I dagens DN försöker Göran Hägglund kliva in på den skolpolitiska scenen.
Finns det plats för honom där?
Jag antar att han kommer att få utstå kritik i olika former av media för att han använder ett gammaldags språk (”karaktärsdanande”) och vänder sig till lösningar från en förgången tid (formella regler och straff). Hans konkreta förslag i texten (att lärarna ska få beslagta mobiltelefoner, ge skriftliga varningar och utfärda kvarsittning) är dessutom ett slag i luften eftersom de redan är genomförda.
På grund av att han antagligen kommer att få kritik nog från annat håll väljer jag att se positivt på hans sceninträde. Det behövs någon i regeringen som står upp för värdegrundsarbetet och inser att det är både viktigt och tar tid; ”För att uppnå både kunskapsmål och en god värdegrund behövs också tid och möjlighet att sköta sitt jobb.”
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Göran Hägglund, kristdemokraterna, kd
Christermagister 
Han har ju rätt i att det är viktigt att demokrati, jämställdhet och kamratskap råder i skolan, men hur han får ihop det med kvarsittning fattar jag inte riktigt.
Inte jag heller, men Göran har uppenbarligen brister i sin insikt om dagens skola, kanske lär han sig med tiden?
(Oj, vad ovanligt det känns att inta den här positiva inställningen till okunniga politiker! 😉 )
Som jag tolkar Hägglund, resonerar han på följande sätt:
Det går inte enbart att undervisa eleverna i respekt för indvidens okränkbarhet, demokrati, jämställdhet och kamratskap. Det måste praktiseras också och då behövs uppförande- och ordningsregler. Bryter man mot dessa regler måste det få konsekvenser, ty utan konsekvenser får eleverna svårare att införliva reglerna. Kvarsittning är en lämplig konsekvens av regelbrytande. Är man välvillig nu mot Hägglund så menar han inte att ”bestraffning” är enda sättet att lära sig regler och i förlängningen värdet av demokrati, jämställdhet, etc, utan att det blir ett komplement till mer teoretiska diskussioner kring dessa värden.
Om man väl accepterar uppförande- och ordningsregler så tror jag de flesta är med om att det måste få någon konsekvens om man bryter mot dem – det är ju ett sätt att visa att de faktiskt är viktiga. Däremot är det mer oklart om Hägglunds förslag: kvarsittning, är en konstruktiv konsekvens vid regelbrytande. Att följa en regel för att undvika bestraffning är inte samma som att följa en regel för att man inser att den är rätt, och det är väl det sistnämnda även Hägglund vill uppnå.
Jag håller med. Dessutom tycker jag att kvarsittning kan vara en lämplig konsekvens om man har missat undervisning av någon anledning (då får man ta igen det genom kvarsittning), men inte om man t ex har krossat ett fönster eller kränkt någon; inte ska skolarbete i sig vara ett straff?
Vad bra att du tog den vinkeln på det hela. Jag blev som vanligt provocerad och ställer mig frågande till den bild av skolan som politikerna uppenbarligen har.
Men det kanske bara är den sedan länge intränade reflexen och kanske skall motarbetas!? Min bild av svensk skola är INTE att det är ett kaos och kriminellt moras. Det kanske finns sådana skolor också men jag har inte sett dom i verkligheten hittills.
Vad han skriver som jag gillar är den där biten som kommit i skymundan bakom allt prat om kunskap. Det där som om man skall flumma till det handlar om att utveckla eleverna till hela och positiva människor som går ut i världen med en trygghet i att de duger. För viss vill man som lärare att de skall växa som människor inte bara som hjärnor.
Bra där!
Om politikerna verkligen har den där nattsvarta bilden av skolan eller om de spelar på fördomar för att vinna poäng hos vissa väljargrupper är en öppen fråga. Jag kan se framför mig hur en viss grupp av väljare applåderar Görans inlägg i debatten utan att inse att det han föreslår redan är genomfört.
Christer! En del är genomfört, men allt för mycket saknas.
Göran skriver: ”Varje elev är unik. Skolan behöver därför också utrymme att anpassa undervisningen efter varje barns behov.” (slut citat)
Här är av de grövsta misstagen i skolan organisation och uppförandekoder. Skolan kör över svaga elever, knäcker dem! Det finns många elever som får underbetyg! Jo men så är det.
Det är avgjort inte att ta hänsyn till att varje elev är unik. Det är inte att anpassa undervisningen efter varje barns behov. Men det är en otrolig oförmåga av en skola som skall vara lärande att gång på gång misslyckas med just det den är till för – att lära.
Alla dessa elever som mobbas, misshandlas, som aldrig får kompissar, som förleds till knark och kriminalitet – självklart ett tecken på skolans monumentala misslyckande. Men vad beror det på?
Christer! Vad berordet på? Du som vet! Vill du höra min syn på det?
”En del är genomfört, men allt för mycket saknas”
Visst är det så, och det är därför jag väljer att se det positiva i artikeln.
”Christer! Vad beror det på?”
Jag anser att den viktigaste förklaringen som kan knytas till skolan är att lärarna inte har tid och möjlighet att skapa förtroendefulla relationer med sina elever (jag kallar mig ju trots allt ”relationspedagog”).
”Vill du höra min syn på det?”
Självklart vill jag det! Låt mig dock först gissa på att det kommer att handla om att lärarna inte har tillräckligt stor makt över skolvardagen eftersom rektorer och kommunalpampar lägger sig i för mycket. 😉
Det är för övrigt en förklaring som går väl ihop med min; med mer självbestämmande skulle lärarna antagligen organisera arbetet så att de hade tid att skapa förtroendefulla relationer med sina elever, vilket vi båda vet är grunden till lärandet.
Men allvarligt talat. . .Inom vilket annat politikområde kan vilken glad amatör som helst komma undan med vilka plattityder som helst? Jag jobbade många år med utbildning för sk ”värstingar”. Det var stärkande på många sätt, inte minst därför att delegation efter delegation med politiker och besutsfattare besökte Oss för att Lära Sig Hur. . .Istället för att Göran tillsätter en utredning bör han ge sig ut bland ”verklighetens folk” i våra skolor och Lära Sig Om. . .Jag påstår fortfarande att frågan om skolutveckling har vridits ur händerna på De som har Kunskap och Dem Det Berör. Dessutom, kvarsittning är inte mycket till vision.
”Inom vilket annat politikområde kan vilken glad amatör som helst komma undan med vilka plattityder som helst?”
Inom vilket område kan de inte det? 🙂
Nej, det vet jag faktiskt inte, men inom skolpolitiken är det ju snarare regel än undantag. Jag säger inte att det är bra, men jag börjar väl tyvärr vänja mig…
Christer! Du har rätt hela vägen, även om det jag ville framföra och som du själv skriver: ”att lärarna inte har tid och möjlighet att skapa förtroendefulla relationer med sina elever”
Jag kommer ihåg hur jag, mina elever och kollegor hade hela ”spelplanen” för oss själva och verkligen hade samarbete. Då var allting lätt och straight. Det är därför jag önskar att varenda rektor, byråkrat och skolpolitiker försvinner från vår spelplan. De stjäl pengar och hindrar arbetet i skolan. (Du har hört det 376 gånger redan)
🙂 Jag börjar känna dig nu, men det är bra att du fortsätter påpeka samma viktiga saker eftersom det inte bara är du och jag som läser!
Oj. Tvärdumma saker är jag van att läsa men jag blir ändå lätt förstummad. Det enda dessa proffstyckare klarar är tydligen att uppfostra brådmogna småkopior av sig själva.
Jag inser efter lite eftertanke att om detta hade gällt under min skolgång hade jag tyckt det var coolt med kvarsittning och gärna dragit på mig lite extra. Frågan är bara vad man behöver göra för att föräras den?