Modersmålets betydelse

På min skola är den allmänna åsikten, antagligen grundad i erfarenhet, att både modersmålsundervisningen och studiestöd på hemspråket är värdefulla tillgångar i skolan (även om det finns vissa praktiska problem att arbeta med).

*Nynnar med Petter * Det är så logiskt…

För att klara av skolgången förväntas eleverna förstå ord som ”högtidlig”, ”orolig”, ”besvärlig” och ”överlägga” (alla exempel från samma nationella prov i år 5); ord som betyder någonting som inte direkt kan observeras och dessutom är synonymer till, eller nyanser av, ett annat ord. Vi vet alla (?) att när vi lär oss ett nytt ord av den här typen krävs flera års ”erfarenhet” av ordet, eller att vi redan har förståelse för ordet på ett annat språk. Det är till exempel inte speciellt svårt att lära sig vad olika maträtter heter på ett främmande språk när vi är på semester, det är något vi kan peka på, men om vi ska lära oss ord med en mer komplex innebörd använder vi oss förstås av vårt modersmål. Har jag förståelse för ordet ”argumentera” på svenska så är det inte speciellt svårt att ta reda på att det heter ”perustella” på finska, men vad krävs för att jag ska lära mig det ordet på finska utan att ha erfarenhet av det på modersmålet? Jo, för att få grepp om ordet och dess nyanser (är det som att berätta, prata, gräla?) krävs ganska långa förklaringar eller att jag möter det upprepade gånger i praktiken; oerhört tidskrävande jämfört med om jag kunde använda mitt modersmål! Det kan också vara så att jag faktiskt har förståelse för ordet på mitt modersmål, men ingen annan i skolan har kunskapen att påpeka det för mig.

Modersmålsundervisningen och studiestöd på hemspråket är alltså centrala verktyg; inte bara för att eleverna ska kunna hänga med i ämnesundervisningen om de har stora brister i språket, utan också för att de ska lära sig svenska. I skoldebatten är det däremot ibland en helt annan ton.

I ett pressmeddelande den 13 maj skriver Folkpartiet:
Folkpartiet Liberalerna är starkt kritiska till den centrala satsning på modersmål som den röd-gröna majoriteten nu föreslår. Om elever ska lära sig svenska måste det vara genom att tala och höra det svenska språket.”

I Sydsvenskan fortsätter Emma Widman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet i Malmö, resonemanget:
För att varje elev ska kunna gå ut med godkända betyg och få arbete krävs att undervisningen i svenska sätts främst. […] tron på att problemen ska lösas genom extra resurser till modersmålsundervisningen är mycket beklaglig.”

Jag kan inte förstå att man 2011 ställer modersmålsundervisning och studiestöd på hemspråket mot undervisning i svenska. Målet är detsamma; goda ämneskunskaper och ett gott svenskt språk.

*Nynnar med Petter * Det är så logiskt, alla fattar utom…

När den pedagogiska insikten saknas hos politiker är mitt råd att de följer sina egna direktiv om att grunda sig på ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. För en gångs skull är faktiskt forskarna eniga; satsningar på modersmålsundervisning och ämnesundervisning på modersmålet ger förbättrade resultat både inom teoretiska ämnen och för utvecklingen av det svenska språket (se t ex dessa två artiklar från Språkrådet länk 1 länk 2 som dessutom innehåller referenser till vidare läsning).

Som Maria Wetterstrand sagt ”Folkpartiet motverkar allt det de själva säger sig stå för med den här typen av idiotier.” (SvD)
———————————————————

P.S. Det här inlägget har legat och skvalpat bland utkasten ett tag. I dag ser jag att i alla fall Nyamko Sabuni tycks ha läst på om detta på sista tiden, jag hoppas att hon kan påverka sina partikamrater:

Jag vill se mer av både modersmålundervisning och studiehandledning i skolan. Båda dessa verksamheter kan och bör utvecklas” (Regeringskansliet).

Ytterligare läsning:
Att läsa Anna Kaya på bloggen Ny i svenska skolan är naturligtvis den logiska fortsättningen för den intresserade läsaren. Hon har nyligen skrivit två inlägg, ”Björklund och andraspråksutvecklingen” och ”Sabuni och andraspråksutvecklingen”, som i sig är fyllda av spännande läsning och dessutom länkar till fler centrala inlägg.
….Tänder du till på Annas inlägg om hur SVA-undervisningen bedrivs kan du också ta en titt på avhandlingen ”Mångkulturell undervisning ett pedagogiskt dilemma för skolan” från Göteborgs universitet.

Relaterat är också en forskarstudie om att ”Språkbruket i NO-undervisningen kan påverka resultaten i PISA”.

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

24 kommentarer till Modersmålets betydelse

  1. Jan Lenander skriver:

    Jag har inte läst det röd-gröna förslaget om modersmålsundervisning. Du hade ingen länk till det, tror jag. Jag skulle förstås bli djupt upprörd över ett förslag om nedskärningar av modersmålsundervisningen men har fått intrycket att de röd-gröna vill skära ner på svenskundervisningen, något som jag tycker verkar vara ännu värre.

    • ChristerMagister skriver:

      Nej, de vill inte skära ner på något. Det handlar om en satsning på att förstärka språket där man prioriterar bl a modersmålsundervisningen, vilket dessa folkpartister tycker är bortkastade pengar.

      ”30 miljoner kronor ska användas till att förbättra språkutvecklingen hos Malmös skolbarn.

      – Språk är en nyckel till lärande, vi kommer att satsa på modersmålsundervisning, men även på åtgärder för elever med läs- och skrivsvårigheter, sade Katrin Stjernfeldt Jammeh.”

      http://efterarbetet.etc.se/nyhet/stor-spr%C3%A5ksatsning-i-r%C3%B6dgr%C3%B6n-budget

      • Jan Lenander skriver:

        Det låter mer som att det är oense om vart pengatillskotten ska göras. På svenska eller på modersmålet.

        Herr Reepalu har inte varit överdrivet generös mot skolan tidigare och har en del att ta igen. Är verkligen den rödgröna skolsatsningen större än det allianspartierna vill?

        • ChristerMagister skriver:

          Ingen aning, och i det här sammanhanget spelar det ingen roll. Jag är ute efter att poängtera att både modersmålsundervisningen och studiestöd på hemspråket är vägar till ett bättre svenskt språk, att satsningarna inte står i motsatsförhållande till varandra.

          • Jan Lenander skriver:

            Det är ett viktigt perspektiv du lyfter fram men jag är lite luttrad av att skolan fått vara ett besparingsobjekt så länge och behöver alltid få bilden kompletterad med helheten.

            Det är alltför ofta en generös satsning inneburit höjda hyror för lokalerna och därmed färre speciallärare, köpstopp för läromedel eller några andra obehagliga åtgärder som slagit mot mina hjärtefrågor.

          • Jan Lenander skriver:

            Mats på Tysta tankar omSkollyftet – förskoleraset så när det gäller pengar finns det många olika hål att stoppa dem i.

  2. Göran Tullberg skriver:

    Christer skriver:

    ”Jag är ute efter att poängtera att både modersmålsundervisningen och studiestöd på hemspråket är vägar till ett bättre svenskt språk, att satsningarna inte står i motsatsförhållande till varandra.” (Slut citat).

    Det är en aspekt. Det finns fler. Det är frågan om ”tvåspråklighet” eller ”halv-språklighet”. Skall man utbilda eleven i två ”hela” språk, eller halft hemspråk och halft svenska. Hur gammal är eleven? Hur länge har han/hon vistats här? Kan h*n redan sitt hemspråk, eller kan h*n i stort sett ingenting av sitt hemspråk.

    Min erfarenhet av all undervisning är att den måste starta där eleven befinner sig. Därför kan båda tänkesätten stämma – fast för olika individer.

    Christer! Svara mig! Kan frågan om undervisning i både hemspråk och svenska bero på hur mycket eller litet hemspråk eleven har från början? Om h*n redan behärskar hemspråket, eller fötts och levt i Sverige med obetydligt kunnande i hemspråket, kan vi då lämna hemspråket därhän? Är det individen som avgör?

    • ChristerMagister skriver:

      Visst finns det många aspekter av detta. Jag är ingen expert på området men slänger ur mig ett par tankar.

      De elever som har ett gott hemspråk har sällan problem med svenskan (antagligen av anledningen som tas upp i inlägget), men även de eleverna behöver ju utveckla ett mer avancerat språk ju äldre de blir och jag tror att det mest effektiva är att göra det på båda språken samtidigt.

      De elever som har ett halvgott hemspråk (de flesta elever har ett ”halvgott” språk i grundskoleåldern…) är nog de som gynnas mest av modersmålsundervisning.

      Man kan också säga att det finns individuella skiljedelare här; modersmålsundervisningen tillfaller ju de elever som använder det språket för sin ”huvudsakliga” kommunikation i hemmet och studiestöd på hemspråket blir aktuellt för de elever som bedöms gynnas av det… Så man utgår från elevens unika situation i båda fallen.

      Har man ett ”obetydligt kunnande” i hemspråket blir det väl knappast aktuellt med varken modersmålsundervisning eller studiestöd på hemspråket…

  3. Trofinios skriver:

    Off-topic.

    ChristerMagister, du har väl inte missat Sigbrit Frankes utmärkta artikel ”Katedern räddar inte skolan” i DN? Länkar för säkerhets skull:

    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/katedern-raddar-inte-skolan

  4. michaeleriksson skriver:

    Själv bor jag sedan 1997 i Tyskland. Baserande på mina erfarenheter med tyskan låter ovanstående som en överförenkling:

    Jag läste tyska på högstadiet och gymnasiet (summa sex år; för det mesta med en femma i betyg) och flyttade som 22 åring till Tyskland som utbytesstudent. Dessa studier var iofs en god hjälp jämfört med en situation där jag hade startat från noll, men inte på något sätt tillräckliga. (Till del just därför att för mycket av dem hade skett på svenska istället för tyska; till del för att intensitet och kvantitet var för låg.) Först genom en stark exponering på plats lyckades jag utveckla mig till en anständig nivå. Svenskan var bara relevant till den grad som jag använde en tvåspråkigt ordbok för att klara översättningar. En vidare formell undervisning vid sidan om det dagliga lärandet (tex för att få feedback när det gäller grammatik och uttal, att ha någon att ställa frågor till, att ges mer struktur, osv.) hade däremot varit mycket välkommet.

    Hjälpte det att jag kände till många koncept från svenskan? Helt säkert, men dessa koncept var med mycket få undantag saker som jag redan hade lärt mig som femteklassare (om än en vidare nyancering ofta har skett). Helt säkert var koncepten ”högtidlig”, ”orolig”, ”besvärlig” och ”överlägga” saker jag lärt mig långt innan femman. Om vi däremot tittar på så unga barn att det ännu inte känner till koncepten, så är det (efter att en viss minimikompetens har uppnåtts) inte svårare att lära sig ett koncept på tyska än på svenska eller på svenska än kroatiska.

    Modersmålundervisning, å andra sidan, tar tid från eleven och kostar samhället pengar. Det finns heller ingen garanti att tillräckligt kompetenta lärare kan hittas för alla elever och deras språk. För dem verkliga nybörjarna kommer man inte undan att modersmålet måste användas för att starta processen, men att man så snabbt som eleverna klarar det lägger mer och mer tyngd på det ”nya” språket och bara använder modersmålet i undantagsfall är viktigt för undervisningen.

  5. Göran Tullberg skriver:

    Christer,

    Just så tänkte jag. Jag har haft två elever som kom som invandrare 1 år respektive 0,5 innan de startade hos oss. Den ena var från Turkiet. Talade svenska utan brytning och var representativ till 1000. Hon var alltid värdinna när höjdarna från stat och industri kom för att titta på försöket att skapa en ny ingenjörsutbildning.

    Hon måste ha gjort intryck, för när hon precis gått ut fick hon anställning som representant i Turkiet för Sveriges största kemi-industri.

    Den andra från Jugoslavien hade lärt perfekt svenska på ett halvår utan hjälp och tog dubbla läkarexamina dels som kirurg och som psykolog. Vila töser!!

  6. ChristerMagister skriver:

    Som sagt, jag är ingen expert på området, men tänker att åldern antagligen har mycket med saken att göra. Jag arbetar med elever i år 3-5 och vi arbetar med ord som mer-mindre, fler-färre osv. Det är de ord och begrepp som de svenskspråkiga eleverna redan kan/förväntas kunna i en viss ålder men som eleverna med ett annat modersmål inte har förvärvat som ställer till problem.

    att man så snabbt som eleverna klarar det lägger mer och mer tyngd på det ”nya” språket och bara använder modersmålet i undantagsfall är viktigt för undervisningen”, skriver Michael Eriksson. Jag kanske inte lyckas förklara saken på ett bra sätt, men det är i alla fall tvärt emot vad forskningen säger…

    Det är också stor skillnad på yngre och äldre barn. För barn i skolåldern höjs kraven på språkkunskaper i snabb takt. Barn kan relativt fort utveckla kommunikativa färdigheter i samband med en situationsberoende språkanvändning som dominerar den muntliga och i hög grad interaktionella språkanvändningen i förskoleåldern. Men det återstår många år innan det situationsoberoende, skolrelaterade språket är fullt utvecklat. Detta språk kännetecknar den muntliga och skriftliga språkbruket särskilt i grundskolans senare år och i gymnasiet. För att kunna ta till sig innehållet i läromedlen och hänga med i undervisningen är denna typ av språkkunskaper nödvändiga. Undersökningar visar att de kan ta fem år och mer för elever med andra modersmål att utveckla denna typ av andraspråkfärdigheter. Det gäller även under gynnsamma förhållanden där eleverna erbjuds undervisning i såväl andraspråket som modersmålet. Forskningen visar dock klart att sådan undervisning påskyndar utvecklingen och har en avgörande betydelse för en gynnsam andraspråksutveckling och för skolframgång mer allmänt.” (Länk 1)

    Thomas och Collier [har] följt över 42 000 elever under tolv års tid, från första till sista skolåret. Alla deltagarna i studien hade börjat skolan utan några kunskaper i engelska språket. Den här gigantiska undersökningen visade att studieresultaten för de elever som fått undervisning både på sitt förstaspråk och på engelska i skolan, åtminstone till och med det sjätte skolåret, sammantaget var bättre än genomsnittsresultatet för de enspråkigt engelsktalande eleverna. Däremot fick alla de flerspråkiga elever som inte kontinuerligt fått någon undervisning på modersmålet i snitt sämre resultat än de enspråkiga eleverna.” (Länk 2)

    • michaeleriksson skriver:

      Jag har skummat igenom länkarna. Bortsett från att det är mycket möjligt att åldern gör en skillnad (jag var tex redan vuxen vid landsbytet), verkar undersökningarna peka på andra saker än jag ville.

      Jag ville framhålla att språkundervisning i sig mår bra av att man fokuserar på ett språk under undervisningstiden och att det krävs en mycket intensivare exponering för att verkligen lära sig något än man får när det gäller tex skoltyska. Här är att betänka att det är viktigt att lära sig tänka direkt på det nya språket, att det annars är för lätt att gå problem ur vägen och aldrig lära sig detaljer, och att det fort uppstår tidsslöseri. (Förutsättning är dock som sagt att en viss tröskel har uppnåtts.) Mer allmänt är ”submersion” bra för språkutvecklingen.

      Undersökningarna verka peka på andra saker, tex att den allmäna kognitiva utveckling gynnas av tvåspråkighet, att goda kunskaper i ett språk inte är skadligt för kunskaperna i ett annat, och att de allmänna skolkunskaperna gynnas av undervisning i modersmålet. Detta kan mycket väl vara fallet (det sista är nästan självklart), men står inte i någon motsägelse till min vinkel. Om man ska fungera i ett nytt samhälle är det dock viktigt att så fort som möjligt lära sig det nya språket—vilket mycket väl kan medföra att man nedprioriterar utvecklingen i det gamla språket eller skolkunskaper i övrigt tills det nya språket har nått en tillräcklig nivå. (Märk här att dessa skolkunskaper är relativt lätta att hämta igen då man som äldre elev lär snabbare och att man inte behöver lära sig allt av materien, utan bara det som de andra eleverna inte redan har glömt… Förutsättning är dock att skolan anpassar sig till den avvikande vägen som eleverna tar i förhållande till ”infödingarna”.)

      Vi bör även hålla i minnet att även om skolan fokuserar på svenska kan modersmålet fortfarande utvecklas genom umgång med släktningar, tv/Internet från hemlandet, ody.

      • ChristerMagister skriver:

        Ja, det är kanske svårt att dra några generella slutsatser eftersom det som vanligt är en mängd andra faktorer som spelar in. Det är t ex antagligen så att de elever som gynnas mest av modersmålsundervisningen är de som inte direkt använder sitt hemspråk på en akademisk nivå utanför skolan… Och de som inte kommit så långt att de tänker på det nya språket i vardagen… Jag tror att modersmålsundervisningen då kan bli ett sätt att ”smälta samman” tänkandet på de båda språken till någonting gemensamt inom den akademiska världen…

        Att en intensiv exponering av det nya språket är viktigt är klart, men det har vi svårt att påverka i skolan. Många av våra elever använder enbart svenskan i skolan och i skolan handlar det sällan (jag har aldrig varit med om det) om att ta bort undervisning på svenska och byta ut det mot modersmålet. Modersmålsundervisningen organiseras utanför det ordinarie schemat. Studiehandledning på modersmålet kan dock ligga inom det ordinarie schemat och då är det förstås viktigt att de båda lärarna samarbetar.

        Man kan också organisera modersmålsundervisningen under språkvalet, vilket jag tycker verkar vettigt i många fall eftersom det då handlar om att fokusera på tre språk (svenska, engelska och modersmålet) i stället för att lägga till ett fjärde.

  7. Göran Tullberg skriver:

    Christer skriver; ”Jag arbetar med elever i år 3-5 och vi arbetar med ord som mer-mindre, fler-färre osv”. (Slut citat).

    Det påminner om ”Sesam Street” (Fem myror är fler än …). Men det måste vara viktigt om de gör ett så stort program om det. Program som sändes på de flesta språk.

    Men ett sådant program måste vara för ”yvigt” för att kunna användas i skolan. Men bilder måste du väl använda för att barnen skulle ”se” vad ordet betydde?

    • ChristerMagister skriver:

      Oh ja! Bilder har vi. Alla elever har dessutom egna datorer och till hösten kommer det att finnas smartboards i klassrummen.
      (Vi har faktiskt ”Fem myror…” på DVD, ett strålande program! 🙂 )

      Saken är ju den att det är sådana ord (liksom exemplen i inlägget) som eleverna i den ålder förväntas ha full koll på och när de inte har det får de oerhörda svårigheter med läromedel, prov och att överhuvudtaget hänga med på lektionerna. Det krävs att man arbetar intensivt med dessa ord och begrepp och det är då både klasslärare och specialpedagoger kan få ovärderlig hjälp av modersmålslärare och studiestödslärare om samarbetet fungerar bra.

  8. Göran Tullberg skriver:

    Dyslexi, experter och organisation.

    För en minut sedan läste jag om 2011:8. En rapport om att elever med dyslexi inte fick den hjälp de borde få i de flesta skolorna. Det har anknytning till modersmålet.

    Experter lokaliserade dyslexi i klass 3-5 (dina årskurser). Så långt var skolverket nöjt, men sedan blev det inga åtgärder. De ville att lärarna skulle lära sig behandla dyslexi inom klassens ram. De skulle lära sig av experterna. Skolverket ville att det nödvändigt skulle ske inom klassens ram. Lärare skulle bli experter!??

    För mig verkar det helt tokigt. Lärarna har 40-minuters lektioner och att i det läget tvinga splittra sig måste försämra undervisningen. Att tvingas lära sig ett nytt yrke vid sidan om (expert på dyslexi) verkar också betungande.

    Jag har ingen erfarenhet av dyslexi, men läst om det. Elever med dyslexi talar ofta om att de har enorm nytta av datorprogram och att dessa program är bättre än lärare.

    Varför inte låta experter ta över. De kan samla dyslexi-elever och utbilda dem, men också möta deras lärare enskilt eller på en gång och lägga upp program. De kan själva bestämma i vilken omfattning övningar inom och utom klassen skall bedrivas, De är bäst lämpade för övervakning. Och jag är än en gång inne på den organisation och det utnyttlande av experter som ger bäst resultat. Det har vi diskuterat.

    NU FRÅGAN:

    Christer – hur tar ni hand om dem som har extra svårt med svenska språket? Ser du bättre sätt att ta hand om dem – om du kunde ändra organisationen?

    • ChristerMagister skriver:

      Vi måste dela upp detta i två delar; den specifika träning som en del dyslektiker behöver och den ordinarie undervisningen. Experter kan med fördel ha hand om den specifika träningen, men de ordinarie lärarna måste lära sig att undervisa och ta hänsyn till dyslektiker inom klassens ram i den ordinarie undervisningen.

      På samma sätt är det med elever som har svårt med det svenska språket; experter kan undervisa dem i vissa delar, men vi kan ju inte skapa speciella klasser för alla sorters problem och därför måste alla lärare lära sig att ta hänsyn till även dessa elever inom klassens ram.

      Det ”normala” är att en grupp elever (människor) består av individer med olika förutsättningar, inte att gruppen består av individer med samma förutsättningar.

      Jag följer den principen när jag arbetar; jag undervisar vissa elever själv och utgår då från deras specifika behov av träning, men jag lägger också mycket tid på att utveckla pedagogernas arbete med dessa elever inom klassens ram. Det finns ingen som helst möjlighet att jag undervisar alla elever ”i behov av särskilt stöd” i alla ämnen!

      • michaeleriksson skriver:

        ” […] men vi kan ju inte skapa speciella
        klasser för alla sorters problem och därför måste alla lärare lära sig att
        ta hänsyn till även dessa elever inom klassens ram.”

        Med risk att komma bort från ämnet:

        Vi kan inte skapa särskilda klasser för varje typ av specialfall (tex för att klasserna i en del fall skulle bli alltför små), dock finns det mycket som talar för att det lönar sig att samla de större grupperna i olika klasser. (Tex baserande på begåvning, vilket erfarenheter med högbegåvade studenter visar; eller, åtminstone för en tid, större modersmål. Förutsättning är naturligtvis att orten har tillräckligt många elever.) Tyvärr finns det i Sverige en tradition av att blint stoppa elever med helt olika behov i samma klasser, gärna med ensidiga hänvisningar till ”integration”, utan betänkande av andra faktorer. Som ett konkret extremfall hade jag i femman en klasskamrat med CP—17 år gammal, inte i stånd att hänga med i undervisningen, retad, och från lärarnas sida bemött som om han medvetet försökte spela dum eller slösa bort deras tid av rent okynne.

  9. Göran Tullberg skriver:

    michaeleriksson och Christer,

    Jag vet att Christer är experten och att hans linje är skolverkets, men jag håller samtidigt med Michael om att det borde gå att utnyttja lärarna bättre, så att de ungdomar som har svårigheter kan få bättre (mer kontinuerlig) hjälp.

    För min del ser jag lösningen på många av skolans problem i en helt ny organisation av lärarna inom ett ämne. Tre-fyra lärare i samma ämne (t ex svenska) bildar ett lag som får egna lokaler och egna elever som de har hela dagen (utom vid övningsämnen) under ett antal veckor. De lägger egna scheman för sig själva och även för varje elev, så som skolverket beordrat.

    Michael och Christer: Då kan vi få en vettig uppdelning med en lärare som tar hand om dyslektiker och andra liknande problem och som är den lärare som samarbetar med experten. De två-tre andra undervisar ”normalelever” och har sina specialiteter – t ex en som är specialist på datorer som undervisningsmedel, bibliotek och redovisning och en som sysslar med drama, redovisningar och prov.

    Det gör att de som verkligen behöver hjälp får det ständigt, men det hindrar inte att de kan syssla med drama eller annat. Det finns däremot alltid EN välutbildad lärare som följer dem och som samarbetar med experten.

    Jag har ingen erfarenhet av SVENSK språkutbilding, utan av ENGLISH TROUGH AKTIVITY (aktiv inlärning) som jag imponerades av nere i Afrika. De experter som byggt upp det under 11 år innan jag kom dit var fantastiska.

    Vad säger ni om tanken? Den ligger både inom och utom era upplägg.

    • michaeleriksson skriver:

      Mitt första intryck är att det kan vara värt att pröva. Ett av dem största problemen med pedagogi och skolledning är dock att det finns många sköna ideer som fungerar på pappret, men inte i praktiken. Första steget vore alltså pilotprojekt och undersökningar. (Man kan för övrigt se i många av mina egna kommentarer om skolan att jag gärna väljer den enkla vägen att peka ut delar av det redan praktiserade som inte fungerar, men ofta saknar konkreta lösningar för hur man ska göra det bättre—bortsett från ”gör det annorlunda”.)

  10. Göran Tullberg skriver:

    Tack Michael,

    Varje skola bör vara försöksskola. Men just detta med koncentrationsläsning är väl prövat. Många skolor har det och alla elever tycker det är bra att de kan studera på djupet utan stress.

    Att bryta ut ämnen så att de bildar fria institutioner är genomgående på universitet och högskolor, det finns vanliga skolor som också har det så. Som du vet fungerar det utmärkt. Elever gillar det högt.

    Jag har grubblat mycket på vad Christer skrev: ”Det finns ingen som helst möjlighet att jag undervisar alla elever ”i behov av särskilt stöd” i alla ämnen!” Men han menar vad han skrev – ATT ALLA LÄRARE SKALL UNDERVISA DYSLEKTIKER I SVENSKA.

    För mig är det så horribelt att det tog tid att fatta att mattelärare, fysiklärare och andra skall fuska i dyslexi. Men jag vet att lärarkompetensen dåligt tas till vara. Nu får ju gymnastiklärare undervisa i matte och rektors sekreterar i fysik.

    ANYTHING GOES!

    Bättre vore att svensklärare och speciallärare klarade av elevens dyslexi helt själva. Att elever med dyslexi bara har ämnet svenska till de kommit över problemen.

    Skolan är totalt felorganinserad!

  11. ChristerMagister skriver:

    Jag är på semester och har inte tid att svara utförligt, men jag menar inte att alla lärare ska undervisa dyslektiker i svenska, men det finns ju 15 st andra ämnen i grundskolan och alla de innehåller språkliga delar. Det jag menar är att det inte finns någon möjlighet att jag undervisar dyslektiker i alla dessa ämnen.

    Tematiskt arbete där man integrerar flera ämnen tror jag är en väg att gå, då kan varje lag av ämneslärare innehålla en specialpedagog, eller i alla fall en person med utbildning i specialpedagogik, som kan se till att t ex dyslektikerna får stöd inom flera ämnen. Tre-fyra lärare med olika ämnen i stället för samma ämne alltså.

    • janlenander skriver:

      Tematiskt arbete är inget Alexanderhugg, det ställer nya kompetenskrav på varje lärare och ibland borde ett tema aldrig ha körts igång då kollegiet inte hade tillräckliga kunskaper inom området.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s