Rättvisande betyg

I dag är debatten om ”glädjebetyg” och påtryckningar på att sätta högre betyg från rektorer och föräldrar igång i DN och SvD. En rapport som Lärarnas Riksförbund lägger fram visar att ca 10% av betygen kan vara för höga på grund av att läraren har blivit pressad. (LR) Häromdagen skrev man i DN om att de nationella proven rättas olika av Skolinspektionen och elevernas lärare; ”för var nionde elev sätter Skolinspektionen IG där läraren på elevens egen skola beslutat om ett MVG i betyg.”

Jag har ingen anledning att betvivla dessa uppgifter och siffror. Att ett skolsystem där det medför ekonomiska fördelar för den som sätter höga betyg drabbas av betygsinflation är inte så konstigt, och att bedömningen av elevernas prestationer skiljer sig mellan olika lärare även om inga ekonomiska baktankar påverkar är inte heller konstigt.

Så är det nämligen när det är förmågor som ska bedömas.

Jag läser i Metro att andelen elever som blir underkända på körkortsuppkörningen varierar beroende på vilken examinator som gör bedömningen. Variationen är ca 20 procentenheter inom en kommun och 30 procentenheter mellan kommuner, och jag tycker att det är ett rimligt antagande att det är minst lika stor skillnad inom skolans värld.

Det är nämligen  förmågor som ska bedömas, inte faktakunskaper.

Liksom Per Acke Orstadius tycker jag att vi borde sluta diskutera hur vi kan göra betygen ”rättvisa” eller ”rättvisande”; diskussionen borde i stället handla om ”hur meningsfullt det är att använda betygen som urvalsinstrument […] Betygen har blivit till något av en helig ko, vars existens inte får ifrågasättas. Detta är märkligt, eftersom betygssumman inte säger något om vilka studenter som är lämpligast för de olika utbildningarna.”(SvD)

Jag har skrivit om det här så många gånger tidigare att jag inte orkar länka till alla inlägg, men här är två centrala inlägg: ”Se upp, dörrarna stängs”, ”Skriftliga omdömen
————————–
Uppdatering: Jonas Vlachos i Sydsvenskan och ledare i SvD. I ledaren skriver man att skolorna och lärarna ” inte får fiffla” med betygskriterierna. När debattörer skriver sådant undrar man ju om de läst kriterierna? Det är ju inte som att vi behöver ”fiffla” med dem för att de ska vara öppna för tolkningar! Här är ett ofifflat betygskriterie för Svenska (läsning) i år 9:

(Eleven ska) ”utifrån egna erfarenheter, olika livsfrågor och omvärldsfrågor, tolka och föra välutvecklade och väl underbyggda resonemang om budskap som är tydligt framträdande och budskap som kan läsas mellan raderna eller är dolda i olika verk.”

Tolkningsmöjligheterna är oändliga i alla led, några exempel:
– Vilka livsfrågor och omvärldsfrågor anser läraren är viktiga?
– Vad är ett välutvecklat resonemang?
Hur låter man eleverna föra ett resonemang? Skriftligt, muntligt eller i en debatt?
– Vilka budskap kan läsas mellan raderna eller är dolda?
– Vad innebär ”olika verk” (antal eller genre?) och hur många måste eleven analysera på detta sätt?

Det borde vara uppenbart för alla att det inte finns någon som helst möjlighet att samtliga lärare ger eleverna samma förutsättningar och bedömmer på samma sätt utefter ett sådant kriterie. Rättvisa betyg är alltså en omöjlighet, med eller utan ”fiffel”.

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, flumpedagogik, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Rättvisande betyg

  1. Göran Tullberg skriver:

    Både betygsinflationen och orskerna till den har varit känd i många år. Men åtgärder mot inflationen har inte framförts.

    Citat ur DN: ”Skolverket menar att en del av betygsinflationen kan förklaras med att betygen även sätts på andra grunder än kursplanens mål och kriterier.”

    Citt ur SD: ”För att få bukt med betygsinflation och det rättsosäkra betygssystemet bör centralprov och tydligare kunskapsmål införas.”

    Den enda starka åtgärd som behöver sättas in är: (1) Att målen och enbart målen styr betygsättningen. (2) Att måluppfyllelsen kontrolleras via centrala prov i en provbank, så att en elev som tror sig nått mått ett mål kan få ett centralt givet prov på bara detta enda mål. Klarar hn provet, så får det utgöra en del av det slutliga betyget.

    Det enda betyg som kan sättas är godkänt. Ett prov som inte är godkänt görs om efter ny instudering till målet. Betygen sätts så att betyget 1 betyder att mål 1 uppnåtts. Betyget 2 innebär att målen 1 och 2 nåtts o s v.

    det garanterar att ingen betygsinflation kan förekomma och att betyg garanterar att mål uppnåtts. ingen elev kan underkännas och intresserade elever kan gå ut den tolvåriga skolan på nio, tio eller elva år. En elev med svårigheter klarar sin student på 13 år utan att gå vuxengymnasium.

    Denna betygsättning är maximalt fördelaktig. inget annat sätt är tillnärmelsevis så bra!

    • ChristerMagister skriver:

      Att betygsätta prov och att sätta ett ämnesbetyg är två olika saker. Proven kan utformas, och rättningsrutinerna anpassas, så att betygsättningen av dem blir mer rättvisa, men om det ska gå att överföra till betygsättningen som styr antagningen till högre studier måste man ändra kursplanemålen. Dessutom måste man ändra kriterierna i själva proven, för så länge det handlar om förmågor (t ex förmågan att uttrycka sig på ett levande och engagerande sätt i en text) kommer bedömningen att vara subjektiv.

      Jag håller med dig om att bedömningen godkänt eller inte räcker. Jag skrev tidigare: ”Jag tror att det bästa vore att fokusera all kraft på att utarbeta bra nationella prov som i första hand mäter om eleverna nått godtagbara kunskaper och färdigheter för att gå vidare till nästa utbildningssteg eller inte. På den nivån kan man försöka utarbeta så rättvisa och objektivt mätbara prov som möjligt. För de högre betygsnivåerna tycker jag att vi måste acceptera ett större mått av subjektivitet, men också bredda intagningen till gymnasiet så att vi inte stoppar elever med goda kunskaper och färdigheter från möjligheten att kämpa för att uppnå sina drömmar i så låg ålder.”

      https://christermagister.wordpress.com/2011/02/16/se-upp-dorrarna-stangs/

  2. Vidi skriver:

    Var rädd om orden. Att betygssumman inte säger någonting
    alls är en meningslös överdrift. I det gamla systemet med
    normering kring 3.0 som riksgenomsnitt fungerade betygsättningen mycket
    bättre. Lärarna borde också återfå tarifflönerna. Systemet hade nackdelar,
    men det gjorde lärarna oåtkomliga för påtryckningar av det slag som nu kommit upp.

    • ChristerMagister skriver:

      Jag menar att eftersom den totala betygssumman styr antagningen så får man (om betygen är rättvisande) snarare ett mått på vilka som har de bredaste kunskaperna än på vilka som har bäst möjligheter att lyckas inom en specifik utbildning.

  3. Ping: Rättvisa eller rättvisande betyg? « You're no different to me

  4. Plura skriver:

    Tolkningsutrymmet är stort. Därför är inte betygskriterierna tydliga och väl definierade. Som ett led av detta blir det ingen likvärdighet och en rättsosäkerhet som instrument för intag till högre utbildningar.

  5. Göran Tullberg skriver:

    Christer! Du skriver: ”men om det ska gå att överföra till betygsättningen som styr antagningen till högre studier måste man ändra kursplanemålen.”(Slut citat)

    Kursplanens mål måste säkert ses över av många skäl. Men det är självklart så att målen skall styra både undervisningen och den utvärdering som vi kallar betyg. Som det är nu betyder målen ingenting, trots att politikerna har fräckheten påstå att undervisningen är målstyrd.

    De centrala proven tar inte upp några väsentliga mål. De är gjorda bara för att vara lätta att sätta samman och lätta att rätta. De är ett rent skämt.

    Du fortsätter:”Jag tror att det bästa vore att fokusera all kraft på att utarbeta bra nationella prov som i första hand mäter om eleverna nått godtagbara kunskaper och färdigheter för att gå vidare till nästa utbildningssteg eller inte.” (Slut citat)

    Självklart! Men om de proven skall innefatta alla mål, så kan de inte ges vid ett tillfälle till 100 000 elever. De kan inte samtidigt laborera eller ha samtal med lärarna. Det går inte att prova de mest betydande målen som förmåga att planera, laborara, tala o s v. Det måste göras på en mindre grupp i taget. Jag kan låta 6 eller 8 eller kanske fler ha laborativa prov, men inte 200 elever samtidigt.

    Dessutom knäcker vi elever som inte hunnit studera färdigt – kanske varit sjuka – om vi tvingar fram prov i ett läge där de måste misslyckas. Proven kan bli en mäktig drivfjäder om eleven kan ha läroplanemns mål som sina egna arbetsmål.

    Det är just det som forskare pekar på! Betygen bör användas för att effektivisera lärandet. de betyg vi har nu fördärvar lärandeprocessen! De lämnar efter sig underkända stackare som förlorat sin framtid och de dödar intresset hos de från början verkligt intresserade.

    Vårt sätt att sätta betyg är helt förrödande. Det bidrar till att sänka svensk skola!

  6. Göran Tullberg skriver:

    Rättelse: Det dödar dem som… (inte de som …)

  7. ChristerMagister skriver:

    Plura och Göran, jag håller med i er analys fullt ut.

    Jag tycker dock inte att vi ska ändra målen eller ta bort några av dem, de är bra att arbeta mot i en formativ process, men det är inte alla mål som ska mätas i de nationella prov som jag vill ska styra antagningen till gymnasiet. Jag tycker att de grundläggande färdigheterna ska prövas – läsa, skriva, räkna (och ev språk eller annan ämnesrelevant kunskap) – på en mer teknisk nivå. Huvudfrågeställningen bör vara ”har den här eleven de grundläggande färdigheter som krävs för nästa steg i utbildningen?” De mer analyserande, planerande och laborerande färdigheterna måste eleven ha en möjlighet att utveckla även under gymnasietiden; vi får inte stoppa eleverna från att kämpa för att nå sina mål så tidigt som i 14-15 års ålder.

    Jag anser alltså att det grundläggande felet just nu är antagningsprocessen, inte själva målen eller betygen. Det enda problemet med att betygen inte är likvärdiga är att de ges en för stor vikt i antagningssystemet. Används de högre betygen bara i en formativ process spelar det ju ingen roll att de inte är fullt jämförbara. Betyget ”godkänd”, som alltså i mina tankar används som det enda antagningskriteriet, måste däremot vara rättssäkert, och det tror jag att vi kan klara av.

    p.s. Det är förstås bara betyget i de ämnen som är aktuella för den vidare utbildningen som ska räknas vid antagningen, inte den totala betygssumman som i dag. Har man t ex inte hemkunskap på schemat i sin gymnasieutbildning så finns det ju ingen anledning att det betyget från grundskolan ska stoppa den vidare karriären.

  8. Göran Tullberg skriver:

    Jag håller med dig i mycket, men inte i allt.

    Du skriver:”det är inte alla mål som ska mätas i de nationella proven”. Men om undervisningen skall styras av målen och om alla prov skall vara nationella som jag vill, så måste alla mål mätas. Om inte, så skall de inte finnas med.

    Om läraren säger till eleverna att dessa målen kontrollerar vi inte att du behärskar, då är de målen inte med och styr, då skall de bort. Många elever kommer att strunta i de målen och klara sig lika bra ändå.

    Varenda mål skall vara viktigt för elevens förmåga och kunnande, varenda mål skall skall testas. Nu har jag utbildat ingenjörer och de mål vi haft har varit absolut nödvändiga att nå om våra ingenjörer skulle kunna göra ett bra jobb och trivas..

    När det gäller historia, religion och litteratur, så tycker jag mycket av det vi sysslade med var sk-t. Jakobs bröder och en hoper namn och årtal kunde jag varit utan. Jag hade toppenbetyg både i historia och religion, men efteråt upptäckte jag hur felaktigt dessa ämnen lärs ut.

    Hur många elever vet att den globala temperaturen legat bakom kulturella framsteg eller att de revolutioner mot kyrkans maktmissbruk och utpressning som kom i slutet av medeltiden bar fröet till demokrati och tekniskt framåtskridande. Historie- och religionsämnet är en vanskapt saga som inte har mycket med verklighet att göra. ”Sveriges historia är deras konungars” BAAH!

    Men om det är vad elever skall lära, så måste det testas att de lärt skräpet, eller också skall dessa mål bort. Vi måste ta lärandet och kunskapen på allvar om skolan skall fungera.

  9. klalin skriver:

    Gå ut på din farstu. Se dig omkring. Fundera på hur det sett ut om inte byggare, anläggare, murare, betongare funnits. Jag jobbar med praktisk utbildning. Mina elever blir hantverkare. Vi utgör långt mer än halva sveriges befolkning. Vi bygger, vårdar, städar och föder men är icke-människor så snart det handlar om betyg, mätbarhet och bedömning. Hur ser provbanken ut för en byggare? En icke-fråga så vitt jag vet. Men Du vet det direkt, när du mött den gode hantverkaren. Praktisk kunskap, det som numera kallas flum.

  10. Göran Tullberg skriver:

    klalin! Jag har utbildat ingenjörer och även laboratorietekniker.

    Du skriver:” men är icke-människor så snart det handlar om betyg, mätbarhet och bedömning.” Jag reagerar just mot att betygen sorterar. För mig är de – som du ser om du läser mina inlägg – en del av själva inlärningen. De skall garantera att eleverna kan uträtta vad de är utbildade för att uträtta.

    Du skriver: ”Fundera på hur det sett ut om inte byggare, anläggare, murare, betongare funnits.” Jag säger till dig: Fundera på om de byggare, anläggare, murare, betongarbetare som utbildas inte kan sitt jobb. Byggarnas hus blir vinda, mögliga och ramlar samman o s v.

    Vi som utbildar måste kontrollera att elever kan vad de skall kunna. Vi skall sedan kunna ge dem en garantisedel på att de behåskar vad de måste kunna – ett betyg.

    Eller hur klalin?

  11. janlenander skriver:

    Jag tycker hela din kommentar är logisk och välskriven kring svårigheten att få någon absolut rättvisa när det gäller att bedöma förmågor. Ditt exempel med körkortet visar dock att urvalsinstrumentet behövs även om någon får kämpa orättvist mycket och någon annan bara glider igenom. Mängder av okunniga bilförare hade kostat många människoliv. Betygsystemet ska bara användas där det behövs och det ska förbättras men det är fortfarande bättre än alternativen.

    • ChristerMagister skriver:

      Visst är det så, men jag tycker att det är viktigt att vi styr över diskussionen till hur vi gör betygen mer relevanta som urvalsinstrument i stället för att fastna vid att de ska vara ”rättvisa”.

  12. tråkmagistern skriver:

    Millimeterrättvisa kommer aldrig att bli möjliga i denna värld. Betyg kommer alltid att vara en samling stickprov, inget annat. Emellertid är alternativet – avsaknad av betyg- etter värre. Det leder till försämring av kunskapskraven, såsom vi sett i Sverige de senaste femtio åren. Betygen är först och främst en återkoppling till föräldrarna och eleven. Därför måste de vara enkla så att även de som inte jobbar inom skolan kan förstå sina barns betyg.

  13. Ping: Formativ bedömning | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s