Pojkar missgynnas i betygsättningen (?)

Återigen debatteras den gamla sanningen att pojkar som grupp får lägre betyg än flickor i skolan. Startskottet den här gången är en genomgång av Lärarnas Tidning som visar att ”pojkar får betydligt lägre slutbetyg än flickor i förhållande till resultatet på de nationella proven.” I engelska får ca 50% fler flickor än pojkar ett högre slutbetyg än vad de fick på provet och i svenska är motsvarande siffra ungefär 40%. I biologi får tre gånger så många flickor som pojkar MVG i slutbetyg utan att ha fått det på provet och trots att fler pojkar skriver MVG på fysikprovet är det drygt 22 procent fler flickor som får det i slutbetyg.

Våra lärarförbund, liksom Wolfgang Dietrich på Skolverket, är förstås missnöjda och tycks mena att det i första hand handlar om inkompetens hos de betygsättande lärarna (LR, LF, SR). Visst kan det ligga en del sanning i detta och lärarkåren som kollektiv behöver definitivt återkommande kompetensutveckling inom betyg och bedömning, men jag tror faktiskt att Jan Björklund kommer närmare sanningen med sitt uttalande:

– Betygen ska inte vara en blåkopia av resultaten på de nationella proven, de ska även väga in elevens aktiviteter på lektionerna. Det kan mycket väl vara så att flickorna presterar mer på lektionerna. (SvD)

Det är ju faktiskt så att många av kursplanernas betygskriterier för de högre betygen inte mäts i de nationella proven. Jag tar ett enda exempel (resten kan du läsa här):

”Eleven bidrar vid bearbetning av vardagliga problem till frågeställningar som går att vetenskapligt undersöka.” (Kriterie för VG i biologi)

Att de högre betygen inte överensstämmer med resultaten på de nationella proven behöver inte tyda på en inkompetent lärarkår (även om det förstås kan göra det); jag skulle nästan våga säga att motsatt förhållande råder. Det skulle ju vara tjänstefel att bortse från vad eleverna presterar på lektionerna. Det är där de har en möjlighet att visa att de uppfyller de flesta av de högre betygens kriterier. Kanske är det till och med heltokigt att betygsätta skriftliga prov med samma skala som ämnesbetyg?

Jag tycker att det är utmärkt att pojkarnas och flickornas olika resultat debatteras, men jag tror att vi har ett betydligt större problem än att det finns brister i betygsättningen. Jag tror att vi har grundläggande problem med att motivera, och med att anpassa undervisningen efter, en stor grupp av våra elever.

(Fördjupa bilden hos ”Genusdebattören” Mats.)

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, Läraryrket, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

60 kommentarer till Pojkar missgynnas i betygsättningen (?)

  1. Jag förstår ditt resonemang. Och jag gillar allra bäst din slutkläm.

    Men ändå, skulle det vara så att alla pojkar konsekvent, och/eller generellt, i lägre utsträckning lever upp till de betygskriterier som inte mäts i nationella proven?

    Om det är så, då borde det ju ändå vara ett stort nederlag för lärarna, ja – hela skolsystemet, samhället, att vi tydligen inte kan förmå och motivera killarna till de insatser som krävs för högre betyg. De kan ju inte vara att de inte kan.

    Eller är det bara killarnas egna problem och fel?

    • Christermagister skriver:

      Nej, min poäng är delvis precis det du skriver; ”att vi tydligen inte kan förmå och motivera killarna till de insatser som krävs för högre betyg”. Det är också så att kriterierna för de högre betygen, i kombination med skolans utformning, ofta förutsätter hög verbal förmåga och/eller en vilja/intresse av att ”argumentera”, ”reflektera”, ”dra slutsatser” mm. Jag tror faktiskt att pojkarna som grupp missgynnas av detta verbala fokus, inklusive vårt fokus på skriftliga prov och arbeten. Till viss del tror jag att pojkarna misslyckas med de verbala delarna inom de högre betygskriterierna på grund av ”antipluggkulturen” som man brukar tala om, men även mognadsmässiga faktorer spelar in. Jag är också ganska övertygad om att resultaten skulle jämnas ut om man införde en större andel praktiska undervisnings- och utvärderingsmetoder.

      • Morrica skriver:

        Får jag vända lite på perspektivet ett ögonblick? Jag funderar över om det månne kan vara så att pojkarna i mångt och mycket lyckas även med dessa aspekter, men att de gör det på ett sätt som vi misslyckas med att se? Kan det vara så, ibland?

        • Christermagister skriver:

          Det kan det nog. Det är ett stort och outforskat område och det enda jag är säker på är att vi måste försöka oss på en djupare analys än att lärarna behöver skickas på kurs för att bli bättre på att sätta ”rättvisa” betyg.

        • Bombadill skriver:

          Jag tror att vissa verbala och reflekterande inslag rent generellt gynnar tjejer som på fritiden övar sig mer på det. Däremot kan närliggande kunskaper inom kreativitet och kommunikation som killar övar vara lika viktiga men inte finnas med i kunskapsmålen.

          • Hm. Christer, jag tror du har rätt i att det bl.a kan vara en mognadsfråga. Men jag förstår inte varför inte mer praktiska inslag, som du nämner att killar (i stort) är bättre på, kan användas för att ”mäta”.

            Sen tror jag att killar är bättre på att snacka och skriva på dator, än att skriva för hand. Jag tror att killar skulle orka reflektera och analysera det de lärt sig på ett helt annat sätt än om de inte måste göra det för hand.

            Och jag tror att Morrica har en poäng i att de kanske lyckas mer än vi förmår se. Det kanske t.ex. är lättare att be en försynt elev utveckla vad de menar genom att ställa en motfråga, än att göra samma sak med en framfusig, högljudd elev som lite kortfattat vräker ur sig en halv mening, kanske med lite mindre korrekt språk, som några andra garvar åt.

            Och jag håller med dig om att detta löser vi inte genom att skicka lärarna på kurs för ”rättvisa” betyg.

            Bombadill, jag tror du är något på spåret där. Du har nog en poäng i att tjejer reflekterar och analyserar mer på fritiden. Eller, det gör väl killar också? Varför matchen gick snett, hur man kommer vidare i world of warcraft, vad man tycker om låtar och artister .. Eller reflekterar de och analyserar på olika sätt? Vad är det för sorts reflektioner och analyser vi vill ha i skolan? Kan det vara så att tjejer analyserar bakåt, vad hände, varför sa hon så, jag skulle ha sagt, hur ser din spellista ut på spotify…, medan killar analyserar ”framåt”, hur tar vi dom i nästa match, hur tar jag nästa boss i spelet, hur sätter jag i hop en bra spellista på spotify. Och att tjejer då har lättare att analysera en text de läst, ett krig som varit, ett experiment de gjort. Och att killar hellre analyserar vad skulle man kunna skriva om man vill uttrycka en viss känsla, vilka krig ser ni skulle kunna uppstå, hur skulle vi kunna experimentera för att…

            Jag har ingen aning. Började bara tänka på det när jag såg din kommentar.

            • Christermagister skriver:

              Jag förstår inte heller varför inte mer praktiska inslag används för att mäta elevernas kunskaper; eller, det förstår jag… Det beror på kraven på ”rättvisa” och objektiva bedömningar som jag skriver om i mitt nästa inlägg ”rättvisa betyg”. Men jag tycker att man borde använda sig av mer praktiska prov.

              Jag håller också med om att datoranvändandet kan vara en väg att gå för att ”få syn på” killarnas kunskaper och man behöver inte begränsa sig till att bara skriva på datorn, det går ju utmärkt att inkludera bilder, filmer osv nuförtiden.

  2. Joakim skriver:

    Jag skrev just ett blogginlägg om samma fråga. Och landar i att antingen har du rätt, eller så kan man låta nationella prov sköta betygssättningen helt så att lärarna kan fokusera på pedagogiken. Vilket väl skulle ha en del fördelar?

    http://joakimsoregelbundna.blogspot.com/2011/02/varfor-vill-lararforbundet-behalla.html

    • Christermagister skriver:

      Jag har rätt! 🙂

      Alternativ två förutsätter att man ändrar betygskriterierna till att endast innehålla delar som mäts i de nationella proven och då tror jag att vi blir stående med en ganska ”platt” svensk skola… Jag tror inte att det är enbart dessa kunskaper/färdigheter befolkningen behöver.

      • Joakim skriver:

        Låter rimligt.. Men kanske går det att bredda nationella prov så att de även ser till muntliga färdigheter, samspel och så vidare? Jag ser fortfarande en poäng i att skilja mellan pedagogik och betygsättande.

        • Christermagister skriver:

          Ja, jag kan tycka att det borde räcka med att göra en bedömning av om en elev har tillräckliga kunskaper för att gå vidare till ett visst högre utbildningssteg eller inte. I övrigt tycker jag att en nation som Sverige borde kunna anordna utbildning på gymnasienivå utan att 10-20 betygspoäng (av max 320) är avgörande; hur har vi hamnat i en situation där ”millimeterrättvisa” betyg på femtonåringar känns viktigt?

  3. Ping: Det misandriska skolsystemet « No size fits all

  4. pekka karvonen skriver:

    Kanske de nationella proven inte mäter de VG-kvaliteter som du gav ett exempel på pga. att de helt enkelt är för flummiga och svårmätta för att hamna på papper.
    Nej fram för en plattare och objektivare kunskapsmätning som genererar själva betyget, uppmixat med undervisning som stimulerar diskussion och analys.
    Alltså i en fjärran (?) framtid då betygskriterierna så tillåter.

  5. Rockaden skriver:

    Redan när jag gick i grundskolan på 80-talet var fenomenet välkänt och gammalt. Flickor favoriseras i betygsättningen. Kvinnor väljer kvinnor, skulle man kunna säga eftersom problemet har eskalerat i takt med kvinnors ökande andel av lärarkåren. Men så säger man inte. I vårt genomfeminismiserade land där feminismens glosor ältas in i varje läsande och lyssnande själ låter sig formlerna inte gärna översättas till något som kan gynna det manliga könet på kvinnors bekostnad. Det liksom bara måste vara fel på pojkarna i skolan. Skulle vi kunna tänka oss en politiker i beslutsfattande ställning drämma näven i bordet och kräva lika betygsgenomsnitt för pojkar som för flickor? Ni får fem år på er, annars blir det lagstadgad kvotering. Knappast! Men varför inte? Det är väl mindre naturligt att göra en värderande skillnad mellan könen för barn och tonåringar än för vuxna människor. Okej att det bland medelålders nästan bara är män som har snöat in på matematik och lagt beslag på professorstjänsterna, men att 15-åriga flickor bedöms vara väsentligt bättre förberedda för fortsatta studier och arbetsliv än jämnåriga pojkar är inte okej. Då är det inte pojkarna som det är ”fel” på – då är det faktiskt fel på betygssystemet och ett flagrant övervärderande favoriserande av ena könets färdigheter.

    Vems felet är skiter jag i, men ändring måste det bli.

  6. Ping: Svenska skolan betygsdiskriminerar pojkar – Varför? « Aktivarum

  7. Bombadill skriver:

    Kanoninlägg, mina erfarenheter är entydigt att många duktiga killar lockas av tävlingsmomentet på proven medan tjejerna presterar mot alla kriterier. När det gäller könsskillnaderna så ska vi diskutera skolans innehåll istället.

  8. Peter Hammersberg skriver:

    Viktig debatt detta.
    Om symtomen på problemet är att pojkar får lägre betyg än flickor vad är då orsaken?
    Att beskriva och karaktärisera detta problem är inte så enkelt naturligtvis. Många skriver om olika symtom och konsekvenser som måste struktureras och karaktäriseras om vi skall lyckas visualisera en gemensam bild av det underliggande problemet. Därför skall jag bidra med ytterligare en symtom på grundproblemet.

    Efter 10 år som förälder till 3 pojkar i grundskolan tycker jag mig se följande:

    Dagens skola ges av DUKTIGA FLICKOR för DUKTIGA FLICKOR

    Till exempel. På mellanstadiet krävs det att eleverna själva skall ta ansvar för och planera sin skolvecka. Detta är svårt. Framförallt eftersom modern hjärnforskning visat att organisation och planeringsförmåga är något som utvecklas först i 20-årsålder. Duktiga flickor klarar nog detta bättre för de kan härma sin duktiga fröken. Pojkar är inte ens på banan. De har ingen förebild som de kan härma och att begära att de skall tänka ut det är stora krav eftersom hårdvaran i hjärnan inte är utvecklad för det. Hur som helst, den konsekvens detta haft på mina pojkar är att de tappar lusten att lära sig saker. Planeringshindret tar all kraft från inlärningslusten. Detta blev tydligt när den äldsta började högstadiet och fick en tydligare kravlista på vad han skulle göra. Han behövde inte lägga så stor kraft på att tänka ut VAD han skulle göra utan kunde lägga energin på HUR och det som blev tydligt för mig var att han helt plötsligt blev intresserad ämnet och fick lust att lära sig saker. Det blev roligt att lära sig för sakens egen skull – inte bara för att det var nyttigt för sen. Jag tror detta är inte en försumbar nyansskillnad mellan pojkar och flickor. Men jag har bara observerat mina pojkar och överhört vad andra säger, så det går knappast att generalisera bara tack vare det. Men det räcker för att ställa upp en hypotes:

    Kravet på att själva planera sin skolvecka redan i låg- och mellanstadiet, påverkar elevens lust att lära sig saker olika för pojkar och flickor.

    Det vore intressant att veta om någon sådan studie gjorts tidigare.

    // PTR

    • Christermagister skriver:

      Ja, det skulle vara intressant. Jag ser inte så mycket av att eleverna planerar sin arbetsvecka själva på min nuvarande arbetsplats men resultaten är desamma i alla fall; det finns antagligen gott om olika förklaringar… Men kan vi hitta en grundläggande förklaring och arbeta utifrån den?

  9. Emma skriver:

    Jag funderade över samma fråga när jag såg ett inslag på nyheterna om undersökningen. Sedan jag började jobba (vilket inte är så länge sen) har jag funderat över hur skolverket menar att nationella provens resultat ska eller inte ska hänga ihop med betygen. I bedömningsanvisningarna står det att nationella provens bara ska vara en del av bedömningen för betyget i år 9. Samtidigt blir de arga när betyget och resultatet på nationella provet inte överensstämmer. Jag fattar inte hur det är tänkt egentligen.

    Har man elever som har det jobbigt på det sociala planet så kan de mycket väl råka ha en dålig dag när det är nat.prov men för det mesta håller de en högre nivå och får därmed ett högre betyg. Jag har flera sådana elever som kan visa ett svajigt resultat till stor del på grund av hemförhållandena men som jag vet över lag håller en hög nivå, jag kan säga att jag höll tummarna på tisdag och torsdag morgon den här veckan. Men det var en parentes i frågan.

    • janlenander skriver:

      Jag hävdar att nationella proven bara är ett kalibreringsinstrument för en delmängd av målen och att på individbasis får de inte vara för avgörande. Jag har förståelse för att skolan och samhället vill ifrågasätta betygssnitt för grupper som kommer långt över de nationella provens resultat. Det finns förstås en risk att vi faller in i ett gammaldags tänkande a la relativa betygssystemet men det är så viktigt att möjliggöra uppföljning av vår betygssättning att det behöver göras jämförelser av det här slaget.

      • Emma skriver:

        Givetvis förstår jag att i princip allt ska och bör ifrågasättas men ibland känns det som att skolverket inte kan bestämma sig för hur det ska vara.

        Visst är det så att många undersökningar av det här slaget är bra och kan öppna våra ögon för sådant som vi kanske inte ser eller väljer att bortse ifrån på något vis. Att tjejer får högre betyg är just en sådan sak kan jag tycka.

  10. Mats skriver:

    @PTR
    Jag håller med om det mesta men är undrande inför den här hjärnforskningen som betonar att pojkarna är sena i förhållande till den kvinnliga normen. Det går också att fokusera på aspekten ”annorlunda” och då framträder andra mönster. Vad är det pojkarna gör i stället som inte värderas i skolan? Går det att tänka sig en verksamhet med annan organisation och innehåll?

    Jag är rädd att vi hamnar i ett individuellt stödtänkande om vi betonar det här med ”sen”. Eller som det hette när jag var liten: ”efterblivna”…

    • janlenander skriver:

      Jätteviktigt Mats! Jag är lite rädd att vi även för tjejernas del kan missa något viktigt i innehållet. Kanske finns det viktiga saker som killarna övar som tjejerna har mindre möjlighet att möta och när skolan är så kvinnodominerad dyker detta inte upp i skolan heller. Bra kunskaper enligt kunskapsmålen för tjejerna men räcker det för framtidens yrken?

    • Christermagister skriver:

      Det screenings- och utredningsmaterial som jag anmodas att använda som specialpedagog är alltid genuskodat i analysdelen; ett resultat som anses vara alarmerande för en flicka är genomsnittligt för en pojke.

      • Emma skriver:

        Jag blev lite chockad när jag första gången var med och gjorde DLS-testerna, att det krävs så mycket mer för tjejer än vad det gör för killar. Vem har egentligen kommit fram till att det bör vara så?

        • Christermagister skriver:

          Det bygger på det genomsnittliga resultatet som erhållits när de testat materialet på en viss population under arbetsprocessen. När man erbjuds ett nytt testmaterial är det därför förstås viktigt att kolla upp hur och när denna testning har utförts.

          Det gör att det i det här fallet inte behöver vara ett bevis för att pojkar är ”efter” av genetiska skäl. Om vi i stället arbetar med hypotesen att skolan misslyckas i sin undervisning av pojkarna så gäller ju det antagligen i lika hög grad för den testade populationen som står för ”normalen” i materialet.

          Det innebär däremot att det finns en risk att vi normaliserar pojkarnas sämre resultat; vi förväntar oss inte mer av dem och finner ingen anledning att göra någonting åt problemet eftersom testmaterialet säger att vi ska förvänta oss lägre resultat av dem.

          • Emma skriver:

            Där ser man, månne det är någon här i kommunen som har kollat hur testningen har genomförts? Måste nog fråga när det är dags för nästa omgång, jag brukar bara vara inblandad när det gäller att ställa upp med provtid 🙂

            Jag gjorde en gång vfu på en gymnasieskola där a-kursen i svenska för dem som gick på fordons (mest killar) var lättare än för dem som gick samhälls (mest tjejer). Och det var uttalat så från lärarnas sida, prata om att förvänta sig mindre av killarna.

  11. Kristian Grönqvist skriver:

    Naturligtvis är det kombinationen av en inkompetent lärarkår och den sedan länge indoktrinerade uppfattningen om att kunskap inte går att mäta alls och betyg är orättvisa. Nationella prov skall inte tillmätas någon särskild betydelse utan flickor som inte bråkar är självklart bättre att belöna.
    Om betyg inte samvarierar med nationella provresultat så kan väl inte orsaken längre letas någon annanstans än hos den enskilde lärarens bedömning av eleven.

    • Bombadill skriver:

      Läs exempelvis resonemanget av Jan Lenander ovan så är det ganska klart att provresultat och betyg inte måste samvariera. Din slutsats om inkompetenta lärare är så bred och kategorisk att den är rent stötande.

      Sen håller om jag med om att vi ska komma vidare från diskussionen kring om vi ska mäta och istället fokusera på hur vi ska mäta.

  12. Kristian Grönqvist skriver:

    Därför mitt enorma intresse för kontroller av riksgenomsnitt med av läraren inte styrbara resultat.

  13. Kristian Grönqvist skriver:

    Bombadill

    Om man inte reagerar starkt och i en dels tycke stötande får man ingen reaktion alls.
    Gammalt Djungelordspråk.

  14. Ping: Christermagister på hal is om pojkarnas betygsfråga! « Aktivarum

  15. calle skriver:

    Uppenbart är iallafall att pojkar på något sätt missgynnas i skolan. Debatten bör handla om hur får vi en skola där både pojkar och flickor får ungefär samma resultat. Vad som stör mig i debatten är att hade det varit tvärtom att det var tjejerna som missgynnades så hade man försökt rätta till det omedelbart. Jämför tex debatter om gymnastikbetyg och resultat på högskoleprovet. Detta indikerar för min del att skolan och utbildningssystemet numera är anpassat för mycket för flickor. Och väldigt få på beslutande nivå ställer upp för pojkarna. Det kallas att pojkarna är lata och omogna och har en antipluggkultur. Denna inställning är sexistisk och folk som torgför denna inställning borde skämmas!

    • Erik skriver:

      Calle:

      Som jag påpekar i mitt blogginlägg så har man sedan länge rättat till ämnen där flickor missgynnades. Maria Nycanders studie tar som exempel den nya skolplanen på Teknikämnet.

      Hon påpekar även att man aldrig pojkanpassade de ämnen där det gick bäst för flickorna – enbart det omvända.

    • Christermagister skriver:

      @calle, jag håller med, men vill poängtera att debatten bör handla om hur vi skapar en skola där både pojkar och flickor får ungefär samma möjligheter, inte resultat. Jag tror att det är det även du menar, men det kan vara bra att påpeka ”för publikens skull”. 🙂

  16. Andreas Nurbo skriver:

    Det underliga med betygssdiskussionen pojkar/flickor är att det är urgammalt. Och en del av problemet ÄR diskrimering/särbehandling från lärarnas sida. Det är inte en oviktig del, den är högst relevant för elevers prestationer skulle jag vilja påstå. Varför kämpa mer för mindre?

    Redan under det tidiga 1970-talet kommenterade t ex Svensson (1971) flickors bättre betygrelativt deras testresultat i matematik som acceptabla med tanke på flickors (underordnade) position i högre utbildningoch samhället i övrigt. (http://www.skolverket.se/publikationer?id=919)

    Vive la Difference? A Study on Sex and Schooling (1986)
    Sex differences in achievement test results and school marks are reviewed. Research shows a pattern that girls earn more in marks in relation to test results than boys. By using available Swedish data from two longitudinal research projects, one of them including boy-girl twins, the pattern is confirmed.
    http://eric.ed.gov/ERICWebPortal/search/detailmini.jsp?_nfpb=true&_&ERICExtSearch_SearchValue_0=EJ358743&ERICExtS

    • Christermagister skriver:

      Visst är det så, men jag tycker att det är viktigare att diskutera undervisningen och den dagliga verksamheten än betygsättningen. Jag är övertygad om att den dagliga verksamheten har en större inverkan på pojkarnas motivation än betygen.

      • Andreas Nurbo skriver:

        Hur ska man mäta om man lyckas med den dagliga undervisningen om man inte har rättvis betygsättning?
        Man kan ju inte ändra utan att kolla av mätvärden. Har du inga mätvärden har du inget att kunna stämma av emot för att se ifall det som görs är gör situationen bättre eller sämre.

        • Christermagister skriver:

          I ett första skede kan man använda enkäter/observationer/intervjuer för att ta reda på hur olika arbetssätt påverkar olika grupper av elever när det gäller trivsel och motivation och i förlängningen bör arbetssätt som ökar trivseln och motivationen även visa sig i resultaten.

          • Andreas Nurbo skriver:

            Ja men problemet är att resultaten är det som ska kontrolleras. Det andra är olika sätt att påverka resultaten men om man inte har ett rättvist och objektivt mätvärde så spelar det ingen roll. Det är slöseri med resurser att ändra saker utan att kunna mäta och leder inte till någonting förutom godtycke.

            • Christermagister skriver:

              Jag hänvisar till mitt nästa inlägg ”rättvisa betyg”; jag tycker att det är viktigare med god undervisning än en undervisning som enbart ger objektiva resultat på skriftliga prov.

              Jo, jag vet, vad är ”god undervisning”, men nu börjar jag blanda ihop alla diskussioner och tankar här… 🙂 . Jag börjar tappa fokus och tänker: ”Är samhället verkligen uppbyggt på objektiva mätvärden? Vilket objektivt mätvärde används när företag anställer personal?”

              • Andreas Nurbo skriver:

                Javisst god undervisning men hur vet du ifall det är en god undervisning om du inte kan mäta resultatet av den?
                Snacka om att famla i mörkret.

                Skolan ska syssla med att lära ut kunskap och förmåga att tillgodogöra sig information.
                Kan vi inte objektivt mäta att elever tillgodogör sig kunskap så blir det hela meningslöst.

                ”Är samhället verkligen uppbyggt på objektiva mätvärden? Vilket objektivt mätvärde används när företag anställer personal?”
                Kunskap är uppbyggt av objektiva mätvärden. Antingen kan du lösa en 2:a gradsekvation eller så kan du det inte.
                Antingen vet du när Sverige införde lika rösträtt för män och kvinnor eller så vet du det inte. Den sista är en kuggfråga som jag tror få samhällslärare kan ;).

              • Jan Lenander skriver:

                Jag lyfter fram kalibrerade subjektiva mätvärden som ett framgångsrecept och mer om det i Rättvisa betyg

  17. Kristian Grönqvist skriver:

    Jag tycker inte alls det är intressant att diskutera den dagliga verksamheten. Den dagliga verksamheten har ett ett inflytande, men det beror på dens innehåll. Den kan vara på två sätt.
    Det svenska:
    ”Vi hade fotbollsmatch idag mot Leanderskolan. Vi förlorade med 25-0. Motståndarna blev väldigt glada. Det tar vi med oss till nästa match…
    Jättefint initiativ…

    Eller

    Vi hade fotbollsmatch mot Leanderskolan idag. Vi förlorade med 3-2. Men det var en bra match. Nästa gång tar vi dem…

    Att hitta braheter i skit är en svensk paradgren.

  18. Lövet skriver:

    Det mest intressanta med detta är de nästan krampaktiga försök till att hitta förklaringar som kommer från etablissemanget (Lärarfack, mediakrönikörer, bloggare…).

    Här har en undersökning (för är det andra eller tredje året i följd) entydigt pekat ut vad som tveklöst kan sägas vara en oförklarlig skillnad mellan flickors och pojkars betyg. Något som om förhållandet vore det omvända – omedelbart – skulle ha fastslagits som diskriminering.

    Nu tävlar ni om att hitta förklaringar och hänvisar till diverse rent subjektiva bedömningskriterier som i vilken grad ”Eleven bidrar vid bearbetning av vardagliga problem till frågeställningar som går att vetenskapligt undersöka.” (Vilket väl på ren feministsvenska betyder att ”problematisera nåt (allt) ur genusperspektiv”.
    Ännu värre är när andra debatörer skriver att ”pojkar är stökiga”.

    Jo jag raljerar, men det beror på att ni nu förfallit till att försvara det oförsvarliga med argument som är rent av sämre än allt du någonsin hört till krystade förklaringar om dålig kvinnorepresentation i styrelser.

    • Christermagister skriver:

      Men det är ju ingen oförklarlig skillnad, det finns ju en snarast självklar förklaring; de nationella proven mäter inte kriterierna till de högre betygen.

      Du (och jag) kan tycka vad vi vill om ”de rent subjektiva” betygskriterierna, men faktum är ju ändå att det är vad lärarna har att rätta sig efter. Som jag skriver i kommentarerna till inlägget ”rättvisa betyg” är det inte meningen att proven ska mäta alla betygskriterier, varken enligt politiker, Skolverket eller provkonstruktörer. De som skapar proven har inte det uppdraget. Om det är rätt eller fel är en intressant teoretisk diskussion, men vi lärare måste ändå förhålla oss till dagens regler. När vi får en lista med betygskriterier (säg 15 st olika/ämne) i ena handen och ett nationellt prov som bara mäter en del av dem (säg 8 st av de 15) i den andra handen så kan vi ju inte bara avfärda betygskriterierna för att det vore bekvämare; vi måste använda alla betygskriterier när vi sätter betygen och våran arbetsbeskrivning är mycket tydlig med att vi ska använda ”all tillgänglig information” i våran bedömning. Att bara använda sig av resultaten på de nationella proven är alltså ett tjänstefel av en lärare.

      Jag håller med om att bedömningen då blir subjektiv, det har jag skrivit hur många gånger som helst; rättvisa betyg är en utopi, men som jag skriver i mitt nästa inlägg tycker jag att det stora problemet är att vi har ett så snävt system att millimeterrättvisa är viktigt.

      • Lövet skriver:

        Christer skriver:

        Men det är ju ingen oförklarlig skillnad, det finns ju en snarast självklar förklaring; de nationella proven mäter inte kriterierna till de högre betygen.

        Det är ingen bevisad förklaring – det är en spekulation från din sida. Och det är just detta som blir så paradoxalt. Så snart man finner en statistisk skillnad mellan kvinnor/flickor och män/pojkar som är till kvinnornas nackdel så räcker det för att konstatera att kvinnodiskriminering föreligger. I detta fall råder – ett uppenbart – omvänt förhållande. En objektiv mätmetod (Nationella Proven) ger ett resultat medan den efterföljande subjektiv bedömningen (lärarnas personliga omdömen) resulterar i en (ökad) fördel för flickorna.

        Detta sammanfaller med en rad åtgärder som syftar till att stärka flickorna i skolan (vilket naturligtvis i tider av begränsade resurser sker på bekostnad av pojkarna – oavvisligen).

        Att den undervisning som idag bedrivs i skolan, och som ChristerMagister är en del av, har givit som resultat att det idag b å d e finns en fördel i form av en för flickorna bättre (och för pojkarna sämre) fungerande pedagogisk metod o c h en direkt subjektiv betygsdiskriminering av pojkar.

        Kort sagt lärarna vet vad de förväntar sig av ”de duktiga flickor” och vad de kan vänta sig av ”alla stökiga killar”.

        …och tänka sig profetian slår in – helt av sig själv!

        Man får totalt sakna förmåga till analogier om man inte ser parallellerna till de stereotypa påståenden som nyttjats för att hålla kvinnorna borta från männens område: ”Kvinnor vill inte…” (pojkars anti-plugg-kultur), ”Kvinnor har inte fysiska förutsättningar…” (pojkar mognar senare), ”Kvinnor är mindre riskbenägna” (”pojkar tar igen det senare”)…

      • Lövet skriver:

        Och för att rätta min formulering i min första kommentar:

        Det är möjligt att det inte är en ”oförklarlig” skillnad, men den är tills vidare ”oförklarad”.

        Och jag vidhåller att ”betygen mäter fler parametrar än NP” bara är ett tomt påstående, eftersom vad de ”mäter” inte kan beskrivas tillräckligt objektivt. De facto ger de lärarna hela makten att sätta ”genuskorrekta” betyg på ”duktiga flickor” och ”stökiga pojkar”.

        • Jan Lenander skriver:

          Jag hävdar med bestämdhet att kursplanemålen har många fler kriterier än NP och att betygen därmed borde baseras på mätningar av mer än NP.

          Jag kompletterar Christers erfarenheter med en hel del insyn i NO ämnena när det gäller detta.

          Avslutningsvis hävdar jag dock att NP kan vara ett alldeles tillräckligt verktyg för att kalibrera lärares bedömningar och hävdar att vi ska inrikta diskussionen på hur systemet ska hantera att det alltid kommer finnas en osäkerhet när det gäller individuella bedömningar. Lite snällare antagningsregler och alternativa vägar vidare tror jag är nödvändiga ingredienser.

      • Christermagister skriver:

        Lövet, det är bra att du inte bara köper vad jag säger. Titta på betygskriterierna och de nationella proven och dra dina egna slutsatser. Jag har bara arbetat med de nationella proven i svenska, matte och engelska i år 9 och har alltså ingen aning om hur de ser ut i biologi och fysik, men jag har svårt att tänka mig att målet jag citerar i inlägget kan utvärderas fullständigt inom ramen för provet.

        Oavsett om jag har rätt eller fel i den frågan så kvarstår ju nämligen det faktum att läraren enligt lag är skyldig att ta hänsyn till ”all tillgänglig information” när h*n sätter betyget. Självklart påverkas bedömningen då av hur eleverna bemöts i vardagen, hur undervisningen är organiserad och av vilka utvärderingsmetoder läraren använder sig av. Det är högst troligt att det finns strukturella faktorer i skolan som gör att flickorna i högre grad gynnas än pojkarna när kunskaper och färdigheter bedöms utanför proven, det kan till och med vara så att pojkarna erhåller en undervisning som gynnar dem i lägre grad, generellt sett. Det är det jag menar med att vi har ett ”betydligt större problem än att det finns brister i betygsättningen.” Det är inte så att jag tycker att vi ska ”gilla läget”, jag tycker att vi ska göra mer grundläggande förändringar än det som föreslås i de länkade artiklarna. Samtidigt är jag rädd att kraven på ”rättvisa” med hjälp av detaljerade exakta mätningar försämrar undervisningen för alla (se inlägget ”Rättvisa betyg”).

  19. Kristian Grönqvist skriver:

    Christer snälla

    Du får sluta med mantrat ”nationella prov mäter inte de kriterier jag vill” det är inte där problemet befinner sig.
    Problemet är att pojkar får sämre betyg, oavsett hur de klarar sig i de nationella proven.
    Nationella prov kan med lätthet formas så, att de mäter precis det vi vill ha. Anställningsformulär också.
    Min lite pragmatiska koncernchef sa alltid.
    ”Jag vill ha folk som kan något. Samarbeta lär de sig. Annars blir de utan lön…!”

    • Christermagister skriver:

      Om jag ska sluta tjata så får du väl se till att ta åt dig! 🙂

      Jag har ingenting emot de nationella proven, de är ofta fantastiskt bra och ger en mycket bättre bild av elevernas kunskaper och färdigheter än många andra prov som används i skolan, men faktum kvarstår; det skulle vara tjänstefel av en lärare att grunda hela sin bedömning på resultaten i de nationella proven. Visst går det att se till att det blir så, men jag måste ju utgå från hur det är nu när jag kommenterar det faktum att resultaten inte överensstämmer med ämnesbetygen. Jag säger heller ingenting om vad jag tycker är rätt eller fel i den frågan, bara hur det är.

      För övrigt finns det många fler förklaringar till att betygen ser ut som de gör, men det tar vi en annan gång.

      • Lövet skriver:

        För övrigt finns det många fler förklaringar till att betygen ser ut som de gör, men det tar vi en annan gång

        Jag tror att en av dessa förklaringar är att lärarkåren lärt sig sin läxa ”Flickor är duktiga och pojkar är stökiga” (skriv nu det 1001 gånger på Svartatavlan…)

        Jag vet av egen erfarenhet att den ”pratsamme eleven” får tillsägelse efter tillsägelse när han sitter medvetet moltigande, men hans ”skötsamma” klasskompisar bredvid surrar. Det är ju den ”pratsamme” som brukar störa.

        Jag har sett gång efter gång hur de tysta, blyga och skötsamma* uppmuntras, pushas och kanske favoriseras lite för att få en extra chans.

        Ja, jag tror verkligen att ni lärare lärt er läxan så att den passerat begreppet kunskap och kompetens och nu blivit en ”färdighet”. Det sitter i er ryggmärg att förakta de ”stökiga pojkarna” med deras ”anti-plugg-kultur” och att uppmuntra alla dessa ”skötsamma”, ”flitiga”, ”duktiga” och ”högpresterande flickor”.

        Ja, jag tror att det är ni som skapar betygsskillnaderna, det är ni som upprätthåller den numera materiarkala utbildningsstrukturen!

        …och jag har av vad du skriver att döma, inget hopp om förbättring för pojkarnas del.

        *) Jo de är naturligtvis flickor – ”pojkar är ju stökiga”!

  20. Janne skriver:

    Skulle pojkar missgynnas i svensk skola? Knappast! De är helt enkelt latare och lider i högre av studieblyghet. Framför allt tillåts de vara det. De behöver kasta speldosorna och andra koncentrationsstörande prylar åt sidan och börja jobba. Så föräldrar: Ryck ur sladden till dessa förbaskade tidsödande spel. Sen skulle föräldrar börja se över antalet aktiviteter. Det går inte att ha 5-6 olika aktiviter per vecka utan att det har effekt på skolarbetet. Hur ska grabbarna orka göra läxorna efter tio på kvällen?

  21. Ping: Various interesting links « Michael Eriksson's Blog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s