Sent födda barn får fler adhd-diagnoser

Barn födda sent på året löper en kraftigt högre risk att få en adhd-diagnos än barn födda tidigt på året. Det visar nu för första gången statistik som Socialstyrelsen tagit fram åt DN. ”Vissa barn ska kanske vänta med att börja skolan”, säger överläkare Björn Kadesjö. ”Det kan handla om omognad. De sent födda pojkarna klarar inte av att möta skolans krav. De hade kanske inte behövt få stora problem om omgivningen lyckats möta barnen utifrån deras egna förutsättningar”. (DN 1)

I oktober skrev jag om att  ”januaribarnens” kunskapsmässiga försprång i skolan håller i sig genom livet och att de som föds sent på året har sämre förutsättningar att lyckas. (Januaribarn klarar sig bäst) Om vi ser det som en riskfaktor att vara född sent på året eller en skyddsfaktor att vara född tidigt på året (DN 2) spelar ju i praktiken ingen roll, den första uppenbara slutsatsen som vi kan dra är ändå hur viktigt det är att undervisningen bedrivs på en lämplig nivå för den individuella eleven. Förutom det så måste vi också förstå hur skadlig inverkan känslan av att inte riktigt räcka till i gruppen är. Vi pratar om KASAM här, känslan av att verksamheten är begriplig, hanterbar och meningsfull, om gruppdynamik och om försvarsmekanismer.

Ett barn som inte är moget att sitta stilla och lyssna fokuserat, att greppa pennan, att dra ett rakt streck eller att klippa med sax, eller inte begriper vad undervisningen går ut på, upplever ständiga misslyckanden i förskolan och skolan. (Den mognadsmässiga spridningen bland eleverna i en årskull är tveklöst mycket stor under skolans första år och även om gruppens pedagoger är fantastiska på att erbjuda undervisning på olika nivåer så finns det en praktisk gräns för hur mycket man kan individualisera, och det finns ingen möjlighet att undvika att barnen jämför sig med sina kamrater i gruppen.) Ständiga misslyckanden leder förstås till att barnet mår dåligt och utvecklar strategier för att dra uppmärksamheten ifrån dem, och att dessa strategier och den ångest som eleven känner hindrar barnets utveckling och ibland till och med tolkas som tecken på adhd är väl inte så långsökt?

Det sorgliga är att vi diagnostiserar barnet i stället för verksamheten. Vi diagnostiserar dessutom barnet utifrån hur det agerar i en skolklass baserad på födelseår. Håkan Jarbin, överläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Halland berättar rakt ut hur stor vikt som läggs vid skolans utlåtanden när man diagnostiserar ett barn: ”vi går mycket på vad skolan säger, eftersom de problem som dessa barn har inte syns lika lätt när vi träffar dem. Det är skolan som berättar hur det går i skolan. Om barnet har koncentrationsvårigheter och dessutom är född sent på året ökar sannolikheten att det får en diagnos.” (LN)

I mitt förra inlägg föreslog jag att vi skulle knyta samman verksamheten i förskoleklassen och skolans första två år mer så att det inte blir så dramatiskt att ”gå om” ett år, och det tycker jag fortfarande är en bra idé. För enkelhetens skull kallar jag verksamheten som nu består av förskoleklass och år 1 och 2 i grundskolan för ”steg 1”. Jag tänker mig att barnen får 2-4 år på sig att utveckla den mognad och de färdigheter som krävs för att gå vidare till ”steg 2” (skolår 3…) utan att det behöver bli så tydligt att de ”byter grupp”. Verksamheten och gruppindelningarna i ”steg 1” ska förstås bygga på elevernas mognad och färdigheter i stället för att avgöras av deras födelseår.

Det är inte en direkt detaljerad plan, men vad säger du om den formen av åldersblandad och tidsmässigt flexibel skolstart? Den fortsatta skolgången följer dagens mönster, men kanske kan de mer flexibla första åren göra att färre elever upplever stora problem?

P.S. I kommentarerna till Mats inlägg ”En del nyheter gör mer ont” diskuteras en alternativ tolkning som har med kvaliteten på vinterspermier och sommarspermier att göra, men den ger jag inte mycket för med tanke på att ”barn som föds under de tre sista dagarna i december löper 39 procent större risk att få adhd-läkemedel än barn som föds under de tre första dagarna i januari på det nya året”, enligt artikeln i DN.

P.P.S. Jag menar inte att det nödvändigtvis är fel att diagnostisera barn, många individer och familjer har stor nytta av att få en förklaring till varför vissa aktiviteter är svårare än andra och en del barn behöver medicineras, men jag menar att vi måste bli bättre på att anpassa verksamheten så att de diagnoser som sätts är korrekta. Precis som forskaren Richard Morrow menar jag också att man i högre grad borde lägga fokus på livet utanför skolan när ett barn utreds för adhd.

Mer i ämnet: Dags att ifrågasätta att fler får adhd-diagnos (SvD), Snart kan alla som vill få en diagnos (SvD), Läkare varnar för övertro på diagnoser, Att vägra ge diagnoser är att svika barnen (SvD),

Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, utbildning, pedagogik, specialpedagogik, adhd

Annons