Skolverkets rapport om ökande klyftor i Sveriges skolor i har slagit ned som en bomb i skoldebatten. I en ny studie i projektet ”Den svenska skolans nya geografi” visar vi att de privilegierade grupperna utnyttjar skolvalet för att undvika kontakt med de underprivilegierade. Vi kan också visa att boendesegregationen inte är den drivande kraften.
(DN)
Bo Malmberg, Eva Andersson och John Östh från Kulturgeografiska institutionen på Stockholms universitet ger sig in i skoldebatten med dunder och brak; man är ju inte riktigt van vid begreppen ”underprivilegierade” och ”synliga minoriteter”…
Att rapporten slagit ned som en bomb i skoldebatten är väl att ta i, den har länge varit aktuell (jag skrev mitt första inlägg i frågan i november 2007), men precis som de skriver har den konsekvent viftats bort av ledande politiker med hjälp av lobbyister.
Skolverket och gruppen från SU pekar ut samma orsaker till att skolvalet leder till ökad segregation och sämre resultat som länge diskuterats här och i olika skolbloggar:
De orsaker som Skolverket pekar på är en ökad sortering, i kombination med kamrateffekter och att lärarnas förväntningar på eleverna påverkas av elevsammansättningen.
Efter att ha stångat huvudet i väggen under lång tid har jag insett att det inte är rimligt att vrida tiden tillbaka och göra reformen ”det fria skolvalet” ogjord, och kommunaliseringen tycks även den vara svår att upphäva. Jag försöker nu i stället fokusera på vad vi faktiskt kan göra, i stort sett omedelbart, under dagens premisser.
Några exempel på vad vi kan göra:
– Se över skolornas antagningsprocesser för att försäkra oss om att ingen segregering sker här; kanske även byta ut köprincipen mot lottning? (länk)
– En nationell kampanj om det fria skolvalet riktat till elever och föräldrar, på olika språk, så att alla är medvetna om vilka möjligheter som finns och hur man går tillväga.
– Införa generösa regler för bidrag till kollektivtrafiken så att den ekonomiska faktorn inte blir lika stor.
– Se över utjämningssystemet så att resurserna hamnar på rätt ställe.
”I dag används i genomsnitt bara 6 procent av skolbudgeten för att jämna ut sociala skillnader. Många kommuner struntar helt i att kompensera skolor som har svårare förutsättningar.” (länk)
– Erbjuda riktigt höga löner och goda arbetsvillkor till lärarna som arbetar i utmanande områden så att man lyckas locka till sig de mest engagerade och kunniga lärarna.
– Satsa stort på kontinuerlig handledning och kompetensutveckling för lärarna i de utmanande områdena så att inte hopplöshet och lågt ställda förväntningar påverkar undervisningen negativt.
– Kraftigt minska riskkapitalisters intresse i skolbranschen genom att begränsa möjligheterna att plocka ut vinster och tvinga dem att skriva något slags kontrakt på att man åtar sig att driva skolan under en viss tid.
Det vara några förslag, från smått till stort; du kan säkert komma på fler kloka förslag, så fyll gärna på med dem i kommentarerna!
Några av mina tidigare inlägg: Friskolor och segregation, Friskolornas utmaning, Det fria skolvalet – segregationen och resultaten, Valfriheten i skolan ökar betygsklyftorna, När vinstintresset får styra, (mer om vinstintressen som styr: länk, länk, länk, länk)
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, friskolor, det fria skolvalet, skolval, segregation,
Christermagister 
Christer!
Det är precis tvärtom. Skolan skall anpassas till elevens förmåga. Nu ställs för höga krav. En 12-åring invandrare, som är analfabet och inte kan förstå svenska måste börja från början – med ”ettans” kurs. Läs:
http://www.skolaochsamhalle.se/skola/per-acke-orstadius-betygen-och-de-skolsvaga-eleverna/
Politikerna lurar dig Christer. Om skolan anpassas till de enskilda eleverna, så kan okunniga politiker inte vara pedagogiska ledare längre. Det finns ingenting – absolut ingenting – som stöder deras påstående om ”kamrateffekt”. Du är lurad Christer. Läs artikeln jag hänvisat till!
Nu förstår jag inte riktigt Göran, vad är det som är tvärt om? Vad i det jag skriver får dig att tro att jag inte tycker att skolan ska anpassas till elevens förmåga? Jag tycker inte heller om betyg, men jag förstår inte riktigt kopplingen till detta ämne…
”Kamrateffekten” ser jag exempel på varje dag (i olika former); varje grupp av elever som deltar i undervisning i ett klassrum eller bedriver någon form av projektarbete tillsammans behöver ”draglok”, positiva förebilder, individer med andra personlighetstyper eller vad man väljer att kalla dem. Grupper som av någon anledning saknar detta utvecklas i regel sämre. Hur mycket vi än anpassar undervisningen till elevernas förmåga så är det grupper vi undervisar, inte enskilda individer, och grupper fungerar bäst när de består av individer med olika kunskaper och egenskaper (till en viss gräns förstås). I en skola där i stort sett ingen elev har svenska som sitt modersmål är det t ex svårare för eleverna att utveckla det svenska språket än i en skola där hälften av eleverna har svenska som sitt modersmål; det är en typ av kamrateffekt som jag tror är ganska uppenbar, eller? En annan typ av kamrateffekt som jag tycker är ganska tydlig är hur väl de ”snabba” eleverna utvecklas av att få förklara det de gjort för någon annan; det är så de befäster sina kunskaper. Två ”snabba” elever som arbetar tillsammans tävlar ofta i hastighet, men eftersom de inte befäster kunskaperna glömmer de ofta bort det de gjort efter ett par dagar.
Att finsortera eleverna är inte så lyckat…
P.S. Har du läst inlägget ”Sent födda barn får fler adhd-diagnoser” som jag skrev förra veckan? Jag tror du kan gilla mitt förslag på slutet…
Åter är det inte skolsystemets fel och en utopisk fundering kring likvärdikhet som är problemet. Skulle återadressera problemet till hur du organiserar arbetet i klassrummet. Det är där olikheterna skapas oavsett vilken socioekonomisk bakgrund du har.
För övrigt läs gärna mitt inlägg här http://pluraword.blogspot.se/2012/05/om-likvardighetens-feltank.html
Christer!
Jag har besökt skolor runt om i landet som konsulent i slutet av 60- och början av 70-talet. Då kunde man inte undervisa enskilda elever, utan man satte kraven för klassen – så att de svagaste eleverna fick för höga krav – de orkade inte med, utan fick underbetyg. De duktiga eleverna var uttråkade, men jag såg aldrig att de tog över undervisningen av svaga elever och hjälpte läraren undervisa.
Det är ju så det går till: en grupp elever har konstant underbetyg genom alla åren och 25% går ut gymnasiet med underbetyg. En annan del har konstant höga betyg och är uttråkade.
Din idealbild att duktiga elever tar över lärarens uppgifter såg jag aldrig – varför skulle de göra det?
Själv hade jag en gång en liten klass på 12 elever. En ganska stor del var genier resten var mycket duktiga. De hade 4,25 i medelbetyg (även på centralt prov). De två svagaste hade 3.
Av en händelse blev en av flickorna bästis med min dotter. Denna elev hade varit bäst i den klass hon varit i innan, men blev trots det sämst i geniklassen. Hon gillade inte det och sa: ”När de bästa eleverna diskuterade med läraren (mig), så förstod jag ingenting och kände mig dum.”
Det är nog en naturlig känsla hos en svag elev som lyssnar på en toppenelev – att känna sig bortkommen och dum, inte att plötsligt känna sig klokare.
Vi har tydligen helt olika erfarenheter.
Ja, vi har nog det. Självklart kan inte skillnaderna vara för stora, då finns det förstås en risk att vissa elever känner sig dumma, men se mitt nya inlägg för konkreta vardagsexempel på hur jag menar.
https://christermagister.wordpress.com/2012/05/21/kamrateffekten/
Skolvalet är tyvärr något som gör mig väldigt sorgsen. Ett beslut som slagit mycket fel i samhället. En av de viktigaste sakerna för att skapa förståelse, insikt, kunskap och öppenhet är naturligtvis att möta alla typer av människor, från olika kulturer och olika bakgrund.
Alla vi som arbetar i skolan kan ju se att föräldrarnas inställning till skolan, deras socioekonomiska bakgrund och krav på sina egna barn, i mångt och mycket speglar barnens resultat i skolan. De barn som inte har stöttning och positiva krav hemma – för dem är det extra viktigt att få den draghjälpen och inspirationen från sina kamrater . För dem är just ”kamrateffekten” oerhört viktigt. För visst existerar den!
Elever känner sig inte underlägsna i en klass med duktiga elever – de blir sporrade!
Tyvärr är det ju så att de som inte gör ett aktivt val (dvs medvetna föräldrar som gör ett aktivt val) kan hamna i skolor som domineras av uppgivenhet, låga krav och låga resultat. Dessa skolor blir allt sämre, då de ”duktiga” eleverna flyr.
Detta politiska beslut har skapat en farlig negativ spiral.
Mycket mer resurser behövs för att göra alla skolor lika attraktiva och lika bra!
Tack för några bra förslag som kanske skulle kunna ha en positiv effekt.
Sedan en kommentar till Göran Tullberg. Elever som kommer nyanlända till Sverige kan givetvis inte följa målen för årskurs 1! De måste läsa det som är anpassat för deras ålder. Bara för att de inte kan svenska, betyder inte att de befinner sig på samma utvecklingsnivå som en sjuåring.
Malin C, var för inte vända på problemet. Problemet är inte eleverna urtan skolan. Vad är som är så svårt att bli bättre i den egna skolan än att skylla allt på föräldrar, elever och andra perifera symtomer.
Ni har fått lagkravet på er att jobba med systematiskt kvalitetsarbete för att bli bättre. Sätt igång och gör det istället för att ha offerkoftan på.
Plura, jag skrev om kamrateffekten.
Men någon offerkofta har jag minsann aldrig tagit på mig. Har arbetat på många olika typer av skolor och arbetat aktivt med kvalitetsarbete både på friskolor och kommunala skolor. Det är vårt jobb att skapa skolor med riktigt bra undervisning där alla elever fångas upp!
Men skolvalet har skapat problem för skolorna att ha jämbördiga skolor där alla har möjlighet till lika bra utbildning. Men vi får se det som en utmaning. Som sagt, bra Christer, för att du har några förslag!
Förresten. Härligt med debatt! : )
Vad bra. Det jag förundrar mig över är att nu har ni samma krav oavsätt vilken driftsfom ni har. Var i ligger problemet att alla inte får samma undervisning?
Malin C!
En nyanländ 12-åring som är analfabet och inte kan ett ord svenska blir placerad bland 12-åringar som har lärt sig läsa och skriva och som behärskar svenska. Det ställs krav att han/hon kan läsa och skriva. Det ställs krav på att han/hon behärskar svenska.
HUR TROR DU ELEVEN KLARAR SIG?
Den stackars eleven har ingen, absolut ingen chans att klara sig. Han/hon måste som alla börja från början med de mycket lägre krav som ställs där.
Var vänlig svara på frågan: ”Hur tror du att en 12-årig analfabet som inte kan ett ord svenska klarar sig om han får gå i en klass med andra 12-åringar som lärt sig läsa och skriva i fyra eller fem år och som behärskar svenska språket?
Smit inte undan!
Göran, det du beskriver är inte så vanligt förekommande att det påverkar statistiken nämnvärt. Det stora problemet när det gäller språkinlärning är att många av våra elever inte lär sig svenska ordentligt trots att de har gått hela grundskolan i Sverige. Det beror på att den enda svenskan de hör är den som lärarna talar, och i de mest segregerade skolorna tvingas lärarna förenkla språket för att alla ska förstå. Många elever hör aldrig en saga på svenska, de pratar inte (utvecklande) svenska med några kamrater eller med någon vuxen efter skolan (inte ens i affärerna i deras bostadsområden), de ser aldrig på ett svenskt TV-program efter skolan och de läser inte ett enda ord på svenska (frivilligt). Det snabbaste sättet för ett barn att lära sig ett nytt språk på är att tala det tillsammans med jämnåriga kamrater som behärskar språket.
Som tur är har vi fortfarande förberedelseklasser för de elever som kommer nyanlända till Sverige. Där går de tills de har lärt sig tillräcklig svenska för att hänga med på lektionerna.
Barn lär sig snabbt, särskilt i kontakt med sina jämnåriga kompisar.
Att arbeta med elever som har svårt med svenska språket är en utmaning för oss lärare, men jag tycker fortfarande inte att de ska gå med yngre elever.
Pingback: Kamrateffekten | Christermagister
Jag konkretiserade det här med kamrateffekten lite i ett nytt inlägg:
https://christermagister.wordpress.com/2012/05/21/kamrateffekten/
Plura, jag har i tanken vänt och vridit på dina kommentarer i det här inlägget, men du får nog precisera dig lite mer. Det ser ut som att du säger att allt ansvar ligger på den enskilda läraren i klassrummet; att elevsammansättningen, elevantalet, organisationen inom skolan, stödfunktioner inom skolan, den socioekonomiska bakgrunden, kamrater, resurser mm inte spelar någon som helst roll, men så menar du väl inte?
Menar du att ansvaret för att skriva rapporter om situationen så att något kan göras åt saken ligger på läraren i klassrummet? Ungefär som jag skrev om förra veckan i inlägget Diagnoser krävs för att få extra stöd när det gäller de pedagogiska kartläggningarna?