Nu börjar vi se att den ekonomiska krisen drabbar skolverksamheten direkt. Drygt 1000 lärare har varslats och 300 av dem har redan fått gå. (DN, SvD, AB, Rapport) Tre perspektiv att fundera på, hjälp mig gärna med kommentarer:
Ekonomiskt: Vad kommer en besparing på eleverna att kosta i längden? Hur mycket kostar en misslyckad skolgång? I Rapport påpekar man att ju fler elever som inte når målen, desto fler elever kommer att gå på IV-programmet på gymnasiet; ”vi skjuter problemen framför oss.” Men om man inte lyckas där heller då? Hur mycket kostar eleven samhället då? Är det ens mätbart?
Ägarmässigt: Hur påverkas nedskärningarna av ägarbilden? Skulle det vara någon skillnad om skolan var statlig i stället för kommunal? Hur påverkas friskolorna i förhållande till de kommunala skolorna?
Mänskligt: Att en misslyckad skolgång kostar samhället pengar är en sak, men hur mycket ”kostar det” en människa? Alla undersökningar visar att de elever som redan har det svårt i skolan och grupperingar som redan är segregerade i samhället drabbas hårdas av nedskärningar och större klasser. Har de en praktisk möjlighet att ”komma tillbaka” när krisen väl har blåst över?
I en turbulent tid när många elever har ett extra stort behov av en trygg skolgång ”sparar” vi småslantar genom att avskeda lärare! Det gör mig förbannad och lite uppgiven!
Uppdatering: Häromdagen skrev jag om friskolor och i anslutning till det här inläggets perspektiv om ägarbilden länkar jag till ytterligare artiklar om detta. (DN 1, DN 2) Friskolor konkurrerar ut vissa kommunala skolor, och även friskolor tvingas stänga som en följd av ett vikande elevunderlag. Oavsett anledning och skolform så är det eleverna som drabbas. De riskerar att missa minst ett års ordentlig undervisning i anslutning till skolbyten. Dessutom vet jag av erfarenhet vilket kaos det blir i den kommunala skolan som tvingas ta emot eleverna från en nedlagd friskola; ytterligare en kvalitetssänkning av undervisningen blir resultatet.
Samhället måste helt enkelt se till att inte elever drabbas så här hårt av tillfälliga förändringar!
Christermagister 
Inte är det så förvånande att man börjar skära ner på lärarna, detta har ju grundlagts långt innan finanskrisen blev officiell. Allt detta med ökad disciplin, tvångsmedel i skolorna, nannyprogram, ‘time-out’, skämshörnor och så vidare har tydligt och klart varit steg på vägen mot en skola där färre lärare förväntas kunna hålla ordning på allt större grupper av elever. Det pedagogiska tänkandet, kunskapsförmedlandet och kunskapsinhämtandet, kommer alltmer på undantag i debatten, istället är det disciplinen som lyfts fram. Frågorna att ta tag i är inte längre elevers bristande förkunskaper eller inlärning, utan elever bristande förmåga att sitta stilla och *ursäkta uttrycket* hålla käften.
Jag är inte alls förvånad.
Det finns för övrigt ingen plan för hur de elever som faller ur systemet skall komma tillbaka, tvärtom. Planen förefaller vara just den: ut ur systemet, ut ur medvetandet, ner i förakthålan (jag tror de jobbar på att komma på ett mindre uppenbart men lika, eller helst mer, stigmatiserande namn för fenomentet, dock, en slags vuxenvärldens eviga timeout-stol/skämshörn/skamvrå) så att övriga, ‘fina’, medborgare som sköter sig skall kunna se ner på dem och därigenom (detta är en spinoffeffekt som regeringen mfl är mycket väl medvetna om, och kommer att utnyttja på många sätt) känna sig upplyfta, utan att något egentligen gjorts för att förändra situationen för dessa de välanpassade. Förutom då att kontrasten till dem som sparkats ut gjorts tydligare, förstås.
Förvånad är jag inte, inte heller uppgiven, men tydligen är jag lite smått förbannad, att döma av tonen i min kommentar. Inte så förvånandet heller, kanske.
Jag håller delvis med men det finns inget direkt samband som säger att ”ju fler lärare per elev desto bättre resultat” i förhållande till andra insatser i skolan. Kanske är inte katederundervisning den enda/bästa formen av undervisning. Ser man på hur man lär sig utanför skolan på arbetsplatser eller universitet/högskola så är det ytterst sällan undervisning i ”små klasser”. Jag lyssnade på Björklund i morse och det verkar som att man har noll och inget förtroende för elevernas eget ansvar. Jag tror inte trygghet automatiskt kommer med högre lärarlöner och större lärartäthet – på bekostnad av andra saker. Svensk skola får redan idag oerhört mycket pengar och vad som är viktigt nu är att använda dessa pengar för rätt saker.
Sedan framkommer det heller inte om dessa nedskärningar beror på att friskolorna ökat signifikant och att lärare därför anställs på dessa platser. Det var inte många dagar sedan det konstaterades att lärare, framförallt i grund- och förskola, är en bristvara de närmaste åren.
Jag tror inte att skolan per automatik är bättre i kommunal/statlig regim än som friskola. Och frågan är vad som är bäst – att elevpengen från kommunala skolor delvis hamnar hos kommunen för att täcka andra utgifter (t.ex. att varje dator i skolan kostar 4-5000 kronor i ”drift”, utöver själva hårdvarukostnaden, som går direkt till IT-enheten, eller att man i Stockholms stad bara får 2/3 av skolpengen då 1/3 är ”drifts- & supportkostnader”) eller att en privatskola går med vinst och ägarna stoppar några hundra tusen extra på fickan?
Skolan måste hitta nya sätt att inspirera unga att ta ansvar för sitt eget lärande genom nya undervisningsmetoder och ingångar till lärande. Annars kommer ungdomar att tröttna, precis som vi vuxna gör. Jag kan inte ens föreställa mig hur, eller ens att, jag skulle kunna tagit mig genom universitetstiden med undervisningsmetoderna som används på grundskolenivå. Vi måste hitta ingångar till ett mer individanpassat lärande.
Erik, kan inte låta bli att ge lite svar på din kommentar. När det gäller skola och utbildning av barn och ungdomar så behöver man inte ”tro” så mycket. Det är välkänt hur man når bra resultat. Vi behöver dessutom inte gå så långt för att se hur man når betydligt bättre resultat än vi gör i Sverige idag. Titta på Finland. Hur kan det komma sig att Finland idag når betydligt bättre resultat än vad vi gör när det för 20 år sedan var jämförbart? Svaret är mycket enkelt: Skolan ska ha större resurser.
Jag håller med dig om att skolan ska vara mer individ anpassad men det kräver ännu mer resurser. Det är nämligen vetenskapligt bevisat att barn under 16 års ålder inte generellt klarar av att ta ansvar för eget lärande och det beror inte på någon lathet utan hänger ihop med hjärnans utveckling i tonåren. Visst kan man tycka att föräldrarna här får lov att ta ett större ansvar men det är att stoppa huvudet i sanden och blunda för verkligheten. För få föräldrar tar ett riktigt ansvar för sina barns skolgång och det vore väldigt fel av samhället att straffa barnen för det.
Pingback: Det sjuka friskolesystemets konskvenser slår hårt mot ungdomar « Röda Berget
Morrica, lugna djupa andetag… 🙂
Jag är inte heller uppgiven när det gäller att arbeta vidare. Liksom du (tolkar jag det) är det inför samhällets politiker jag börjar känna mig uppgiven… Jag förstår inte att de kan låta sådant här ske! Som du säger är det ju ingen överraskning direkt! Däremot är jag nog lite mindre lagd åt konspirationsteorier än du är 😉 , jag tror snarare att systemet uppmuntrar tunnelseende och kortsiktiga lösningar. Politikerna kan inte vara omedvetna om problemen, men jag tror inte heller att de har en ondsint plan; de stoppar snarast huvudet i sanden och försöker sköta sin lilla del av sandlådan allihopa…
Erik, i en del undersökningar försöker man analysera skolan utifrån hela organisationen och räknar ”vuxen per elev” och finner inga klara samband med goda resultat. Jag tror att det beror på att man räknar med skolledningen, matsalspersonalen, vaktmästare mm mm. En mängd av dessa vuxna i skolan tror jag visserligen bidrar till goda resultat på sikt, men utslaget per elev blir helt enkelt för litet att dra slutsatser av. När man däremot undersöker på gruppnivå, klassernas storlek, finner man klara samband mellan mindre grupper och goda resultat (om man inte stoppar in en extra outbildad äldre student som i stort sett suddar tavlan åt den riktiga läraren och kallar den personen ”lärare” som jag såg i en undersökning). Se t ex ”Strukturella faktorer och pedagogisk kvalitet i barnomsorg och skola – en kunskapsöversikt”, av Asplund-Carlsson M, Pramling-Samuelsson I, Kärrby G, utgiven av Skolverket 2001.
Jag tror inte heller att skolan per automatik är bättre i kommunal/statlig regi än som friskola inom alla områden, men i det här fallet är det mest kontinuiteten jag tänker på.
Att vi måste utveckla skolans arbetssätt och organisation håller jag med om, se t ex inlägget ”Att bedöma skolor, viktiga lärare och kursplaner” som jag skrev för ett par dagar sedan:
Henrik: Så vad är bra resultat? Är det att vi har samma typ av undervisning och examineringsprocess som för 15 år sedan? Alla tillgängliga siffror som finns tyder mer eller mindre på samma sak – elever tycker skolan blir tråkigare & den klyfta som finns mellan elevernas sociala liv och skolan fördjupas. Man är så oerhört resultatfokuserade i skolan idag att man lätt glömmer vilka resultat och kunskaper eleverna måste kunna när de kommer till arbetslivet. Tittar man på många högskoleutbildningar så är det oerhört lite från arbetslivet som avspeglar sig i lärandet och sättet man tillgodogör sig kunskap på. Jag tror inte heller Finland är på rätt väg.
Som jag skrev ovan – jag tror inte att det är bristen på resurser som gör att vi har den situation vi har idag. Vi måste hitta nya vägar för lärandet och för att ta vara på den kompetens som finns i unga människor. Och jag undanber mig biologiskt trams – eller menar du att ungdomar som redan vid 13-14 års ålder kan tillhöra eliten i idrott, musik eller annat, och som tar ett ansvar och har ett driv som de flesta bara kan drömma om, inte skulle finnas i skolan? Jag vill gärna se var det är vetenskapligt bevisat att barn under 16 inte kan ta ansvar för sitt eget lärande – när vi samtidigt hyllar dessa individer inom helt andra områden. Detta bör också göras i skolan – och det har inte någonting med resurser att göra. Läs förresten den här rapporten – ”http://www.svensktnaringsliv.se/multimedia/archive/00000/Den_svenska_skolan_-_g_102a.pdf” – ”Ökade resurser är dock inte en universalmedicin för att höja skolans resultat!” – sid 7.
Åh, Christer, du är nog en vänlig själ du! Jag är av en annan sort 😉 som inte ser det du ser, utan snarare ser ett annat tänk ta över i samhället. En acceptans, ett godtagande av tankesätt som inte var godtagbara för bara ett par år sedan. Jag ser föraktet i människors ögon när de talar om arbetslösa och lågutbildade, jag ser ett försmädligt nöjt leende i Björklunds mungipa när han talar om hur de stora mullrande hjordarna av tonårspojkar, de där som skrämde honom när han var liten tonåring och han nu verkar njuta så av att äntligen kunna klämma åt, måste rättas in i leden. Jag ser hur synen på människan jämte oss på gatan har ändrats. Illusionen om det jämlika samhället har kastats åt sidan, demokrati och rättigheter är för dem som ‘har rent mjöl i påsen’ och ‘gör rätt för sig’. Som passar in, eller väljer att anpassa sig. Övriga göre sig icke besvär.
I den belysningen blir dessa nedskärningar inte så mycket en del av en konspirationsteori, bortskrattningsbar och undanviftningsmöjlig, utan en del i ett mönster. En skiftning i kulören gör någonting, ty det är samhällskulören som skiftar.
Morrica, vänlig själ, naiv eller en försvarsmekanism… Jag ser tyvärr samma saker som du, men jag gör vad jag kan för att tolka utvecklingen på ett annat sätt… När jag tänker efter är det nog en ny sida hos mig… Jag har en känsla av att jag var bra mycket mer ”ilsken” för ett år sedan… Det är som jag skrev hos Mats, när jag ser Björklund i dag tycker jag mest synd om honom… Jag ser den utsatta lilla grabben som har fått olämplig makt tilldelad sig. (Kanske är det specialpedagogutbildningen?) I stället för att kritisera honom som person vill jag försöka ta ifrån honom makten… Att förändra hans grundinställning tror jag är ett arbete som överstiger min förmåga. Som bäst hoppas jag på att någonting kan öppna hans ögon i enskilda frågor, som i den här:
”Se för sjutton till att inte tillfälliga ekonomiska förutsättningar drabbar enskilda elever på ett oåterkalleligt sätt!
Samhällskulörens skiftning skyller jag liksom du på politikernas tonläge och inriktning, men också i förlängningen på den tuffare och osäkrare globala situationen i samhället. Vi vet ju att tuffa ekonomiska tider är en grogrund för otrevliga skiftningar i inställning…
P.S. Men efter att ha läst det här inlägget av Peter Andersson är det svårt att inte ana ondsinta planer…
http://peterlandersson.blogspot.com/2009/03/den-nya-svenska-maktadeln.html
Pingback: Stockholmsvänstern » Prolympia, ett gott exempel på problemet med friskolor
Pingback: Den sovande regeringen ZZ « Nemokrati
Skulle tippa att det är som du säger, Christer, varje enskild kommun tittar i sin budget och blir nervös och försöker ”göra” något.
Lite konstigt är det ändå, kanske är det ”enklast” att säga upp lärare? Alltså rent praktiskt enklast. Svårare att sparka vaktmästare och mattanter? Svårare att dra ned på läromedel etc?
Personalkostnader är, antar jag en rätt stor siffra i skolbudgeten. Inte förrän efter en längre period med höga kostnader för lärare kan ”resultat” synas i praktiken, det vill säga bra resultat.
Skolan är en samhällsinvestering på nationell nivå, den kommun som lägger ned möda, pengar och omsorg på sina skolor är inte säker på ”att få igen det” folk flyttar ju som bekant.
Därför tror jag att huvudansvaret för skolan bör ligga hos staten, det också även av andra orsaker framför allt att alla elever ska få tillgång till samma kunskaper. Är även för nationella prov av den orsaken.
Friskolorna borde inte behöva ställa till trassel här, kanske är systemet för nytt för att det ännu ska kunna utvärderas. Däremot kan jag inte se hur en skola kan gå med ”vinst”, i alla fall inte så länge skattemedel bidrar till verksamheten. I såna fall borde väl den vinsten gå tillbaka till skattkistan? Där är en nödvändig förändring att göra NU.
Pingback: Solidariskt Sverige » Kommunerna ytterligare ett offer för alliansens arbetslinje
Svante, tack för dina synpunkter!
Den stora skillnaden mellan friskolor och kommunala skolor i den här aspekten är att friskolorna kan lägga ner verksamheten på studs, utan att ta vidare ansvar för eleverna. Det är i stället den kommunala skolan i elevernas upptagningsområde som har skyldighet att omedelbart ta in de ”skollösa” eleverna.
Och visst kan man tycka att en verksahet som är finansierad med skattemedel inte borde kunna gå med vinst utan att återinvestera denna i verksamheten eller lämna tillbaka pengarna till skattkistan, men tyvärr… Skattesystemet läcker pengar ut i den privata sfären i det här fallet. Det mest tragiska är ju att vinsten oftast genereras genom att sänka kvaliteten på elevernas undervisning samtidigt som man sätter höga betyg för att visa upp en fin fasad och locka till sig nya elever. (Det är självklart inte fallet i alla friskolor, utan draget till sin spets, men det händer alltför ofta.)
Erik: Bra resultat är utbildningar som leder till arbeten som samhället och näringslivet behöver. Jag anser inte alls att man ska mäta som för 15 år sedan och anser inte heller att utbildningen ska utformas som för 15 år sedan (För en fördjupning i behovet att ta fram alternativa inlärningsmetoder rekommenderar Jag Marc Prensky’s uppsattser http://www.marcprensky.com/writing/default.asp , även om han talar i egen sak så har han helt rätt… läs speciellt uppsatsen om Digital Natives som ligger i linje med det du skriver) Men för att nå dit krävs mer resurser, faktiskt. Jag håller med om att resurser inte är en universal medicin men tittar man närmare på svenska skolans nuvarande resurser så är bilden väldigt tydlig, det behövs mer, därmed inte sagt att det är det enda som behövs.
Biologiskt trams? Knappast det är brittisk medicinsk forskning om hjärnans tillväxt i puberteten och uppbyggnaden av synapser efter denna tillväxt. Observera att jag skrev ”generellt” och man ska därmed inte säga att alla inte kan ansvara för sin utbildning, det finns tonåringar som kan klara det, men inte majoriteten.
Ta upp problemet med eleverna, det är ju dem det rör. Tala om för dem, att staten= Vi inte vill betala för en skola, som inte längre motiverar skolgången med att det ger ekonomisk vinst i slutändan för varje elev. Att det kommer att ge just den utslagning som Du talar om, ATT DET KRÄVS ETT GENUINT INTRESSE FÖR SIN FRAMTID, FÖR ATT MAN SKALL FÅ DEN.
Det är naturligtvis i viss mån av intresse för läraren, att ge det intresset, men få är förunnade sådana lärare. Varför kan inte lärarkåren i siffror och kurvor, på matematiklektionen, visa hur man blir utslagen av dålig skolning… varför kan inte lärarkåren komma överens om att göra studiebesök på fängelser och visa på de fakta som ni lärare gärna tar upp i politiken, men sällan i klassrummen? Jag skulle så gärna se er lärare tala lika varmt om ämnet för eleverna, som för politiker eller föräldrar. De kommer ut till en grym värld, och den vill jag att skolan skall förbereda dem på.
En viktig kommentar Kristian, tack för den!
Personligen är jag ganska öppen mot eleverna, men jag vet att det inte är så vanligt… Dessutom gäller det att balansera öppenheten och realismen med risken att eleverna känner att det är hopplöst…