Jag tänkte skriva några separata inlägg om utvalda delar i förslaget till den nya skollagen och som jag skrev i går verkar det vara förslaget om att stoppa möjligheten att läsa upp betyg på Komvux som engagerar mest.
”Jag tycker att det är slöseri med samhällets resurser att den som redan har en komplett godkänd gymnasieutbildning ska kunna kräva att få läsa exakt samma utbildning en gång till”, säger Björklund och hans meningsmotståndare replikerar något i stil med: ”Att låta människor utbilda sig kan aldrig vara ett slöseri med resurser”. (Det finns också några som hävdar att det är en medveten taktik för att dela upp folket i ”härskare” och ”tjänare”, men det orkar jag inte ta tag i!)
Egentligen borde det inte vara en svår fråga. Alla känner vi väl att det bästa vore att alla som önskade utbilda sig, vidare eller igen för att förbättra sig, fick chansen till det? Men eftersom samhällets resurser tydligen är knappa blir det en svår fråga. I diskussionen i bloggen Alltiallon ställer Inga M kärnfrågan: Är komvuxstudier i huvudsak taktikuppläsning av duktiga elevers redan goda betyg eller skoltrötta ungdomars andra chans? Jag tror att vi alla känner att det är den andra funktionen som Komvux bör ha! (I sammanhanget är det viktigt att påpeka att det bara är rätten att gå på lektioner för att läsa upp betygen som ska tas bort enligt förslaget. Man kommer fortfarande ha rätt att göra en prövning för att höja sina betyg, men då får man alltså studera på egen hand.)
Jag sitter och funderar på hur gymnasieeleverna med knappt godkända betyg kommer att tänka inför de sista momenten i en kurs. Kommer de att strunta i att försöka klara sig eftersom det kan vara en fördel att inte bli godkänd? Jag funderar också (som vanligt) på det här med betygens roll i antagnings-processen till högre studier… I den här diskussionen blir det ju så tydligt att alla sidor tar för givet att ett högt betyg är det avgörande för att kunna studera vidare… Men är vi verkligen säkra på att det är det bästa systemet? Blir verkligen de personer som uppvisar höga betyg per automatik de bästa lärarna, läkarna, advokaterna eller vad det nu kan vara?
Bloggar: Peter Andersson, Metabolism, Annarkia, Jinge,
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, grundskolan, utbildning, gymnasiet, religiösa friskolor, skollag, Björklund, Jan Björklund, Komvux,
Christermagister 
”Blir verkligen de personer som uppvisar höga betyg per automatik de bästa lärarna, läkarna, advokaterna eller vad det nu kan vara?”
Det här är en fråga som kommit upp i många samtal mellan mina studiekollegor på högskolan. Då har det mest varit i samband med vad företag skulle lägga vikt på vid en anställningsprocess. Svaret har alltid blivit att det spelar ingen roll vilket betyg du har utan det som spelar roll är att du har på papper att du läst och klarat kursen.
Personligen är jag helt övertygad om att en person som får precis godkänt kan vara minst lika duktig, eller bättre, än den som får högsta betyg när det kommer till att tillämpa kunskapen i praktiken; utanför klassrummet.
Det får mig att fundera på varför man har en gradskala på betyg egentligen. Att ha endast IG eller G på ämnen, oavsett undervisningsnivå, skulle göra saker mycket enklare. Dessutom, rekryteraren tittar ju i de flesta fall ändå inte på om du har MVG+/A+ eller G-/E-…
Jag är inne på samma spår. Man måste ju ha grundläggande kunskaper så att man kan tillgodogöra sig undervisningen, men om man har G eller MVG spelar antagligen ingen som helst roll inom de flesta utbildningar. Däremot kan det finnas andra urvalskriterier som är lämpliga att använda. Dagens utveckling mot en ökad betygsfokusering och fler steg i skalan blir ju därmed helt missriktad.
Precis(!)
Så vitt jag sett i diverse högskolekataloger så krävs det även där bara godkänt (eller uppfylld poäng på HP).
Men för gymnasiet från grundskolan ligger ju intagningspoängen i proportion till betyget. Jag vill minnas att det var i grundskolans senare år som pressen satte sig att få högt betyg så att man kunde komma in på det gymnasieprogram man ville.
I slutändan tävlar du endast mot dig själv, i skolan blir det dock,i en del klasser, en tävling om vem som är ”bäst” dvs. har högst betyg. DET märks även på högskolan (!) Vilket är en skrämmande tanke.
Ja, det är helt sjukt att skadan av betygshetsen sitter i ända upp på högskolenivå. En del studenter fokuserar totalt på att lista ut vad deras lärare vill ha för svar på frågorna i stället för att tänka själv och komma med utvecklande funderingar. De läser bara litteraturen så att de kan memorera vad som står, och utvecklas inte genom att verkligen fundera över innehållet. De går t o m så långt att de undanhåller kurskamraterna tankar och idéer som hade kunnat vidareutveckla hela gruppen i en gemensam process för att de vill behålla dem för sig själva. För det där med att man inte jämförs med andra är det väl ingen som går på? 😉
Min erfarenhet som lärare på gymnasiet (>30 år) säger mig att det kommer bli en hel del taktiska avhopp från kurser då betyget riskerar att inte blir det önskade. Frågan är vad som i slutändan är slöseri med resurser?
Jag tror också på en hel del avhopp. Någon skrev att det var en krass syn på dagens ungdom, men ärligt talat, det är väl snarare tvärtom? De är väl inte dummare än att de inser att det är lättare att tenta till sig ett högt betyg efter kanske ett års studier inom ett eller två ämnen än att kämpa sig upp till dem under de sista månaderna i gymnasiet om man ligger på gränsen?!
Det har varit på det sättet förr. Vi som var smarta lät bli att få att gå färdigt för att kunna läsa upp våra betyg senare. Men det krävde kunskap om reglerna, framförhållning och lite is i magen.
Om inte annat kanske det blir lättare för studievägledare i framtiden.
”- Du har bra betyg, kämpa vidare och sök in på en utbildning du vill.”
eller
”- Du ligger och balanserar, hoppa av nu och gör något roligt istället. Läs upp dina betyg på komvux när du vill börja en utbildning du är säker på.”
*ler*
Hmmm, jag väljer alternativ B… 🙂
Det här är en intressant diskussion om komvux. Jag kan väl tycka att det är bra att regeringen åtminstone tar sig en funderare på vad komvux ska vara, vilken funktion det ska fylla.
I slutet på Ditt inlägg finns en annan fråga som intresserar mig; hur ska antagningen till högre utbildning se ut?
Jag skulle vilja se forskning på om det finns samband mellan höga betyg från gymnasiet till lärarutbildning och bra yrkesverksam lärare, för att nu ta ett närliggande aktuellt exempel. Alltså måste man ju veta först om den som kommit in på lärarutbildningen med bra betyg också blir en bra lärare, eller räcker det med att ha hankat sig igenom gymnasiet. Eller finns det starkare samband mellan höga resultat på högskoleprov och bra lärare?
(Sen är ju frågan vad en bra lärare är, men man får väl gå ut och fråga elever och föräldrar för att få mät-värden att pröva mot!)
Jag läste/hörde för ganska länge sedan om att man vänt på intagningslistorna till någon utbildning. Man tog alltså in de sökande som hade de lägsta betygen i stället för de högsta, och det hade varit den bästa årskullen på många år!
(Jag lämnar ingen garanti på sanningshalten i det här, men jag tror att det skulle kunna stämma när det gäller vissa utbildningar.)
Intressant! ..de med högst betyg är inte alltid de mest \”engagerade\” heller kanske.. dem sitter där i sina böcker men utanför bokpärmen så är det inte samma \”stilrena\” värld..
I många fall kan jag tro att de som har \”bara godkänt\” kan mer än vad de själv (och till viss del lärare) tror!
Ska jag vara riktigt krass och dra alla över en kam (vilket förstås inte är rätt, men nödvändigt ibland) så finns det en stor risk att de med de högsta betygen har lärt sig att söka \”rätt svar\” i så hög grad att de inte är speciellt duktiga på att finna nya vägar och att ta egna initiativ.
Här infinner sig genast ett nytt spännande forskingsobjekt; vilka blir de mest uppskattade studenterna på lärarutbildningen, de som har låga betyg eller de som har höga. Och sen skulle man kunna leda den forskningen i nästa steg till att kolla hur de lärarstuderande som uppskattas mest på lärarutbildningen klarar sig som lärare (dvs om de uppskattas lika mycket av elever och föräldrar och får sina elever att uppnå målen) .
Min fördom är ju att det är antagna med höga betyg som uppskattas mest på lärarutbildningen och som sedan blir de yrkesverksamma lärare som uppskattas mest av elever och föräldrar och får flest elever att nå målen.
Det borde finnas en röd tråd här på något vis. Och det känns också som om det är viktigt att den röda tråden ser ut så i verkligheten. För om den inte gör det så måste man nog tänka om någonstans på vägen och göra om i systemet. För målet med antagningssystemet till lärarutbildningen måste ändå vara att ta fram de bästa lärarna.
Vi kanske måste finna oss i att det ställs kvalitetskrav på lärare. Och att man undersöker vilka kvalitetkraven är och hur de ska uppnås. Om jag ska vara lite kritisk så verkar det som om man går rätt mycket på känn här. Jag har i alla fall inte sett någon mer systematiskt kunskapssökande i ämnet.
Pingback: Betyg « Christermagister