Omdömen från förskoleklass

Omdömen från förskoleklass”– Jag ser ingen anledning till att man ska hemlighålla information om eleven för föräldrarna.”

Jan Björklund i DN

.
Vi har pratat en del om det här med att ”tala med bönder på bönders vis” i bloggen, och jag gör ett försök:

Nej, det finns ingen anledning att hemlighålla information. Det är själva utformandet av mätbara mål, verksamhetens inriktning på att nå dem och utvärderingen av dem som kan leda till problem.

I stort sett alla såväl svenska lagar och förordningar som internationella överenskommelser påpekar vikten av att låta barnen utvecklas i sin egen takt; ja, det brukar t o m sägas att det är en okränkbar rättighet som barnet har. Det är omöjligt att låta barnen utvecklas i sin egen takt när man har satt upp mål som de ska ha nått vid en viss tidpunkt.

I stort sett all modern forskning och litteratur inom pedagogik, psykologi och medicin framhåller hur skadlig känslan av misslyckande och otillräcklighet är för barnet. Det spelar ingen roll hur väl man utformar de skriftliga omdömena; kontentan av det hela blir i alla fall för tusentals barn att de har misslyckats och inte räcker till.

Det handlar alltså inte om att ”hemlighålla information”; det handlar om att respektera barnens rätt att utvecklas i sin egen takt och att ge förutsättningar för en god utveckling genom att låta barnen känna sig värdefulla och uppskattade för den de är!

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Detta inlägg publicerades i Debatt och politik, flumpedagogik, Läraryrket, Pedagogik, skolpolitik och märktes , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Omdömen från förskoleklass

  1. Morrica skriver:

    Jag är förvisso en bra bit ifrån förskolan (det är nog nära en kilometer dit, kanske till och med lite mer) men i mina ögon ser dessa verksamhetsmål och utvärderingar inte farliga ut. Jag minns t ex ett utvecklingssamtal en gång i tiden där en ung elev inte uppfyllde alla mål men gick från utvecklingssamtalet fullkomligt övertygad om att det inte finns något i världen h*n inte skulle kunna göra, trots att föräldern fått veta att där fanns ett par områden att utveckla extra mycket innan nästa steg kunde tas. Jag minns ett annat där eleven (inte samma elev) gick ifrån det samtal där h*n fått veta att alla mål var uppfyllda, med god marginal, med tunga steg och en tydlig känsla av misslyckande i hela sin hållning.

    Min poäng är att det handlar mer om utvecklingssamtalaren än om mål och utvärderingsmetoder. Papperskonstruktioner räcker bara en bit, vi kommer aldrig någonsin ifrån hur viktig människan är.

    Det må vara omöjligt att låta barn utvecklas i sin egen takt om man sätter upp vissa mål för vissa åldrar. Det är fullt möjligt att låta barn gå vidare till nästa nivå först när de uppnått givna utvecklingsmål.

    Kanske är det dags att vi släpper kopplingen ålder-årskurs?

    • christermagister skriver:

      Visst är ”utvecklingssamtalarens” hanterande av situationen viktig, men samtidigt blir man låst om kommunen t ex bestämmer att skriftliga omdömen i formen 1-5 ska delas ut inom samtliga moment. Det spelar ju ingen roll hur motiverande man är under samtalet om det i alla fall slutar med att familjen sitter hemma och stirrar på dessa siffror. Det är förstås inte bara de utbildade pedagogerna som förmedlar känslan av att lyckas/misslyckas osv till barnet…

      Det är inte bara hur man utformar omdömena som släpps fritt till kommunen, utan även vilka mål man ska ha i valfri ålder. Det kan vara helt ”ofarliga” mål, eller inte. Det finns ingenting som reglerar det.

      I en kommun här i södra Sverige har man bestämt att alla barn ska kunna läsa när de går ut år 1 i grundskolan. Visserligen i all välvilja, men jag vet från förstahandskälla vilken ångest det skapar hos en del elever. Egentligen är det förstås föräldrar och pedagoger som får ångest (båda parter anser sig bli bedömda efter hur väl barnet lyckas) men den drabbar ju barnen i form av press. Jag har större erfarenhet av matematiksvårigheter än läs- och skriv, men jag antar att principen med att elevens ångest inför själva uppgiften är det största hindret för lärandet är densamma.

      Det är väl samma sak med dina vuxna elever? Ångest och hopplöshetskänsla är det största hindret?

      • Morrica skriver:

        Det tror jag är rätt genomgående, det här med hopplöshetskänslan och ångesten.

        Att kommunerna överhuvudtaget får styra någon del av detta med omdömen eller inte omdömen är ren katastrof, fruktansvärt ojämnlikt, odemokratiskt och orimligt! Det är illa nog att rikspolitiker utan vare sig pedagogisk insikt eller utsikt ska tycka och tänka, men alla dessa kommunaltjänstemän och politiker, förståsigpåare och välvilliga tanter i rutkoftor och foträta skor men inte särskilt stor uppfattning om den nyare pedagogiska forskningen, och inte heller om vilken funktion dessa omdömen och utvecklingssamtal egentligen bör ha.

        Och det är inte bra.

  2. Birger Ollonborg skriver:

    Då jag inte tycker din kommentar var helt rättvis finns här en mer ingående artikel som berör Folkpartiets förslag om betyg från sex år
    http://www.svenskbladet.se/politik/index.php?alias=folkpartiet_vill_ha_betyg_fran_sex_ars_alder.html

  3. mAria skriver:

    Precis. Utvecklingssamtalen handlar mest o hur pedagogen lyckas nå sina mål ju. Barnet är rekvisitan.

  4. Mats skriver:

    Många kommuner har sprungit iväg och skapat mallar som är helt uppåt väggarna. Kollegerna från Malmö högskola har studerat företeelsen:
    http://www.mah.se/Forskning/varforskning/Sok-pagaende-forskning/Amnesinnehall-bedomning-och-dokumentation-for-yngre-barn-

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s