I den långa diskussionen om skriftliga omdömen tycks vi vara överens om att resultaten på de nationella proven kan vara ett stöd i helhetsbedömningen av elevernas kunskapsnivå, men att de inte är tillräckliga. Av nödvändighet lämnas resterande bedömning över till enskilda pedagoger, och vi tycks också vara överens om hur viktigt det är att alla pedagoger är välutbildade i frågan och har rutiner för arbetet; för att bedöma elevernas kunskapsnivå måste alla pedagoger göra, oavsett om man ska skriva skriftliga omdömen eller sätta betyg. Vi har också konstaterat att pedagogerna måste ha goda möjligheter att genomföra sitt uppdrag, och att en lärare som ansvarar för hundratals elever inte kan sägas ha det. I slutet av diskussionen har vi kommit in på hur man bäst förbättrar skolornas arbete med det här, och det är där jag tänkte ta vid efter denna sammanfattning.
Morrica har framfört tanken att de som framhåller hur viktiga betyg är gör det för att de har gett upp när det gäller att få skolorna att utarbeta vettiga skriftliga omdömen (se tidigare inlägg) och jag är rädd att hon har rätt. Att fokusera på betyg blir då alltså en genväg. En genväg som gör att man inte behöver förbättra förutsättningarna för lärarna och slipper kompetensutveckla dem. En genväg som jag tror leder till otillräckliga bedömningar av elevernas kunskaper. För om man hävdar att lärarna inte kan förmås att bedöma ”elevens kunskapsutveckling i relation till målen”, hur kan man då låta dem sätta betyg? Och om man hävdar att de inte kan förmås att ”sammanfatta vilka insatser som behövs för att eleven ska nå målen och i övrigt utvecklas så långt som möjligt inom ramen för läroplanen och kursplanerna”, hur kan man då låta dem arbeta som lärare?
Jag tycker att det är oerhört viktigt att alla pedagoger som behöver det får utbildning i frågan och bättre förutsättningar att klara av uppdraget, men jag tycker att man ska utgå från de skriftliga omdömena i stället får att ta genvägen med betyg. Kan man skriva skriftliga omdömen så är det inget som helst problem att sätta betyg, men omvänt är det inte alls lika självklart.
Så, jag är oerhört nyfiken på att höra hur fortbildningsplanerna på skolorna ser ut under året som kommer. Berätta, om du vet redan nu! Hur mycket arbetstid är avsatt till fortbildning i de nya lagarna och kursplanerna som börjar gälla under året? Hur mycket tid är avsatt till att lära sig att bli bättre på att bedöma elevers kunskapsnivå? Blir det ett par enskilda föreläsningar, eller utses en arbetsgrupp på skolan? Jag är förstås också nyfiken på hur era förutsättningar att klara av uppdraget ser ut, och om du har några tips på rutiner, program eller dokument som kan underlätta arbetet så dela gärna med dig av dem.
(P.S. Jag kör nog en repris av detta inlägg när terminen har kommit igång eftersom dessa fortbildningsplaner bör presenteras senast under den första arbetsveckan, men min tanke är även att påminna er om att ställa ovanstående frågor till er skolledning om de inte skulle göra det. Vi pedagoger måste trycka på när det gäller sådant här. Vi kan inte bara acceptera att man inför en massa förändringar utan att avsätta tid till fortbildning. Det urholkar vår profession.)
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, betyg, skriftliga omdömen,
Christermagister 
Bara en liten detalj innan diskussionen kommer igång:
Det är inte jag som kallat betyg genväg. Jag har sagt att de är en annan väg, eftersom omdömesvägen, hur bra den än teoretiskt sett skulle kunna vara, inte har visat sig hålla.
Mina erfarenheter pekar på att betyg ofta drivit på diskussionen om omdömen och att betyg skulle kunna ses som ett första steg mot förbättrade omdömen.
På min skola har vi haft några dagar för den kommande reformen men det har varit lite avslaget eftersom vi inte vet vad som händer efter valet. Skolverket har heller inte skaffat sig något fantastiskt rykte och de flesta tror att det går något år innan de har fått rätt stuk på sina direktiv.
Ja, så kan man också se på det, men jag är rädd att det innebär att man inte fokuserar på ett kontinuerligt arbete med att dokumentera elevernas kunskapsutveckling, att man inte ser över hur pedagogernas arbetstid är fördelad och att man inte inser att man måste minska antalet elever per lärare där de är extremt många, vilket man lätt gör om man i stället utgår från att skriva omdömen. Det finns en risk att man räknar med att lärarna ”drar upp en bokstav ur hatten” helt enkelt…
Jag känner igen inställningen och tyvärr är det väl sådant som gör att det tar sådan tid att genomföra förändringar.
Jag tror att om man tydliggör motiven för att dokumentera elevens kunskapsutveckling och förankrar att detta är värt sin extra kostnad så påverkar betyg inte om detta görs. Tyvärr hittar jag inget som helst vetenskapligt belägg för att detta dokumenterande är värt kostnaden utan efterlyser riktigt gedigen forskning som tvingar politikerna att skjuta till pengarna som behövs.
Jag undrar hur den forskning som skulle lyckas tvinga kommunalpolitiker att prioritera skolan framför t ex näringsidkarnas krav ser ut?
Jag har mött näringsidkare med starkt positiv inställning till skolan, så om vi lyckas få konsensus bland lärarna utifrån forskningsinsatsen så tror jag absolut att politikerna bara måste hänga på.
Om man inte dokumenterar elevernas kunskapsutveckling är det ju svårt att sköta jobbet ordentligt; vad ska man då utgå ifrån i den fortsatta utbildningen? Jag är övertygad om att en tydlig dokumentation leder till bättre undervisning.
I dagens läge håller de flesta lärare den större delen av ”dokumentationen” i huvudet, vilket gör att både föräldrar och arbetsgivare har svårt att utvärdera arbetet och ge stöd på lämpligt sätt. Det ställer också till bekymmer i samarbetet mellan lärarna i arbetslaget, och med eventuella speciallärare/specialpedagoger. Dessutom är det ett stort bekymmer när eleverna byter lärare.
Behöver man verkligen forskningsresultat för att inse att det är viktigt?
Jag dokumenterar förstås väldigt mycket elevresultat som en självklar del av mina arbetsuppgifter men i takt med att lärarens roll breddats går det förstås att prioritera annorlunda för att orka med arbetet. För- och efter- arbete kring lektioner är det som många lärare reducerar när någon ställer orimliga extra krav.
Jag anser det oerhört viktigt att vi får forskningsbaserade förändringar av skolan och att hela lärarkåren är involverad i att ta fram detta underlag. Enda receptet mot den veliga skolpolitiken!