Skolinspektionen har nu kommit med sitt utlåtande om klädkoder på skolor:
Enligt myndigheten får en viss klädsel förbjudas endast om den påverkar ordningen och säkerheten eller om den förhindrar skolan att genomföra sitt pedagogiska uppdrag.
(LN)
Fallet som ledde till en prövning handlar om ett nässmycke, men det tydliga uttalandet om klädsel rent generellt bör nu effektivt sätta stopp för diskussionen om kepsregler i skolorna; att förbjuda eleverna att bära kepsar bör inte längre vara möjligt.
(Jag skriver ”bör” eftersom kepsmotståndarna även tidigare har slagit mig med häpnad med sin rigida envishet.)
Mitt tidigare inlägg om nässmycket finns här och ett inlägg om kepsförbudet finns här
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, demokrati, elevinflytande, kepsförbud, klädkod,
Christermagister 
Yey!
Hur tjpck blir inspektionens lagbok innan de är färdiga med lagar om hostningar, harklingar. hur elever får gå och stå. För min del verkar det oerhört larvigt. Allt om god ton och samarbete har jag och mina elever alltid klarat av själva. URDUMT! Skolan har verkligen fördummats.
Utlåtandet tycks mig ganska rimligt. De som vill förbjuda en viss klädkod måste visa att den 1) påverkar ordningen och säkerheten, eller 2) förhindrar skolan att genomföra det pedagogiska uppdraget. Utfallet kan emellertid komma att variera från skola till skola eftersom människors uppfattningar om klädkoder varierar. Anta att lärare och ledning på en viss skola alla tycker att en viss klädstil inte är lämplig, trots att den är accepterad på kringliggande skolor, och att en acceptans av stilen förhindrar genomförandet att det pedagogiska uppdraget: lärarna och ledningen stör sig helt enkelt på klädstilen och kan därmed inte koncentrera sig fullständigt på det pedagogiska uppdraget. Den kniviga frågan är nu om deras, från majoriteten avvikande, uppfattning om en klädstil skall respekteras, eller helt enkelt avvisas eftersom den är för avvikande? Om det senare blir fallet finns det givetvis en risk att det pedagogiska uppdraget i viss mån äventyras, ty att ignorera uppfattningar man har är inte alltid så lätt då de inte sällan är invävda i ens känsloliv, och att bli tillsagd att man bör bortse ifrån uppfattningar kan få en kontraproduktiv effekt i den meningen att det skapar en känsla av upprördhet, vilket kan leda till en infekterad stämning på en skola.
Att inte låta elever bära keps kan tyckas urlöjligt, någon rationell grund för ett förbud finns inte. Men läget kommer i en annan situation om en stark negativ känsla är kopplad till kepsbärande, en känsla som kan vara en följld av ”indoktrinering” under unga år. Frågan är alltså om man ska visa någon hänsyn till sådana känslor, eller helt sonika bortse ifrån dem eftersom de är kopplade till uppfattningar som tycks sakna rationell grund? Huvudprincipen bör enligt min mening vara att man bortser från dem, men samtidigt måste man i vissa situationer göra en konsekvensanalys av bortseendet om man det föreligger en risk att en infekterad stämning kan uppstå.
En intressant vändning. Jag antar att pedagoger som får en så stark negativ känsla av en keps eller en pärla i näsan att de inte kan genomföra sitt pedagogiska uppdrag även har en hel del andra personliga saker att arbeta med innan de går vidare i karriären; jag anser alltså att man inte ska ta någon hänsyn till detta, men att man antagligen borde erbjuda dessa pedagoger stöd och hjälp i sin yrkesroll.
Genomföra det pedagogiska uppdraget sämre skrev jag, vilket är en avgörande skillnad från att inte kunna genomföra det alls. Man kan raljera över dessa människor, visa på hur bakåtsträvande de är, etc. Men ibland bör man se bortanför sin egen förträfflighet och försöka förstå varför en viss klädkod kan uppröra. De människor som oftast upprörs av en viss klädkod är människor som tillhör en äldre generation eller något religiöst samfund (Det finns andra också naturligtvis). Att en del äldre reagerar på att man får ha mössa i ett klassrum är inget konstigt alls. De har själva aldrig fått haft mössa i ett klassrum. En mössa för dem var en huvudbonad som skulle skydda mot kyla, så varför ska man ha en sådan inomhus kan de ju undra. Saken är att en mössa idag fyller andra funktioner, bl a kan den användas för att uttrycka en persons identitet. En del kan då tycka att skolan bör vara en fredad zon när det gäller individuella uttryck, samhället har nog av detta ändå. I skolan bör fokus vara att utveckla kunskap vilket anses försvåras om ungdomar tillåts uttrycka sin individualitet genom kläder och andra accessoarer inom skolans ram, ty det medför bl a att ungdomar hela tiden jämför sig med varandra, kommenterar varandra och dylikt. Inför läraren och kunskapen ska vi alla vara lika. I somliga länder löser man det med skoluniform.
Jag har själv aldrig ens funderat över vad mina elever har på sig eller känt något obehag över någon viss klädstil. Men att andra människor kan göra det är inget mysterium för mig,,givetvis inte för dig heller, det är trots allt olika erfarenheter som har format oss.
Jag kan förstå varför en viss klädkod kan uppröra, men inte att dessa pedagoger (som trots allt arbetar med ungdomar hela dagarna) inte har kommit över det ännu; det är ju inte direkt ett nytt fenomen att kepsar används som utsmyckning eller för att slippa lägga ner tid på att fixa håret på morgonen och inte för att värma sig med.
Nej, som sagt, jag ser mer en maktfråga i det hela än en traditionell syn på klädsel.
Att det i mångt och mycket handlar om en maktfråga håller jag till viss del med om. Det traditionella motståndet var av uppenbara skäl starkare förr, den äldre generationens lärare som revolterade mot kepsbärare på min tid, då kepsanvändadet tog fart, befann sig i en annan situation än dages lärare som har sett kepsar sedan sin första dag som lärare.
Men jag nämner ju även mer ideologiska skäl när det gäller klädkod, t ex hör man ibland röster om att en mer enhetlig klädstil bör införas för att motverka den hysteriska utseendefixering som kryper allt längre ned i åldrarna. Här är ju handlar det ju i grunden inte om att få utöva makt över eleverna, utan att på något sätt ”rädda” eleverna från en destruktiv självcentrering. Men visst, det är väl inte riktigt den aspekten på klädkod som är i fokus i ditt inlägg.
Ibland är det också lätt att lägga ett maktperspektiv på något eftersom det ser ut att handla om maktutövning, men där det egentligen handlar om något annat. Jag blev själv påmind om detta en gång när jag var ute på VFU under min utbildning. En högstadielärare jag följde hade för vana att inleda sina lektioner med att eleverna fick stå bredvid bänken och när det väl blivit tyst i klassrummet hälsade läraren eleverna välkomna, och eleverna hälsade tillbaka, sedan ombads de sitta ned. Första gången jag såg detta undrade jag vad f-n som pågick, och det var någon små-hitler till lärare jag skulle följa. Jag tog upp inledningsritualen med läraren efter några dagar och motiveringen till det hela var att det var ett utmärkt sätt visa att nu börjar lektionen och då slår vi på koncentrationen. När jag nästa gång såg ritualen i detta ljus och vad som följde efter, insåg jag vad rätt hon hade: eleverna blev på alerten direkt och lektionerna var ett under av effektivitet. För läraren var ritualen alltså ett medel för komma igång med lektionen på ett bra sätt.
Varför tar jag upp denna anekdot, den handlar ju inte om klädkod? Poängen är att vissa regler som införs i ett klassrum och som bl a kan beröra kläder, ofta mössa eller keps, har som funktion att markera att nu befinner vi oss i ett klassrum där lärande pågår. Reglerna har bl a en omställningsfunktion, att markera att nu befinner vi oss i en annan situation än utanför klassrummet: för att kontrastera mot att vi ute har jacka och mössa på, så tar vi av oss jacka och mössa i klassrummet. Härmed inte sagt att de alltid eller särskilt ofta har den funktionen men ibland tror jag så kan vara fallet.
Angående exemplet från din VFU skulle jag nog ha valt att låta eleverna sätta sig ner och vara tysta, men det spelar mindre roll, för visst är det viktigt att markera att lektionen börjar. Jag brukar själv ha dörren till klassrummet som ”gräns”, när man har passerat den på väg in till lektion finns det egentligen bara en sak som är OK och det är att sätta sig på sin plats och vänta på att läraren (jag) berättar vad dagens lektion består av. Skillnaden är att det är något som går att motivera inför eleverna, ”för att vi ska kunna börja lektionen måste ni vara tysta”, vilket inte är möjligt när det gäller kepsar.
Angående skoluniform har jag skrivit två inlägg om det:
https://christermagister.wordpress.com/2010/06/17/skoluniform/
https://christermagister.wordpress.com/2011/03/19/skoluniform-2/
Jag har ganska osorterade tankar kring skoluniform, så dina inlägg blir en bra ingång. Ha en trevlig kväll.
Tack det samma!
Jag är absolut inte emot elevers frihet att klä sig eller uppträda på visst sätt, men det är en sak mellan mig och eleverna. Ingen utomstående har med det att göra!
Ett år hade jag utbildning av labtekniker (17 flickor). Några av dem stickade under labbar och lektioner. Det minskade inte deras effektivitet. Någon simmade ett par dagar under veckan och kom en timme senare till labbet. Det var OK. Hon labbade så mycket intensivare när hon kom tllbaka pigg och nyter.
Den som stickade mest laborerade tre gånger snabbare än de andra och dubbelt så snabbt som den näst snabbaste. Hon gjorde aldrig det minsta fel. Skulle svaret på analysen vara 2,34 mg/l, så fick hon fram just det – aldrig ens en decimal fel!
Det är jag som undervisar. Jag kommer överens med mina elever och tar hela ansvaret. Rektorer eller skolstyrelser förstår inte ett dyft. De är inte där och skall inte lägga sig i!
Jo, men Göran, Skolinspektionen kliver ju in när samarbetet mellan lärare och elever inte fungerar (tjejen med pärlan i näsan fick ju inte gå i den skola som hon valde). Trots att vi har haft skrivelser om att eleverna ska vara delaktiga i utformandet av skolans regler i flera decennium så finns det ju fortfarande skolor där man använder klädregler (främst kepsförbud) i första hand för att markera lärarens formella makt över eleverna; det bakomliggande budskapet jag hör varje gång saken kommer upp är ”eleverna ska lära sig vem det är som bestämmer och har det sista ordet”. Inget fel i det egentligen, förutom att läraren ska ha det sista ordet i frågan om hur undervisningen ska gå till, inte i hur eleverna ser ut. Att använda klädregler för att markera makt skadar både skolans trovärdighet och det demokratiska arbetet. Jag ser det som maktmissbruk och då är det självklart att Skolinspektionen uttalar sig i frågan.
Om elever känner sig kränkta, så skall skolinspektionen göra sitt. Men en lärare skall alltid kunna komma överens med sina elever. i detta fallet när det inte gick, så skulle en känslig lärare kunna byta klass, eller eleven få chans att byta. Om ett sådant fall blir löst, så måste båda parter bli nöjda. jag tror inte att undervisningen blir bra om läraren avskyr en eller flera elever.
Detta var en pseudolösning. Bättre och enklare var nog om eleven tillfälligt tagit ut ringen på den lärarens lektioner eller att läraren/eleven fått byta klass. Jag känner inte igen dessa olösliga och löjliga problem. Jag ser det som något påtvunget – en sorts förtryck. Självklart skall en elev och en lärare som inte kan samarbeta kunna separeras. Undervisning är samarbete.
Min åsikt är helt klar! Elever-lärare skall kunna samarbeta. Går inte det, så blir undervisningen lidande! Under massor av år har jag aldrig någon gång haft problem med någon enda elev. Men å andra sidan har jag alltid haft toppenelever. Dessa löjliga problem har jag aldrig mött.
Jag tror att problemen blir stora när eleverna känner att de blir överkörda och att lärarna missbrukar sin makt; att de inte ens försöker komma överens utan bara inför en regel som inte har förankring i elevernas verklighet. Är man överens så är det förstås inga problem!
Christer! Problemen fanns inte på min tid. Jag har inte ens sett ungdom med ringar i näsa, öron och läppar i verkligheten, utan bara på film. Det är säkert ett sätt att skapa en identitet där ingen fanns från början. Nu kommer jag aldrig att möta dem som lärare och vet inte hur jag skulle reagera. Men jag reagerade positivt på Trofinios:
Han skrev: ”Poängen är att vissa regler som införs i ett klassrum och som bl a kan beröra kläder, ofta mössa eller keps, har som funktion att markera att nu befinner vi oss i ett klassrum där lärande pågår”.
Jag tycker som han att elever kan undvika att vara högjudda och störa just i ett klassrum och även att de undviker extrem klädsel. Men jag tror att en duktig lärare kan få till stånd överenskommelser som alla parter kan godta.
Själv har jag alltid haft överenskommelser med mina elever, t ex hur jag sätter betyg eller hur vi arbetar. Alla har godkännt dem. Då uppstår aldrig konflikter och eleverna vet exakt var de står och vad de behöver prestera för att få det betyg de önskar.
Men detta med kepsar och ringar i näsan tycker jag bara är löjligt. Många lärare måste få uppfattningen att de eleverna är ointresserade och okunniga bara av deras utseende.