Eftersom jag verkligen inte borde blogga, utan skriva min uppgift i stället, nöjer jag mig i dag med några lästips och en het fråga att ta ställning till. 😉
Fyra aktuella artiklar handlar om dyslexi och stödet i skolan: ”Skola anmäls för bristande stöd…”, ”Vi välkomnar en utredning”, ”Lärarutbildning missar dyslexi” och ”Hon kan läsa-och gråter av glädje”.
Frågorna är många, men jag har fastnat för följande (retoriska) fråga:
–Vilka elever ska prioriteras i skolan? De som har en diagnos, eller de som har störst svårigheter? Flickan som får för lite stöd i artikel 1 har godkända resultat i alla ämnen, trots sin diagnos. Skolan anser att hon därför inte kan få mer stöd, och föräldrarna anmäler skolan med hänvisning till elevens rättighet med stöd i diagnosen.
Jag vet ju inte hur det är i det här fallet, men jag har varit i liknande situationer själv som speciallärare. Föräldrar till elever med en diagnos kräver mer stöd, och trots att det finns elever med större behov (utan diagnos) tvingas jag att prioritera den diagnostiserade eleven. Jag har full förståelse för föräldrarnas åsikt att alla har rätt att utvecklas till sin fulla potential. Jag håller med dem! Men eftersom skolan har begränsade resurser går det ut över andra elever. Skollagen är klar över att det inte ska behövas diagnos för att erhålla stöd. Varför hamnar de diagnostiserade eleverna i så fall före i kön till stöd?
En tidigare kollega med en ganska hård uppväxt i en annan del av världen sa en dag: ”Jag kan inte förstå att pengar är en så stor fråga inom skolan i Sverige! Sverige är ett rikt land och borde har råd med mer än det här!” Jag kunde inte annat än att hålla med och skämmas lite…
Christermagister 
Intressant inlägg.
Problemet på Raketen är inte pengar. Skolan väljer att ha 25 procent av skolpengen på banken (5 milj. kr,) iställer för att investera pengarna i skolan. Dessutom har rektorerna/ägarna plockat ut löner runt 60 000 i månaden. Och tycker inte det behövs specialärare mer än en dag i veckan för 230 elever.
På denna skola skulle alla med särskilda behov med eller utan diagnos kunna få den hjälp de behöver av speciallärare.
Oftast ser verkligen ut som du beskriver att det inte finns tillräckliga resurser och man får prioritera vilka elever som skall få hjälp. Men så är inte fallet på Raketen.
Är det inte dags att införa förvaltningsrevision av friskolor. Granska hur friskolan använder sina skolpeng. Dessutom tydliggöra i skolförordningen vad skolan skall leverera i form av stöd för barn med särskilda behov. Detta skulle minska utrymmet för rektorera egna tolkningar.
Visst är det irriterande när hela skolpengen inte omsätts i verksamhet. Men prioriteringsdilemmat är detsamma i kommunala skolor. Tro mig.
Britt, det verkar ju heltokigt! Jag är principiellt emot friskolor överhuvudtaget, så gärna hårdare kontroller för min del.
Antingen verkar det girigt, eller så verkar det långsiktigt. Det beror lite på hur man ser på saken, gör det inte? Vem vet om inte skolpengen skärs ner rätt som det är, med finanskris och varsel och regeringen vi har idag och annat elände är det klokt att inte förlita sig på att förutsättningarna förblir stabila. Med en buffert på banken klarar skolan bättre av ett hastigt regeringsbeslut som rycker undan mattan för skolor med annan prioriteringsgång. Å andra sidan ska eleverna såklart få den hjälp de behöver. Å tredje sidan har vi bara hört föräldrarnas sida av saken, såvitt jag kan förstå, och få föräldrar bedömer sina barn objektivt.
”Skollagen är klar över att det inte ska behövas diagnos för att erhålla stöd. Varför hamnar de diagnostiserade eleverna i så fall före i kön till stöd?”
Bra sammanfattning och viktig fråga. Det handlar förstås rent krasst om ekonomi, men poängen är ändå en annan; att barn med behov, men utan diagnos blir s.k. ”muted voices” i sammanhanget och fråntas sina rättigheter.
Diagnosen blir deras röst, deras garant för att de får behålla och utnyttja sina rättigheter. Och så undrar folk varför det är så populärt att klistra DAMP- och ADHD-etiketter på barnen…
Varför är ADHD en etikett när diabetes är en sjukdom? Båda är socialt handikappande, båda ställer till besvär och kräver rutiner och inskränkningar i tillvaron, båda kan leda till aggressivitet och koncentrationssvårigheter. Och båda kan orsaka att personer kan behöva extra stöd i skolan, trots att de kan ge intryck av att klara sig utmärkt ändå. Den mest markanta skillnaden är väl att den ena är accepterad även i fina kretsar, den andra ses fortfarande som skamlig. Det är inte så bra. Och det märks i resurstilldelningen. Det är inte heller så bra.
I dagens DN fortsätter man att diskutera Friskolan Raketen. Rektorn säger att skolan har speciallärare en dag i veckan, i samma artikelserie uttalar sig specialläraren att hon endast arbetar två timmar i veckan på Raketen. Mycket anmärkningsvärt att specialläraren har dubbla tjänster. Bra att utbildningsförvaltningen utreder om specialläraren fullföljt sina arbetsuppgifter på sin ordinarie heltidstjänst på Frans Schartau gymnasium.
Mycket dålig lösning att Raketen väljer att anställa en speciallärare som redan har en heltidstjänst på en annan skola. Borde inte specialläraren vara på gymnasieskolan och ta hand om sina elevers behov?
Sedan kan det också vara så att trots diagnos så uteblir hjälpen för att skolan inte har resurser. I det här fallet Norrtälje Fria skola. Speciallärare finns på skolan, vilket är rektorns fru. Den hjälp som ges där är att de läser lite grand och tar ut svåra ord. Eleven i fråga har logoped-utredning gjord och ligger på stamina 1 (kallas det så?), på skalan 1-10 när det gäller avkodning.
Svar:
Det finns problem och orättvisor inom alla olika skolformer, men friskolorna är nog ett snäpp värre helt enkelt. Att ha ett vinstkrav i verksamheten kan ju aldrig vara rätt.
Diagnosdebatten orkar jag inte ta tag i djupare just nu… Men fortsätt gärna ni, Morrica och Janne! Jag tar fram chipsen och tittar på! 😉
Skolan en orättvisemaskin
Det är sorgligt att det beror på vilken skola du går på som avgör vilken hjälp du får för att utveckla din dyslexi. Oavsett diagnos eller ej så borde ju varje elev få den hjälp de behöver. Du talat om stainne skalan den borde användas på alla elever, vilket Föräldraföreningen för dyslektiska barn rekommenderar i DN artikeln om mamman som inte får stöd för sin 12 åriga dotter.
På skalan som defenierar läsflyt, läsförståelse, ordigenkänning m.m. får man en bra bild om vad eleven befinner sig. En dyslektiker kan ha 15 på läsflyt och 100 på läsförståelse. Här behöver då läsflytet tränas upp.
Vad jag förstå är forskarna ganska ense om att alla parametrar på staiine skalan går att träna upp över 50.
Om jag uppfattat Marin Ingvar rätt, säger han att det går upp till 70 procent av den fulla kapaciteten för en dyslektiker. Börja tidigt och träna på rätt saker.
Problemet ligger att lärare har oftast för låga kunskaper att tolka utredningar och sätta in rätt interventioner för läs och skrivsvårigheter.
Jag ser fram emot tydligare riktlinjer i skolfördningen som defenierar kvaliten d.v.s vad läraren behöver kunna för att ge effektivt stöd. Idag har vi framgångsrika evidensbaserade metoder för att utveckla läs och skrvförmågan. Skolan behöver arbetade mer evidensbaserat.
I vården är det en självklarhet att arbeta evidensbaserat varför skall detta vara ett probelm i skolans värld?
I Holland får alla med en dyslexi diagnos hjälp inom sjukvården.
Man kan tycka att elever som inte uppfyller kriterier för diagnos men av andra skäl har skriv och lässvårigheter borde självklart få hjälp med sina svårigheter.
Vi behöver speciallärare i skolan som har kunskaper om metoder som har evidens som kan ge individanpassade åtgärder vad eleven skall göra hemma och i skolan.
DN artikeln häromdagen om specialläraren som har dubbla tjänster. Frans Schartau gymnasium där specialläraren har en heltidstjänst arbetar en dag i veckan dessutom på friskolan Raketen. Frans Schartau har fått kritik från skolinspektionen för brister i sina åtgärdsprogram, så hon behövs ju på sin skola på sina heltidstjänst. Vad som är anmärkningsvärt är att specialläraren sitter i svenska dyslexiföreningens styrelse. Man kan undra om föreningens värdegrund går ihop med denne styrelsemedlems agerande. Rektorn på Frans Schartau har godkänt detta, extrajobbet som utförs på arbetstid. Enligt DN skall utbilningsföraltningen granska detta. Hög tid att se över lärares bisysslor!
Man kan aldrig sluta förvåna sig hur till synes välutbildade proffesionella människor gör så obegripliga saker!
Hej!
Det är otroligt sorgligt att dessa barn inte får tillräcklig hjälp och rätt hjälp och i tid. Man skulle spara enorma pengar samhällsekonomiskt genom att sätta in hjälpen så tidigt så möjligt. För att inte tala om det mänskliga lidandet.
Jag måste kommentera om friskolor. Jag tycker det är bra att man kan välja så inte hemkommunen styr ens barns skolgång helt. Å den andra sidan finns det både bra och dåliga friskolor och bra och dåliga kommunala skolor. De skolor som gjort bäst intryck på mig är friskolor som drivs som personalkooperativ. Där har jag fått en känsla av att det är pedagoger som vill något mer än det som de tillåts utföra i en kommunal skola. En pedagog som du Christer. Ska inte du starta skola?
Hej Nils!
Ja, det är främst friskolorna som drivs av stora konserner, eller i vinstsyfte, som jag är skeptisk emot. Dessutom tycker jag att föräldrainflytandet i de kommunala skolorna bör öka och att kommunen själv bör kunna anordna en viss valfrihet. Det finns ju gott om kommunala skolor med olika profiler och eleverna väljer ju även kommunal skola, så det är inte formen av privat ägande som är helt avgörande för valfriheten.
Tro mig, jag har funderat på att starta eget! 🙂