Foto: Thomas Löfqvist
I Sydsvenskan för rektor Jörgen Håkansson, genuspedagog Anna Sundman Marknäs och eleverna Daniel Talebi och Florence Mensah i klass 9B på Dammfriskolan i Malmö ett intressant samtal om varför tjejer har bättre betyg än killar. (Länk)
Artikeln avslutas med utbildningsminister Jan Björklunds kommentarer:
Skolan har på senare år gått i riktning mot mer eget arbete och eget ansvar. Flickor är i genomsnitt mognare och klarar bättre av den undervisningsformen, medan en större grupp pojkar slappar.
Det är Jan Björklunds analys av betygsskillnaderna mellan könen.
Botemedel: mer katederundervisning.
– Den pedagogiska förändringen i skolans arbetssätt är boven i dramat. Då krävs det mer lärarledd undervisning. Detta är djupt kontroversiellt och många tycker tvärtom, men jag är övertygad om att det är så, säger han.
Jag har sagt det flera gånger förut, och säger det igen; Jan Björklund har många goda åsikter om hur skolans övergripande styrning och regelverk ska se ut. Hans raka, enkla och lösningsfokuserade mentalitet passar utmärkt till att sätta upp ramar för verksamheten (om han får lite hjälp med konsekvens-analysen), men när han ger sig in i pedagogiska debatter och försöker hitta lösningar blir det ofta helt fel. Pedagogik är inte en tydlig, rak och enkel vetenskap och generella lösningar är sällan lämpliga.
Jan Björklund talar ofta om vikten av en gedigen utbildning för såväl rektorer som lärare och anser att det är elevernas rätt att erhålla utbildning av kunniga och utbildade pedagoger. Han vill införa lärarlegitimation i Sverige:
– Lärarlegitimation kvalitetssäkrar läraryrket och höjer dess attraktionskraft. Att vi har duktiga lärare är en nyckelfråga för Sveriges framtid. (Länk)
Helt rätt anser jag och undrar varför Jan Björklund inte applicerar sina egna principer på sig själv? ”Jag är övertygad om att det är så”, säger han. På vilket sätt anser han sig själv lämplig att komma med pedagogiska lösningar? Vilken utbildning hänvisar han till? Vilken erfarenhet? Anser han sig själv legitimerad att avgöra vilken undervisningsform som är bäst för Sveriges barn och ungdomar?
——————–
OBS! Inlägget fortsätter här med ett mail till Björklund där jag ställer ovanstående frågor.
——————–
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, grundskolan, gymnasiet, gymnasieskolan, utbildning, utbildningspolitik, genus, pedagogik, betyg, Björklund, Jan Björklund,
Christermagister 
Det är väl där problemet ligger som du skriver – ”På vilket sätt anser han sig själv lämplig att komma med pedagogiska lösningar?” – Majorn har problem att skilja på sitt uppdrag som minister, att skapa ramarna och en okunskapen vad läroplanen faktiskt är.
Läroplanen är kraven på undervisingen i svenska skolor, inte ett dokument som kräver en viss pedagogik för att uppfyllas. Och det var hela syftet med en mål- och resultatstyrd skolan när den infördes för tjugo år sedan. Det slås också fast i lagrådsremissen han själv lade fram 15 december. Han borde kanske läsa på om sitt eget förslag till skollag.
Historiskt har det alltid bedömts vara genetiskt betingat att pojkar gjort bättre ifrån sig i studier. ”Pojkar har bättre anlag för logiskt tänkande” etc.
Nu, när det är flickor som får högst betyg i skolan är det plötsligt pedagogikens fel. För det kan ju bara handla om individens tillkortakommanden när det är fråga om flickor, eller?
Kan inte låta bli att kommentera det.
För övrigt tror jag att lösningen alltid står att finna i den pedagogiska situationen. Om skolan inte var en sorteringsmaskin (vilket är svårt att åstadkomma så länge samhället är en sorteringsmaskin) så skulle heller inte en massa elever vara ”misslyckade”. Och på ett sätt är det ju en framgång att Björklund ser situationens betydelse för elevernas utveckling. Sen att han inte fattar innebörden av det är ju sorgligt.
PS Jag är i en intressant diskussion med två brungråa på en blogg man kommer till via min blogg. Om du vill, och orkar.
Christermagister:
Jag tror att Björklund delvis har rätt, i så motto att katederundervisningens frånvaro i dagens skola är ett reellt problem ur ett inlärningsperspektiv, något som också Skolverket har betonat. Genusaspekten ringar ju dock bara in delar av problemet med pojkars generella prestation i skolan.
Nillas:
Om logiskt tänkande innebär analytiskt dito, så har pojkar generellt bättre anlag för det. Men det spelar väl ingen roll om det är kvinnor eller män, Kalle eller Pelle, Lisa eller Linda som presterar sämre, då det väl i huvudsak är frågan om just vilken pedagogisk ansats som ger bäst utslag, snarare än ett barns tillkortakommande? Att (grund)skolan är kvinnodominerad och därmed fullpackad av sk. kvinnliga koder bör väl också ge utslag i hur eleverna handskas med och förstår UI?
Vänliga Hälsningar
Anders
Frågan om pojkars och flickors betyg diskuteras hos Mats på Tysta tankar:
http://lumaol.wordpress.com/2010/01/16/min-favoritgenuspedagog-anna/
När det gäller pedagogik och metodiska knep tror jag att det viktigaste är att inse att det inte finns ETT sätt som fungerar för alla individer. Skolans uppgift är att variera undervisningen så att alla får en reell chans att lyckas på bästa sätt utefter sin förmåga och sina intressen.
Anders:
Nej, pojkar har inte bättre analytiska anlag än flickor.
Efter tolv år som matte- och språklärare på gymnasiet kan jag med säkerhet säga att den analytiska förmågan inte är könsbunden.
Christermagister:
Okej!
Nillas:
Jo! Anekdotisk evidence kommer inte så nära sanningen som möjligt. De studier som har gjorts visar dock att pojkar/män generellt har bättre analytisk förmåga, även om de nödvändigtvis inte använder den: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/10601007?dopt=Abstract
Hälsningar
Anders
Det är väl ganska typisk att diskutera frågor på lärarplan om att det inte finns ett sätt som är bra. Det ger ju faktiskt den sämsta lösningen av alla.
Polsk riksdag.
Om pojkars och flickors lärande borde väl huvudet vara fullt av om man är lärare. När t.o.m. lekmän håller sig ajour.
Nu är det faktiskt frågan om att hitta en metod och gärna samsas om den.
Rent tekniskt skulle man kunna säga att den nya metoden skall vara så god som möjligt för flickor samt för pojkar, gärna fungera även för ointresserade lärare, skolor i områden där ambitionerna inte är så höga samt gå att kontrollera innan det är för sent, som idag.
Bra lärare fungerar ändå, vilket elevmaterial och förutsättningar Ni än slänger åt dem.
Varför i hela världen skulle man hitta EN metod? Vi lärare måste hitta MÅNGA metoder, och tillåta eleverna att använda många metoder. Helst så många att varje individ i klassrummet hittar den som passar bäst.
Ett sånt tålamod du har, Christer, om någon kan nå fram så är det du.
Jag undrar vad det är som upplevs som så hotfullt med individualisering idag? Det angrips från så många olika håll. Har det att göra, tror du, med att individualisering öppnar möjligheter för även dem som inte ses som så fina?
Kanske individualiseringen istället ses som ett hot mot ”de svaga”? Som om individualisering skulle tillåtas i högre grad för de som redan har förstått skolans koder, och därmed lämna de andra bakom? Som om individualiserad undervisning skulle segregera skolan i högre grad?
Individualisering utesluter ju inte samarbete – tvärtom så underlättas elevsamarbete när man som lärare har bättre koll på varje enskild elevs strategier för lärande.
Ja, eller en väldigt förenklad syn på vad som ska läras ut i skolan. Tror man att det bara är alfabetet, landskapen och multiplikationstabellen så är det inte så konstigt att man tycker att det borde gå att hitta EN metod som är tillräckligt bra för de flesta…
Om man hade det minsta hum om vilka komplicerade och delikata processer som är involverade i t ex läsning borde man förstå bättre, tycker man.
Morrica:
Min gissning är att individualiserad undervisning ses som en utopi av många, och vägen dit har lett till mer arbete och uppenbarligen sämre resultat. Huruvida det är den reella individualiserade undervisningens fel eller inte ses inte som relevant.
Hälsningar
Anders
Pingback: En rättvis skola? « Christermagister
Pingback: Politiker och skolan « Christermagister