Genuspedagogikens gränser

Malmö högskolas perspektivdagar är en återkommande tillställning där man behandlar ämnena genus, miljö och hållbar utveckling, migration och etnicitet. I fredags lyssnade jag på Gudrun Schyman och Mats Olsson (allas vår Tysta Tankar-Mats) som diskuterade ”mansrörelsen, feminismen och jämställdheten”.
….Det är en stor kaka att försöka svälja på kort tid och diskussionen blev aningen splittrad, men den återuppväckte förstås en hel del tankar. Jag tänker inte ens försöka behandla alla delar här i bloggen, utan väljer ut en av kärnfrågorna ur skolsynpunkt:

Bör en ökad andel manliga pedagoger i förskolan och skolans tidigare år vara ett utbildningspolitiskt mål?

Man kan tycka att det borde vara en självklar grundtanke i jämställdhetsarbetet, men jag är rädd att det inte är så och att Mats inte heller riktigt lyckades sälja in tanken om att en jämnare könsfördelning bland pedagogerna är ett viktigt mål. Trots att Gudrun i många år har debatterat för jämnare könsfördelning inom olika områden så får jag känslan av att varken hon eller majoriteten av åhörarna tycker att det är speciellt viktigt inom förskolan och skolan. Liksom DEJA (Delegationen för jämställdhet i skolan) tycks man förlita sig på att de kvinnliga pedagogerna med hjälp av ”medveten och strukturerad genuspedagogik” ska klara av att nå förskolans och skolans jämställdhetsmål.

Jag förstår inte riktigt hur man tänker… I både förskolans och grundskolans läroplaner står det att verksamheten ska ”motverka traditionella könsmönster och könsroller”. Jag tänker mig att det förutsätter att barnen möter både män och kvinnor som är olika, och med totalt 2-5% män i verksamheten så finns det ganska liten chans att möta män av många olika typer! Oavsett hur genusmedveten en kvinna är så kan hon ju inte visa barnen olika sätt att vara man på, lika lite som jag kan visa barnen olika sätt att vara kvinna på (med trovärdighet i alla fall 😉 )

Visst kan pedagoger i en enkönad miljö med hjälp av ”medveten och strukturerad genuspedagogik” till viss del vidga könsrollerna (jag tycker inte om ordet ”motverka” från läroplanerna), men är inte det bara att skrapa på ytan? Barn i den aktuella åldern är ju inte direkt påverkbara av teoretiska resonemang, de behöver möta och uppleva saker för att ta dem till sig.

Under fredagens samtal berättade både Mats och Gudrun att jämställdhetskampen på 70-talet var en gemensam fråga för kvinnor och män, men i dag har vi en mansrörelse och en kvinnorörelse som snarast är varandras motståndare (i alla fall i media). Är inte det konstigt? Målen, teorierna och problemen är desamma oavsett om det handlar om kvinnor eller män som befinner sig i minoritet eller är utsatta för diskriminering av något slag. Mats skriver själv att fredagens samtal gled över i debatt, vilket är svårt att förstå. Jag tycker att Gudrun Schyman borde vara en av de främsta förkämparna för att få upp frågan om att få in fler män i verksamheten på dagordningen och jag tror att hon skulle kunna vara framgångsrik; hon har den teoretiska kunskapen, debattglöden och borde dessutom ha motivation eftersom jag tror att det är ett effektivt sätt att vidga könsrollerna för både pojkar och flickor.

Jag har förstås även skrivit om det här tidigare. För ännu fler inlägg klicka på kategorin ”genus” i högerkant.

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, genus, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Genuspedagogikens gränser

  1. Mats skriver:

    Tack Christer!
    Jo, jag har svårt att hitta den där lugna och icke anklagande tonen i debatten. Kanske handlar det om att befinna sig i en underförstådd anklagad position där männen måste bevisa sina goda avsikter?

  2. Bertil Törestad skriver:

    Det händer något märkvärdigt när man kommer in på diskussioner om kvinnodominerade områden. Som studierektor tog jag flera gånger upp det med våra kvinnliga psykologstudenter, där ju verkligen kvinnor är i total majoritet. Jag fick då höra tre argument;: 1) det viktiga är att psykologer är bra, inte deras kön, 2) män har så dominerat överallt så att det är bra att kvinnor nu kan göra det (sic!), och 3) kompetensen vid antagningen måste vara avgörande. Vad jag förstår innebär dessa tre ståndpunkter att det är problem bara när mansdominans förekommer, men inte där kvinnodominans härskar.

    Tala om kvinnlig logik (oj!).

    • ChristerMagister skriver:

      När det gäller punkterna 1 och 3 är det klart att kompetensen är det viktigaste, jag är själv tveksam till kvotering, men det grundläggande steget i processen är helt enkelt att sätta upp målet på den politiska dagordningen så att man åtminstone börjar arbeta med frågan. I Norge har man ett tydligt mål och har också lyckats mycket bättre, vad jag vet utan kvotering (Mats?).

      Statistiskt och logiskt sett finns det en hel drös med potentiellt lysande manliga förskollärare som aldrig kommer in i verksamheten.

  3. Göran Tullberg skriver:

    Vad är det man vill åstadkomma med ett ökat inslag av manliga lärare? Är man rädd att de små pojkarna blir feminiserade? Det har alltid varit en strävan att kvotera in kvinliga professorer eller kvinliga direktörer. Är detta ett motangrepp? Är inte bästa(e) sökande det avgörande?

  4. Göran Tullberg skriver:

    Man är självklart de som vill öka inslaget av manliga förskollärare! Var det för svårt att förstå? Det framgår av texten. Eller hur? Var det ett försök att mästra?

    Vad är det för myt? De flesta förskollärare är kvinnor. Det tror jag nästan alla vet. (fråga inte var nästen innebär). Eleverna är av båda könen helt könsneutralt om det är vad du efterlyser.

    Du kan nog vara tydligare om vad du vill, men det lät kul med dekonstruera och könsneutral skola.

    • Mats skriver:

      Ok – jag hör till dem som menar att könsobalansen i svensk skola och förskola är ett kvalitetsproblem ur mångfaldsperspektiv.
      Du kan kalla mig ”man” även om jag brukar värja mig mot detta opersonliga pronomen.

      Jag anser att det är ett mångfaldsproblem som hotar skolans legitimitet. När institutionen misslyckas med stora grupper är det dags att ställa frågor om innehåll och metoder.

      Om vi beskriver skolan som neutral (eller naturlig) blir det svårt att föreslå förändringar utan att den dominerande gruppen upplever kritiken som hotfull.

      Jag har skrivit elva artiklar på Newsmill i ämnet och är nästan skrämmande påstridig, även i en del kommentarstrådar.

  5. ChristerMagister skriver:

    ”Myten om den könsneutrala förskolan och skolan” är det som jag försöker beskriva i inlägget; åsikten att det inte spelar någon roll vilket kön pedagogerna har. Att man tror att förskolan/skolan klarar av att nå jämställdhetsmålen i alla fall är en konsekvens av det hela, andra konsekvenser är att man inte tror att innehållet i verksamheten och bemötandet av eleverna påverkas och att det i sin tur gör att stora grupper av elever misslyckas i skolan. Mats och jag tror tvärtom att det är viktigt med en jämnare blandning för att eleverna ska få större chanser att identifiera sig med någon pedagog och för att vi tror att innehållet i verksamheten och bemötandet kan påverkas i positiv riktning av detta (inte för att ”det nya” egentligen är bättre, men för att totalupplevelsen blir mer varierad).

    Jag har inga problem med att kalla mig man, men jag vet också att det finns en massa olika typer av män som inte alls är som jag och tycker att det är positivt om elevernas bild av hur en man är kan bli så varierad som möjligt.

  6. Göran Tullberg skriver:

    Jag tycker det är märkligt att tjänster skall portioneras ut mellan kön i stället för att den som har bäst förutsättningar att göra ett bra arbete får jobbet.

    ”Nej tyvärr! Nu har vi 90% kvinnliga förskollärare, så det måste bli män vi tar in de närmaste 5 åren. Jo visst du har utbildning och fina referenser, men du är ju inte man”. För mig låter det helt horribelt! Skall kvinnor sluta att utbilda sig till pedagoger och bli ishockeyspelare i stället?

    • ChristerMagister skriver:

      Vem som har ”bäst förutsättningar att göra ett bra arbete” behöver inte vara en individuell fråga, det kan bero på den befintliga gruppsammansättningen.

      Jag spetsar till det lite: tänk dig att vi har en skolavdelning på grundskolenivån förskoleklass till år 3 (F-3). Samtliga pedagoger är kvinnor och de är dessutom (lustigt nog 😉 ) alla levande bilder av den ”typiska” kvinnan. De är konstnärliga och kreativa och gör ett fantastiskt arbete inom språk och de samhällsorienterande ämnena, men inom matematiken och de naturvetenskapliga ämnena är det lite sämre. De lägger ner ett enormt arbete på att reda upp konflikter, men ibland känner de själva att de inte riktigt förstår varför deras långa samtal inte leder till att konflikterna upphör mellan vissa elever. Några elever känner sig dessutom ofta missförstådda; ”jag får ju skäll så fort jag öppnar munnen” säger en av dem.

      Jag säger inte att ett par män automatiskt fixar till situationen, men jag tror att en bättre blandning minskar risken för att verksamheten blir ensidig och likriktad. Den blandningen gäller förstås inte bara kön, utan även bl a olika personlighetstyper och etnicitet. Vem som har ”bäst förutsättningar att göra ett bra arbete” är inte bara en individuell fråga som går att utläsa av ett betyg, anser jag.

      För övrigt propagerar jag inte för någon ”blind” kvotering (se ovan), men däremot för att vi aktivt ska försöka locka fler män att söka sig till yrket.

  7. Göran Tullberg skriver:

    Christer! Vi får hoppas att det går att locka män till läraryrket, men säkert är det inte. Lönen sjunker och det har blivit mycket dockumentation. Du har säkert rätt i att sammansättningen på lärarlaget spelar roll jag har aldrig arbetat i förskolan. så du vet bättre.

    Men om det blir så att duktiga ambitiösa lärare inte får jobb för att de har fel kön, då undrar jag ändå om inte könsneutralism (vad det nu är) har gått fel, även om Mats i tio artiklar påstått att neutralism är jättebra.

  8. Trofinios skriver:

    ”I både förskolans och grundskolans läroplaner står det att verksamheten ska ”motverka traditionella könsmönster och könsroller”.”

    Och det ska göras i en miljö som är kraftigt kvinnodominerad…

    I en sådan miljö kommer givetvis de flesta elever bibringas uppfattningen att pedagogiskt arbete i yngre åldrar är något som i första hand är förbehållet kvinnor. Och härifrån är det inte orimligt att man också skapar uppfattningen att man tror att det är så för att kvinnor har vissa egenskaper som gör dem särskilt lämpade för pedagogiskt arbete med yngre barn. Därmed har man befäst en del av det man ville motverka.

    • Mats skriver:

      Det skulle vara så att rävarna får vakta kycklingarna…

    • ChristerMagister skriver:

      @Trofinios, precis, och drar man det ytterligare ett steg (inte heller orimligt) befäster man också uppfattningen att kvinnor är särskilt lämpade att ta hand om barn överhuvudtaget. Som sagt, Gudrun och andra feminister borde kämpa med näbbar och klor för att få in fler män i verksamheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s