Flera gånger när jag har skrivit om betyg och skriftliga omdömen har jag av kommentarerna dragit slutsatsen att jag nog behöver förtydliga vad jag menar med skriftliga omdömen; varför jag om och om igen skriver att om bara skolorna följde gällande förordningar om skriftliga omdömen/IUP så skulle vi inte behöva slösa bort så ofantligt mycket tid på att diskutera betygens vara eller icke vara. Vi har redan ett system som inkluderar allt det positiva som betygsförespråkarna framhåller med betygen, utan att vi behöver dras med de negativa bitarna… om det görs på rätt sätt.
Det skriftliga omdömet ska vara ett omdöme om ”elevens kunskapsutveckling i relation till målen i varje ämne som eleven får undervisning i, och sammanfatta vilka insatser som behövs för att eleven ska nå målen och i övrigt utvecklas så långt som möjligt inom ramen för läroplanen och kursplanerna” (Grundskoleförordningen, 7 kap. 2§). Bakgrundsarbetet till att skriva ett skriftligt omdöme och att sätta betyg är alltså i stort sett detsamma (i de skriftliga omdömena kan man även ha med punkter från läroplanen och strävansmålen). De största skillnaderna mellan betyg och skriftliga omdömen tycker jag är att det inte bara blir ett (1) sammanslaget omdöme för ämnet som helhet när man skriver omdömen och att man naturligt får med framåtsyftande åtgärder i det skriftliga omdömet. När jag skriver omdömen tar jag upp alla huvudmål inom ämnet (t ex i svenska hur det går med läsningen, med skrivandet, med att tala inför grupp mm) och valda delar från läroplanen och strävansmålen. På det sättet blir det flera ”betyg” inom ämnet, vilket gör att det är lättare att veta vad man ska gå vidare med.
Rent praktiskt är det enklast att kopiera kursplanens mål i ämnet och utgå från dem. Efter varje mål skriver läraren hur elevens kunskapsutveckling i relation till målet ser ut, tar upp några exempel från elevens arbete som visar på detta och skriver hur vi (lärare, elev och föräldrar) tillsammans kan gå vidare för att eleven ska utvecklas på bästa sätt.
Det skriftliga omdömet blir då tydligare än ett betyg eftersom ämnet har delats upp i olika delmål. Det blir också mer ”rättssäkert” genom att läraren tar upp exempel som visar på elevens färdigheter och framförallt har vi alla ett bättre dokument att arbeta vidare efter. Ett VG, ett D eller valfri siffra/bokstav i ett ämne är inte mycket grund till fortsatt arbete, och är ganska otydligt som morot, medan information om att eleven läser väl och framför sina åsikter muntligt på ett utmärkt sätt men behöver utveckla sin förmåga i att uttrycka sig i skrift både kan fokusera arbetet och förmedla att det inte alls är hopplöst att kämpa vidare för att nå nya höjder. Det skriftliga omdömet ska inte vara otydligt när det gäller brister, men det är större chans att det även finns positiva delar att lyfta fram på det här sättet.
När det gäller det här med hur man ska uttrycka sig, om det ska vara ”betygsliknande omdömen” eller inte, så kan man väl säga att jag vare sig har någonting emot det eller rena betyg för de äldre grundskoleeleverna så länge de åtföljer ett skriftligt omdöme, men enbart ett sammanfattande betyg utan ett skriftligt omdöme tycker jag är i stort sett värdelöst. Jag tror att stödet för betyg av vissa lärare helt enkelt är en praktisk anpassning till en hård verklighet där de ansvarar för alldeles för många elever. Att skriva ordentliga skriftliga omdömen tar sin tid och det är inte möjligt när en lärare ansvarar för flera hundra elever, men i stället för att ta den billiga och enkla utvägen genom att fokusera på betyg tycker jag att vi ska arbeta för att minska antalet elever per lärare i stället. Alla vet vi ju också att färre elever per lärare ger större möjligheter till goda relationer, vilket leder till en bättre skola på alla sätt och vis.
Att vi tydliggör våra bedömingar genom att bedöma delmålen i stället för att klumpa ihop allt till ett ämnesbetyg möjliggör också effektiviseringar genom samarbete. Vad är det t ex som säger att det är just läraren i svenska som måste utvärdera elevens förmåga att ”muntligt berätta och redogöra för något så att innehållet blir begripligt och levande”?
Det kanske är lämpligare att SO-läraren gör det om det ändå är en del av undervisningen.
Mitt recept för en effektivare, tydligare och bättre skola är alltså ett begränsat antal elever per lärare, gott om tid till planering och efterarbete av undervisningen, väl fungerande arbetslag som samarbetar även i bedömningen av eleverna och skriftliga omdömen. Jag vill poängtera att detta även skapar bättre möjligheter att komma tillrätta med problem som mobbning och skolk genom förbättrade relationer mellan lärare och elever.
Om du inte följt bloggen tidigare och vill läsa mer om betyg och skriftliga omdömen är detta inlägg en bra start. Inläggen om de senaste politiska turerna finns här och här.
Uppdatering: En fortsättning på detta inlägg finns här.
P.S. Att man försöker styra elevernas ämnesval genom ”betygsbonus” vilket medför att deras framtid i alltför hög grad styrs av detta trubbiga instrument tycker jag förstås inte är bra: om gymnasie – högskola, länk 1, länk 2, länk 3 om grundskolan länk. Rent allmänt har skolpolitiker en alltför hög tilltro till betygens förmåga att visa vad en elev verkligen kan och på att de är rättvist och enhetligt satta, vilket de naturligtvis inte är. (länk 1, länk 2)
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, betyg, skriftliga omdömen,
Christermagister 
Om om inte vore vore katta kung, sa man när jag var barn.
Här är om.
Du säger det själv: ”om bara skolorna följde gällande förordningar” ”om det görs på rätt sätt” och däri ligger hela problematiken. Skolorna följer inte gällande förordningar, och det görs inte på rätt sätt. På somliga ställen, jodå, men inte överallt.
Det gör fullständigt detsamma hur fantastiskt och pedagogiskt och väl genomarbetat ett system är – om det inte används är det värdelöst. Jag har svårt att tro att ett system som skolan inte brytt sig om att lära sig på hela denna tid plötsligt, över en sommar, skulle börja fungera.
Därför måste vi göra något åt det. Inte för att det är ett dåligt system, för det är det inte, men för att det är ett system som inte används. Kanske är det för svårt, för komplext, för detaljerat, för omfattande för att fungera i den kommunala skolan. Kanske skiter man i att få det att fungera för att man kommit undan med det i så många år, och det känns för besvärligt att lära om. Det finns säkert mängder av olika orsaker men slutsatsen blir ändå att skolan och systemet har fått många chanser, utan att förmå ta dem.
Ja, det stämmer, men om skolpolitikerna hade ägnat de senaste 5-6 åren till att utveckla det befintliga systemet i stället för att tjaffsa om betyg hade vi antagligen haft ett bättre fungerande system i dag. Jag är rädd att din analys stämmer, vilket innebär att införandet av betyg kommer att ”slå ut” det bättre systemet. Skolorna ger upp när det gäller att skriva ordentliga skriftliga omdömen, eftersom det räcker med att sätta betyg. Det medför också att man inte får något incitament att genomföra de övriga förändringarna. Att fokusera på betyg går alltså ihop med att ha stora elevgrupper, sämre samarbete och mindre tid för läraren att utvärdera elevernas arbeten; jag ser det som en andrahandslösning som inte är värdigt ett rikt land som Sverige.
P.S. Jag ger inte upp hoppet eftersom man ska skriva skriftliga omdömen i de lägre åldrarna. Kan vi utveckla ett väl fungerande system där så finns det en chans att betygen inte kryper ner ännu längre i åldrarna.
Skolpolitikerna?
Har inte lärarna och skolledningarna runt om i landet något som helst ansvar för att de inte skött sina åtaganden här? Det är inte politikerna som suttit och skrivit ‘bra jobbat, fortsätt så’ i omdömen, som ritat glada eller ledsna gubbar eller pilar hit och dit istället för att följa de direktiv som funnits i många många år nu.
Det är upp till lärare och skolledningar att se till att kvalitén på omdömena som skrivs håller måttet, att tid avsätts till detta moment och att lärare får den fortbildning och det stöd som behövs för att de ska klara av detta.
Jo, visst har lärarna och skolledningarna det största ansvaret för detta, men jag menar att skolpolitikerna borde ha krävt förbättringar inom det här området i stället för att fokusera på ett nytt betygssystem. Björklund identifierar helt rätt problemområden, men jag tycker att han har fel lösning. (Vad huvudmännen inom kommunen tycker och fokuserar på har jag ingen aning om, de har alltid varit osynliga för mig).
Det kanske de borde, men det har de inte gjort. Huvudmännen inom kommunerna har i många fall varit sorgligt osynliga, som du säger, och jag är mycket skeptisk till om de överhuvudtaget är medvetna om att det finns direktiv och riktlinjer för hur omdömen ska skrivas i skolorna.
Men hur man än vänder sig, lärarnas och rektorernas direkta ansvar kommer man inte undan. Det är faktiskt så hemskt att de lärare som, förmodligen i naiv välmening, skrivit omdömen som ‘trevlig och alltid glad’ eller ledsen smiley eller ‘snackar för mycket i klassrummet’ inte tagit sitt ansvar. Det måste vi ju erkänna för oss själva.
Det har liksom bara fått gå utan att någon egentligen bekymrat sig så mycket åt sprickorna och de skeva skarvarna. Lite som SJ. Det är många som inte tagit sitt ansvar, och nu går det inte att låtsas som att saker fungerar längre.
Nej, det håller jag med om, men förbättringsarbetet inom det här området är ju inte mindre viktigt nu eftersom skriftliga omdömen är det som gäller till år 6 eller 7 även i fortsättningen. Frågan är om vi kan nöja oss med att eleverna från år 6 eller 7 bara får en bokstav som ska symbolisera deras prestationer inom ett helt ämne under en hel termin…
Förbättringsarbete kommer aldrig någonsin att bli mindre viktigt, det har du helt rätt i.
Bokstaven ska inte symbolisera deras prestationer. Bokstaven ska symbolisera deras kunskapsnivå när de genomfört hela terminen. Vi får absolut inte börja inbilla oss att vi kan ersätta utvecklingssamtal och feedback på längden och på tvären med betyg, då är vi helt och vilse.
Ja, men tyvärr så tror jag att det är det politikerna och huvudmännen tror.
Då får vi förklarar för dem hur det ligger till.
Intressant Morrica – vi har ju dryftat detta tidigare. En av orsakerna till att det inte fungerar tro jag just är förordningen är så lätt att förbise.
I den nya skollagen som träder i kraft om fjorton dagar finns det ett golv eller lagrum kring detta. Det intressanta är om skolorna och huvudmännen lyckas på 11 månader rätta upp det hela. För tillämpas inte detta från och med 1 juli 2011 gör man sig skyldig till lag överträdelser vid en tillsyn från Skolinspektionen. Som numer har sanktionsmöjligheter om inte huvudmannen rättat bristen.
Om det är hotet eller ångesten som ska driva skolan till att sluta med den muntliga kulturen vet jag inte. Men det bör vara solklart för alla lärare i skolan att man inte kan krypa ur sitt ansvar. Dessutom kommer det inte att spela någon roll skolpolitiskt. Alla partier har sedan förra veckan bekänt sig till de skriftliga omdömena.
För att ge svart på vitt lyder paragraferna som följer för grundskolan i 9 kap. nya skollagen på följande vis:
Utvecklingssamtal och individuell utvecklingsplan
12 § Minst en gång varje termin ska läraren, eleven och elevens vårdnadshavare ha ett utvecklingssamtal om hur elevens kunskapsutveckling
och sociala utveckling bäst kan stödjas. Informationen vid utvecklingssamtalet
ska grunda sig på en utvärdering av elevens utveckling i förhållande till läroplanen.
Utvecklingssamtal ska i vissa fall resultera i ett sådant åtgärdsprogram
som avses i 3 kap. 9 §.
13 § Vid utvecklingssamtalet ska läraren i en skriftlig individuell utvecklingsplan
1. ge omdömen om elevens kunskapsutveckling i förhållande till
kunskapskraven i de ämnen som eleven får undervisning i, och
2. sammanfatta vilka insatser som behövs för att eleven ska nå
kunskapskraven och i övrigt utvecklas så långt som möjligt inom ramen
för läroplanen.
Den individuella utvecklingsplanen får även innehålla omdömen om
elevens utveckling i övrigt inom ramen för läroplanen, om rektorn beslutar
det. Överenskommelser mellan läraren, eleven och elevens vårdnadshavare
vid utvecklingssamtalet ska alltid dokumenteras i utvecklingsplanen.
Rektorn beslutar om utformningen av sådan skriftlig information
som ges i utvecklingsplanen.
Skriftlig information om elevens skolgång får ges även vid andra tillfällen
än vid ett utvecklingssamtal.
Märk då att man inte använder just begreppet ”skriftligt omdöme” utan skriftlig information i utvecklingsplanen om just omdömen.
Det är ordagrant samma text som i dag finns i grundskoleförordningen, så det ska bli intressant att se om det blir någon skillnad.
Frågan är hur de har tänkt sig att det ska kunna skrivas några ordentliga dokument när många lärare ansvarar för flera hundra elever.
De har kanske tänkt sig ändra på det, om jag för ett ögonblick får vara lite lättsamt överoptimistisk?
Man kan ju hoppas att kommunerna och skolledarna inser att det är nödvändigt. Bland det första som kommer att hända på min nya arbetsplats är att Skolinspektionen kommer på besök, så jag får väl passa på att fråga dem…
Problemet är väl att de lika väl som vi andra just nu läser in lagen för att sedan komma med någon form av föreskrifter eller direktiv.
Och det är väl bara på central nivå man vet något. Inspektörerna kör nog efter det som de ska jobba med. Men fråga går ju.
Men det är ju faktiskt ingen ny text. Den har funnits i grundskoleförordningen, som är bindande för skolor/huvudmän, sedan 2005 (SFS 2005:179) och det finns mängder av föreskrifter och direktiv publicerade sedan flera år.
Jag är egentligen bara ute efter att poängtera kopplingen mellan att skolorna följer lagar/förordningar och att de både blir utbildade i hur man ska göra och får förutsättningar att klara av uppgiften.
Vi är överens om detta Christer – problemet är att det finns en given hackordning i juridiken. Förordningar är ett svagare instrument än lag. När du höjer texten från en förordning till en lag ökar du i ett penndrag kraven fast du har samma ord. Den enkla sanningen måste man ha klart för sig.
För det är först när det kan bli juridiska konsekvenser av ditt handlande som folk skärper till sig. Och du får just den kopplingen du nu får iom att det blir lag. Då blir det konsekvenser att gå mot röd gubbe.
Sorgligt, men antagligen sant, i alla fall när det gäller kommunpolitikerna, och det är ju de som håller i plånboken.
Och det är mot den man måste slå för att få deras uppmärksamhet, många gånger.
Skillnaden är att den text som finns idag är en förordning och inte en lag. Med lagen kommer sanktionsmöjligheten från statens sida när inte huvudmännen lever upp till kraven i lagen, som är ett golv man inte får trampa igenom.
Så det ska bli spännande att se om det går upp för dem att det är detta som gäller. Det är mycket de där stackars personerna måste fixa på 11 månader om man inte ska trampa igenom golvet.
Ett sätt är att skaffa sig enhetliga datorapplikationer för kommun eller skola så alla gör efter ett givet mönster. Allt är frågan att jobba så smart som möjligt. Ett resultat ska vara en knapptryckning bort, inte på massor med papper.
Ja, vissa delar går att automatisera för att förenkla arbetet (den summativa delen) men det är svårt att automatisera en sammanfattning av ”vilka insatser som behövs för att eleven ska nå målen och i övrigt utvecklas så långt som möjligt inom ramen för läroplanen och kursplanerna”.
Jag måste göra dig besviken även på den punkten. Har sett sådana system både för formativ som summativ bedömning. De finns men allt för få tillämpar dem.
För du har ett problem till. Det gäller inte bara att göra detta på individnivå. Du måste kunna aggregera på klassnivå, årskursnivå, skolnivå och kommunnivå för att kunna se resultat för att kunna styra och sätta till rätt resurser och bestämma hur de pedagogiska arbetet ska anpassas efter resultatet.
Jag blir inte ett dugg besviken om det är så, snarare lättad! 🙂
Har du något tips på program/system?
Det som är svårt att automatisera är de framåtsyftande åtgärderna; t ex ”Kalle tände verkligen till när vi arbetade med vikingatiden och skrev sin absolut bästa text hittills, vi ska i arbetslaget försöka hitta fler liknande områden att arbeta med för att fortsätta denna positiva utveckling.”
Hur man än vänder och vrider på det så går det inte att komma undan att det tar ganska lång tid att skriva dessa dokument.
När du går över individnivån tänker du på skolornas kvalitetsarbete, inte skriftliga omdömen/IUP, eller hur?
Jovisst, det blir alltid ett form av arbete. Det kommer du aldrig ifrån.
När det gäller över indvidnivån så är det möjligt att aggregera i de statistiknivåer jag pratar om. Och kvalitetsarbete, tja skriftliga omdömen är ett kvalitetsresultat. Kvalitet är resultatet av de krav som är ställda på utbildningen och inget annat. IUP är en del i det.
Kolla gärna Informentor/P.O.D.B. de har en programvara som fångar just det vi pratar om här.
Så rätt och så klokt. Skriftliga omdömen är inte bara mer nyanserade, konstruktiva och framtidsinriktade än betyg. De lämnas oftas under pågående kurs. Betyg har den nackdel att det sätts efter att kursen/terminen/året är avslutat. Det är ju så dags då med feed-back! Om det verkligen vore så att betygsivrarna främst drevs av engagemang för alla elevers kunskapsutveckling borde de allvarligt överväga just det att betyget sätts när det är ”för sent” att rätta till brister. Och att det bara är de elever som lyckas som får läsa mer av ämnet…
Betyg är inte feedback, och har inte alls med kunskapsutveckling att göra. Detta är ett missförstånd som förvirrar en hel del i debatten.
Feedbacken skall ges under pågående kurs, både muntlig och skriftlig, i grupp och enskilt. Det är något helt annat.
Men det är ju de två argumenten som alltid används för att motivera varför vi behöver betyg i lägre åldrar; feedback och kunskapsutveckling.
Vad är betyg för dig då? Varför behövs de?
Betyg är en ögonblicksbild av elevens uppvisade kunskapsnivå i ämnet, utifrån betygskriterierna, just då, just där. Till skillnad från omdömen är de helt opersonliga, de säger inget om eleven som person, om dennes utveckling eller potential eller brist därpå. De dömer inte, de bara talar om att just här, just nu, har eleven visat upp de här kunskaperna.
Och just därför behövs de. För att eleverna och föräldrarna och de mottagande lärarna behöver få den ögonblicksbilden.
Och just därför behöver vi få tydligare betygskriterier också, det är alldeles för mycket mummel och tolkningsutrymme i dem som de ser ut idag.
Ja, det är ett alldeles för trubbigt instrument som dessutom inte behandlas som en ögonblicksbild, utan tillåts styra elevernas framtid för lång tid framöver.
Nej, inte alls. Inte om det används rätt. Det betyg eleven får i sexan är borta och oviktigt när eleven fått sitt höstterminsbetyg i sjuan. Och det i sin tur är oviktigt när eleven får sitt vårterminsbetyg samma läsår.
De styr inte alls, utan ger bara en bild precis av hur elevens kunskapsnivå såg ut, där och då. Om eleven får IG i sexan så hindrar det inte på något vis att eleven får G, eller rent av VG eller MVG nästa gång.
Det har du rätt i. Jag tänkte på slutbetygen och gymnasiebetygen, men de har ju inte riktigt med den här diskussionen att göra.
Resonemanget är logiskt och tar upp många viktiga aspekter kring en bra återkoppling. Jag har två kommentare båda relaterade till kursplanemål.
1. Kursplanemål är ofta så luddiga att även väl utbildade och pålästa lärare blir oense. Jag tror att kalibrering av bedömningar blir ett nödvändigt komplement.
2. Kursplanemål har ofta så svåra formuleringar att elevern har svårtt att förstå dem. Jag har erfarenheten att både elev och förälder efterfrågar förenklingar vilket snabbt kan bli ett betyg.
Viktiga kommentarer, Jan. Resurser borde verkligen läggas på att formulera kursplanemål så att de blir användbara och hanterliga. Och kalibrering, i någon eller några former, av bedömningar vore verkligen något! Med dagens kommunikationsmöjligheter borde det inte vara särskilt svårt att få till.
Ja, det har du rätt i. Jag tror att de nya kursplanemålen blir tydligare för oss lärare i alla fall… och om förenklingarna blir betygsliknande gör det mig inte så mycket som sagt, huvudsaken är att det blir tydligare inom vilka områden eleven lyckas/misslyckas och att man i samband med bedömningen lägger fram en framåtsyftande plan. Jag vet inte hur många gånger jag har varit med om att föräldrar säger att de jobbar stenhårt med sina barn hemma för att de ska nå bättre resultat, men sedan visar det sig att de arbetar med helt fel saker.
Ditt förslag från igår om fler betyg inom varje ämne skulle kunna bidra väl till att ge just den bilden av vilka områden som går strålande och vilka som behöver jobbas extra på. Det är ett bra förslag.
Tyvärr tyder det mesta på att även de nya kursplanemålen blir otydliga och svårförståeliga. Det kanske är så att målen för målen är otydliga, dvs både frihet att utforma och styrning mot resultat utan att denna dubbelhet har tänkts igenom.
Det är inte alls otänkbart.
Det tycks som om det är en hel del tänkande som borde gjorts som ännu är ogjort, på många plan.
Intressanta frågeställningar. Har ni studerat SKOLA 2011 och del 2 med de nya kursplanerna som kommer att gälla om 11 månader. Det är utifrån ni borde föra diskussionen och inte efter något som är på väg ut.
Vi pratar ännu så länge på ett rätt generellt plan om vikten av tydliga formuleringar och klara mål. Det är nog lite väl tufft att förvänta sig att människor är tillräckligt insatta i texterna för att kunna föra en diskussion utifrån dem alla redan, tids nog kommer vi dithän också.
Ett steg i taget, vad sägs om det?
Helt ok!
Men jag skulle vilja påpeka det du just sa om att sätta mål, det lilla trätoämnet du, Mats och jag hade på Tysta tankar för snart ett år sedan.
Skolan och dess personal måste då börja tillämpa mål- och resultatstyrning av det pedagogiska arbetet dit detta är en del av den lokala pedagogiska planeringen – lpp.
Jag förstår inte riktigt vad du vill säga med det sista stycket, Plura (skyller glatt på värmen igen) skulle du vilja ha vänligheten att förtydliga? Jag vill gärna förstå!
Då försöker jag igen.
Sedan 1991 är som du vet skolan mål- och resultatstyrd. I kommande skollag fastställer man det som bärande princip för styrningen.
Och man har dessutom fastslagit att de nationella läroplanerna gäller, inga andra läroplaner. Däremot, vilket är ytterst nödvändigt, bör nationella mål brytas till skolornas i egna policydokument eller arbetsplaner/måldokument som vidgar, preciserar eller konkretiserar inriktning eller arbetssätt och mål. På detta sätt är skolan och dess personal fria att beskriva HUR de genomför de nationella målen både för pedagogiskt arbetet och kunskapsmålen. En del av detta är IUP/skriftliga omdömen. Och begreppet lpp, i förra inlägget, har myntats av Skolverket på just detta arbete på lokal nivå.
Hoppas det blev tydligare denna gång.
Ah, då förstår jag precis vad du pratar om.
Jag hoppas skolinspektionen har tid att slå ett öga på dessa lokala dokument när de är ute och turnerar. Där kan stå lite oväntade saker ibland.
Vad jag vet så gör de det och vad jag vet är det den största enskilda bristen i alla rapporter. 9 av 10 inspekterade kommuner får nedslag på brister i hanteringen kring kunskapsmålen.
Problemet är väl som vi sagt hela tiden att hobbypolitiker och deras förlängda arm inte förstått vidden av detta. Och jag såg en intressant tidningsartikel i lokalblaskan, där jag är just nu. Från i höst ska man satsa på skolan i kommun, men det skulle gå ut över annan kommunal verksamhet.
Alltid lika spännande att följa diskussionen på din blogg! Jag tror precis som du att om man på allvar vill att lärarna skall skriva skriftliga omdömen som är något att ha så måste det till att vi har mindre grupper. Annars är det ”mission imposible”.
Min fru som jobbar på ett företag (inom privat sektor) där man håller utbildningar berättade för mig att deras erfarenhet var att grupper med fler än sju (7!) deltagare var otänkbara då kvalitén på utbildningarna då sjönk drastiskt. Sju! Smaka på det. Det känns ju för en lärare på en svensk grundskola som något lika omöjligt som att krama vatten ur en sten.
Men om vi vill uppnå maximalt lärande så är det det som gäller. Annars måste vi vara medvetna om att vi prutar på kvalitén.
Ekonomiskt kommer detta givetvis inte att gå att fixa inom överskådlig framtid men vi kan ju alltid framhålla att om man vill ha en Ferrari så kostar det som en Ferrari! Prutar man så får man nöja sig med Lancia.
Eller en skottkärra.
Fantastiskt välskrivet inlägg och oerhört intressant diskussion därefter. 🙂
Äntligen en nyanserad debatt om betyg/omdömen vilket jag välkomnar. Debatten om betyg har hela tiden hamnat på villospår eftersom själva ordet betyg överdramatiserats här i Sverige. Som Morrica skriver, betyget skall vara en ögonblicksbild, inte en värdering på en människa. Sen kan jag hålla med om att omdömen av det slaget Christer beskriver har jag aldrig någonsin sett varken hos barn eller barnbarn, det skulle vara helt i sin ordning. Mycket av orsaken till att vi talat förbi varandra ligger på det planet. Nu när jag förstår att det var en vision, förstår jag saken bättre.
Vision och vision… Jag har gjort så i flera år och tog kanske förgivet att det var vanligare att folk följde lagar och förordningar än det är. Det skulle vara intressant att läsa Skolverkets rapporter om saken, jag har faktiskt inte gjort det så noga. Jag vet att det är problem med genomförandet men har inget grepp om hur stora problemen är.
JÄTTESTORA
Och då undrar man förstås varför inte det märks tydligare i debatten, varför betygen tillåts överskugga allt annat. Kan det vara så att herr B. så väldigt gärna vill sätta sitt namn på en reform att det inte är intressant att driva en fråga som redan är implementerad?
Jag tänker på de här stora rubrikerna: ”Vi måste få betyg i mellanstadiet”:
https://christermagister.wordpress.com/2010/07/06/vi-maste-fa-betyg-i-mellanstadiet/
Varför då? Driv på förbättringarna inom de skriftliga omdömena istället så når vi samma mål.
Hr B kan ju inte debattera alldeles ensam, så han bär nog inte ensam skulden för detta.
Jag har redan pratat om hur jag uppfattar det hela – man har bestämt sig för att hur bra systemet med omdöme än skulle ha varit, om det fungerat, så kommer det inte att fungera tillfredsställande i alla svenska skolor inom överskådlig framtid. Därför byter vi till ett system där läraren bara behöver sätta ett kryss intill de betygskriterier som stämmer in på eleven. Det är enkelt, och med nationella prov hoppas man också säkerställa att det blir rättvisande.
Skolorna och kommunerna har helt enkelt inte visat sig intresserade i tillräckligt hög grad av att lära sig hantera det smått omfattande systemet med omdömen.
Både Mp och V diskuterar ju skriftliga omdömen som alternativ till betyg så fort de får chansen, men när de gör det blir de ju omedelbart avsnästa och förnedrade och kallade flummiga för att de är ”emot betyg”, som om ordentliga skriftliga omdömen skulle vara flummigare än betyg.
Jag förstår vad du säger om att man har gett upp, men som du vet intar jag gärna rollen av naiv visionär och vägrar acceptera det. 🙂
Dessutom skrivs ju texten om skriftliga omdömen/IUP in i den nya skollagen, så att ge upp det arbetet är ju faktiskt inte ett alternativ. Förhoppningsvis kommer det mer i fokus nu när blocken i stort sett är överens om när man ska börja med betyg.
Man kan alltid hoppas. De rödgröna har ju tyvärr lyckats dra ett lätt löjesskimmer över sitt eget skoldebatterande när de konsekvent låtsas missförstå sexan som sexåringar, när det oreras om att inte en streckgubbe ska betygssättas och man pratar om sexåringars entusiasm som inte ska kvävas med betyg. Det är både otaktiskt och dumt av dem, eftersom det leder till att de låter just flummiga, oinsatta och okunniga.
Det låter som Mona allt det där? Jag tycker att Rosanna Dinamarca brukar lyckas lyfta en hel del relevanta punkter, men annars är det uppenbart att det är viktigare med billiga poäng än att låta trovärdig. Sorgligt.
https://christermagister.wordpress.com/2010/05/12/debatt-om-betyg-och-omdomen/
Det låter som Sahlin, som Wetterstrand, som Ohly, you name ‘em. Är Dinamarca påtänkt som utbildningsminister? Det har jag inte hört något om, men även om hon vore det så är hon en ensam röst i öknen och, det måste vi inse, kommer att tvingas ta hänsyn till övriga regeringen, om de rödgröna skulle vinna valet i höst.
Stalltipset är väl Marie Granlund. Sossarna kommer att äga skolfrågan om de vinner valet.
Det känns inte helt betryggande, faktiskt.
Jag undrar om inte en kommande ministers viktigaste uppdrag är att se till så att kommunpolitikerna blir bättre insatta i verksamheten de ansvarar för, eller att ta makten ifrån dem… Och att se till så att de förändringar som görs vilar på breda överenskommelser så att det inte blir nya stora reformer vart fjärde år…
Jag vet egentligen ingenting om Marie Granlund, men hon verkar vara för breda överenskommelser i alla fall… (Men det är ju lätt att säga när man är i opposition… 😉 )
Länk till hennes kommentar om den nya skollagen (12 §, anf 38, ungefär en fjärdedel ner på sidan):
http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=101&bet=2009/10:141
Två saker verkar tydliga.
Ett någon ändring av kommunalisering finns det inte någon politisk grund för. Bara FP som vill. Till och med är det klart fastslaget i skollagen samt alla driftsformer har samma spelregler, vilket varit ett aber med nuvarande lag.
Två, skollagen rivs inte upp, vad som kan komma är möjlig ändringar i lagparagrafer, den nu gällande har ju ändrats 70 ggr så där sedan 1985. Eller så blir det förordningar.
Men det vi diskuterar i denna tråd är inte politiskt kontroversiellt på riksplanet vad jag känner till. Utan det är åter de där hobbypolitikerna och deras förlängda armar på förvaltningarna som inte förstår hur man ska följa lagen och organisera verksamheten.
Jag upplever en verklighet där verkligen de flesta lärare försöker följa lagar och förordningar men att man tolkar och prioriterar olika. Det finns formuleringar om att man i omdömen ska:
1. Möta föräldrarnas önskemål om innehåll
2. Välja språk efter eleven kunskaper
3. Följa mängder av olika kommunala direktiv
När jag ifrågasatte andras omdömen efersom de svävade ut från kursplanen upptäckte jag att det fanns många berättigade alternativa tolkningar.
Vilket både slår upp dörren på vid gavel och rullar ut röda mattan för brist på jämlikhet och rättsäkerhet.
Ja, det är lätt att sväva ut när man börjar försöka ta hänsyn till alla olika texter och intressenter… Jag tror att ett bra tips i det läget är att återgå till ursprunget, Grundskoleförordningen, Skollagen eller vad det nu är i det aktuella läget.
Aktuellt läge är Grundskoleförordningens tillämpning fram till 30 juni 2011, därefter skollagen kap om grundskola, grundsärskola och sameskolan från 1 juli 2011.
Utformningen av omdömen är verkligen det stora problemet och har alltid varit. Minns verkligen killen som hade fått höra suckarna med ”vad ska det bli av dig” och han blev besviken över sitt låga betyg men det var det lösas omdömet som skadade. Eleverna ber ständigt om återkoppling på sig själva och måste förstås få detta men här är ett stort område som hade behövt en enorm kunskapsuppbyggnad. Jag håller verkligen med dig Christer om att det högröstade fokuset på betyg är sorgligt men kanske har vi olika syn på vilka uttalande som ställer till mest problem. De negativa kommentarerna om ”betygsliknande omdömen” när det ofta är de som är bäst gjorda, leder debatten på villospår och politikerna borde ta pedagogisk hjälp när de formulerar sina mål. Alla underliga tankar om att man ska hålla inne med det man ser och ludda till det för att hålla möjligheterna öppna när eleven eleven behöver förstå för att ha möjligheter.
Betygsdiskussioner har lett till förtydligande av kursplaner och den mer sansade debatten har lett till en bredare diskussion om hur återkopplingen ska ske. Kalibreringen av betygen gör att även omdömen kalibreras mer. Kan det vara som så att betyg är ett hjälpmedel för att åstadkomma bättre omdömen?
Ja, så kan man ju säga. Som jag skriver i inlägget är ju bakgrundsarbetet till att skriva ett skriftligt omdöme och att sätta betyg i stort sett detsamma. Man börjar med att ”sätta ett betyg” (bedöma ”elevens kunskapsutveckling i relation till målen”) och sedan bygger man ut det därifrån. Utan den bedömningen kan man ju inte ”sammanfatta vilka insatser som behövs för att eleven ska nå målen och i övrigt utvecklas så långt som möjligt inom ramen för läroplanen och kursplanerna”. Jag har som sagt ingenting emot betyg som en ”skalmarkering” på i vilken grad man uppnått ett konkret mål (helst inte ett helt ämne, utan ett konkretare mål som ”läsförståelse”), det är de ensamma bokstäverna som ska sammanfatta ett helt komplext ämne som jag tycker är otillräckliga som både symbol för elevens kunskap vid tillfället och som morot. (Att de ensamma sammanfattande bokstäverna senare klumpas ihop ytterligare för att få ett slags medelvärde av elevens totala kunskaper gör ju saken ännu ”flummigare”.)
Jag förstår faktiskt inte hur ett omdöme om ”elevens kunskapsutveckling i relation till målen” skulle kunna vara annat än betygsliknande… Jag har tolkat det som att man helt enkelt inte accepterar att lärarna enbart skriver ner en bokstav och låter bli att gå vidare med de övriga delarna i det skriftliga omdömet.
Jag är hårdare i min bedömning av de som argumenterar mot ”betygsliknande omdömen” och tror dem om djup okunskap och till med om en önskan att göra skoldebatten luddig. Att förespråka mer avgränsade omdömen för mindre kunskapsområden framför allt i de yngre åren känns som en mycket mer fruktbar utgångspunkt.
Har du mött många betygsförespråkare som är motståndare till att man kompletterar med förtydligande omdömen och förslag på framtida kunskapsutveckling? Finns det här en öppning en konstruktivare och mer lågmäld debatt?
Antagligen, men då hamnar vi i frågan om att skapa förutsättningar för att lyckas igen. Jag upplever att många som är emot skriftliga omdömen (och för betyg) är det för att de tar tid att skriva. Man ser betyg som den enda möjligheten att hinna med, och då finns det inte utrymme för att komplettera med skriftliga omdömen. Kan arbetsgivaren ordna rätt förutsättningar så tror jag inte att vi har något problem överhuvudtaget.
Som vi har det nu står vi ju inför ett jätteproblem i de äldre åldrarna eftersom både betyg och skriftliga omdömen ska skrivas, vid olika tillfällen under terminen, utan att man har rimliga förutsättningar att klara av det.
Jag tror att frågan styrs mer av praktiska hänsynstaganden än av ideologiska ståndpunkter, i alla fall på verksamhetsnivå.
Mycket av arbetet med omdömen och betyg sammanfaller så problemet med att få tillräckligt bra omdömen är egentligen en separat frågeställning. Det handlar förstås om lärartid och resurser men också om kompetent uppföljning av lärares arbete och en organisation så att läraren hinner lära känna eleven. Ifall vi minskar mängden slarviga omdömen skulle resultatet verkligen motivera den ökade kostnaden.
Jan du skriver: ”politikerna borde ta pedagogisk hjälp när de formulerar sina mål”. Och faktiskt har man det när man har jobbat fram SKOLA 2011 som ett resultat av beslut i riksdagen våren 2009.
Regeringen gav Skolverket i uppdrag att för grundskolan komma med nya läroplaner och kursplaner. Skolverket har då anlitat 1000 personer att vara involverade i arbetet. Det är proffs och forskare m fl som lagt sin synpunkter på hur kraven i målen ska formuleras.
Nu väntas ett beslut i ärendet av regeringen i augusti. Då blir SKOLA 2011, med de förändringar regeringen vill ha, bli en förordning som med stor sannolikhet ska tillämpas från juli 2011.
Ja, lärarinflytandet i SKOLA 2011 är en positiv sak men jag tänkte mer på de mer övergripande målen och visionerna och att slippa saker som ”betygsliknande” i debatten när ”avgränsade” hade satt fingret på det man är ute efter.
Antagligen är folk inom andra yrkesområden lika irriterade på politikernas missvisande och populistiska uttalanden i den offentliga debatten som vi är… Men det känns som att det är få områden förutom skolan där politiker helt utan utbildning och erfarenhet inom området är inne och pillar på detaljerna i yrkesutövandet.
Instämmer helt!
Kan så var.
Men ta i beaktande att det är valår, alla typkammar ska glänsa.
Och skollagen är beslutad och nya förordningar på gång. Så det är mer en lek med ord från rikspolitiker. Och hobbypolitiker på lokalplanet som inte vet ett smack om sitt uppdrag i nämnden. De borde få i läxa att läsa in Utbildningsutskottets betänkande inför beslutet om skollagen den 22 juni i riksdagen.
Det är många som inte orkar vara pålästa i skolfrågor utan ska tycka ändå och det är detta som gör att uttryck som ”betygsliknande” kan påverka så otäckt mycket av skolans arbete.
Nej, så är det och har man kunskap märks det när folk svamlar. Men det är oroande om de som politiskt förtroendevalda inte vet vad de pratar om i sitt budskap. Sakpolitik handlar inte bara om ideologier utan tråkig förvaltningsfakta.
När vi ändå är inne på detta kan jag ju passa på att hänvisa till Skolverkets sida om SKOLA 2011. Under ”Redovisat regeringsuppdrag” finns förslagen till nya kursplaner.
http://www.skolverket.se/sb/d/2574
Då ser ni som läser att det numera inom varje ämne finns ett syfte, innehåll (VAD som ska läsas i varje årskurs, baserat på timplanen) och kriterier för betygen A,C och E.
Blir det maktskifte finns risken eller hur man nu ser det att det blir än mer styrning. För de rödgröna vill ha kriterier för betyg B, D och F, alltså inget friutrymme alls för professionen.
Jag oroar mig verkligen för ett maktskifte då de rödgröna trots fina ord verkar vilja ha ännu mer obligatoriskt och likformigt. Kombinerat med dålig uppföljning kan resultatet bli sorgligt!
Ja, så är det.
Det som lyser igenom i de motioner som kom från de rödgröna i samband med Utbildningsutskottets behandling av skollagen där de efterströvar betydligt hårdare styrning av skolan med statliga direktiv a la planekonomiskt tänkande. En slags återgång till hur tillvaron var innan mål- och resultatstyrning började tillämpas för tjugo år sedan.
Men det är ju i innehållet och när det gäller vid vilken ålder man ska arbeta med givna moment som vi lärare (i alla fall jag) vill ha ett friutrymme, inte när det gäller hur vi ska värdera elevernas kunskaper inom ett givet område vid en viss ålder. Innehållet och åldern blir mera styrt nu, och det är ju faktiskt konstigt att prata om betyg som ”tydlig information” och ”främjande av likvärdighet” när det inte finns kriterier för alla steg. Ett sken av tydlighet och likvärdighet är ju snarare värre än luddighet…
Här kommer vi verkligen in på ett område där vi lärare inte har mycket vägledning och heller inte fått till mycket diskussion. Det här är nog stort nog för ett helt nytt inlägg. Hur kan man undervisa på väldigt olika nivå om storleken på gruppen kräver gemensam undervisning och när många elever har en grupporienterad lärstil? Hur kan vi lärare ha frihet att flytta stoff mellan årskurser om vi kanske inte har klassen kommande år? Finns det överhuvud taget någon möjlighet att utnyttja lärares och skolors unika undervisningsmöjligheter om man verkligen ska uppnå fullständig likvärdighet?
Att bara definiera vartannat steg i ett betygssystem och att sen låta en kompetent bedömare sätta ett mellansteg är en utprovad men ändå pragmatisk metod. Skillnaden mellan blockens förslag är dock så liten att blir det här en avgörande fråga så tror jag att börjar skratta av frustration.
De punkter jag tar upp i inlägget, ”ett begränsat antal elever per lärare, gott om tid till planering och efterarbete av undervisningen, väl fungerande arbetslag som samarbetar även i bedömningen av eleverna och skriftliga omdömen”, plus friutrymme när det gäller vid vilken ålder man ska arbeta med givna moment och innehållet i undervisningen och lärare som är beredda att arbeta med elever i ett ganska stort åldersspann (F-4, 2-6, 4-9) tror jag är våra bästa möjligheter… och förstås en kompetent och engagerad ledning… och moderna lokaler utrustade med aktuella tekniska hjälpmedel och… 🙂
Ja, förslagen är numera så lika varandra att jag hoppas att politikerna kan lämna betygen och gå vidare. Problemet är väl att de har ett behov av att vara oense, medan jag tycker att det är utmärkt om de är överens.
Vad vi fortfarande behöver är en avstämning nationellt med utvärderingar som är lika över riket. Hur vi gör det är inte min sak att bedöma. Att jag förespråkat betyg är att förståelsen av resultaten är mer rikssamstämmig, vilket aldrig ett individuellt omdöme kan bli. eftersom förståelsen av den blir individuellt kopplad till läraren. Och omdömen är just nu så flummiga de kan bli.
För mig är en femma en femma , en femma. En etta en etta. en etta…hur många ord man än förklarar denna etta med. Det visar på en ögonblicksbild av kumskapsnivån, lärarnivån och rektorsnivån och ger incitament till insatser innan vi har förstört elevers liv… För det är deras framtid det hela handlar om, inte lärarnas.
Betyg ger ingen ögonblicks bild av kunskap utan bara hur duktig jag är att ta in kunskaper i förhållande till hur mycket som kommer ut.
Det är ett signalsystem för att ta sig till nästa utbildningsnivå och säger föga om min kunskaper det gör däremot vettiga skriftliga omdömen.
Och det här med likvärdighet är en vacker politisk tanke som finns i styrdokument som i realiteten inte går att omsätt inte ens i de sifferbetyg du relaterar till.
Nej, Plura, betygen säger inget om hur duktig eleven är på att ta in kunskaper. Det är en vanlig missuppfattning, och en del av orsaken till att det blivit så mycket känslor i den svenska betygsdebatten. Man upplever att betygen värderar personen, inte kunskapsnivån. Det är givetvis fel.
Betygen talar om vilka kunskaper eleven visat sig ha fram till det ögonblick betyget sätts. Inget om vilka kunskaper eleven kom med, inget om kunskapsinhämtning, inget om analytisk förmåga, inget om inlärningsförmåga eller inlärningsstil.
De kunskaper eleven inte visat upp kommer inte med. Om eleven har mer än vad som anges i betygskriterierna kommer det inte med. Om eleven gått från 0-100 eller 99-100 är inte relevant när det gäller betyg.
Det är inte orättvist. Det bara är.
Därför är det rent korkat att inte ange betygskriterier för varenda steg.
Ja, Kristian, sådana betyg finns inte, och har aldrig gjort det. Ett betyg är lika mycket en lärares individuella omdöme om en elevs kunskaper och färdigheter som ett skriftligt omdöme, den enda skillnaden ligger i om man uttrycker sig detaljerat eller inte.
Det du är ute efter är ju snarare ett provresultat. De kan ge en ögonblicksbild av vad eleven presterar just den förmiddagen under specifika förhållanden. De provresultaten är ett gott stöd i helhetsbedömningen, men inte tillräckliga. Det är så oerhört mycket som kan påverka dessa resultat, och att fokusera på dem i undervisningen leder till inlärning av ytliga faktakunskaper som snabbt glöms bort.
Ditt mål, att det ska finnas en gemensam nivå över hela riket som säger om eleven behöver extra insatser eller inte, är viktigt, men jag tror att du måste acceptera att prov och betyg bara är en del av denna utvärdering. Resten är överlämnat till individuella lärare/skolor/kommuner och för bästa resultat måste vi se till att dessa är välutbildade och har goda möjligheter att genomföra sitt uppdrag.
Definitivt!
Hur når vi dit raskaste vägen, tro? Till välutbildade lärare med goda möjligheter att genomföra sitt uppdrag?
När det gäller det här så tror jag att det bästa är att några lärare på skolan engagerar sig i frågan, läser in sig på förordningar och metoder, och sedan sprider sin kunskap i den egna skolan. Om det behövs på min nya skola så kan jag t ex tänka mig att ta en sådan roll som specialpedagog.
Enskilda föreläsningsdagar är inte tillräckligt för en så stor fråga, jag tror att det krävs att någon finns tillhands på skolan under en längre tid, för att kunna följa processen.
Att några engagerar sig låter informellt och farligt, vad händer på det skolor där ingen vill vara den som engagerar sig?
Det är nog inte fel att vara lite mer formell – rektor har ansvar för att några lärare får arbetstid avsatt för att sätta sig in i frågan och sedan fortbilda övriga?
Av rektor utsedda budbärare kan ofta upplevas väldigt besserwisseraktiga så även om jag delar din skeptiska inställning så är det något annat som måste till.
Det måste upplevas som tillräckligt intressant eller nyttigt av alla lärare. Den nuvarande situationen med mängder av människor med ideer om att lärare ska jobba mer fast de har för mycket gör inte detta lätt.
Ja, den som får uppdraget kan lätt bli kallad både besserwisser och annat.
Men det finns en gräns för hur länge man kan ägna sig åt att ta hänsyn till ömma tår och veka känslor, och den gränsen går där elever börjar fara illa av att det.
Den gränsen har vi nått, och passerat i god fart, för länge sedan.
Det högröstade talet om lagbrott och att elevernas situation nåt gränsen känns inte realistiskt. Kommuner, Skolverket, ….. hävdar elevens rättigheter men det är några andra som aka göra jobbet. De lärare som ska överleva prioriterar redan bort och jag hävdar att om kraven blir mer realistiska så förbättras resultaten.
Engagemang är bra.
Men i all den stund inte lärare och rektorer förstår att de begår ett lag brott från och med 1 juli 2011 om de struntar i detta då är det allvarligt.
Och från den tidpunkten är det också rektorn som svar för utbildningens organiserande.
Ja, jag menar inte att man ska vänta tills någon eventuellt blir sugen på att ta tag i frågan, jag tänker mig att rektor presenterar problemet och att man gemensamt utser en arbetsgrupp. Annars kan ju den gruppen få problem med att sprida det de lär sig senare, de måste ha ett tydligt mandat från rektor. Det finns en risk att de upplevs som besserwisseraktiga, men om man utgår från lagen och att det inte finns något alternativ så borde kollegorna snarast vara tacksamma att de tar tag i saken.
Och visst måste allt ske på arbetstid!
Om ingen är villig att engagera sig är det rektors ansvar; antingen att ta tag i det själv eller att utse/anställa någon som gör det.
Kalibrering med hjälp av några parametrar och sen avvägningar så att man får en balanserad helhet är en väl beprövad metod. Att använda några enskilda prov för att kalibrera kunskapsnivå och sen låta lärare /arbetslag gör individbedömningar av alla prestationer borde vara en helt framkomlig väg. Det skulle gå att i stort sett sänka kraven på lärare som idag är på tok för höga men förbättra uppföljningen så att ingen kan trixa sig förbi att uppfylla alla krav.
Det är väl vad vi gör i dag, med de nationella proven?
Helt korrekt. Vidareutveckla befintliga system!