaper och färdigheter.

      Man pratar om entrepenörskap i skolan, och jag tror inte att entrepenörsandan gynnas av att sitta osedd i ett klassrum fyllt av elever och matas med färdigpacketerad ”kunskap”.

    • Plura skriver:

      Det här med resurser, det är inte Björklunds huvudvärk utan era huvudmäns politiker. Kommunen är suverän att besluta var de satsar pengar på.

      • Morrica skriver:

        Tyvärr så är det ju så som du säger, Plura, det är upp till kommunpolitiker, vare sig de kan något om saken eller inte, att avgöra hur mycket som satsas på skolan, och det är de som på helt egen hand är ansvariga för neddragningarna.

        Det är viktigt att tänka på hur man röstar i kommunvalet.

    • Jan Lenander skriver:

      För kunskapsuppdraget är lärarnas kunskaper också oerhört viktiga. Jag vill framför allt se en ökning av kunniga lärare. Kommunernas slappa rekrytering av obehöriga lärare är ett ännu större problem än personaltätheten.

  6. Mats skriver:

    Suck – det känns som en ond repris från helvetet…

  7. Jag håller helt med dig om att mycket negativ uppmärksamhet går till killarna om man får generalisera. Själv undervisar jag nästan bara tjejer men då märks det också tydligt att det är de mer utåtagerande tjejerna som får den negativa uppmärksamheten. Jag håller också med dig om att många i skolan utgår från en norm när det gäller att se om någon mår dåligt, något som bl.a. Juno Blom har lyft fram när det gäller arbetet kring olika typer av hedersproblematik.

    Visst behövs det mer fokus på positiv uppmärksamhet oavsett kön och en mer flexibel syn på vilken kunskap som värderas och varför. Vi i skolan måste också bli bättre på att bedöma elevens kunskaper utifrån ett bredare betygsunderlag. Vi både lär oss och visar kunskap på olika sätt.

    Slutligen undrar jag vad som är värst. Är det att få negativ uppmärksamhet eller ingen uppmärksamhet alls?

    • enligt O skriver:

      Det utåtagerande tjejerna och de tysta killarna, dvs de som bryter de mönster som många av oss ser världen genom, är de som lider mest tror jag tyvärr. Och allt är nog inte de kvinnliga lärarnas fel…

    • Christermagister skriver:

      Ja, argumentet att negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet alls brukar komma upp som en ”fördel” för pojkarna (även om jag inte tror att du menar så Gertie). Jag tror att det stämmer ur den rent mänskliga dimensionen, men det är trots allt ytterst ovanligt att lärare helt osynliggör elever. Ur en mer pedagogisk synvinkel är dock den negativa uppmärksamheten förödande. Den gör att de drabbade likt pavlovska hundar sammankopplar kunskap, lärande och lärare med hårda ord och bestraffningar och vänder sig ifrån skolan och lärandet. Skuld- och skamkänslor är ingen bra grund för lärande.

  8. Morrica skriver:

    Detta har suckats och pustats över i så många år nu, och ändå blir det ingen skillnad.

    Vad sägs om att vi vänder upp och ner på saken ett ögonblick? Bara som ett tankeexperiment.

    Ge de utagerande, högljudda, stökiga bökiga eleverna mer uppmärksamhet, inte mindre. De signalerar ju på alla sätt de kan att de behöver det, de skriker, bokstavligt talat, efter att bli sedda som människor, pratade med, noterade, erkända som existerande människor. Gör en poäng av att se dem, av att hälsa på dem särskilt varmt, av att ge dem extratydlig feedback på sina uppgifter, i synnerhet på det som lyckats väl, låt dem svara på frågor och komma med diskussionsinlägg.

    Och prata med dem enskild, då och då. Be dem ta ansvar för klassrumsklimatet, gör dem till frökens hjälpreda och hjälpa fram andra som inte vågar ta så mycket utrymme, ge dem verktyg för detta, be dem till exempel nicka vänlig mot någon av de tysta och säga ‘eller vad tycker du, Annika, om det här? Håller du med mig?’

    Vad tror ni, är det ett tankeexperiment värt att göra?

    • enligt O skriver:

      Att ge ansvar är jätteviktigt! Dessutom är alla i behov av uppmärksamhet och beröm om det så ”bara” är beröm för att man kommit i tid eller har en snygg tröja. Alla behöver bli sedda och få en pratstund på tu man hand i bland.

    • Christermagister skriver:

      Det tycker jag låter utmärkt Morrica, och jag har erfarenhet av att det fungerar även som praktiskt experiment.

      • Morrica skriver:

        Tror du man skulle kunna locka lärare att våga pröva tanken? Det är ju bara en tankelek, trots allt, om det blir för skrämmande otäckt kan man när man vill kliva bort från den och in i den trygga vardagsverkligheten igen.

        • Christermagister skriver:

          Det tror jag nog, och jag upplever att det fungerar hyggligt i skolans mellanåldrar. Mer och mer funderar jag på om inte grundskolans huvudsakliga problem finns i de lägsta och de högsta årskurserna; i de lägsta är det för stillasittande och ”puttinuttigt” och i de högsta för opersonligt och splittrat, för att generalisera våldsamt.

          • Morrica skriver:

            Underskatta inte värdet av våldsamma generaliseringar. Det är för mesigt och slätstruket i den svenska skoldebatten, under täckmantel av ‘värnandet om en vänliga tonen’ sparkas mycket obehagligt in i hörnen där det växer till sig, och förtryck fördras för att skippa konfrontationer.

    • Jan Lenander skriver:

      Bra tanke Morrica men kursplaner som ger oss en riktig möjliget att möta deras behov och önskningar är en avgörande förutsättning.

      • Morrica skriver:

        Du menar att det inte finns utrymme för ens den lilla flexibilitet i tänkandet som skulle krävas i kursplanerna?

        • Jan Lenander skriver:

          Killarna är mycket mer konkreta än så: ”Varför är det så mycket j:a prat i skolan, kunde man inte få göra något istället.”

        • Jan Lenander skriver:

          Jag hävdar att kursplanerna inte ens har med de saker killarna skulle vilja lära sig. Jag hävdar inte att alla killar skulle vilja vara i verkstaden istället men jag hävdar att många av dem skulle må bra av mer praktiska kunskaper och vänta med det teoretiskt abstrakta. För den enskilde killen kan det förstås vara allt från att modifiera bilder med Photoshop till att lära sig styra och manövrera fordon.

          • Christermagister skriver:

            Talar ni inte runt varandra nu? Jag uppfattar det som att Morrica talar om hur pedagogerna bemöter eleverna i klassrummet och Jan om undervisningens innehåll…

            • Jan Lenander skriver:

              Möjligt, jag har gissat att Morrica menar att bara vi tar en annan utgångspunkt i kontakten med killarna så är det inte något direkt fel i kursplanerna. Det kan förstås vara helt fel slutsats.

              När det gäller min utgångspunkt har du förstått rätt. Jag hävdar att det behövs ett ganska radikalt annorlunda innehåll i undervisningen om vi ska kunna möta en stor grupp av killarna.

              • Morrica skriver:

                Gissa inte, fråga om du är osäker. Det ligger ingen statusförlust i att fråga, och kommunikationen och samtalet vinner på det.

                Du har helt missförstått mig – att inbilla sig att man kan ta EN utgångspunkt för killar och EN utgångspunkt för tjejer är fel. Elever är individer, med olika förutsättningar och förväntningar, olika behov och preferenser, oavsett vilket kön de råkar ha.

              • Jan Lenander skriver:

                Morrica, jag undrar om du tror att vi behöver göra något åt innehållet för att verkligen lyckas möta många individer på deras nivå?

            • Christermagister skriver:

              Jag tror att ni båda har rätt. 🙂

              På vilket sätt hindrar kursplanerna arbetssättet? Som Plura så tålmodigt skriver så innehåller de ju bara VAD och VARFÖR eleverna ska nå specifika mål, skolan och pedagogerna avgör HUR eleverna ska nå dit.

              Är det inte snarast traditioner och stelbent tänkande som hindrar? (Och timplanen.)

              • Jan Lenander skriver:

                Jag tror att det är bra att ändra både arbetssätt och kursplaner men för att lyckas måste kursplanerna ändras rejält!

              • Jan Lenander skriver:

                Jag upplever ett tydligt krav från många av dessa killar att vi ska förändra VAD de lär sig och då räcker inte en förändring av hur.

              • Christermagister skriver:

                Jag håller ju mest på med grunderna, har du något exempel på VAD som fattas? Och på VAD som kan tas bort?

              • Jan Lenander skriver:

                Det som vissa elever behöver välja bort sträcker sig över alla ämnen:

                Inte lika mycket information om så många religioner. Inte någon algebra i matematiken. Inte lika mycket om kroppens inre organ i biologin. Inte lika mycket av gammal historia. Inte räkneuppgifter i fysiken.

                Många hinner med detta och ändå mycket valfrihet men inte alla. De svagaste måste ha minst lika mycket valfrihet som de starkaste i att hitta områden som är mest stimulerande för dem. Då kan de ha en chans att klara övriga delar av de andra ämnena.

  9. Ping: Förenklat till oigenkännlighet | Katedervarg

  10. michaeleriksson skriver:

    Tyvärr är denna typ av argumentation inte vara begränsad till skolan, utan används friskt av feminister av olika slag på alla områden. Om en viss situation kan bli tydd (vare sig om till rätt eller inte) så att kvinnor har ett problem eller män en förmån blir denna tydning använd. I många fall ställs grundlösa påståend upp som fakta för att måla upp samma bild. Exemplen sträcker sig från ”kvinnor tjänar mycket mindre än män” (missvisande och överförenklat) till ”män har åsikten X om kvinnor som gör Y” (för det mesta ett bevis på att talaren inte vet hur män tänker).

  11. Mycket klokt har redan skrivits i denna tråd, men jag har två saker att tillägga. Dels måste vi komma till rätta med antipluggkulturen som frodas bland vissa killar – i synnerhet på mindre orter. Här behöver man få med sig papporna på tåget, för ibland sträcker sig kunskapsföraktet upp genom generationerna. I många skolor är det helt otänbart att en kille skulle sitta och läsa under en rast eller en håltimme. Hur sunt eller jämställt är det?
    Det andra problemet är att vi har en sådan extrem lydnadsskola. Flickorna rättar sig bättre och gör snällt meningslösa uppgifter. Pojkarna opponerar sig och hamnar på kollisionskurs med sina lärare. Vi måste tillåta elever att ifrågasätta, kritisera, påverka och välja andra vägar. Däremot måste vi sluta tillåta dem skrika, bråka och på andra sätt förstöra arbetsron.

    • Jan Lenander skriver:

      Samma kommentar som till Morrica ovan, en större valfrihet är nödvändig. Dessutom ifall vi ska få med oss papporna måste vi värdera upp det som de tyckte var bäst i skolan.

    • Morrica skriver:

      Jag håller nästan med dig, Helena, förutom en liten detalj – det räcker inte med att tillåta, vi måste ha modet att uppmuntra ifrågasättande, kritiskt tänkande och andra vägval.

      I övrigt håller jag med dig.

  12. Ping: Ständigt dessa bråkiga pojkar « Tysta tankar

  13. Null skriver:

    ”I anslutning till detta ämne har jag bl a även skrivit ett inlägg om självmord där jag funderar på hur duktiga vi lärare är på att upptäcka pojkar som mår dåligt och på hur väl skolan tar hand om dem”

    Mao ska vi skita i flickorna bara för att det finns några pojkar som har problem..?

    • Christermagister skriver:

      Nej, varför skulle vi det? Har du läst inlägget?

      • Morrica skriver:

        Vilken strålande illustration av en av grundpelarna till problemet! Vi ställer grupper mot varandra och tror att det den ena får tas från den andra.

        Null, så tråkigt att du tappade bort att man kan välja att prata om en del av helheten utan att nämna övriga delar, utan att för den skull glömma bort att helheten finns.

        • Jan Lenander skriver:

          SÅ RÄTT Morrica.

          Då jag själv bara har döttrar ligger förstås flickors skoltillvaro mig varmast om hjärtat men vad som håller på att ske med en stor mängd killar är inte bra för jämställdheten. Jag engagerar mig för dessa killar därför att jag tror att jag kan förstå dem ganska bra.

  14. Rätten att ifrågasätta är en valfrihetsreform, Jan.

    Morrica självklart uppmuntra, det kommer nog naturligt för besvärliga och ifrågsättande personer som du och jag, men mycket vore vunnet om somliga åtminstone kunde börja tillåta.

  15. Johan skriver:

    Om man sätter en kille i högstadiet, även en som är intresserad av ämnet, med 30 räkneuppgifter av samma typ så kommer han antagligen inte att räkna mer än två eller tre, tills han förstått momentet, och sedan börja prata med någon som sitter bredvid eller göra något annat. Är han inte överdrivet intresserad av ämnet så kommer han antagligen att slå bakut tidigare, när han inser att uppgifterna är likadana. Dvs, inte speciellt annorlunda från de flesta vuxna. De stökigaste lektionerna var nästan alltid de med de minst motiverade och kreativa lärarna, som knappt gjorde mer än att säga till eleverna att slå upp sidan x och börja läsa/göra uppgifterna. De som kom in i klassrummet och det första de gjorde var att titta surt på (oftast) killarna, innan de hävde upp en plågad suck.
    En sak som jag minns var väldigt frustrerande för många killar var också bristen på sammanhang och kopplingar mellan olika delar i undervisningen. Det hänger på sätt och vis ihop med lydnadsskolan, både momenten och lärandet i sig förutsätts ha någon sort självändamål som aldrig behöver förklaras eller motiveras. Till detta kom sedan böcker som oftast till språket sett var skrivna för någon som var åtminstone tre år yngre och resonemangen för någon ännu yngre. Vad förväntar man sig egentligen med den respekten för eleverna?
    En grundläggande tanke som borde finnas hos lärare är att inte förvänta sig att eleverna ska acceptera en behandling som de inte själva hade accepterat.

    • Jan Lenander skriver:

      Jag har diskuterat med många lärare och då även sådana som sen misslyckas ute i klassrummen. Alla som jag mött pratade väldigt mycket om att skapa helheter och att att erbjuda ett brett spektrum av utmaningar. De som sen misslyckades hade hamnat i onda cirklar av överkrav, där de inte räckte till för att skapa svåra matteutmaningar, möta utåtagerande killar och 20-30 andra individuella behov. Jag tror att de som kommer in och tittar surt oftast har det mycket arbetsamt och har placerats in i en situation där de har för lite erfarenhet både av matematikutmaningar och utåtagerande killar.

      Det är tyvärr inget högt söktryck till lärarutbildningen och eleverna är värda lärare med högre kompetens. Dessutom tas det alldeles för lite hänsyn till att alla lärare inte kan klara alla slags utmaningar. Däremot har en otroligt stor andel lärare en längtan efter att verkligen hjälpa elever.

      • Johan skriver:

        Många lärare PRATAR väldigt mycket om att skapa helheter och att att erbjuda ett brett spektrum av utmaningar. Tyvärr så är ett återkommande som jag stött på att det är i princip bara prat och en väldigt ytlig syn på utmaningar och helheter. Både helheter och breda spektrum ställer också högre krav på både lärarnas kompetens och mentala flexibilitet.
        Ett sätt att möta kraven är att lärare samarbetar mer även i det dagliga praktiska arbetet.
        Erfarenhet är viktigt, men det handlar också om en grundläggande attityd och personlighet. Tyvärr kan jag inte säga att de lärarstudenter jag mött har varit av den typen som själva tyckt om utmaningar.

        • Jan Lenander skriver:

          Det är förstås svårt att locka de som själva söker utmaningar om i princip alla kommer in och i stort sett alla som blir antagna också blir godkända. Jag hoppas att du ända kan tänka lite snällare tankar om oss lärare för även om du verkar haft otur så anstränger sig verkligen de flesta för elevernas skull. Det finns många som lockas av yrkets utmaningar att få ta upp breda frågor trots att löneläget ligger långt under lika långa utbildningar och fortsätter att sjunka.

          PS. Det är lätt att få skäll om man ger för svåra uppgifter för någon eller någon tycker att man ger någon annan för spännande uppgifter. Det krävs ganska mycket mod att våga ge utmaningar.

  16. Killfröken skriver:

    Hej Christer!
    Jag har ett dilemma som jag skulle uppskatta dina tankar kring. Det handlar om skillnaden på manliga och kvinnliga lärare. Du kan hitta mer här: http://killfroken.se/?p=538

    Tack för hjälpen.

    //Killfröken

  17. Ping: Negativ uppmärksamhet – är det vanligt med självplågare i våra klassrum? | Christermagister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s