Jan Björklund försvarar nu sitt utspel om katederundervisning och precis som jag skrev i mitt inlägg när det begav sig (länk) tycks det inte finnas någon anledning att vara speciellt upprörd över hans inställning.
– Som minister vill jag inte föreskriva vilka metoder lärare ska använda sig av. Men jag måste fästa uppmärksamheten på att det är ett problem att eleverna får ta alltmer ansvar för sitt skolarbete.
– Individualisering innebär inte att lärarna ska överlämna ansvaret för undervisningen till eleverna. (LN)
Att det som de flesta av oss förknippar med katederundervisning (speciellt i helklass) inte är den bästa lösningen på problemet är en annan sak. Det har ju hänt tidigare att Björklunds iver att konkret ge sig in i pedagogiska/metodiska frågor och hans romantiska syn på 50-talets skola ställer till det så jag börjar vänja mig, men visst vore det skönt om han lät bli från början! Å andra sidan hade det inte blivit någon #merkateder-diskussion på Twitter då…
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Björklund, Jan Björklund, katederundervisning, #merkateder,
Christermagister 
Ganska onödigt av Björklund att använda ordet ”katederundervisning” när han vet vilka konnotationer ordet det har. Hade han avstått från att använda ordet och istället begränsat sig till den utläggning han gav av vad han menade, så hade inte upprördheten blivit så stor. Nu blev det lite av en storm i ett vattenglas. Tror det är ytterst få lärare som är emot självklarheter som:
Individualisering innebär inte att lärarna ska överlämna ansvaret för undervisningen till eleverna.
Vet inte om du har läst DN debatt idag där skolborgarrådet Lotta Edholm och ett antal skoldirektörer lägger fram ett antal förslag på hur läraryrket återigen ska bli ett högstatusyrke. Det handlar bl a om att individuell lönesättning ska gynna duktiga lärare, meritering av lärare och ökad lönespridning….
http://www.dn.se/debatt/sa-ger-vi-duktiga-larare-i-stockholm-hogre-lon
Tack. Jag sitter precis och funderar på om jag ska orka skriva något om det, men jag tror att matlagningen och TV-soffan tar över kvällen i stället… I huvudsak tycker jag dock att det ser bra ut. Jag är lite tveksam till det där med att koppla lönen till elevernas resultat, men det tycks ju också finnas vägar för rektorerna att belöna lärare som arbetar bra på sätt som kanske inte direkt syns i elevresultat (i alla fall inte som man kan visa beror just på deras arbete). Jag gillar också att hon flera gånger poängterar att ”Lärarens roll som administratör måste vara underordnad”.
Vilka konnotationer har ordet katederundervisning. Ungefär detsamma som flumpedagogik fast tvärtom….Eller?
I vilket fall behöver vi bli av med de betydelser ”flumpedagogik” har fört med sig in i skolan. Smaksak vilket slagord vi använder. Eftersom skolan ständigt har gått kräftgång sedan ordet infördes i vokabulären.
Ja, så kan man kanske säga. Nidbilderna av de båda är nog varandras motsatser. När man använder ordet katederundervisning ger det mig en bild av ”korvstoppning”. Läraren står bakom katedern (en upphöjd och skyddad position för att markera avstånd till eleverna: här står ”makten”) och håller en lektion genom att berätta en mängd fakta. Om eleverna förstår vad som sägs är det bra, annars är det deras problem.
Du vet att jag inte försvarar nidbilden av flumpedagogik, men jag måste ändå säga att under flumpedagogikens glansdagar var resultaten i den svenska skolan på topp. Resultaten har försämrats sedan mitten av 90-talet och då var det inte snack om någon flumundervisning (och har inte varit sedan dess). Däremot präglades perioden av stora nedskärningar i skolans budget, att skolan nyligen hade kommunaliserats, en ökad segregering och av införandet av en ny läroplan utan någon direkt implementering.
Jag fick förslaget om att använda ordet lektionsundervisning för strukturerad undervisning med tydligt ledarskap för stora grupper av elever och tycker ganska bra om det. Jag söker också efter ett ord på undervisning inom en kraftfull omsorgsram, där miljö och handledning är ledorden. Positiva ord för att det som ligger närmare katederundervisning eller närmare flumskola.
Jag känner att vi har stort konsensus kring att bra undervisning har stor variation och bygger på relationer och funderar mycket kring orsakerna bakom polariseringen. Det är inte Björklund för han ger bara uttryck för symptomen och det startade långt innan han kom fram.
”lektionsundervisning för strukturerad undervisning med tydligt ledarskap för stora grupper av elever” är ett ganska otympligt ord… 🙂
Varför inte bara kalla det gruppundervisning? Den behöver ju inte sträcka sig över en hel lektion (jag tänker schemamässigt). Om inte verksamheten är strukturerad och under ledning av en lärare så tycker jag inte att vi ska kalla det undervisning alls…
Finns denna polarisering på annat håll än i media? Bara en tanke…Inom skolans verksamhet upplever jag, liksom du, ganska stort konsensus.
Jag vill lansera ordet ”lektionsundervisning” för den långa förklaringen. Jag upplever att gruppundervisning är för tvetydigt kring att det behövs ramfaktorer.
Lektionsundervisning? I motsats till vadå? Rastundervisning? 😉
Nä, det begreppet känns inte alls bra, tycker jag. Jag röstar hellre på lärarledd undervisning men det är ju rätt missvisande, det med. All undervisning borde ju ha en gemensam nämnare, att den är lärarledd…
Jag håller med dig, Anna, uttrycken blir krystade och tillgjorda, och ger ingen information som inte redan finns i begreppet ‘undervisning’ per se.
Det tycks mig som om det man letar efter är en motsvarighet till engelskans ‘instruct’ som en specifikation av just denna del av det mer generella ‘teach’ eller ännu vidare ‘educate’.
I motsats till undervisning utan tydlig tidsmässig indelning.
Det här ger ju möjligheten att tydliggöra att undervisningen har tydliga gemensamma mål för en grupp och att den har ett ledarskap som bygger på gemensamma regler för samverkan inom gruppen.
Debatten är stark mellan coaching-filosofi och undervisning med ledarskap och tydlig struktur. Det känns som att vi behöver ha ord som särskiljer för att komma vidare från pajkastningen.
Tycker du att debatten handlar om det? Intressant.
Jag har inte riktigt satt likhetstecken mellan katederundervisningsmotståndare och coaching-filosofi. Jag ser mer att katederundervisningsmotståndarna tycker att katederundervisning är ett förlegat begrepp som, jämfört med lärarledd undervisning, saknar en del viktiga betydelser, nämligen interaktion och variation. Bara för att man inte tycker katederundervisning, som begrepp, är ultimat betyder det inte att man är för att lärare endast ska handleda och ”coacha” (och vad vi lägger in i de begreppen är väl en annan diskussion?) sina elever i stället för att ”undervisa”.
Sedan ställer jag mig fortfarande frågande till din förklaring av begreppet lektionsundervisning. All undervisning ska väl ha tydliga mål och gemensamma regler har man väl alltid mer eller mindre uttalat? Och vad är ”undervisning utan tydlig tidsmässig indelning”? Det är ett helt nytt begrepp för mig.
Instämmer i Annas kommentar.
Det är för att inte alla motståndare till katederundervisning vill ha en massa coachingfilosofi som jag söker efter ett mindre laddat ord som är något annat än lärare som handledare, elever som ber om hjälp när det råkar dyka upp behov, och elever som planerar sitt eget lärande.
Coaching-uppläggen har inte mycket tidsmässig indelning. Läraren har ständig jour överallt istället.
Ja, jag tror mig förstå hur du menar nu och då har jag ett annat förslag. Kan vi inte helt enkelt kalla det som du beskriver så här: ”lärare som handledare, elever som ber om hjälp när det råkar dyka upp behov, och elever som planerar sitt eget lärande” för just coachning och allt annat för undervisning? Behöver vi verkligen ett annat ord?
De skolor och pedagoger som anser att coachning (enligt min föreslagna definition) är rätt (den enda?) väg för elever att nå skolframgång är nog i större behov av ett eget begrepp än alla vi som tycker att all undervisning borde vara lärarledd (på ett eller annat sätt).
Undervisning är definierad i lagen och det har svårt att hävda att coaching inte omfattas. Björklunds ändring i lagen kan dock ge oss möjlighet att visa coachingfrälsarna på dörren och kanske till och med ta tillbaka ordet undervisning.
I det starka angreppet på katederundervisning så talas det om lärare som inte använder interaktion och variation och jag ställer frågan om det finns några lärare som inte eftersträvar detta och som behöver få skäll. Kan det vara så att dessa lärare bara misslyckas med de här sakerna på grund av stora grupper, många elever med stora behov och överbelastning?
Kan det vara så att skolledning hellre tar emot en skolfrälsare som utmålar coaching som lösningen än att de tillför resurser och arbetar med att lösa problemen?
För mig är coaching ett tillägg till undervisningen, inte en ersättning…
Det låter som att du har stött på många extrema coacher, själv har jag inte gjort det i den kommunala skolan. Däremot finns det ju hela friskolekoncerner som bygger på detta och det ser jag mer som en affärsidé; det blir billigt och ansvaret faller på eleven och familjen i stället för på skolan.
Tror inte att det endast är det förändrade huvudmannaskapet eller de bistrare ekonomiska tiderna som bidragit till den nedåtgående trenden i elevernas uppvisade kunskaper. Tror att minst lika viktig är att skolan är vilsen i det ”nya” samhället med andra krav på individualisering, kommunikation med och granskning av samhället samt den mer komplexa synen på kunskap. Kan det vara så att en stark orsak är att skolan inte hittar formerna för hur undervisning ska utformas för att leda till den förändrade kunskapssynen som infördes i och med Lgr94? Att vi fortfarande söker former för detta.
Men det är klart – där kanske ekonomin bidrar till det hela – att det i skolan inte funnits tid att bearbeta detta för att omvärdera verksamheten.
LÄRA FÖR LIVET
I skolan skall eleven utvecklas steg för steg för att kunna handla självständigt och för att kunna ta ansvar. Av inläggen här förstår jag att de lärare som undervisar på lägre stadier är emot att elever arbetar självständigt och tar ansvar för eget lärande. Medan de som arbetar på gymnasier eller universitet tycker att eget lärande och eget ansvar är självklart.
Ni har alla rätt! Ansvar och arbete på egen hand skall växa fram. Det är fel att låta små barn lära själva, men det är självklart att ungdommar skall kunna det.
Björklund skriver: ”– Som minister vill jag inte föreskriva vilka metoder lärare ska använda sig av. Men jag måste fästa uppmärksamheten på att det är ett problem att eleverna får ta alltmer ansvar för sitt skolarbete.” (slut citat)
Ministrar skall inte tala om för lärare hur de skall arbeta – det är korrekt!
Men elever SKALL med växande utbildning TA ALLTMER ANSVAR FÖR SITT SKOLARBETE. De skall LÄRA FÖR LIVET. I arbetslivet finns inga katedrar.
Jag har fått överblick över hela skolan. Själv har jag främst arbetat på gymnasium och högskola. Där har jag med framgång låtit elever lära själva, men framför allt via samabete. Katedrundervisning har ofta betytt att eleverna sitter i katedern – inte jag.
Eleverna följer sina kamraters lektioner noga – varje ord varje over head varje gest registreras noggrannt – de tar till sig. Elevers lektioner har större slagkraft än mina.
Förutsättningen är givetvis att elever verkligen är 100 på att arbeta själva och att redovisa. Läraren har det yttersta ansvaret och han måste lära och rätta eleverna tills de KAN lära själva. Många lärare är för slappa! De öppnar för kritik mot att elever lär sig själva……
Men det är NÖDVÄNDIGT att ELEVER KAN LÄRA SJÄLVA! DE SKALL LÄRA FÖR LIVET!
Varför skriver du inte om detta i en artikel, eller åtminstone på Newsmill, istället?
Morrica menar ”varför skriver du inte detta i en artikel … också”, hoppas jag, för jag är så glad över dina kloka ord. 🙂
Att eleverna ska få allt mer ansvar över sitt eget lärande i takt med stigande ålder är ju väldigt tydligt i läroplanen.