Jag såg precis debatten mellan Björklund och Wetterstrand i Agenda (SVT Play) och jag tycker att det är skrämmande att se hur fast Björklund är i sina argument; vad motståndrana än säger kommer samma svada om och om igen, år efter år!
Wetterstrand försöker i början av programmet diskutera värdegrunden i skolan och Björklund svänger genast över till att diskutera betyg, hans populistiskt säkra kort. Med samma envishet som en viss kommentator här i bloggen fortsätter han att hävda att betygen ger ”tydlig information” och att skriftliga omdömen kan misstolkas.
….Jag citerar mig själv från tidigare kommentarer:
Jag har inga problem att förstå dina invändningar mot otydliga omdömen och jag har skrivit från början att jag vill att man satsar på att förbättra hur man skriver omdömen i skolan och genomför utvecklingssamtal. Följer man dagens lagar och förordningar finns det ingen som helst möjlighet att föräldrar eller elever missar att målen inte är uppnådda; vid minsta misstanke om att eleven inte kommer att nå upp till målen ska saken utredas och ett åtgärdsprogram skrivas. ”Av programmet skall det framgå vilka behoven är, hur de skall tillgodoses samt hur åtgärderna skall följas upp och utvärderas.” (Grundskoleförordningen) Det är det här jag tycker att vi måste bli bättre på i skolan, men inom skolpolitiken talar man bara om betyg. Jag är inte helt emot att använda betyg (som jag skrivit tidigare), men tycker att det är ett större problem att man inom skolan är så dålig på att utreda orsakerna till misslyckanden och på att lägga fram framåtsyftande åtgärder. […] Den funktion du är ute efter med betygen inkluderas med skriftliga omdömen, men dessutom lägger man till en beskrivning av exakt vilka moment inom ämnet som eleven behöver utveckla och på vilket sätt man bör, och planerar, att göra det. Att få veta att man inte har nått målen i Svenska är ganska meningslöst om det inte efterföljs av information om att det t ex är den skriftliga framställningen som behöver utvecklas och hur man kan träna upp den. Vi som är för utvecklandet av omdömen försöker inte ”smita undan” att göra en bedömning, tvärtom vill vi göra bedömningen tydligare än genom att enbart ge ett betyg.
Eftersom det inte ska gå att missförstå att eleven inte har nått målen med dagens förordning är det alltså egentligen att det ska vara tydligt om eleven är väl godkänd eller mycket väl godkänd man tjötar om, och att en siffra eller bokstav aldrig kan vara nog information utan en efterföljande analys borde väl alla förstå?
Björklund gillar också att tala om att ”ordning och reda” behövs i skolan, som att någon tyckte annorlunda! Och vad sjutton har han gjort för att skapa ordning och reda i ett vanligt svenskt klassrum? Vad kan han göra åt det? Det är bara tomma ord!
Nej, håll politikerna borta från pedagogiken och metodiken i skolan!
———————-
Mina tre senaste inlägg om betyg (länk 1, länk 2, länk 3).
———————-
Medialänkar: Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Expressen,
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Björklund, Jan Björklund, Maria Wetterstrand, betyg, skriftliga omdömen,
Christermagister 
Jag beundrar din ihärdighet och att du också orkar upprepa våra argument om och om igen. Björklund kör någon form av utnötningstaktik – det får inte lyckas!
Nej, precis, och det är tur att man kan citera sig själv och hänvisa till tidigare inlägg! 🙂
Håller med om att du är beundransvärd. Jag orkar inte riktigt med en runda till just nu. Det räckte att diskutera debatten med min pappa igår, som är helt inne på att jag (och alla andra lärare) borde älska herr B då han höjt lärarstatusen så mycket. Eh?!
Ja, verkligen ”Eh?!” Visserligen har han blivit bättre på sista tiden, men framförallt tycker jag att han behandlar oss som inkompetenta idioter. Jag har arbetat med barn och undgdomar i 20 år nu och han är den enda som på den tiden på allvar har fått mig att överväga att byta sysselsättning!
Håller med det du skrivit Christer. Skulle dock för saken skull vilja lägga till en dimension till. Är det elevens fel att h*n inte når målen?
Kan det vara så att det finns en signal till lärare om varför tre når bättre betyg eller omdöme och fem inte klarar gränsen och resten ligger någonstans däremellan. Kan det vara så, hämska tanke, att det inte är fel på eleven utan lärarens pedagogik i det enskilda fallet som behöver morderniseras eller mer individanpassas.
Tror att det inte enögt är bara elevens fel att de inte når kunskaperna utan lika mycket lärarens brist på nytt sätt att lära ut, det som på fint språk kallas pedagogiskt arbete.
Helt klart, och det finns större chans att det kommer fram om man använder skriftliga omdömen, pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram.
Björklund har rätt i mycket vad gäller den svenska skolan. Bristen på ordning och reda kan man med fog säga är utbredd. Tyvärr uteblir de de konkreta och konstruktiva lösningarna på problemen. Det räcker inte att ge lärarna utökade befogenheter, rätt att beslagta mobiler, kepsar eller vad det nu kan vara.
Men att påstå att politikerna skall hålla sig från skolans domäner är väl ändå att ta i. Det är ju snarare tvärtom att de har struntat i skolan och låtit den förfalla och varit hänvisad åt sitt öde. De problem som många skolor har återspeglar ju bara samhället i stort. Ställer man de krav som faktiskt skolan gör idag så måste det finnas en rimlig chans för ungdomar att få ett jobb efter skolan. Vidare är skolan idag alldeles för teoretiskt inriktad. Ämnen som tidigare var rent praktiska har man teoretiserat. Exempelvis har ämnet bild inslag av konsthistoria som kräver att eleverna skall producera ett fördjupningsarbete. Hemkunskapen har blivit mer teoretisk och jag har till och med hört talas om teoretisk träslöjd. Jag vet av erfarenhet att många elever som är uttalat praktiskt lagda blir mäkta besvikna är en stor del av hem-och kunsumentkunskapen går åt till nutrition och plugga in olika näringsämnen. De vill arbeta praktiskt och mycket väl tillgodogöra sig stoffet genom att lyssna.
Jag vill att politikerna håller sig borta från pedagogiken och metodiken i skolan, inte att de ska vara helt utan inflytande. De kan ha inflytande över de stora organisatoriska frågorna och till viss del också över den övergripande inriktningen, men i övrigt tycker jag att inriktningen och pedagogiken borde skötas av en politiskt oberoende myndighet som styrs av professionella pedagoger. Det finns ingen som helst rim och reson i att t ex Björklund uttalar sig om vilket arbetssätt som är bäst i skolan eftersom han inte har en sekunds pedagogisk utbildning.
Mer om det i detta inlägg:
och i följande inlägg skrev jag mail och frågade om ministerns utbildning, men fick ett ”god dag yxskaft”-svar:
Kan inte uttala mig om skolministerns pedagogiska meriter men jag antar att en f.d major har viss pedagogisk erfarenhet. Hursomhelst så tror jag vi är alla är överens om att vi vill undvika ministerstyre och att politiker detaljstyr verksamheten. Men skolan har blivit en arena där en massa ”experter” anser sig veta vad som gäller på ett sätt som saknar motstycke inom andra yrkesområden. Så kan mannen på gatan uttala sig om den bästa metodiken så tror jag att vi också kan tillåta skolministern ha en åsikt i samma ämne.
Men den rådande situationen är till stora delar vårt eget fel eftersom vi inte haft vett att sätta ner foten och säga ifrån. Det skulle aldrig falla mig in att komma med expertutlåtanden om vårdens organisation eller hur polisen skall sköta sitt arbete. Jag måste ju ha en tilltro att polisen och vårdpersonalen kan sina jobb. Trots kvällstidningsrubrikerna. Vad har jag för val?
Pingback: Jag kan, men jag vill inte! « Tysta tankar
Bra Christer! En intressant sak som slog mig var att Björklund, när han pressades om den vetenskapliga förankringen i hans argument, erkände att det i slutändan inte handlar om forskning hit och dit, utan om ideologi. Det är viktigt att vi förstår det tror jag.
Ja… Ideologi styr nog oss alla mer eller mindre, men utbildning, erfarenhet och forskningsstöd minskar risken för att det blir helt fel. Björklund saknar alla tre delarna…
🙂 Klokt formulerat 🙂
Man kan funder en sekund över hur mycket vetenskap och kunskaper har för värde i en en värld där information är värt lika med noll. Här sitter vi och har en professionell dialog, helt gratis, som ger mer kunskap än vad du lärde dig på Harvard, fritt travesterat efter en boktitel.
Hur förhåller vi oss till detta?
Plura! Har du något som helst belägg för att information är värt lika med noll? Är det något du tror bara för vi har fått ett skifte så det blivit viktigare att informationen är aktuell, modernt utformad och förankrad än att bara få tag på den.
Information med Harvard-”stämpel” får mycket större genomslag på beslut världen över än det vi säger i denna blog.
Information var något som var värt något på den tiden någon hade informationsövertaget. Se på hela förlagsbranschen eller för den del hela mediebranschen. Här hade du någon som selekterade och valde vad som var information som skulle vidarebefordras till en större krets.
Med webben och de social medierna är denna information transparent och har ett litet värde om inte noll, eftersom alla har möjlighet att göra sin stämma hör och inte ett fåtal utvalda.
Och om Harvard – ja, och även Stanford, men det får det på grund av sina varumärken. Beslutsfattarna känner sig trygga under armarna och kan inte anklagas för ”fel”-beslut. Därmed inte sagt att innehållet från dessa lärosäten kan betraktas som sanningar i alla delar. Forskarvärlden är inte känd för att ligga i framkanten på utvecklingen. Den står en skara vildhjärnor för som brukar kallas entreprenörer på ett finare språk.
Alla kan göra sin stämma hörd men det är inte alla man lyssnar till! Numera handlar det om att bygga varumärken även när det gäller information och christermagister har byggt sitt varumärke lite längre än de flesta så informationen här har lite större värde. Att använda Google’s varumärke för att presentera sin information (reklam) högt upp, det är dyrt, riktigt dyrt och ger så stora intäkter till Google att de kan bli världens största företag. Helt byggt på värdet hos information.
Det är klart att ideologi påverkar starkt om man vill ha en likformig enhetsskola, i vilken mån skolan ska hjälpa till att sortera elever efter deras förutsättningar och framför allt vad skolan ska lära ut.
Det vore dock enormt bra om man i fortsättningen både hade gedigen forskning och gedigen förankring i lärarkåren innan man genomför förändringar i skolan. Björklund är inte först med att glömma bort detta och forskning kring betyg, nivågruppering, kommunalisering och själva enhetsskolan har genomförts efter att dessa saker redan varit beslutade. Rekryteringen till den pedagogiska forskningen har också tillåtits vara oerhört ideoligiskt snedvriden.
Ursäkta men kommunaliseringen är ju en tjugoårig företeelse som Göran Persson genomdrev. Och den var tvåhövdad.
Ett, enligt Perssons officiella linje, att lägga arbetsgivaransvaret på rätt nivå.
Två, den icke officiella, att Persson var ilsken på att inte fick domdera som han ville med skolorna hemma i Katrineholm. Fanns något som hette SÖ och Länsskolnämnder som var i vägen. Som bekant la han ner dessa i samband med kommunaliseringen.
Helt korrekt att ”kommunaliseringen” inte bara var ideologisk men i vilket fall var den varken underbyggd av forskning eller förankrad i lärarkåren. Uselt!
Det var ren maktutövning!
jag vet inte hur du menar att kunskap är värt lika med noll. min kunskap som pedagog säljer jag och det ger mig mat på bordet varje månad…
missförstod jag något?
det var ett svar till plura det där alltså…
Precis på samma sätt som Du, Christer, står Björklund envetet kvar vid sin linje. Kan man klandra honom för det. Han vidhåller naturligtvis sin åsikt, eftersom han tror det är bäst, precis som Du gör, eftersom Du tror att ”flumpedagogik” är bäst. Varför skulle man ändra sig, när motparten faktiskt har svaga argument och dåliga resultat.
Forskningen är värdelös och ideologerna sätter fingret i luften och känner vartåt det blåser…
Men skillnaden är att Björklund pratar om betyg vad hans motståndare än säger, det spelar ingen roll att de pratar om någonting helt annat. Det här är inte första gången det händer.
Det känns konstigt när det talas om gemensamma riktlinjer för omdömen som något bra och betyg som något dåligt när betyg är det enda sättet att jämföra kunskaper så att omdömen blir något annat än meningslöst tyckande.
Jag håller med om att politikerna skulle delegera pdagogiken till de som kan något, lärarna men upplever det som att Wetterstrand är minst lika långt inne i pdagogiken med en finess som en elefant i en porslinsaffär.
Det handlar väl om att man vill ge en formativ bedömning i stället för en summativ. Personligen ser jag inte vitsen med att ”jämföra kunskaper”, vi borde utgå från elevens egen utveckling och se till att den hela tiden går framåt, då är eleven (och lärarna) värda beröm.
Det är en konstlad motsättning mellan dessa två former bedömningar. Formativ bedömning är den viktiga, den som är absolut nödvändig för hyfsad kunskapstillväxt. Sen möter man förstås frågan från både elever och föräldrar om hur långt det är kvar till ett absolut mål, ett kursplanekriterium, en vidareutbildning etc. och för att svara behöver man summera vad som uppnåtts och allt som finns kvar.
Jo, men jag menar bara att det är därför det låter lite konstigt i debatten, jag tror att det handlar om vad man vill prioritera. Från regeringens håll har ju fokus helt klart legat på den summativa bedömningen de senaste åren, medan jag anser att vi snarare behöver utveckla vår skicklighet i att ge formativa bedömningar i form av skriftliga omdömen.
Jag vet inte vilken ålder på eleverna du tänker dig, men jag utgår från de yngre eleverna och funderar på om verkligen de har någon nytta av en summativ bedömning som jämförs med andra. Att lärarna och organisationen har det för sitt utvecklingsarbetes skull är en sak, men behöver den bedömningen verkligen delges eleverna?
Det är klart att kalibreringen av bedömningarna inte behöver delges eleverna men för mig som ser det som att det stora problemet är alla dåliga ogenomtänkta omdömen känns det som att man lika gärna kunde låta eleverna se sina betyg en bit ner i åldrarna.
Det som upprör mig mest är lärare som försöker vara snälla och säger saker som ”du har svårt att lära dig läsa men det spelar ingen roll” eller rädslan för att säga att elever är duktiga. Negativ kunskapssyn och lurade elever.