I förrgår skrev jag ett inlägg som hade sin utgångspunkt i en diskussion om att tjejer får högre betyg än killar i skolan. Björklund är övertygad om att skolans inriktning mot att låta eleverna ta större ansvar för sitt arbete är ”boven i dramat” och tycker att mer katederundervisning är lösningen.
I kommentarerna skriver även Kristian Grönkvist att man bör hitta en arbetsmetod som är så god som möjligt för både flickor och pojkar, medan jag hävdar att individualiserad undervisning är det enda rätta.
Morrica undrar vad det är ”som upplevs som så hotfullt med individualisering idag”? Hon funderar på om det har att göra med att ”individualisering öppnar möjligheter för även dem som inte ses som så fina”, och Emma kontrar med att individualiserad undervisning i stället kan segregera skolan i högre grad.
(Länk till det tidigare inlägget)
Det intressanta är att både Morrica och Emma har rätt i sina funderingar… Individualisering kan öppna möjligheter för individer som annars hade varit chanslösa, och den kan öka segregeringen… Individualisering är inte en metod som alltid fungerar. Individualisering är inte en metod överhuvudtaget. Det är en inställning hos läraren av att vara villig att försöka använda alla metoder som existerar. Hur väl det fungerar på individ- och klassnivå beror på lärarens, och organisationens, förmåga att hitta de metoder som fungerar bäst för varje elev. Det kanske inte är rättvist, men jag tycker faktiskt inte att vi har något val.
Att använda skolan som ett politiskt rättviseprojekt är svårt på alla plan, men på individnivå blir det nästan makabert. Det Björklund säger i mitt tidigare inlägg är ju faktiskt att eftersom pojkarna inte är lika mogna som flickorna bör vi försämra undervisningen för alla, i rättvisans namn. Det är precis som när lärare stoppar elevernas utveckling inom ett ämne med hänvisning till att ”det blir så jobbigt om inte alla ligger på samma nivå”. Det är inte rätt mot enskilda elever, och jag undrar om Sverige har råd med en så kunskapshämmande taktik…
Rättvisa i skolan är, enligt mig, att alla får en reell chans att lyckas på bästa sätt utefter sin förmåga, och det kan vi bara åstadkomma genom en individualiserad undervisning. Rättvisa i skolan är också att alla får en möjlighet att försöka uppnå sina mål i livet. Orättvisan ligger inte i att individer får olika betyg, utan i att betygen har ett så stort inflytande över individens valmöjligheter.
Eller? Vad är en rättvis skola enligt dig?
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, grundskolan, gymnasiet, gymnasieskolan, utbildning, utbildningspolitik, genus, pedagogik, betyg, Björklund, Jan Björklund,
Christermagister 
Någonstans måste det halta i kunskapen hos debattörerna i den politiska debatten.
Anstränger jag mig bara att läsa innantill i Lpo 94 och huvudmomentet 2.2 Kunskaper står det att:
”Läraren skall
• utgå från varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande,
organisera och genomföra arbetet så att eleven
– utvecklas efter sina förutsättningar och samtidigt stimuleras att använda och utveckla hela sin förmåga,”
Och det är väl den bristande kunskapen om kraven i läroplanen som gör att debatten drivs. Samtidigt kan man fundera på varför det ska finnas krav på IUP om vi ska ha en ”klumpundervisning”.
Och jag tycker förlov sagt att Björklund är dåligt påläst i sin retorik, frånsätt det han tjatat om sedan skolborgarråds tiden i Stockholm. Speciellt märktes det vid presskonferensen inför att regeringen släppte lagrådsremissen för nya skollagen.
Några pinnar i brasan för vidare debatt.
Jag mailade mitt tidigare inlägg ”Självinsikt” till Björklund och förtydligade att jag ville ha svar på vilken utbildning han hänvisar till eftersom han tycks anse sig kompetent att uttala sig i pedagogiska/didaktiska frågor. Vi får väl se om jag får något svar.
Det är väl onödigt att citera inlägget när jag skriver den första kommentaren, men jag gör det ändå:
”Individualisering är inte en metod överhuvudtaget. Det är en inställning hos läraren av att vara villig att försöka använda alla metoder…”
Jag vill belysa just att det är en inställning. Ska vi ha en likvärdig skola för alla kan vi inte använda en enda metod, utan utgå ifrån ett individualistiskt synsätt, där vi som lärare jobbar efter att hitta rätt metod för rätt elev. ”Rätt glas till rätt bågar”, eller hur det heter i reklamen. Samma princip gäller i skolan.
Följdfråga: Kan man månne gruppindela elever efter vilken metod som fungerar bäst för just för honom/henne? Och kanske även fördela lärare efter hur de/vi arbetar bäst?
Ja, delvis kan man ju göra det. Det är bl a därför jag ofta propagerar för att arbeta mer tematiskt och i tightare arbetslag. Det blir lättare då. Men man ska nog inte skapa alltför låsta grupperingar. Det som fungerar i dag kanske är totalt fel i morgon…
Christermagister:
Jag anser att det vi har en rättvis skola när alla elever ges samma möjligheter att lyckas.
Detta behöver dock inte betyda att en syn på individualiserad undervisning är praktiskt klokt; jag kan se flera problem med en individualiserad syn på undervisning: 1) Den kräver oerhört små klasser för att vara genomförbar (dessa resurser finns oftast inte). 2) Den kräver en uppföljning och kontinuerlig, tidskrävande utvärdering. 3) Det finns en risk att den individualiserade undervisningen blir individuellt arbete och 4) därav försvinner möjligheten att lära sig av kompisar och av sin lärare. Sen finns också den delikata frågan om varför svenska elevers kunskaper har sjunkit samtidigt som det individualiserade undervisningssättet har vunnit mark?
Sammantaget kan jag nog tycka att individualiserad undervisning givetvis vore det bästa, men att det just nu är ett medel som söker ett mål: i dagens skola, med stora elevgrupper, så är det risk att det individualiserade undervisningssättet stjälper snarare än hjälper eftersom det kräver mer än en övermänsklig prestation av läraren.
Hälsningar
Anders
Jag tror definitivt på individualisering. Problemet är bara att det är lite småsvårt att klona sig. En individanpassad undervisning kräver bra mycket mer planering av aktivitet av läraren.
Varför inte av lärarna? Jag håller med Christermagister – arbetslag FTW
Håller alltså med Janne om att det är en inställning, men det kan inte bara vara inställningen hos varje enskild lärare som ska få styra utan också en inställning hos rektorer och politiker att individualisering måste få kosta. Annars blir det som Anders säger en övermänsklig uppgift.
Ja, vad vi anser oss ha råd med är en annan sak… Visst krävs det en hel del att individualisera, men det är ”farligt” att säga att det inte går.
Man kan ju faktiskt arbeta hyggligt individualiserat utan att gå hela vägen. Man kan t ex se det som individualisering att låta klassen varva olika arbetssätt regelbundet under året. Det är i alla fall bättre än att alltid göra på samma sätt. Man kan se till att ingen hindras i sin utveckling på grund av att ”det momentet tillhör nästa årskurs”. Man kan låta eleverna redovisa sina arbeten på olika sätt…
Som sagt, det handlar mest om en inställning. En vilja att försöka lösa situationen och locka fram det bästa hos alla individer, inte bara hos dem som redan passar in i en viss mall…
(Individuellt arbete är inte bra)
Lgr 62,Lgr 69, Lgr 80, Lpo 94 eller Lpo ver.666. Vilken lärare har tiden att bry sig? Jag har under alla mina år använt mig av den enda läroplan som fungerar, min egen. Individualisering? Vackert ord men det är också allt. Helt omöjligt att genomföra i praktiken enligt de fagra formuleringarna i den senaste läroplanen.
Nej!Tillbaka till det relativa betygssystemet, börja nivågruppera och sålla eleverna efter deras förmågor. Alla har inte förmågan eller viljan att studera på gymnasiet. Varför tvinga dem till något som de inte har en chans att klara? Många skulle må bra av att arbeta och ta eget ansvar. Dessutom skulle de få en möjlighet att tjäna pengar.
Den svenska skolan har alltför länge varit en experimentverkstad och en alltför socialistiskt färgad institution. Ut med 68-generationen och in med mer kunskapsinriktad skola! Ungdomen måste få lära sig disciplin och ansvarskänsla.
Tänka fritt är stort men att tänka rätt större. Amen.
Hur ser din läroplan ut, i korthet?
Vem anställer de 16-åringar som inte platsar på gymnasiet?
Dina uttryck om ”disciplin”, ”ansvarskänsla” och ”att tänka rätt” får mig att tänka på ett reproducerande synsätt… (Jag kan ha helt fel, rätta mig gärna.) Tror du att Sverige klarar sig i den globala konkurrensen med lydiga individer som går i gamla fotspår? Vem ska driva utveckling?
Tror du på fullt allvar på det relativa betygssystemet och att summativ bedömning leder till kunskaper???
Då måste jag göra dig djupt besviken. Jag och många med mig använde systemet för att konkurrera ut plugghästarna.
Eftersom vi på den tiden hade betyg varje halvår var det enkelt att kolla vad kraven var för att behöva skaffas sig minimibetygen för att klättra upp till nästa utbildningsnivå. Vi som var lite lata la in en högre växel och presterade högre betyg efter den heliga normalfördelning. Resultatet var att plugghästrna halkade efter!!!
Relativa betyg är bara ett utslagningsinstrument och har inte ett dyft med kunskaper att göra.
Jag som är ngt pragmatisk anser att en jämlik skola är en skola som ger ”alla” sådana kunskaper och förmågor att de kan få/skapa yrken som gör varje individ självförsörjande / självbekräftande, med en sådan styrka och glädje att Sverige som kollektiv enhet fortsättningsvis kan vara en stolt välfärdsnation med resurser att vara en empatisk och stödjande enhet till de människor som av ”tillfälligheternas spel” förlorar möjligheten att vara självförsörjande.
Då har vi lyckats.
Lyckas vi inte så får vi skapa en ny funktionell skola.
En sak som jag brukar fundera på är vilken plats Sverige kan ha i det globala samhället i framtiden? Vad ska vår välfärd grundas på? Kanske kan du ge mig din syn på detta?
Inget lätt svar Christer.
Men låt mig säga så här.
1) Det är vägen som är mödan värd. Ingen vet väl vad som är slutmålet eftersom det inte finns något slutmål.
Men det handlar om att vara efterfrågad i så hög grad att:
2) Vi kan ha ett samhälle där alla har en möjlighet till yrkesmässig bekräftelse utan upplevd skadlig / dyster underordning. Dvs inga uteliggare och folk som tar självmord för att de inte är tillräckligt sjuka för att få vara sjuka.
3) Detta kräver företag och verksamheter som också har plats för dem inte har IQ>>100.
4) Detta kräver produktion av produkter och inte bara tjänster.
5) Detta kräver konkurrenskraft som skapas av kreativitet, kunskap och statuskonstruktion.
6) Annars går det fort utför.
7) Och då är det inte i första hand de med IQ >> 100 som får betala priset.
Med rätt fokus kan ett land med 9 miljoner invånare förse omvärlden med produkter som behövs för att skapa slutkundsprodukter.
Som du märker är det för mig fortfarande en självklarhet att ett välfärdsland inte kan existera utan produktion av produkter med högt kunskapsinnehåll. Idén om det renodlade tjänstesamhället är en utopi om man tar hänsyn till att alla inte har förmågan att vara tjänsteleverantörer.
Se på Norge. Tack vare produkten olja har detta land med hälften så många invånare lika stort BNP som Sverige.
Vår olja måste vara kreativitet och kunskap.
I begreppet statuskonstruktion ingår mina tankar som jag skrev om i din förra inlaga om TV4play. Dvs mina tankar om felriktad statuskonstruktion.
Min mellanson läser Energisystem på Ångströms- laboratoriet i Uppsala.
Han kommer att kunna att välja och vraka bland jobben. Energisystem kan bli ett framtida svenskt guldägg. Speciellt när den Norska oljan tar slut.
På dessa företag behövs alla typer av människor. Inte bara de med IQ>> 100.
Skulle vi kunna stoppa tiden så skulle svaret bli lite annat. Problemet är bara att hela vår kultur bygger på att ”dom andra” har lust att köpa våra produkter. Utan exporten har vi inte ens råd att köpa T-shirts för 39.90 kr på H&M.
Tack!
Eftersom vi inte har någon olja eller annan råvara som räcker till nuförtiden fäster jag mig vid ordet ”kreativitet”. Det krävs nog kreativitet och flexibilitet för att Sverige ska klara sig i den globala konkurrensen. Och visst måste vi ha pats för alla sorters människor, men det är ett dilemma att produktionen kan utföras så mycket billigare i länder med många gånger fler invånare än Sverige.
Visst är det ett dilemma.
Därför måste du ha ett högt kunskapsinnehåll i varan du säljer. Det är här skolans ansvar kommer in att bibringa kommande generationer sådan kunskap så vi kan ta betalt för produkter med högt kunskapsinnehåll.
Ta en lastbil, priset du får betala är till 80 procent relaterad till förpackad kunskap.
En god kunskapsbas, kreativitet och flexibilitet… Det går fort i dagens samhälle…
Intressant att inläggen hittills inte har tangerat det krav som varje lärare har enligt läroplanen.
Verkar som att det finns en distans till det tjänstemanna ansvar lärare har inför sitt uppdrag. Är läroplanen bara en chimärer?
Personligen brukar även jag låta bli att hänvisa till styrdokumenten i diskussioner som rör ”hur saker bör vara”… Jag vill ju få fram vilka MINA åsikter är, inte någon annans, och så tror jag att många tänker.
Det kan jag hålla med om. Det är ju den pedagogiska friheten att tolka hur man utför utbildningsuppdraget.
Samtidigt är det ju detta ni ”kontrolleras” mot när inspektioner görs.
Ja, alla måste ju följa styrdokumenten i verksamheten, men i skoldebatten är man förstås fri att framföra åsikter som strider mot dem. Det är ju så utveckling sker.
Dagens dokument spretar ju en hel del, men jag tror att jag i huvudsak står bakom det som man kan kalla läroplanernas intentioner…
Christermagister!
Inget samhällsbygge har främjats av frånvaron av disciplin och ansvarstagande. Skall du nå framgång- vad det än månde vara- måste du träna. Hur mycket tid har exempelvis inte Zlatan ägnat på fotbollsplanen? Jag antar att det är åtskilliga timmar. Vad hade hänt om han inte hade haft drivkraften och disciplinen att träna? Förmodligen hade hans karriär slutat med omdömet ” En riktig talang men…” Exakt det här problemet för många av dagens ungdomar. De saknar uthållighet och disciplin. De är helt enkelt lata. Varför skall vi uppmuntra lättja? Har de inte drivkraften att studera är alternativet att arbeta på hamburgerrestaurang eller liknande arbeten. Steka en hamburgare eller torka av bord kan en 16-åring.
Jag lovar att vägen till global konkurrenskraft inte går genom meningslösa diskussioner med lata ungdomar och deras oförstående föräldrar utan högt ställda krav och hårt arbete. Vi kan ta de s.k NIC-länderna som exempel. Varför börjar de att konkurrera ut Sverige? Jo, förmodligen genom att de har arbetat hårt för att nå framgång och att det finns en kader av människor som är beredd att göra det.
Skolan i Sverige har utvecklats till tillhåll för förvuxna dagisbarn. Jag lider med de elever och studenter som trots allt vill förkovra sig och satsa på sina studier. All heder år dem!
Amen!
Jag är inte speciellt intreserad av sport, men jag trodde att Zlatans framgångar grundades i att han INTE följde de färdiga mönstren? Att han var kreativ och gick sin egen väg?
Självklart krävs hårt arbete och målmedvetenhet för att lyckas inom de flesta områden, men på vilket sätt är individualiserad undervisning ett hinder för detta?
Om vi ska hålla oss till kärnan så undrar jag HUR lärare skall invidualisera. Menar man att en lärare skall, i värsta fall, ha 25-30 planeringar för att kunna uppfylla läroplanens grundtankar? Att se varje elev och utgå från där han står i sin kunskapsutveckling och mognad. För det är väl det handlar om, eller?
Men om individualisering handlar att en lärare varierar sin undervisning från en gång till en annan så är jag beredd att hålla med. Variation är väl ett sätt att hålla ledan borta och varje lärare med självaktning gör detta. MEN man kan inte variera sig till den milda grad så att det ska genomsyra varje lektion. Denna uppfattning är vanlig bland såväl elever och föräldar som skolledning. En uppfattning som medför att eleven fråntas sitt ansvar för skolarbetet och resultatet av denna inställning är att mången elev ofta skyller på läraren. Naturligtvis brister en del lärare i sin undervisning och uppföljning av sina elever men det kan vara så att Läraren skall till svars för att eleven har slarvat eller bara varit lat.
Vad gäller Zlatan så är han, precis vi andra, beroende av andra. Fotboll är ett lagspel. Ensam gör inget lag men inom de givna reglerna och ramarna kan man vara väldigt kreativ. Kreativitet är inget impulsstyrt, det är hårt arbete kryddat en gnutta inspiration.
Jag menar inte att läraren måste ha 25-30 olika planeringar, utan snarare att h*n måste planera utefter ett undervisningsmål och tillåta olika arbetssätt och nivåer på vägen mot målet… Om vi tar målet att eleverna ska utveckla läsförmågan som exempel och säger att läraren bestämmer sig för att eleverna ska läsa en bok som de sedan ska redovisa. För mig är det då självklart att eleverna tillåts välja böcker både efter förmåga och intresse. Det kan vara individualisering, i motsats till att alla elever ska läsa samma bok. Redovisningen av boken kan också ske på olika sätt. Några spelar teater, några lämnar in skriftliga recensioner och några gör en animerad serie i något dataprogram…
Det krävs inte 25-30 olika planeringar, men däremot kännedom om 25-30 olika individers förutsättningar och deras tidigare nivå för att kunna bedöma utvecklingen och lägga fram relevanta och professionella planer för det fortsatta arbetet.
Som sagt, för mig handlar det i grunden om en inställning av att vilja anpassa sig till elevernas förmågor och intressen i stället för att försöka anpassa dem till lärarens intressen och skolans rigida uppdelningssystem.
Läraren ska kräva hårt arbete och arbetsdisciplin av varje elev, men inte grundat i en föreställning om vad eleverna ”borde” kunna i en viss ålder, utan grundat i varje elevs faktiska kunskaper. När man inte individualiserar lägger man undervisningsnivån för högt för en del elever i klassen och för lågt för andra. 25-30 olika nivåer kanske är omöjligt i vissa fall, men 4-5 olika nivåer borde kunna ordnas inom vilken undervisning som helst.
P.S. Jag förstår inte kopplingen mellan individualisering och lathet eller att eleven fråntas sitt ansvar för skolarbetet… Som sagt, läraren ska kräva arbete och utveckling av alla elever, men grundat i individens utgångspunkt. Jag förstår inte varför det skulle göra elever latare eller mindre ansvariga…
Men denna metod är så otroligt tidsödande och passar de som är disciplinerade och studiemotiverade. Hur kollar du studenternas kunskaper ?Om nu teaterföreställningen blir innehållslös, om den animerade presentationen drar ut på tiden? Hur gör du då? Vad har du för koll på deras kunskaper?
Sedan undrar jag vad är det för fel med att alla läser samma bok, att du i egenskap av lärare förmedlar god litteratur. Är det inte att ge upp sin professionalitet och lämna studenterna i sticket. Läser man på universitet får man i allmänhet inte läsa vilka böcker som helst. Studenterna tilldelas en litteraturlista, som i ”bästa” fall innehåller valbara alternativ. Är inte gymnasiet en förberedelse för eventuella högskolestudier? Dessutom har ungdomarna själva valt att gå på gymnasiet. Passar det inte får de väl göra något annat. Vi har ju ett kulturarv att förmedla och denna tid är alltför dyrbar för slösas bort på lek och ”individualisering”
”denna metod är så otroligt tidsödande”
Ja, om man utgår från lärarens lektionsplanering. Man hinner genomföra fler lektioner och moment om man kör på i ett förutbestämt tempo och struntar i vad det ger eleverna i form av färdigheter. Om man däremot utgår från att eleverna ska nå vissa mål och ständigt utvecklas tror jag att det är tids- och resursbesparande i längden.
”Hur kollar du studenternas kunskaper?”
Genom att utvärdera deras kunskaper på olika sätt… Skriftliga prov, muntliga framställningar, hur de arbetar under lektionstid… All tillgänglig information ska med i bedömningen, som styrdokumenten säger.
”Om nu teaterföreställningen blir innehållslös, om den animerade presentationen drar ut på tiden? Hur gör du då? Vad har du för koll på deras kunskaper?”
För det första låter man dem inte ”redovisa” sitt arbete utan att ha hjälpt dem med feedback och tips på utveckling under processen. ”Eget arbete” utan lärarstöd är jag helt emot. Om det fortfarande finns brister under redovisningen gör man som efter alla andra ”prov”, berättar vad som var bra och vad som kan förbättras till nästa gång.
”Sedan undrar jag vad är det för fel med att alla läser samma bok, att du i egenskap av lärare förmedlar god litteratur.”
Felet är att det inte finns någon bok som är rätt för alla elever. Men du har rätt i att det finns ett värde i att förmedla god litteratur och att flera elever läser samma bok för att kunna diskutera den. Det är i ett sådant fall jag kan tänka mig att 4-5 olika böcker är lämpliga för klassen. Jag väljer ut några olika böcker som jag anser vara ”god litteratur”, med olika svårighetsnivåer, och låter eleverna välja mellan dem.
Jag är visserligen lärare i grundskolan, men jag ser inget problem i att använda samma arbetssätt på gymnasiet. Jag ser det inte som att tid ”slösas bort på lek och ”individualisering”, utan som det effektivaste sättet att skapa förutsättningar för lärande och utveckling hos eleverna. Har man kommit så långt som till universitet/högskola så klarar nog studenterna av att anpassa sig till det mer rigida systemet.
Hur kommer ”lek” in i bilden förresten? De redovisningsformer som jag talar om (skriftliga arbeten, muntliga framställningar och multimediapresentationer) är väl en bättre förberedelse för arbetslivet än traditionella skriftliga prov med givna svar? Hur ofta stöter man på det?
Christermagister!
Skriftliga prov och läxförhör är ju ett sätt spara tid åt läraren och dessutom har någon som helst koll på vad elever kan. Provsvar behöver väl inte vara givna utan det beror väl på hur läraren formulerar frågorna.
Teater, bildspelpresentationer och dyl. är möjligen ett sätt bryta det rutinmässiga. Problemet som jag, och de jag talat med, är att det är så lätt för elever att komma undan när de grupparbetar. Två av fem arbetar och resten fördriver tiden med andra saker. Men de är gärna med och ta åt sig av äran av arbetet! Hur bedömmer man då arbetet? Antagligen råkar du ut för att kolla de tre som inte deltog i arbetet med hjälp av ett skriftligt prov. Dubbel eller trippelarbete. Hur länge orkar du med denna kamikazepedagogik?
Om jag låter eleverna arbeta i grupp bedömer jag bara gruppens arbete; alla får alltså samma betyg om de är i den åldern. Att bedöma elever individuellt i ett grupparbete tycker jag är fel. (Självklart bedömer jag elevernas arbete i processen om jag får syn på det, men det är inte ett huvudsyfte eller någonting jag eftar efter.)
Prov är alltid individuella, men kan ske på olika sätt. Att variera formerna är inte bara ett sätt att ”bryta det rutinmässiga”, utan ett sätt att försöka få fram det bästa hos alla elever. Vissa elever presterar sämre skriftligt än muntligt, och tvärt om. Skriftliga prov sparar tid om de verkligen visar det man vill att de ska visa, men slösar tid om de inte gör det. Ett skriftligt prov kan ju ta en evighet att förbereda, genomföra och rätta. Kanske hade 5 minuters samtal med varje elev, i olika omgångar förstås, varit mer effektivt?
Var inte syftet med undervisningen individualisering? Nu bedömer du gruppvis. Är det förenligt med läroplanen? Vad jag menar är att det är svårt att bedöma elever i grupp. En lärare kan ju omöjligt att ha kontroll över vad alla grupper gör och vad varje individ gör och inte gör. Vad gör man? Vi är tillbaka till skriftliga prov och läxför. Funkar alltid. Om de är läs-och skrivkunniga förstås.
Jo, men det var ju du som tog upp grupparbeten, inte jag… Jag är själv inte speciellt förtjust i dem när det gäller att utvärdera elevernas kunskaper inom ett ämnesområde.