Lärarnas tidning har låtit undersökningsföretaget Skop fråga 1 000 lärare i grundskolan vad som krävs på deras skola för att få extra resurser till elever i behov av särskilt stöd.
24 procent svarar att det krävs en diagnos, till exempel dyslexi eller adhd, för att det ska bli några extrapengar. (LN)
Att låta diagnoser styra resursfördelningen strider helt klart mot skollagen som tydligt anger att det är elevernas behov av stöd som är det avgörande, ingenting annat.
Lärarförbundets ordförande, Eva-Lis Sirén, anser att politikernas resursstyrning är alltför omedveten och att det är ett problem att ”lärarna inte har den ordinationsrätt som Lärarförbundet länge krävt”.
Jag skulle tro att det första pedagogerna som arbetar på en skola där det krävs diagnos för att få extra stöd bör göra är att se över hur man skriver sina pedagogiska kartläggningar och utredningar; för om man gör det strukturerat och grundligt så tycker jag att man kan säga att pedagogerna redan har ordinationsrätt.
Det räcker med en kort granskning av skollagen för att förstå vad jag menar:
Skollagen, 3 kap. 8 §
Om det inom ramen för undervisningen eller genom resultatet på ett nationellt prov, genom uppgifter från lärare, övrig skolpersonal, en elev eller en elevs vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att det kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, ska detta anmälas till rektorn. Rektorn ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds. […]
Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.
”Rektorn ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds.”
Vilka på skolan är i första hand lämpade att utföra en sådan utredning?
Ja, precis, skolans pedagoger.
Om pedagogerna verkligen utnyttjar sin möjlighet att beskriva elevens behov av stöd i de pedagogiska kartläggningar och utredningar som jag vet skrivs ute på skolorna så har man i praktiken ordinationsrätt, för den sista meningen i ovan citerade stycke är inte speciellt svår att tolka, eller hur?
Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.
Det skulle vara intressant att se hur Skolinspektionen bedömde ett fall där en gedigen pedagogisk utredning visar på ett stödbehov som inte tillgodoses…
En utredning kan innehålla ett psykolog- eller läkarutlåtande och en diagnos, men det finns ingenting som säger att den ska göra det för att kravet på att tillgodose elevens behov av stöd ska gälla. Skolverket förtydligar ytterligare (mina understrykningar):
I vissa fall behöver skolans utredning kompletteras med en medicinsk, psykologisk eller social utredning i samverkan med eleven och vårdnadshavarna. Viktigt att ha i minnet är att exempelvis en medicinsk diagnos inte är en upplysning om vilket pedagogiskt stöd en elev behöver och att diagnoser aldrig får vara ett villkor för särskilt stöd.
Mer i ämnet: SR,
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, specialpedagogik,
Christermagister 
Glasklart, tydligt och viktigt!
Instämmer. Problemet är att politikerna i kommunen som är satta att vara huvudmän har dålig eller ingen kunskap om de nya regler som gällt sedan 11 månader. Oroväckande.
Pingback: Ordinationsrätt för lärare | Christermagister