I kommentarerna till mitt inlägg Skolvalet och segregationen blev det diskussion om ”kamrateffekten” och jag försöker här konkretisera med tre vardagsexempel. Kortfattat kan man säga att kamrateffekten verkar på tre plan; kamrater kan fungera som positiva förebilder, som hjälp till de som inte riktigt förstått och som grädde på moset befäster de som förklarar för sina kamrater sina kunskaper på ett effektivt sätt; alla är vinnare!
1) Elever i år 6 arbetar med arbetsområdet ”yrken” och ska i grupper om 3-5 elever genomföra en intervju med någon ur en vald yrkesgrupp. Intervjun och en kort faktatext ska sedan sammanställas skriftligt på en dator så att den kan sammanföras med de övriga gruppernas arbete och bilda en ”tidning” som alla elever får utskriven.
Några elever är duktiga på att komma på frågor, andra på att intervjua, på att uttrycka sig väl skriftligt eller på att sammanställa det hela på datorn; en grupp sammansatt av elever med samtliga dessa olika egenskaper lyckas förstås bäst och under arbetet överför de en del av sina kunskaper och färdigheter till sina kamrater. Eleverna sporras förstås också av andra gruppers resultat och det de lär sig kan användas i nästa arbete av liknande typ.
2) I år fyra arbetar man med ordklasser på ett ganska traditionellt sätt, men en enkel liten tävling livar upp stämningen. Klassen delas in i grupper och läraren förklarar hur man bygger en ordkedja där sista bokstaven i ett ord utgör första bokstaven i nästa. Den första tävlingen handlar om substantiv och grupperna får 1 minut på sig att diskutera hur de ska göra, sedan ger läraren klassen det givna första ordet och den grupp som efter 2 minuters skrivande har flest korrekta substantiv vinner. En kedja kan alltså se ut så här: bil, lås, sagobok, kotte, ekorre, eka, apa …. Man fortsätter sedan med adjektiv och verb och diskuterar till slut vilken ordklass som var svårast att komma på ord till och hur det kan komma sig. ”Träna er på att använda adjektiv i era texter så kommer det att bli lättare nästa gång vi kör den här tävlingen!”
Under den förberedande minuten förklarar de som är säkra på vad som utmärker en ordklass det för sina kamrater och jag kan faktiskt nästan dagligen höra elever i den här klassen påminna varandra om att använda adjektiv i texterna.
3) I år fem får eleverna flera matematiska problem att lösa i grupp. När tiden är ute väljer läraren ut en elev från varje grupp som får redovisa gruppens lösning för resten av klassen. De redovisade lösningarna diskuteras i helklass och jämförs med andra gruppers lösningar och det blir uppenbart att samma problem kan lösas på många olika sätt.
Den här formen av grupparbete gör att alla i gruppen måste vara säkra på hur lösningen och metoden ser ut, eftersom vem som helst kan bli ansvarig för att redovisa gruppens tankar. Man utnyttjar alltså kamrateffekten både i själva grupparbetet och senare när de olika lösningarna jämförs; och det är inget snack om att många elever suger åt sig mer av sina kamraters lösningar och resonemang än när läraren går igenom lösningar själv. (Självklart ger även läraren sin input.)
Jag är övertygad om att många av mina läsare har fler exempel, så fyll gärna på!
Länkar till andra bloggar om:
skola, skolan, utbildning, pedagogik, kamrateffekt, kamrateffekten
Christermagister 
Glöm inte det motsatta utfallet av kamrateffekten.
http://www.dn.se/sthlm/brand-pa-skola-i-rinkeby
Ett bra bevis för den positiva varianten.
Ja, precis, positiva förebilder kan förstås ersättas av negativa, och då börjar resan i den negativa spiralen som förutom ännu värre vandalism även resulterar i utarbetade lärare som drabbas av hopplöshet och politiker som känner att det inte är någon större idé att satsa resurser på dessa skolor eftersom eleverna ändå inte uppskattar det…
Läs gärna (eller om du redan gjort detta) Steven Pinkers : http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=912702587X
I den redovisas forskning som tydligt indikerar följande:
Näst efter de gener vi ärver av våra föräldrar är kontakten med vår egen generation den viktigaste faktorn. Klart viktigare än miljöfaktorer som skapas av föräldrar, lärare och andra vuxna. Enligt Pinker är detta självklart. Det är nämligen den egna generationen som man skall konkurrera, relatera, tävla, skaffa barn med och selektera rent allmänt med. Generationen före är liksom förbrukad.
Du behöver inte upprepa vd du läst om kamrateffekt, Läsa kan vi själva. Berätta i stället hur det går för en 12-årig nigerian som inte lärt sig läsa och skriva och inte förstår svenska men ändå skall tävla på lika villkor. Tror du han lär någonting? Tror du han blir en pajas eller att någon hjälper honom?
Se svar i den andra tråden:
https://christermagister.wordpress.com/2012/05/20/skolvalet-och-segregationen/#comment-14660
P.S. Men självklart har du rätt i det du skriver, det är omöjligt för eleven i ditt exempel att tävla på lika villkor.
Christer! Det är exakt vad som händer. Denna stackare får inte lära från grunden. Han är 12 år. Att sätta honom att lära från klass ett är diskriminerande. Så han går under i konkurrensen.
Min son var 9 år när han kom ner till Mbabane (Swaziland) och började i Sidney Williams. Där sattes han (Gud ske lov) i första klass bland dem som var två år yngre och som just börjde lära sig engelska. Men det var bara i engelska han satt med. Alla andra ämnen byttes mot extra engelska som han fick ”bredvid”.
Efter bara några veckor talade han bra engelska och flyttades till tvåan. Där fick han mer engelska bredvid och en kompis som var engelsman. En väll sent kom han in och sa ”Nu kan jag engelska. Jag har precis läst 76 sidor ren engelska utan bilder till.”
Han fick 88% i betyg i trean. 88% är mycket högt. Han fick det tack vare att han diskriminerats. (skilts från – betyder ordet diskriminering)
Christer! Skolan skall lära. Om skolan lär, så gör den vad den skall göra. Sker det bättre med ”diskriminering” än utan, så är ”diskriminering” vad som skall användas. 12-åringen från Sudan skall sättas i ettan (diskrimineras) och få extra svenska utanför klassen (diskrimineras). Vi ger 12-åringen en framtidschans den vägen.
Du är lurad Christer. Diskriminering är inte ett dugg farligt. Den kan vara väldigt nyttig ibland.
Göran
Det går inte att förstå att du inte kan se skillnaden mellan pedagogiskt planerad välgrundad ”uppdelning” pga av olika härkomst, kunskaper, förutsättningar å ena sidan och å andra sidan den selektiva segregationsprocess som genereras av Moderaternas ”fria viljans” ideologi.
Jag påstår att du är lurad eller så skiter du i selektiva segregeringsprocesser.
Jag funderar ofta om hur en ”Moderat hjärna” fungerar. Antingen har man problem med logiksinnet (ser inte självklara processer) eller så är man så lågempatisk att man inte bryr sig om de utslagningsmekanismer som långvariga segregeringsprocesser alstrar.
Men jag har ju å andra sidan lika svårt att förstå mig på religiösa människor.
Anders!
Jag avser pedagogik. Det är det som gäller. Diskriminering kan vara positivt när den görs i pedagogiskt syfte. Det är ingenting negativt i det. SÅ ÄR DET!
När det gäller politik, så ser jag helst att politiker av alla de slag håller sig borta från pedagogiken. Jag vet att socialdemokraterna slog sönder skolan i och med kommunaliseringen. Feldt och andra socialdemokrater har bett lärarna om ursäkt.
De ångrar att de skadat skolan så oerhört som de gjort. Nu är den sönderslagen. Det finns nästan inga lärare kvar i fysik, kemi, biologi och matematik och det söker inga nya. Att skolan slagits sönder påverkar vår industriella utvecklng. Nu är det inte bara svensk skola som rasar i internationell jämförelse, även svensk industriell forskning har försämrats internationellt.
Du har rätt i att regeringen misslycats, men de försöker göra skolan bättre. Socialdemokraterna har redan demolerat skolan och de kommer att angripa lärarna och skolan så fort de får en chans. De har stulit lärarnas löner med vett och vilja.
Nu är verkligheten så komplicerad att man kan tycka illa om både ”Sosseskolans” kunskapsrelativism och Moderat PR – floskelpolitik.
Man kan vilja sätta kunskapen på piedestal och samtidigt inse att ett långsiktigt välfungerande samhälle skall hålla ihop.
Dessutom är det en etisk fråga.
Jag hade en dröm om en opolitisk skolriksdag styrd av det svenska folket och en statlig skola som upphöjde kunskapen ovan föreställningen om Gud.
Nu har vi en kökkenmödding blandad av ”Sosseskolans” kunskapsrelativism och Moderat PR – floskelpolitik.
Men Göran, jag förstår inte vad i det jag skrivit, eller i de länkade artiklarna, som får dig att ta upp ditt exempel med nyanlända tonåringar överhuvudtaget. Vi talar ju inte om diskriminering, vare sig pedagogisk eller annan. Vi talar om segregation, det rumsliga åtskiljandet av befolkningsgrupper (NE). Segregationen kan vara mer eller mindre frivillig och kan baseras på flera olika faktorer, men undersökning på undersökning visar ju att den i praktiken sker med hjälp av skolvalet, oavsett hur man debatterar ideologiskt. Det är detta problem jag försöker minska med mina förslag i det tidigare inlägget (länk).
Vi har vissa elever som går i grundskolor där bara 15% av eleverna når gymnasiebehörighet, samtidigt som andra går i skolor där 100% når gymnasiebehörighet. De skolor som behöver mer resurser och ökad kompetens för att kunna höja sina resultat får inte det i tillräckligt hög grad och det ”fria” skolvalet ger inte alla elever samma möjligheter att byta skola. De elever som behöver stöd för att lyckas (t ex genom att ”läsa bredvid”) får inte det. Det är de problemen jag adresserar.
Christer!
Jag adresserar samma problem. Men dessa problem skall lösas genom att all utbildning utgår från elevernas förmåga att ta till sig utbildningen. Vi behöver bättre lärare – inte kamrateffekt.
Har vi utbildade lärare så skall de sättas in för att få bättre resultat i skolor där bara 15% av eleverna går ut med godkända betyg. Skolan skall verkligen inte låta de något duktigare eleverna ta över utbildningen. Nu äntligen verker det som om till och med politikerna begripit det.
De föreslår numera att psykologer skall hjälpa till att kartlägga elevernas förmåga. Det är jättebra. Elever som kommer utifrån måste lära sig svenska från grunden, men de måste också få mentalt stöd. De har det ofta svårt och om kraven på dem blir för höga, så krossas de.
Det är där våra meningar skiljs. Du vill ha höga krav. Jag vill ha en undersökning av elevers förmåga och en anpassning, så att vi inte knäcker dem.
Det får inte vara så att 85% av en klass underkänns. det skall alltid vara noll procent underkända. Om någon elev missar ett prov, så skall han/hon få hjälp och sedan efter analys skriva om.
Låt oss ta vara på våra elever! Det är så mycket som gått fel.
Elever, föräldrar och lärare bör få prata sig samman. Men hur många skolor har introduktion?
Om du tror att jag är för höga krav i motsats till en kartläggning av elevernas förmåga och ett åtgärdsprogram så kan du inte ha läst mina inlägg speciellt noga; jag måste ha skrivit över 200 inlägg med motsatt mening (samma som du alltså). Att kartlägga elevernas behov och att utforma åtgärder är dessutom mitt huvudsakliga jobb eftersom jag arbetar som specialpedagog. Vad får dig att tro att jag vill ha höga krav? Jag förstår verkligen inte!
Problemet med segregationen i kombination med att man inte riktar resurser efter behov är ju att de elever som behöver mest stöd inte får det. Man får i många fall i praktiken inte en krona mer till att stödja eleverna på de skolor där 85% misslyckas än på de där 100% lyckas. Tvärtom finns det ofta fler specialpedagoger, kuratorer och psykologer på de skolor som har goda resultat än på de med dåliga (ja, det kan låta som att det är just det som är anledningen, men jag menar att det finns mer stödresurser på skolor med goda förutsättningar).
Kolla in mina åtgärdsförslag i det förra inlägget igen så tror jag att du kommer att inse att vi har samma mål.
Läs också detta inlägg:
https://christermagister.wordpress.com/2011/03/07/stora-brister-pa-rosengardsskolor/
Tänkte på det här med kamrateffekten igen. Du ger några goda konkreta exempel på hur det kan fungera i klassrum runt om i Sverige. Eleverna hjälper varandra i det dagliga arbetet.
Kamrateffekten påverkar också klassen som grupp i hög grad. I bästa fall kan de elever som är kunskapsmässigt framåt, motiverade och intresserade, lyfta klassen. Med det menar jag inte att de ska ”dra”, men de kan bidra till att skapa en atmosfär där det är okej att plugga, där det är okej att visa vad man kan. Gruppen som helhet kan lyfta.
Det är viktigt att det finns duktiga och framåtsträvande elever i varje klass. Inte för lärarens skull, utan för de svagas skull.
Många undersökningar visar att svaga elever blir hjälpta av att gå i samma klass som duktiga elever. Duktiga elever klarar sig i de flesta grupper.
Det stämmer inte att duktiga elever klarar sig i de flesta grupper. I våra skolor finns många begåvade barn som far illa, just på grund av den attityden att de ”klarar sig”. Även de som är duktiga behöver stöd, uppmuntran och bekräftelse och det får de alltför sällan när de ska finnas i gruppen, inte för sin egen skull, utan för de svagas skull.
Malin C och Christer!
Det finns säkert inga undersökningar som visar enbart på ”kamrateffekter”. Det finns säkert fler som visar på nedstämdhet och självmordstankar. Men ”kamrateffekten” har lancerats av politiker, KML och andra just för att de vill ha klasser med svaga, ointresserade elever blandade med verkligt intresserade och begåvade elever. De vill ha det eftersom anpassning av undervisningen till den enskilde eleven ställer dem utanför.
KML är inte där! De känner inte till de enskilda eleverna. De kan inte diktera och övervaka lärarna längre om de som leder måste känna eleverna.
Christer! Du har nog rätt i att vi båda vill anpassa utbildningen till elevens förmåga att ta emot, men detta med ”kamrateffekt” är ett krav på blandade klasser och därmed att politikerna styr lärarna.
Avbyråkratisering, avkommunalisering och lärarnas frihet att styra utbildningen utan att tryckas ned och få allt sämre lön är långt långt viktigare än allt.
Vill du frihet och inflytande för lärarna, så skall du bekämpa idéer om ”kamrateffekt”. De tankarna är till för att trycka ned lärarna. Vi har säkert samma tankar om skolans anpassning till eleven och lärarnas frihet, men du inser inte varifrån begreppet ”kamrateffekt” kommer och vilken uppgift KML vill att begreppet skall ha. VILKA LANCERADE BEGREPPET? VARFÖR LANCERADES DET?
Göran, din politiska vinkling på frågan känner jag inte igen. Jag utgår från min vardag där jag varje dag ser kamrateffekten i praktiken. Det är ingenting som är pådyvlat ovanifrån eller lanserat. Jag tror att de allra flesta lärare är emot den segregering som vi ser i samhället och skolan; i alla fall på det sättet som jag menar (snarast en uppdelning i social klass och etniska grupper) men du tycks fortfarande koppla begreppet mer till kunskapsmässig nivågruppering. Nivågrupperingar (anpassningar till elevernas kunskaper) gör vi varje dag, även i blandade skolor. Några elever går t ex på svenska som andraspråk och studiehandledning på modersmålet, några läser tyska eller franska medan andra får extra stöd i svenska och engelska i stället, eleverna räknar matematik och skriver texter på vitt skild nivå mm mm.
Jag förstår inte hur du menar att lärarnas frihet och inflytande skulle påverkas av socialt eller etniskt blandade grupper, eller hur anpassning av undervisningen till den enskilde eleven skulle ställa politiker utanför…
Vilken fantastisk, idyllisk bild du målar upp av grupparbetande elever! Ser det verkligen ut så på skolan där du arbetar, eller skönmålar du en smula?
Det låter väldigt bra det du beskriver, men ofta är det inte så det fungerar i verkligheten. Att alla i gruppen har olika saker de är bra på, och har olika saker att tillföra låter fint, men det är inte alltid så. I stället är det väldigt ofta så att en grupp består av en eller flera duktiga och ambitiösa (ofta flickor) som lyckas genomföra arbetet, inte med hjälp av resten av gruppen, utan trots dem. Sedan ska arbetet redovisas, och då är det inte alls så att alla i gruppen måste vara säkra på lösningen för att kunna redovisa. Det är struntprat! Det finns mängder av grupparbeten som redovisas genom att duktiga flickor (och förvisso ibland duktiga pojkar även om det inte alls är lika vanligt) skrivit ned vad de som inte jobbat ska säga och vid behov sufflerar. Ambitiösa och duktiga elever får om och om igen lära sig att deras insats inte räknas och att det är ok för andra att åka snålskjuts på det arbete de lagt ned.
Att duktiga elever inte skulle kunna lära sig saker utan att om och om igen befästa kunskaperna genom att förklara för andra barn stämmer inte. I stället är det mördande trist att dag efter dag finnas i skolan för att agera hjälplärare i stället för att själv få utmanande uppgifter.
Lotta, jag ”skönmålar” förstås på så sätt att jag har gjort ett urval av tre övningar som jag tycker illustrerar olika framgångsrika metoder, men alla exempel är tagna direkt från aktuell undervisning. Jag tycker att det är ganska vardagliga exempel… Självklart skulle jag också kunna hitta exempel på mindre lyckade genomförda gruppövningar, men inom vilken metod kan man inte hitta exempel på misslyckanden?
Jag håller med dig om att även duktiga elever måste få stöd, uppmuntran och bekräftelse och jag förstår även dina övriga invändningar; de grundar sig antagligen i en erfarenhet av dåliga exempel. För att du ska förstå vad jag menar måste du för det första tänka på att jag talar om grupparbeten som genomförs i skolan under ledning av pedagoger, inte självständigt efter skoltid. Sedan måste vi dela upp grupparbeten i mer långsiktiga projekt (från ett par dagar till ett par veckor, beroende på ålder) och i korta gruppövningar (5-10 minuter).
Mitt matematikexempel är ett exempel på en kort övning där uppgifterna ligger på en sådan nivå att alla i gruppen kan förväntas klara av att förstå uppgiften, metoden och redovisa lösningen; det är inte struntprat, jag har själv gjort det hundratals gånger. Självklart är det någon, eller några, i gruppen som ”drar” mer än andra, men det är ju det som är meningen och de eleverna ”missar” inte mycket tid på detta, som jag skrev så kan de tvärtom lära sig en hel del genom att grundligt bearbeta det de behärskar och befästa kunskaperna. En sådan här övning gör man typiskt i slutet av lektionen, efter att ha börjat med en gemensam genomgång inom området och efter att eleverna har arbetat individuellt med uppgifter på sin egen nivå (i min mattegrupp arbetar eleverna med uppgifter som enligt läromedelsförfattarna spänner över 4 skolår).
Mitt första exempel är ett exempel på ett lite längre projekt. När man arbetar med sådana är det viktigaste att tänka på att man som lärare hela tiden är närvarande i arbetsprocessen. Arbetsprocessen måste bedömas minst lika mycket som det färdiga resultatet. Det är när man lämnar eleverna ensamma i processen och bara bedömer det färdiga resultatet som man råkar ut för att några elever gör hela arbetet medan andra glider med och inte lär sig någonting. Är man däremot närvarande i arbetsprocessen så är det inte speciellt svårt att få eleverna att förstå att vissa behöver ta ett större ansvar och att andra behöver lämna över mer av ansvaret till någon annan. Det är också möjligt att vara med och hjälpa eleverna att finna sina egna (och andras) styrkor och utvecklingspunkter och att arbeta med dem.
Både den korta och den långa formen av grupparbete kräver förstås att man arbetar genomtänkt och regelbundet med dem; man kan inte förvänta sig fantastiska resultat vid det första försöket.