I går morse bet någon slags ”kamphund” av sitt koppel och attackerade en stackars schäfer precis under mitt fönster. Det var ingen rolig syn! Efter lite rivande och slitande i ansiktet bet den sig stadigt fast i schäferns hals och vägrade släppa. Ägarna till de båda hundarna slet i dem så gott de kunde (inte så vidare bra), en dam kom utrusande med en hink vatten som hon slängde på hundarna och poliserna som råkade köra förbi tömde två hela burkar pepparspray rakt i ansiktet på ”kamphunden” utan att det hade den minsta effekt.
Till slut lyckades man sära på hundarna och tack och lov attackerade inte ”kamphunden” någon av alla människor runt omkring, för vad hade man tagit sig till då? Polisen drog och osäkrade sin pistol, men det fanns inte en möjlighet till ett säkert skott och att döma av hundens aggressivitet och med vilken lätthet den tuggade av kopplet hade den attackerade svävat i omedelbar livsfara.
Jag har alltid haft respekt för stora hundar utan att vara direkt rädd, men jag måste erkänna att jag har gått omvägar runt hundar både i går och i dag…
Det här med hundar i stadsmiljö är långt ifrån oproblematiskt. Häromdagen sprang en dam av bussen och skrek att hon var väldigt allergisk när en hund klev på och vad jag tycker om allt hundbajs på gatorna har jag skrivit tidigare. Det finns alltså flera saker att tänka på; säkerhet, rädsla, allergier och hygien. Just i dag ska jag nog inte säga vad jag tycker, men vad tycker du att man bör göra för att förbättra situationen?
Uppdatering: Mitt förtroende höjdes inte precis av att jag just nu ser samma ”kamphund” (en amstaff enligt Sydsvenskan) passera utanför; visserligen i ett nytt koppel, men med samma dam i andra änden.
Länkar till andra bloggar om: hund, hundar, kamphund, kamphundar,
Christermagister 
Anmärkningsvärt många hundägare är idioter i sitt hundägarskap – de förmänskligar jycken och begriper sig inte ett smack på vare sig hundens behov eller instinkter. Somliga har den som bäbissubstitut, andra som kärleksersättning, ytterligare andra som testosteronboost eller machofaktorshöjare. Många av dessa hundägare skulle sannolikt misslyckas med att få fason på en hamster, och klarar inte av att ta det ansvar som krävs för att kunna hantera ett rovdjur i stadsmiljö.
Det är sorgligt, och det är sant.
Till råga på eländet leder okunnigt avlande efter önskat exteriör till ständigt ökande antal neurotiska, rubbade, galna jyckar.
Vad kan man göra åt saken? Jag vet faktiskt inte.
Skulle behöva en lektion av Barbro Börjesson ….
Om inte det hjälper, ja vad då…..
Jag har aldrig ens funderat på att skaffa hund så jag vet inte riktigt hur det funkar. Finns det något ”körkort” eller någon slags licens man måste ta, eller kan vem som helst skaffa vilken sorts hund som helst?
Det verkar ju vettigt med en licens för stora hundar i alla fall.
Är inte hund ägare själv. Men efter att kollat Gokväll har jag förstått att sådan hund sådan herre……
Man borde införa ”körkort” för en massa saker. Skaffa hund och skaffa barn till exempel.
För övrigt har jag skrivit endel om hundbajs i min blogg också. Ett ständigt gissel! Jag ”gillar” också artikeln i sydsvenskan om Jakobs skolväg
http://www.johaneckman.se/2009/08/27/hundskit/
// Johan
Pingback: Ang. Hundägare | Johan Eckmans blogg
Strikt hundägaransvar heter det. Lev efter det polisen!
En hund som attackerar andra hundar borde avlivas.
Det är inte sunt.
Att hundar ryker ihop för att stämma av vem som är ledare och inte, det händer. De mäter sig, morrar och nafsar.
Men om den går överstyr och börjar hugga på allvar på andra hundar eller människor så är det något som är fel.
Själv har jag haft en ”stor” schäfer, men med god uppfostran och omsorg var det en mycket trevlig familjemedlem i 11 år.
Många som har små hundar har heller ingen koll. Följande fråga ställde en tant med en ettrig liten hund som hoppade på ett barn i min närhet: ”Kan man lära dem att inte hoppa?”… Ja, det kan man… suck!