Jan Björklund skriver en debattartikel i DN och lyckas antagligen återigen reta upp en stor andel av oss skolbloggare genom att använda ordet ”katederundervisning”.
Men har vi verkligen anledning att bli upprörda? Både ja och nej skulle jag säga…
I första hand tror jag att vår upprördhet handlar om att vi tolkar ordet ”katederundervisning” på olika sätt, vilket jag skrivit om tidigare, och det är ju lite onödigt. Jag citerar friskt ur artikeln och kommenterar löpande:
Läraren är skolans viktigaste resurs. Och lärarens viktigaste verktyg är att varje lektion undervisa och leda klassen. Pedagogiska trender har länge drivit lärarna bort från lärarledd undervisning. Den utvecklingen måste brytas och lärarna måste åter ta plats i klassrummet. Genom att undervisa, instruera och vara lärare kan lärarkåren vända skolans negativa trend. Det är hög tid att låta lärarna vara lärare.
Det här stycket kan antagligen alla skolbloggare jag känner till hålla med om, liksom de flesta lärare jag känner. Lärarledd undervisning har vi ingenting emot, eller hur?
En strävan från tongivande politiker och pedagoger att komma bort från katederundervisningen innebar krav på mer självständigt arbete från elevernas sida och mindre strukturerad undervisning. […] Vi vet att för mycket eget arbete inom matematiken lett till att elever lär mekaniskt och därför ofta saknar en djupare förståelse för problem. […] Mycket talar för att en viktig anledning till både de sviktande svenska resultaten och de ökande skillnaderna är att svenska elever i stor utsträckning lämnas ensamma i sitt arbete.
Även detta stycke kan vi väl skriva under på? Det finns en risk att kampen att komma bort från katederundervisningen innebär att eleverna lämnas ensamma, och det är inte bra! Frågan är varför det blir så? Är det en ideologisk eller pedagogisk fråga? Nej, jag tror inte det. Jag tror att det är en ekonomisk fråga. Mer om det i slutstycket.
Det mest avgörande i skolans verksamhet är mötet i klassrummet mellan lärare och elever. Det är kvaliteten i dessa möten som avgör skolans kunskapsresultat.
Precis! Här kommer det viktigaste uttalandet. Uttalandet som kan göra att vi hittar en gemensam grund att stå på inför fortsatta diskussioner. ”Det är kvaliteten i dessa möten som avgör skolans kunskapsresultat.” Vi som ser katederundervisning huvudsakligen som någonting negativt gör det för att vi vet att när vi ställer oss bakom katedern måste vi undervisa alla elever samtidigt och på samma sätt. Vi vet att det inte blir en speciellt hög kvalitet på mötet mellan lärare och elev. Vi vet att en stor del av gruppen har svårt att ta till sig information på det sättet. Vi vet att det vi säger från katedern går rätt över huvudet på många elever och inte är tillräckligt utmanande för många andra.
Jag tror inte att vi har anledning att vara speciellt upprörda över Jan Björklunds och medias användande av ordet katederundervisning. Jag tror att de helt enkelt är ute efter strukturerad och lärarledd undervisning, vilket i alla fall jag också är. Det jag tycker att vi har anledning att vara upprörda över är kraven på en individualiserad och kvalitativ undervisning i kombination med de förutsättningar vi har.
Björklund skriver att en ”svensk forskarstudie beskriver en skola där över två tredjedelar av tiden ägnas åt eget arbete”. Det låter oerhört mycket tycker jag och det gör även mig upprörd, för precis som Björklund fortsätter innebär det att ”elever som är mogna att ta ett stort eget ansvar, eller har föräldrar som engagerar sig och pushar eleverna” gynnas.
Jag tror att problemet är att förutsättningarna fortfarande för alltför många lärare ser ut ungefär så här: En lärare ensam i ett klassrum med för många elever. Stängd dörr och strikt ämnesuppdelade lektioner styrda av ett fragmenterat schema. I den situationen har man i stort sett katederundervisning av den dåliga sorten eller mycket eget elevarbete att välja på. Om man i stället är flera pedagoger som arbetar tillsammans kring en grupp elever på ett mer flexibelt och tematiskt sätt behöver man inte välja. Det kostar antagligen lite mer, men då kan man åstadkomma både kvalitativa lärar-elevmöten på en mer individualiserad nivå och strukturerad undervisning.
Björklund skriver: Valet av metod för undervisningen är ett beslut som bör fattas av respektive lärare. Men ytterst har staten ett ansvar för skolresultaten i Sverige, och staten bör ta på sig en mer aktivt normerande roll. Jag tycker att man bör ta på sig en mer aktiv roll i att se till att det finns ekonomiska förutsättningar för att utveckla arbetssättet i stället.
Uppdatering: En fortsättning på inlägget finns här.
Fler skribenter om detta: Eva-Lis Sirén, Ny i svenska skolan, Metabolism, Kristina Alexandersson, Ordklyverier, Mikaela Valtersson (MP),
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Björklund, Jan Björklund, katederundervisning,
Christermagister 
Björklund har fel i stort, men han är inte utan poänger.
Folkpartiet står för en nykonservativ skolpolitik som går ut på ökad styrning av skolan och klassrummet, centralisering, ökat fokus på prestation (istället för kompetens) och ett mer komparativt perspektiv.
Socialdemokraterna däremot står för en nyliberal skolpolitik som gått ut på decentraliseringar, individuella arbeten, osynlig och relativistisk pedagogik och marknadstänk – vilket sammantaget lett till en stark medelklassdominans.
Vänsterpartiet i sin tur står för en terapeutisk skolpolitik, också den grundad på osynlig och individualistisk pedagogik, men kompetensinriktad, problembaserat lärande och en progressivistisk kunskapssyn. Även den en modell som skapar osäkerhet för arbetarbarn och leder till medelklassdominans.
Jag skulle vilja se…
* Tydligare kunskapskriterier
* Mindre specialisering och mer baskunskaper
* Mer struktur i skolan
* Vygotskyansk pedagogik
* Mer kollektivism i pedagogik och skolans utformning (inkl. fler internatskolor!)
* Mer samarbete och krav på att elever ska ta ansvar för varandra
* Läxläsning i grupp, mixade efter kognitiv kapacitet (som i Kina och Sydkorea)
* Mer kritiskt tänkande och kunskapsteori
* Praxis-orienterad kunskapssyn (förening teori och praktik, det senare har haft en allt för underordnad roll i skolan)
* Minskad konkurrens (inkl. att minimera de nationella standardiserade testen)
* Bonus till lärarlag som lyckas höja elever till godkänd nivå
”Björklund har fel i stort, men han är inte utan poänger.”
Vi får göra som i skolan; utgå från hans starka sidor och bygga vidare från dem! 🙂
Självklart vill väl ingen arbeta i ett klassrum där läraren sitter passiv och iakttar 30+ elever som springer runt och gör lite vad de vill, eller eget arbete om man vill kalla det så. Men ser det ut så? Det är just Björklunds idé att alla lärare i Sverige totalt har kapitulerat som gör mig förbannad. Tror att både definitionen av katederundervisning och eget arbete bör förtydligas. Klart undervisningen ska vara lärarledd, det är vårt jobb att strukturera och leda, men att det endast skulle kunna ske genom att vi står och babblar från katedern är både korttänkt och korkat. Att alternativet skulle vara totalt kaos är lika dumt det.
Och jag har ännu inte lärt mig att jag faktiskt har en skolblogg nu och att den inte heter enligt O utan Ordklyverier.//Linda
”Men ser det ut så?”
Precis. Är det verkligen så vanligt? Den frågan har jag ställt mig många gånger.
Måste det vara vanligt för att vi ska reagera på det? Det förekommer, det är illa nog för min del.
Ja, men om det inte är så vanligt så motiverar det knappast stora utspel riktade mot skolan i allmänhet. Hur välvilligt jag än läser artikeln så kan jag inte tolka den på något annat sätt än att Björklund anser att det här problemet gäller i majoriteten av våra klassrum. Det är antagligen det som retar upp folk i sådan hög grad, för jag håller med dig om att det är en överdriven reaktion.
Eller kanske att han anser det gälla i tillräckligt många klassrum för att det ska vara ett nationellt problem, inte ett lokalt?
Ja, och om det är på det sättet så håller jag förstås med honom i stort.
Det är på det sättet, det vet vi väl egentligen båda två?
Nej, som jag skriver någonstans här nedanför upplever jag ett större problem med att man har för stor andel katederundervisning och för lite elevmedverkan.
Christer, jag tycker du har en bra ansats i att försöka se vad som eventuellt är vettigt i Björklunds artikel, vilka saker de flesta av oss kan hålla med om, att vi inte ska haka upp oss på orden i sig, utan försöka förstå vad som kan vara en poäng.
Ibland i skoldebatten är vi dåliga på det. Jag tycker mig ofta se att vi ger oss själva tolkningsföreträde i den roll vi har som lärare, politiker, rektor, kommuntjänsteman, förälder, elev… Men jag tror att alla som är tillräckligt engagerade att vilja diskutera har en poäng. Utifrån sina erfarenheter och sin tro, sen behöver man inte hålla med förstås!
Tack, jag försöker vara lite lösningsinriktad.
Vilken söt Gravatar du har skaffat! 🙂
Jag instämmer helt. Ett arbetssätt som utgår från att läraren lämnar katedern innebär större krav på strukturerad undervisning som utgår från eleven och gruppen. Det ökar kraven på pedagogens professionalitet med ger möjlighet för varje elev att utvecklas från egna förutsättningar.
Ja, det ställer högre krav på pedagogens professionalitet, och också på flexibiliteten i organisationen.
Bra, Christer du sätter fingret på problemen. Jag läste i Dn och kom på mig att hålla med i vissa saker, men frågan är om vi har samma värde bakom orden den andra Jan och jag…? Kan bara instämma i dina ord: ”Jag tycker att man bör ta på sig en mer aktiv roll i att se till att det finns ekonomiska förutsättningar för att utveckla arbetssättet i stället.”
Fast, visst är det lätt att sitta i Stockholm och ställa upp kriterier för hur skolan ska fungera när det är kommunerna som inte har eller vill satsa vad som krävs… Vi behöver kanske beslut som ger kommunerna visst tvång…?!
Ja, jag är lite ambivalent i debatten om en kommunal eller statlig skola… Vi bor i ett vidsträckt land och att bara utgå från Stockholm känns inte riktigt bra. Å andra sidan har vi färre medborgare än många städer i världen och att dela upp den ekonomiska styrningen på 290 kommuner, som i sin tur ofta delar upp ansvaret, känns inte heller vettigt. Kan man inte tänka sig någon medelväg? Kanske ca 10 olika regioner…
En fot på bryggan och en i båten? En vansklig position!
Kan man inte säga att det är det vi har nu? Kommunen är båten och staten bryggan… Det är för långt avstånd mellan dem och min fundering om regioner skulle då vara som att placera foten någonstans däremellan för att få bättre ballans…
På trossen? Tack du, jag avstår helst sådana experiment, halvmesyrer blir sällan lyckade.
Ja, Janne, titta på Kävlinge. Där har man en väldigt låg kommunalskatt. Men så har det gått som det gjorde med den kommunala skolan.
Allt han skriver är inte fel, han har sina poänger men blandar ihop självklarheter med förenklingar, visar inte på någon djupare förståelse för lärande och kunskap, målar en bild som många inte känner igen.
Visst har vi anledning att bli upprörda, över debattartikeln i dess helhet. Det duger inte att vi som verkar inom skolan kan TOLKA vad han menar, det ska vara tydligt och klart så att vi, och inte minst föräldrar och andra vuxna utanför skolan som intresserar sig för skolfrågor, förstår mer än att budskapet ”katederundervisning är bra, det ska vi ha”, vi får inte låta skolan bli reducerad till katedrar och disciplin. Jag förväntar mig mycket mer av en utbildningsminister.
Jag förväntar mig mycket mer av en utbildningsminister.
Fortfarande?! 😉
I grund och botten är jag en obotlig pessimistisk optimist, och jag tror på människors förmåga att förändras! 😀
Ett mycket balanserat inlägg. Jag som är en stor förespråkare av grupporienterade undervisningsformer kan ju ibland vilja använda ordet ”katederundervisning” som ett positivt ord i polemik mot de som är förespråkare för enskilda lärformer och en syn på läraren som handledare istället för ledare.
Att placera foten mellan benen låter lite brutalt Christer 😉
Ha, ha! 🙂 Ja, det händer att jag känner för att göra det också, men jag har lärt mig att räkna till 10 vid sådana tillfällen!
Jag har några andra än Björklund som jag tycker förtjänar en rejäl spark där det gör som ondast. 😉
Pingback: Katederundervisningen handlar om kontroll | Björn – om skola och utbildning
Jag som inte är lärare men som bevistat skolsystemet i 17 år av mitt liv har en aning svårt att första laddningen i denna fråga.
1) En skicklig lärare börjar vid ett nytt ämnesavsnitt med att hålla en utopiskt perfekt genomgång inför hela klassen. Då står man av audiovisuella orsaker i ena ändan av lokalen så att all kunskapstörstande barn har möjlighet att se och höra.
2) Efter detta sker ett individualiserat / gruppgemensamt ”övningsarbete” där läraren finns tillgänglig för stöd och frågor. (i det fall samma fråga uppkommer i flera positioner kanske det passar med ett inför klassen fördjupat förklaringsarbete.)
3) I nästa nivå når vi den kreativa fasen där barnen/eleverna skall bruka kunskaperna i ett bredare och tvärvetenskapligt perspektiv. (dvs det som brukar kunna medge MVG och allas stora lycka.) Läraren finns tillgänglig och balanserar processen, men rör sig flexibelt i klassrummet / lokaliteterna / universum.
Har det någonsin varit svårare än så? Inte enligt min erfarenhet så länge läraren hade en utopisk förmåga under den inledande fasen punkt 1.
Nej, egentligen är grundstrukturen inte svårare än så.
Det Björklund tycks säga är att vi lärare ska ”återgå” till punkt 1, att vi ska befinna oss där en större del av tiden än vi gör. Det som gör saken obegriplig för mig är att jag tycker att det största problemet i skolan är att vi ägnar för mycket tid till fas 1, inte tvärtom.
P.S. Dessutom har vi även fas 4 som jag tycker tar för mycket tid, att testa/utvärdera elevernas kunskaper.
Eller så spelar det ingen roll var man står, utan vad och hur man gör i mötet med eleverna.
Anders och Christer, i punkt 1 ovan skulle jag förutom att låta eleverna se och höra, lägga till fråga och diskutera, resonera, diskutera igen, gärna med hjälp av lärarens retoriska frågor och frågor som bygger på tidigare kunskaper, men som ger eleverna insikt och förståelse för det nya. Speciellt verkar detta ha tappats bort i matematiken.
Då blir det genast lite klurigare, med 30 elever, lite tid till förberedelse, en dyslektiker, en med adhd, tre allmänt struliga och de 25 andra på ganska olika kunskapsnivå och intresse för ämnet. Plus den allmänna oron efter bråket på rasten mellan Per o Leffe…
Hm, det där mötet, han talar om Björklund, kräver nog en hel del av hela systemet, inte bara av läraren…
Det du lägger till i punkt 1 lägger jag hellre till i punkt 2 och 3, just för att vi kan ha mindre diskussionsgrupper då.
I begreppet utopisk ingår allt som gör det utopiskt dvs självklart frågor, reflektioner och debatt.
Herregud. Då har man väl verkligen fångat intresset.
Fattar ungarna så snabbt att de vill ställa frågor och diskutera ja då måste man väl vara en bra lärare.
Annars så sysslar väl barnen med något helt annat.
Problemet är att i helklass för läraren ofta den diskussionen med 4-5 elever, resten sysslar mycket riktigt med någonting helt annat.
Men då är man ju inte utopisk.
Där sprack det!
Jag vet hur det var. Det funkade hyggligt när man gick NV klassen i gymnasiet men det var egentligen först på högskolan som ”pratarna” var helt tysta.
Då fick dom liksom skylla sig själva och då hade dom fattat just detta.
Det har väl med åldern att göra.
Är man 10- 15 så är det där med ”skylla sig själv” en aning abstrakt.
Ja, och de elever som jag arbetar med nu är 9-12 år gamla, 80% av dem har ett annat modersmål än svenska och några är nyanlända. Det är svårt att hålla ”en utopiskt perfekt genomgång” i helklass då…
Christer, jag tar det gärna i alla tre punkterna, men jag tror de kan göra nytta även i punkt 1.
Anders, jag tror att det är läraren som ska arbeta med frågor som verktyg, om än retoriska. Frågor som h*n vet att de flesta vet svaret på, sen kan någon elev eller läraren själv svara. Men det är just insikt och förståelse som tydligt bygger på tidigare kunskap som ger aha-känslan.
Alltså, inget fel om eleverna också vill fråga och diskutera!
Men om det inte är svårare än så men ändå så komplicerat (bakom stommen) hur skall man då kunna debattera detta i media när ingen ändå verkar förstå vad den andra menar eftersom ordet kateder hos den ena verkar vara förknippat med Caligula och för den andre något underbart mysigt eftersom han/hon haft turen att träffa på utopiska lärare.
Blir det inte bara meningslöst tjafs.
Eller betyder kateder något mer. Som jag inte fattar?
Nej, det är svårt, men varför debatterar man det i media överhuvudtaget? Jag tror inte direkt att Björklund vänder sig till oss lärare med sitt debattinlägg och ser det som ett sätt att förändra vår pedagogik, han vänder sig till politiska motståndare och väljare som inte är så insatta i skolans verklighet.
Varför inte? Var skulle man annars debattera det?
Om han menar allvar får han väl fixa ett utbildningsmaterial som alla rektorer ansvarar för att det gås igenom under en utbildningsdag eller något liknande i stället.
Han kanske inser att hans tankar inte kan gå direkt till en utbildningsdag. Att han behöver lite mothugg och fräsch input innan det kan bli något!?
Då är väl DN debatt ett utmärkt forum?
DN debatt är ett utmärkt forum om han vill testa den politiska bärkraften i idéerna, men om han verkligen är intresserad av att utveckla pedagogiken finns det förhoppningsvis sakkunniga på närmare håll att diskutera frågan med i stället.
Jag upplever att Björklund polemiserar mot de som anser att läraren ska vara handledare i stället för ledare och därmed lämnar fritt fram för de tre punkterna och att läraren bestämmer balansen mellan dem. Han lämnar dessutom möjligheten öppen för att arbeta med det flerstämmiga klassrummet, där elevinteraktion sker med gruppen.
Vi kommer mycket närmare att möta alla elevers behov med klass och gruppinriktade undervisningsformer för varianter med enbart några minuters individuell undervisning per elev och resten eget arbete är verkligen usla och vem tror att skolan någonsin kommer att ha råd med mycket mer än så.
Jan
Vart inte ditt sista stycke en aning kryptiskt. Jag fattar inte vad du menar.
Det finns ju några drömmar om att lärare ska ha tid att undervisa elever en och en i större utsträckning, mycket individualiserad undervisning innebär ju en lärare för varje elev. Skulle man dela upp lärarnas tid per elev så skulle det bara bli några minuter för varje elev. Detta skulle gälla även med mycket fler lärare vilket inte kommunerna har råd med. Skolan måste ha lektionsundervisning för hela klasser i stor utsträckning och drömmar om något annat är just det, bara drömmar.
Jaha menade du detta.
Men det kan väl inte finnas någon (ens politiker) som inte förstår denna självklarhet.
1/25 = 0,04
Oj oj oj i praktiken är det många som förfäktar den typen av åsikter. Din lilla formel borde vara självklar men …..
Det är skillnad på individualiserad undervisning och individuell undervisning. För att vi inte ska lägga oss på rygg i hopplöshet tror jag att det är viktigt att påpeka det. Individualiserad undervisning behöver inte betyda enskild tid med läraren eller ett helt eget sätt att arbeta på, det kan innebära att läraren bemödar sig om att erbjuda 3-4 olika alternativ inom ramen för sin undervisning.
Det är dags att börja problematisera ”individualiserad undervisning” så att alla inser de motstridiga behov som ryms i begreppet. Det är dags att göra upp med vad vi vill ha i begreppet så att de som önskar individuell undervisning släpper tanken på denna orimliga utopi annat än i vissa undantagsfall.
Se nedan.
Om läraren får förutsättningarna för det så är jag övertygad om att h*n klarar av att balansera de tre punkterna. Jag tror som sagt att det handlar om att vi måste arbeta flera lärare tillsammans kring en grupp elever på ett mer flexibelt och tematiskt sätt. En ensam lärare i ett klassrum med 25-30 elever under tre-fyra 40-minuterslektioner/vecka har inte så värst många alternativ.
Ja det här är den framgångsväg som jag också tror på. Vi behöver ha fler riktigt kompetenta, olika lärare i skolans värld för att uppnå den flexibilitet som elevernas behov kräver.
En utopi är enl. def ett ideal som inte går att förverkliga, så vad är meningen med att diskutera ett klassrumstillstånd som vi aldrig kan uppnå. Poängen är ju att varje elev har sina förutsättningar och olika motivationsfaktorer. Dessutom finns det tik exempel inom matematiken olika strategier för förståelse. Vad säger att lärarens sätt att förstå ämnet fungerar för alla elever?
Andreas
Eftersom den politiska retoriken ofta sysslar med utopiska förutsättningar så finns det en pedagogisk idé att leka med detta ord.
Där håller jag inte med dig. Vi måste förhålla oss till verkligheten om diskussionerna ska kunna leda till något verkligt och konkret.
Men om man som jag och Christer här ovan har en diskussion som förutsätter utopisk förmåga helt plötsligt via kloka argument avslöjas som ohållbart.
Har man då inte lyckats avslöja något viktigt.
Vad säger att lärarens sätt att förstå ämnet fungerar för alla elever?
Precis. Som jag skriver ovan kan individualiserad undervisning innebära att läraren bemödar sig om att erbjuda 3-4 olika alternativ inom ramen för sin undervisning. Jag har också skrivit i ett tidigare inlägg om saken att individualisering är en inställning hos läraren av att vara villig att försöka använda alla metoder som existerar.
”alla metoder som existerar” rymmer i sig något utopiskt när det gäller vilken kompetens läraren ska besitta.
Att verkligen behärska 3-4 vanliga metoder för undervisning och ett relevant innehåll förknippat till dem är ett rimligt krav på alla lärare men många grupper kräver mycket mer. Då ska skolan ha en bredd i olika kompetenser och utrymme i lärartid så att man ändå täcker upp alla elevers behov.
Fokusera på orden ”villig att försöka” i den meningen så tror jag att det känns rimligare. Om man upptäcker att de metoder man behärskar inte fungerar så väl så är man villig att försöka hitta nya metoder som fungerar bättre. Motsatsen till att ”köra på som man alltid gjort” alltså.
Jag tror egentligen att det är den inställningen man är ute efter med alla omnämnanden av ”individualiserad undervisning”. Att läraren verkligen ska bemöda sig om att utvärdera, omforma och variera sin undervisning så att den passar så många elever som möjligt.
Villighet att omforma sin undervisning i alla ära men ifall vi inte talar klarspråk om att det finns många motstridiga behov i ett typiskt klassrum så kan vi sitta och spela Svarte Petter med skolans problem i all evighet.
Det tycker jag att vi lärare är väldigt duktiga på att prata om, men hur vill Björklund tackla det problemet i ett klassrum dominerat av ”katederundervisning” tror du?
Jag ser inte katederundervisning som ett problem ens en gång. Det är självklart så att lärare kan falla in i för ensidiga recept på undervisning men mot det ska man vidta andra åtgärder än att kritisera än sorts undervisning. Stereotypa grupparbeten etc. ställer till väsentligt mycket mer skada i dagens skola.
Vi har väl inte sett riktigt samma saker då. Jag har sett alldeles för många lärare som står vid katedern och håller lektion för 25% av klassen…
Pingback: Bortom katedern | www.perolsson.nu
Katederundervisning, individanpassad undervisning, handledare, ledare..
Om du är lärare är du intresserad av ditt jobb? Vill du att eleverna ska lära sig och är du i det arbetet beredd att fundera över och diskutera det du och eleverna gör? Är du beredd att vara både engagerad och beredd att acceptera att du bara kan jobba 45 timmar i veckan? Då finns det förutsättningar för dig att klara dig
Om du vill föreläsa när du anser vara ett ekonomiskt sätt att lära eleverna något, gör det. Om det är det enda du gör, försök att variera dig- för både din och elevernas skull.
Att det ska behövas en skolförordning om vad undervisning är visar om något hur förvirrad skoldebatten är.
Lustigt nog hör man ju bara fack, politiker och akademiker i debatten. De som har erfarenhet av skolan har ingen röst, trovärdighet eller plattform. De är föremål för reformer, men inga subjekt.
@ Babylon, är det mig du ställer frågorna till?
I så fall:
Ja, jag är lärare och intresserad av mitt jobb (mer info finns här).
Nej, jag är inte intresserad av att föreläsa för tillfället, men jag varierar mig gärna…
Jag och många andra som skriver bloggar är verksamma inom skolan och har stor erfarenhet (se länkar i högerkant). Vi använder bloggarna som vår röst och vår plattform. Hur det är med trovärdigheten får du själv avgöra… 😉
Det var ett retoriskt ”du”. Jag läser hellre din uppfattning och andra lärarbloggares än jag läser doktorsavhandlingar, pressreleaser från fackförbunden, eller politiska utspel av politiker och självutnämnda pedagogiska experter.
”Det pedagogiska prästerskap” som kapat skolan rakt framför näsan på lärare och elever och en stressad allmänhet kan ibland reta mig till vansinne. För det de saknar i ödmjukhet inför ett maffigt uppdrag tar de igen med retoriska blå dunster och hokuspokus-pedagogik.
Ju längre man är från en undervisningssituation, desto mer tvärsäker verkar man vara. (Undrar om det går att uttrycka som en matematisk formel… något om ”omvänt proportionell” gissar jag. :-))
Prästerskapet påstår omväxlande att twitter, facebook, och wikipedia kan revolutionera lärandet, eller att katederundervisning är svaret på alla frågor, eller att allt löser sig om vi bara tänker på lärstilar eller individanpassar undervisningen, eller ledarskap, eller PBL, eller Vygotskij, eller… [ad nauseam].
Den lärare som försöker sig på att följa alla dessa självsäkra profetior om ”the silver bullet of teaching” kommer till slut att jobba ihjäl sig – och därmed inte åstadkomma ett skapandes grand.
Jag skickar upp en bön till högre makter för en lärarkår som orkar stå pall trycket utifrån från allsköns förståsigpåare, och som istället förmår lyssna till sina egna övertygelser och låter undervisningen formas av de erfarenheter de gör i klassrummet.
”Jag läser hellre din uppfattning och andra lärarbloggares än jag läser doktorsavhandlingar, pressreleaser…”
Så roligt. Du skriver inte själv?
Ja, skulle man följa alla råd skulle man nog inte bli långvarig i yrket!
Hade en. Men jag står inte längre i ett klassrum utan försöker nu hålla tyst. Går lite sådär. 😉
Jan Björklund vill återgå till katederundervisning. Men skolan skall lära för livet. När eleverna lämnar skolan SKALL de kunna samarbeta och de SKALL kunna arbeta sjålvständigt. Därför skall skolan låte elever träna samarbete och lära dem arbeta självständigt. Utanför skolan finns inga katedrar.
En väl organiserad skola skall kunna genomföra varierande former av undervisning! Men svensk skola är så dåligt organiserad att all vettig undervisning är omöjlig. Jag exemplifierar:
Arbetstiden för lärare och elever är sönderhuggen i småbitar på 40 minuter. Ett ämne startas upp (ofta tar det 10 minuter av oro innan arbetet startar). Efter fyrtio minuter avslutas arbetet och lärare och elever springer iväg till nya klasser (7 á 9 olika klasser för en lärare), nya ämnen (17 á 20 olika under veckan), nya lärare (12 á 15).
I denna röra finns inga förutsättningar för elever att få helhet, djup eller överblick i sina studier. Det finns ingen möjlighet att uppnå samarbete eller att låta elever arbeta själva eller medverka i undervisningen. De kan bara bli föremål för kateder-undervisning. Riktig utbildning finns det inte möjligheter att genomföra.
Så långt har Björklund rätt. Men det är bättre att organisera skolan så att den fungerar än att låta den förfalla så att bara katederundervisning fungerar.
Ett annat exempel. Rektor är pedagogisk ledare i skolan. Han behärskar INTE den ämnespedagogik som eleverna arbetar under. Han är INTE där undervisningen sker. Han vet INTE vad eleverna kan eller vad de skall lära. Han vet ingenting, kan ingenting och förstår ingenting av undervisningen i ett ämne (en kurs).
En bra lärare kan sin ämnespedagogik mycket väl och är tänd på att lära ut. Han är närvarande där undervisningen sker och känner väl sina elever och vet vad de skall lära och hur. Men han är inte pedagogisk ledare. Skall det vara så?
Att leda undervisning kan vilken duktig lärare som helst klara alldetes utmärkt. Jag och mina kollegor gör det utmärkt utan rektor. Men om en rektor skall leda, så beövs en omfattande byråkrati av studierektorer eller hjälprektorer. Det behövs områdeschefer, skolchefer, schemaläggare och en uppsjö av folk som inte undervisar.
Svensk skola kostar mer än andra skolor, utan att få bättre resulta. Nya pengar till skolan tar byråkratin hand om. Den växer som en gökunge och kastar ut både lärare och elever.
En välorganiserad skola skall kunna undervisa bättre än bara från katedern. Skall vi ha en bra skola – eller skall vi ge upp och bara katederundervisa?
Jag håller med. Förutsättningarna som många arbetar under tillåter bara katederundervisning av den dåliga sorten (rätt nivå för endast ett fåtal elever) eller en stor andel individuellt arbete. Vi måste fokusera på att skapa förutsättningar för det som Björklund själv skriver om; att skapa kvalitet i mötet mellan lärare och elev.
Vi ska inte ge upp och göra om läraren till någon coach som springer omkring och fjantar. Ett riktigt ledarskap för klassen är förutsättning för att grupparbeten, individuella uppgifter och problembaserat lärande ska blir bra. Berättelserna, genomgångarna och framför allt det flerstämmiga klassrummet är fantastiska undervisningformer som behöver lyftas fram mer.
I Strukturerad lärarledd undervisning ställer jag mig rejält positiv till Björklunds artikel. Vi behöver förstås mer resurser till skolan så vi kan erbjuda ett bredare spektrum av innehåll och undervisningsformer men tills vidare får vi verkligen se till att prioritera de metoder som når många elever.
”rejält positiv”, vilken överraskning! 😉
Ja, det var en överraskande kommentar från en ”Janpedagog”.
Pingback: Omtvistad katederundervisning | Kunskapsbloggen
Katederundervisning eller inte, om det tar tio minuter att komma igång så är det väl stökigheten som är det största problemet. Och om vi börjar med ett nytt område så är det väl bättre att jag går igenom det nya en gång istället för 20 gånger?
Pingback: Strukturerad lärarledd undervisning | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Tråkmagistern skriver:
Katederundervisning eller inte, om det tar tio minuter att komma igång så är det väl stökigheten som är det största problemet. (Slut citat)
Stöket beror på röran i skolan. Nya ämnen, nya klasser, nya lärare ständigt och jämt – börja om gång på gång, ingen studiero. Det ger stök!
Pingback: Tänk om! – Därför behöver vi en kunskapsrevolution i Sverige NU! — Blog of Ronnestam
För att ha följt med debatten här ett tag så måste jag verkligen säga, att Era genomgående diskussioner har gett mig ett och annat och att själva diskussionen här också har förändrats, vilket har gjort mig bättre till mods. Det ser ut som om koncensus börjar skymta här och där och som att vikten läggs på lärarnas närvaro på alla variabler. Vi kommer alltid naturligtvis att ha meningsskiljaktigheter, men mer av det överkomliga slaget. En skola för hela Sverige och en boss är en förtvivlat god början, sen kan man säkert med gott humör rensa ut avarterna av både friskolor och annat av mer Politiskt Korrekt karaktär, som har hängt med ett tag…Det har varit en ynnest att lära känna Er…
Så roligt att läsa Kristian! 🙂
Dina kritiska kommentarer angående vissa saker får oss andra att vässa våra argument, och dessutom är det förstås så att vi alla lär oss att förstå varandra bättre med tiden. Tack för din långa och trogna medverkan här i bloggen, och jag hoppas att du inte slutar att kritisera helt nu!
Pingback: Björklund försvarar katederutspel | Christermagister
Pingback: Veckan som gick – Vecka 13 « Same Same But Different
Pingback: Varför blev katederundervisning så hett? | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg