När det gäller betygsgapet bland utlandsfödda elever av vissa nationaliteter som jag nämnde i går säger integrationsminister Nyamko Sabuni i SvD:
– Resultaten är oacceptabla. Skolorna genomför inte den politik som finns
”Skolorna” genomför inte den politik som finns… Varken Sabuni eller Björklund förklarar vad de menar att skolorna inte gör, men rent tekniskt stämmer det väl att det är skolorna som inte genomför vad det nu är som ska genomföras… Jag tycker dock att det är dags att adressera en mer lämplig mottagare av budskapet; skolornas huvudmän, kommunerna. Det är trots allt de som är ansvariga för att politiken genomförs och att skolorna tilldelas medel så att de har en möjlighet att genomföra den.
Kommunaliseringen av skolan var i teorin en god reform (beslut på lokal nivå), men det har visat sig att organisationen i praktiken inte håller måttet. Många ansvariga inom det kommunala styret är antingen helt enkelt för okunniga, för ointresserade eller styrs i för hög grad av andra åtaganden än att organisera skolverksamheten på bästa sätt. Självklart finns det lysande undantag, men generellt inom landets 290 kommuner ser det illa ut.
Villkoren för eleverna inom landets skolsystem är oacceptabelt varierande och Skolverket ser segregeringen och decentraliseringen som två av de viktigaste orsakerna till de försämrade skolresultaten. Trots detta fortsätter regeringen att visa kommunerna ett enormt förtroende. När det gäller den nya lärarlegitimationen lämnar man över allt ansvar till kommunerna (länk) och den stora fortbildningssattsningen Lärarlyftet har utnyttjats på väldigt olika sätt runt om i landet. Det här tycker jag utan tvekan är nationella frågor som bör skötas på en högre nivå, av personer som enbart har skolans bästa för ögonen.
Listan på problem kan göras lång (fyll gärna på i kommentarerna). Ett dagsaktuellt exempel är att man i Oskarshamns skolor tvingas betala 1500 Kr för elevernas pennor och sudd eftersom kommunen skrivit på ett upphandlingsavtal som inte direkt gynnar skolan. (DN) Folkpartiet har inte lyckats få med sina allianskollegor på ett återförstatligande av skolan, men måste det verkligen vara antingen eller? Borde det inte vara lätt att inse att vissa frågor, t ex rättvisa villkor och förutsättningar för landets elever och lärare, är en nationell fråga medan kommunerna kanske är bättre på att organisera samarbetsavtal mellan skolorna och lokala företag eller föreningar?
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Nyamko Sabuni, Jan Björklund, kommunalt självstyre,
Christermagister 
Bra tråd Christer.
Två saker.
För det första finns det i förslaget till ny skollag en intressant koppling till det här med huvudmännens ansvar. Du kan läsa detaljerna på din länk Pedagogsidor och Skolindicatorn. Men kort, i kapitel 4 i skollagen har Björklund lyckats göra en ”tjuvkoppling ” på huvudmännen när det gäller det systematiska kvalitetsarbetet. Lagen går rätt åt rektorer och förskolechefer som ansvariga, inte nämnden eller skolchefen i kommunen, att bedriva det systematiska kvalitetsarbetet. Och förskollärare, lärare och elever ska genomföra kvalitetsarbetet. Nu är det ju så att det är nämnde och förvaltningen som styr hur arbetet ska gå till genom sin budgetering och resurstilldelning. I fram tiden ska de på detta område ”bara” se till att skolorna åtgärdera brister så tanterna och farbröderna på Skolinspektionen inte tar till sanktionsinstrumentet i nya skollagen.
För det andra. Om du ska komma åt de 290 påvendömena måste du kanske göra en så obekväm ordning så att du destinerar statsbidragen till kommunerna. Som det är idag är det upp till kommunerna att använda den påse pengar som kommer från staten på allt från asfalt till barn och gamlingar. Och som vi säkert noterar brukar det inte fattas pengar att investera i monument och idrottshallar i kommunerna. När det kommer till välfärdens framtidsbärare eleverna är det sämre ställt. Det ger inga politiska poäng.
Ja, ”planering, uppföljning och utveckling av utbildningen” ska genomföras på skolnivå (4 §), men hamnar inte den rent praktiskt under huvudmannens arbete med detsamma? Som ett delarbete av huvudmannens ”planering, uppföljning och utveckling” (3 §) där huvudmannen kan välja att bortse från valfria delar av skolornas slutsatser? Enligt 7 § är det ju huvudmannen som ska se till ”att nödvändiga åtgärder vidtas.” Det är väl fortfarande kommunen som avgör vad som är ”nödvändiga åtgärder” och som sitter på medlen?
Öronmärkta pengar är nog den enda vägen att gå, ja.
Nix, kommunen ska inte lägga sig i hur skolorna jobbar med pedagogiken. Det är sentensen av lagen om du läser motiven till paragraferna.
Vad kommunen ska gör däremot är att strama upp och formalisera strukturen för hur avvikelser och rutiner ska rapporteras samt vilken typ av information som ska ges uppåt. Det som är gängse när man skapar ledningssystem i verksamheter baserad på typ ISO 9001.
Sedan är det tyvärr klåfingriga kommunpolitiker som inte vet sin plats i livet. Speciellt i skolnämnderna där ledarmöterna har en bristande kunskap om vilka krav som skolan har från stadsmaktens sida. Och bara ser skolan som en budgetfråga. Och det var väl det jag skrev ovan i kommentaren.
Men vi får väl se hur lagen kommer att tolkas av Skolinspektionen och de framtida rättsfallen som kommer när kommuner inte följer skollagen.
Jag vet att vi har diskuterat det här någon gång förut, men jag har fortfarande svårt att se skillnaden mot hur jag har arbetat tidigare:
I det första steget skrev arbetslaget en redovisning med åtgärdsförslag. Här fick vi med elev- och föräldrainflytande genom klassråd, skolråd och föräldramöten.
I det andra steget sammanställdes arbetslagens redovisningar inom varje enhet (låg- mellan- och högstadiet) av arbetslagsledarna.
I ett tredje steg skrevs skolans redovisning av skolledningen och i ett sista, fjärde steg, skrev kommunen sin redovisning och kom med direktiv och åtgärder inför nästa läsår.
Min upplevelse var att i varje steg skalades de jordnära förslagen och de förslag som kostade pengar bort; kvar blev bara kalla siffror om hur många elever som uppnått vilket betyg och fina ord om hur viktigt det var att bla bla bla… Känslan av att ingen egentligen läste vad vi lärare, elever och föräldrar skrev och ansåg var utbredd, men ett par gånger fick vi faktiskt upp förbättringsförslag hela vägen genom sållningen. Då skrev man antingen ”På x-skolan ser man ett stort behov av att …., men det finns det tyvärr inte resurser till under kommande läsår” eller ”På x-skolan ser man ett stort behov av att …., men det ingår inte i kommunens prioriterade områden”.
Nej, kommunen lade sig inte direkt i hur skolan arbetade med pedagogiken, men styrde den ändå genom sina ”prioriterade områden” och resursfördelningen. Vi får väl se om den här lagändringen gör någon skillnad, men jag kan inte låta bli att vara skeptisk. Jag ser samma system i det nya.
Det du berättar ser jag mer som ett sätt att skriva pliktdokument för att klia någon där uppe. Det jag kallar sagoberättande. Evidensen saknas helt i denna typ av rapporter.
Tanken var att kvalitetsredovisningen skulle vara underlaget för skolans planering av kommande läsår för att öka måluppfyllelsen i det pedagogiska arbetet. Här har du anledningen till att en förordning har förfuskats av inkompetenta förvaltningar och nämnder.
Kvalitet börjar med mig som individ. Och som lagen är skriven om systematiskt kvalitetsarbete är det ni som lärare, vaktmästare, kökspersonal och elever som har ansvaret för att kvaliteten skapas och att måluppfyllelsen ökas. Det är rektorer som ansvar att det görs en självvärdering av arbetet och att arbetet dokumenteras. Det är det nya i skollagen.
Det finns inga som helst krav på vad som ska rapporteras och när det ska vara ”inlämnat” och framför allt finns det inga krav på att det ska var något underlag för budgetarbetet. Att sedan nämnden kan har skilda skolors rapporter som underlag för sitt beslut är en helt annan sak. Samtidigt skrotas kravet på att kommunen ska skriva någon form av redovisning.
Vad sedan Skolinspektionen kommer att sätta för krav på dokumentionen står i stjärnorna just nu. Det lär vi väl få diskutera när det väl finns på plats.
Så glöm allt vad som hittills varit styrt av förordningen för kvalitetsredovisning från och med 1 juli 2011.
Jag tänker på en Palme-parodi som Parnevik gjorde för en massa år sedan. ” Förra året stod vi vid ruinens brant men i år har vi tagit ett stort kliv… framåt!” Tack Christer för ett bra debattinlägg.
Pingback: Kommer arbetslösheten verkligen att sjunka i Sverige? « Nemokrati