I veckans Lärarpanel skrev jag om det ömsesidiga utbytet lärare och elever kan ha av varandra när det fungerar bra. Läraren stöttar och hjälper eleverna i sin utveckling, och eleverna ger i sin tur läraren oerhört mycket tillbaka. Relationen med de fantastiska individerna som fyller våra skolor är det som gör att jag aldrig har ångrat mitt ykesval!
Att både lärare och elever i stället kan ställa till det för sig själva och varandra i verksamheten är ingen nyhet. Alla relationer kan haverera, och med de förutsättningar som finns i skolan, en institution i förlängningen grundad på tvång och ständigt utsatt för ekonomiska nedskärningar, är det inte konstigt att det sker! Att såväl lärare som elever lever ut sin frustration över en påfrestande situation och ett kaotiskt liv i övrigt är kanske den vanligaste grunden till problem, men i dag tänkte jag lyfta fram ett annat problemområde som jag påmindes om när jag skrev texten till Lärarpanelen.
Den bekräftelse man som lärare får av eleverna kan lätt övergå till ett självändamål i verksamheten, eller utgöra en alltför stor del av lärarens totala personliga tillfredsställelse.
I ett yrke där man sällan får höra något positivt från vare sig kollegor, ledning eller samhälle är det lätt att den livgivande positiva bekräftelsen som borde vara en bonus, en extra guldkant på tillvaron, i stället blir målet för handlingarna och leder verksamheten åt fel håll. Jag tror att det händer oss alla i viss utsträckning (se t e x mitt inlägg ”Charmtroll”) och i de flesta fall är det ingen fara på taket, det kan t o m vara nödvändigt för den fortsatta relationen, men ibland går det över gränsen. Jag tänker på klasser som ”kör över” sina lärare, som inte vågar säga ifrån för att de inte vill stöta sig med eleverna. Det finns klasser och elever som totalt styr verksamheten med hjälp av ”känslomässig utpressning”.
Det finns också en risk att läraren investerar för mycket av sig själv i de personliga relationerna med eleverna. Att man helt enkelt blir så beroende av bekräftelsen att man kraschar mentalt när den uteblir eller avbryts av någon anledning. Eller att man inte klarar av ”känslan av otillräcklighet” som flera lärarbloggare tagit upp tidigare.
Vad kan man göra åt det? Jag har inga färdiga svar, men jag tror att det är viktigt att vara medveten om det eventuella problemet. Jag har läst flera böcker om proffesionella relationer under min specialpedagogutbildning och samtliga påpekar vikten av att vara självmedveten. Av att vara medveten om sina egna känslor och eventuella svagheter, eller snarare riskområden.
Själv vet jag att jag har en tendens att engagera mig för mycket personligen, av att investera för mycket känslor i bräckliga relationer och att jag riskerar att ”ta mig vatten över huvudet” och krascha under känslan av otillräcklighet…
Det finns också en risk att jag ”skadar” elever om jag inte är försiktig! Jag måste se upp så att jag inte utger mig för att klara av mer än jag verkligen gör, och så att jag inte tar emot ett förtroende som jag sedan tvingas bryta.
Men jag tror att medvetenheten minskar risken.
Just nu håller jag på att utbilda mig till handledare, en ”professionell samtalspartner” som det står i kursplanen, och jag tror att jag själv skulle ha nytta av handledning. Av att regelbundet få sitta ner och diskutera mina upplevelser och känslor med någon. Av att sätta ord på mina känslor för att göra dem tydliga för mig själv… men i brist på handledning får bloggen duga! 😉
Veckans Lärarpanel handlar om vad lärare lär av elever.
Christermagister 
Intressant läsning! Och ja, handledning för lärare vore något – precis som psykologer får handledning av andra psykologer. För läraryrket är i mångt och mycket psykologens, men utan psykologens professionalitet att hantera svårigheterna. Antalet utbrända lärare skulle säkert minska, och antalet hjälpta elever öka. Men det kräver mer pengar till skolan, så det stannar väl vid en dröm! /Janis
Tack för ditt intressanta inlägg! Alltid kul att hitta en lärare i bloggvärlden. Jag är själv gymnasielärare – och lär massor av mina elever… Är det OK att jag länkar till dig? Välkommen in till min blogg.
Hej
Christer
Hoppas alt är bra.
Förslkt förklara i fyra inlägg hur medie industrin kan tjäna pengar. Som ”bekraftelse junkie” så skulle jag uppskatta om du ville komma med en kommentar.
Mvh
m00ns
Har jobbat i tio år och tycker fortfarande att det är svårt att inte bli för engagerad. Du har dock rätt, det är inte bra för någon.
Lyssnade på Mia Börjesson i torsdags som pratade om motivation och jag tror att det är bra om vi lärare tänker lite mer som coacher!
Ska ta mig tid att titta runt lite mer i din blogg!
Tack för kommentarerna!
Janis, om man lägger handledningen som kompetensutveckling så utgör 1,5 h handledning varannan vecka ca 40% av den garanterade fortbildningstiden/år, läste jag någonstans… Det kan väl se lite olika ut, men någonting ditåt skulle jag tro stämmer. I grupper på 5-6 pers så är det ju ingen enorm summa som går åt.
Eva-Marie, länka på bara! 🙂 Jag tittar gärna in hos dig när jag får tid över! Vi ”hörs”!
Lilla O, visst är det jättesvårt, men som sagt, medvetenheten hjälper till.
m00ns, det förstår jag, och ursäkta! Jag har tittat lite snabbt på dina lösningar och sammanfattningsvis känns det som att alla bygger på någon sorts reklamfinansiering, vilket jag är emot, men jag ska läsa ordentligare och komma med kommentarer när jag får mer tid, det har varit lite mycket ett tag nu!
PS, jag flyttade dina (m00ns) två senaste kommentarer till inlägget ”Dagens lookalike” så att de hänger bättre ihop med den diskussionen.
Tack för uppmuntrande tillrop i min blogg.
Jag hade helt enkelt inte kraft att kommentera ACTA, IPRED och annat otyg efter allt upphovsrättsstridande, så därför gav jag mig in här under ditt tänkvärda inlägg om riskerna med att söka bekräftelse från eleverna.
Det är märkligt att inte lärarfacken har drivit frågan om tillgång till professionell handledning på ett mer aktivt sätt.
Hej
Christer
Vill bar tacka för en trevlig diskution.
Hoppas du förstår att jag inte har något emot att artister tjänar pengar och blir idoler. Anser tom att idoler är något som behövs. Kommer du på något värt att ta upp i ämnet får du gärna tipsa.
Mvh
m00ns
Tack detsamma m00ns! Vi hörs! 🙂
Det finns en ganska välkänd cirkel där relationen blir sämre, läraren mår sämre vilket i sin tur gör att relationen blir ännu sämre.
Och jag håller med dina citationstecken att du skulle ”skada” eleven. För så stor makt ha vi icke.
tråkmagistern, jag har jobbat med ganska många utsatta ungdomar vars förtroende för vuxenvärlden redan är väldigt svagt. Jag menar att det är främst i de situationerna det gäller att vara försiktig med vad man utger sig för att klara av, och med vad man kan ställa upp på, så att inte elevens förtroende för vuxenvärlden skadas ytterligare. För risken att vi ska skada en i övrigt ”oskadad” elev är inte överhängande, det håller jag med om.