17 procent av studenterna som började på den nya lärarutbildningen i höstas har hoppat av; det är en ökning av avhoppen med drygt 30 procent jämfört med 2010. Bertil Östberg (statssekreterare hos Jan Björklund) är förstås inte nöjd men tror att ökad utbildnings-kvalitet kommer att leda till större söktryck och ett minskat antal avhopp på sikt. (LN) Han säger också:
Sen har vi alla reformer som bidrar till att göra läraryrket mer attraktivt, allt ifrån lärarlegitimation och behörighetsregler till karriärtjänster, informationskampanjer och möjligheter till en annan löneutveckling.
Jag tror att det är betydligt mer verksamhetsnära faktorer som avgör om yrket upplevs som attraktivt eller inte…
Photo Credit: The modern schoolteacher savecastlemore.ca
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, lärare, lärarutbildning
Christermagister 
Att en ökad utbildningskvalitet på lärarutbildningen skulle kunna bidra till ett ökat söktryck och minskande avhopp låter ju rimligt. Läser man ”Lärarutbildare ser stora brister” på annan plats på denna sajt, undrar man dock vilken ökad kvalitet som avses.
Lärarutbildare ser stora brister
Självklart har innehållet och utformningen av utbildningen i sig en del med det här att göra, men jag tror att den avgörande faktorn är hur arbetsvillkoren ser ut efter utbildningen. Att en stor del av avhoppen sker i samband med praktiken är ett tecken på detta.
Det är inget fel att studenter hoppar av utbildningarna. Man kommer på att man vill göra annat och vad spelar det för roll? Betydligt värre är det när erfarna lärare vill sluta eftersom arbetsvillkoren är för dåliga. Jag skulle gärna vilja se lite statistik på det. Hur många av dem som examinerades 2002 jobbar fortfarande inom yrket? 1992?
Ja, det skulle vara intressant att veta! Kollar du upp det så återkom gärna!
Det är arbetsvillkoren OCH lönen som är de två avgörande faktorerna för att locka unga begåvade människor till läraryrket. Om arbetsvillkoren är goda men lönen fortfarande låg, sett i relation till yrken med lika lång utbildning, så är det inte säkert att söktrycket ökar nämnvärt. Om ingångslönen för en kemiingenjör är 10000 kr mer än för en kemilärare, och slutlönen 20000 kr mer, så blir det problem att locka unga kemiintresserade ungdomar till lärarbanan. Och omvänt, usla arbetsvillkor men god lön ökar sannolikt inte heller söktrycket nämnvärt.
Jag undrar just över era synpunkter. När jag lyssnar på våra barnbarns tillvaro i skolan så tror jag att läraryrket förpestas mera av ointresserade elever, bråkiga elever, mobbande elever, elever som inte får stöd av sina föräldrar, elever som inte får stöd i skolan. När jag var i rätt ålder ville min mor att jag skulle bli lärare. ”Gu”´ vad tacksam jag är för att jag inte blev lärare.
Jag tror inte att det räcker med en högre lön eller bättre villkor. Mina villkor som kommunalt anställd lärare tycker jag är bra, nästan så bra att de väger upp för den jämförelsevis låga lönen. Det jag tror måste till är ett slags nytänkande, hur kan vi på vår skola organisera vår tillvaro så att det blir så bra som möjligt? Vi måste alla vara flexibla och se lösningarna, jag är så trött på kollegor som bara gnäller och gnäller. Särskilt de som tyckte att det var bättre innan skolan blev kommunal och så visar det sig att de inte ens jobbat inom skolan på den tiden då den faktiskt var statlig…
Det är ju bra att du tycker att dina arbetsvillkor är bra men jag tycker att det är tråkigt att du bara avfärdar de kollegor som känner sig pressade med att de gnäller. Målet att möta alla elevers behov när de är 30 stycken är för mig en våldsamt stor utmaning och jag tycker att det är fel när uppgiften görs svårare och fokus tas bort från det uppdraget.
Det kan förstås uppstå en viss trötthet hos en lärare som varit flexibel och mött mängder av olika behov, räddat situationen när datorerna är nere osv. och sen möter någon skolbyråkrat som säger till dem att vara flexibla och göra som de blir tillsagda av någon med mycket mindre kompetens.
Du har inte träffat mina kollegor märker jag. Skämt å sido så tycker jag att det på min skola är märkligt att en del lärare hinner med ”allt” och andra mest bara hinner gnälla. De har större förutsättningar än jag att möta de 30 elevernas behov, de är fem lärare och när jag undervisar samma klass är det jag och på sin höjd en till (ibland även en specialpedagog).
Det är tråkigt att du upplever dina kollegor så negativt. För mig är istället mina kollegor ett överlevnadsvillkor om jag inte hade jag haft hjälp, stöd och inspiration från dem hade jag inte orkat med. Menar du att de är fem lärare på 30 elever, jag blir helt fascinerad, kan det förekomma i dessa tider när SKL fokuserar på att minska lärartätheten.
Det här bli ju ett sent svar men ja, de är fem lärare med 30 elever. Därför tycker jag faktiskt att jag har rätt att gnälla på dem när de gnäller över arbetsbördan och allt mellan himmel och jord. Den (kommunala) skola jag jobbar på satsar på ett rätt bra sätt även om det finns områden som det behöver satsas mer på.
Du sätter som vanligt fingret direkt på den avgörande punkten. Vill man göra ett yrke attraktivare så ska man förbättra lönen och anställningsvillkoren.
En professionellare skolutveckling där huvudman och skolledning lyssnar och förändrar i samklang med medarbetarna gör förstås yrket attraktivare genom att stärka yrkets syfte men denna attityd till lärarna förstärks om lärarnas arbetsvillkor förbättras. Synergi!
En lärarutbildning med högre kvalitet gör förstås yrket attraktivare genom att skapa känslan hos lärarna att de behärskar saker men här är lärarutbildningen i en ond eller god cirkel tillsammans med arbetsvillkoren. Bra arbetsvillkor lockar engagerade studenter som sen kommer ut som lärare som inspirerar kollegor och skapar bättre arbetsmiljö.
Pingback: Arbetsvillkoren gör yrket attraktivt « Jans Syrliga KaramelLer
Jag har ingenting emot att skriva omdömen, hålla utvecklingssamtal och mentorssamtal. Jag tycker det är kul och utvecklande att planera samverkansprojekt inom och utom arbetslaget. Jag vill hemskt gärna vara med och marknadsföra vårt program och skolan. Jag knorrar inte (mycket) över att behöva rätta 64×4 nationella prov i engelska. Jag kämpar hårt med att försöka skapa 64 separata tillfällen för lärande under varje lektion. Jag vill planera min undervisning tillsammans med eleverna. Jag sätter mig så gärna in i marknadens sämsta lärplattform, för att någon valde den.
Jag gör allt detta med glädje, så länge jag bara får tid till det och uppskattning för det. Och det ska inte behöva drabba eleverna. Ett problem som jag upplever är att om man, som jag, försöker gå ”all-in” och jobba så hårt det bara går, så börjar skolledningen förvänta sig att man alltid ska leverera. Plötsligt börjar de säga saker som att: ”Nu när du effektiviserat kurs X med mycket elevaktivitet så räknas inte poängen lika mycket för det”. Eller så förväntas man alltid vara redo att ställa upp för skolan i vått och torrt. Man vill ju att folk ska se det man gör och uppskatta en för det.
Råkade snava över en motion skriven av den moderata riksdagsledamoten Berit Adolfsson 2001. Väl bekomme! http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Obehoriga-larare_GP02Ub433/?text=true
”En anledning till att lärare flyr skolan och att barnen har svårigheter att tillägna sig kunskap kan vara att det inte finns arbetsro, att ordningen störs oupphörligt och att många elever inte uppfyller ens de enklaste kraven på ordning. ”
Skyller hon på eleverna? Det var det dummaste jag har hört. Vems krav på ordning frågar jag mig?
Jag känner inte igen mig från mina egna klassrum. Eleverna har visst koll på att sitta still och lyssna när det behövs. Men de har också egna behov som jag behöver se och möta. Känns inte som om motionsförfattaren har följt de diskussioner som lärare fört den senaste tiden.
Jag ville med mitt lilla bidrag belysa att skoldebatten ältar samma saker. Det har liksom inte hänt så mycket på 10-11 år. Jag är övertygad om att det går att hitta motioner skrivna för 20-30 år sedan som tar upp samma saker.