Bildlänk
Till på tisdag kan man se det första avsnittet av Terry Jones barbarer på SVT Play, och det tycker jag att du ska göra. (Varför dessa begränsningar på SVT Play?) Med glimten i ögat och en härlig dialekt undersöker han om kelterna verkligen var så primitiva som romarna sa; det är inte lätt att veta vad som är sant när segrarna skriver historieböckerna!
Jag har alltid varit fascinerad av historia och minns att jag som liten läste mina böcker om det antika Egypten och om olika upptäcktsresande om och om igen. I de tidiga tonåren 
började jag läsa historiska romaner (James Michener var en tidig favorit) och det tycker jag fortfarande är ett bra och spännande sätt att läsa historia på, trots att man förstås får se det mest som en introduktion till det aktuella området. I år har jag läst Conn Igguldens serier om Djingis khan och Julius Caesar och jag rekommenderar dem starkt.
Historian i skolan då? Njaa… Jag har alltid varit besviken på undervisningen. Dels så handlade det mest om tråkiga svenska kungar i fjolliga byxor eller om något världskrig som tycktes ha utspelats i ett kartrum, men framförallt så skedde det på ett så dödligt tråkigt sätt. Kungar på målningar, svartvita diabilder och pilar på en karta är det jag ser framför mig när jag tänker på undervisningen. Den spännande, dynamiska och färgglada historian som jag var van vid var plötsligt svartvit och placerades på en tidslinje. I böckerna levde jag i historian och kände mig nära människorna, men i skolan skedde allt på avstånd… Tack och lov vet jag att dagens lärare ofta är bättre på att utnyttja dramatiserade filmer och skönlitteratur i undervisningen!
Populärhistoria är ju som sagt en introduktion till en tidsepok och ett sätt att skapa närhet och intresse, och det är precis vad som är viktigt i grundskolan. Att kunna rabbla exakta årtal när någon kung kröntes eller i vilken ordning tyskarna invarderade olika länder är överflödig information; även för de flesta vuxna.
Länkar till andra bloggar om:
skola, skolan, utbildning, pedagogik, flumpedagogik, historia, populärhistoria,
Christermagister 
Fältskärns berättelser, Montezumas dotter, Den röda nejlikan, David Crockett, På västfronten intet nytt, Anne Franks dagbok där har vi den historia jag verkligen lärde mig. Då lärde jag mig i och för sig också ur den tråkiga historiaboken och kan fortfarande många av årtalen för olika freder under stormaktstiden.
Ja, historia var inte precis ett ämne man hoppade högt av i skolan. Varken i grund- eller gymnasieskolan. Under KTH-tiden var man lyckligt befriad från detta ämnen.
Men någon gång i vuxen ålder hamnade man i biografi och memoarsvängen och fick plötsligt intresset för historia och devisen – du inte din framtid utan din historia.
Det där med att rabbla årtal var ju dötrist. Finns väl bara ett årtal mon kommer ihåg: kl 10 den 6 november 1632. Det räcker som överflödskunskap om kungar, fast du har ju 1532 eller var det 1523 och Gustaf Vasa kröning i Strängnäs.
Gustav Vasa kröntes 1523 (Google), och att pricka in det under den första halvan av 1500-talet tycker jag är gott nog.
Bra att du tar upp historieämnet. Som historielärare gläder det mig. Jag håller absolut med dig om att skönlitteratur och film är utmärkta att använda sig av i undervisningen, till exempel genom att introducera historia på. Det är viktigt att väcka ett intresse för ett ämne som faktiskt är mer än något som bara är spännande och roligt. Mitt senaste blogginlägg handlar just om detta – det meningsfulla historieämnet.
Visst var det ett bra program! Han utstrålar någon form av entusiastiskt ironiskt samförstånd som är svårt att värja sig ifrån.