Striden om tiden

I Lärarnas Nyheter läser jag:

Lärarna förlorade striden om tiden
.

Artikeln handlar om fallet i Sollentuna där rektorn ökade lärarnas undervisningstid till läsåret 2008/09. Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund ansåg att det var ett brott mot kollektivavtalet, men nu har alltså domen i AD fastställts; det finns inte några begränsningar av undervisningstiden i avtalstexterna. Arbetsgivaren har rätt att fördela arbetet inom den reglerade arbetstiden så som de finner lämpligt.

” […] även om det inte finns några begränsningar i avtalet måste man fortfarande utgå från verksamhetens och lärarnas förutsättningar”, säger Sophie Thörne, arbetsrättschef vid SKL och Maria Stockhaus, ordförande i SKL:s utbildningsberedning, fortsätter:
”— Jag hoppas att man nu kan lägga diskussionen om uppdelningen av tid bakom sig och i stället fokusera på lärarnas uppdrag.”

När jag har skrivit om lärares lön tidigare har jag skrivit att jag tycker att hela diskussionen om hur mycket (eller lite) lärarna arbetar per vecka och år är ett ganska omodernt resonemang, och diskussionen om undervisningstiden är lika omodern den.

Under en period av karriärmässig tveksamhet läste jag företagsekonomi (organisation och ledarskap) och jag har ett starkt minne av att vi fick lära oss att det mest effektiva sättet att maximera arbetstagarnas engagemang och resultat i organisationer av skolans typ är att utgå från uppdraget och att låta organisationen vara flexibel när det gäller styrande faktorer och formaliserade regler. Med fokus på uppdraget och frihet att organisera arbetet på det sätt som personalen i verksamheten finner bäst (inom vissa ramar förstås) uppnår man bäst resultat.

Precis som Maria Stockhaus säger måste vi fokusera på lärarnas uppdrag, eller rättare sagt; hela organisationen måste fokusera på det pedagogiska uppdraget. Arbetsgivarna måste inse att undervisningen blir lidande om de lägger ut för mycket undervisningstid på lärarna, och lärarna måste inse att undervisnings- och planeringstiden inte kan vara lika lång oavsett vilket uppdrag inom skolan läraren har. Eller under hela läsåret.

En annan omodern tidsbegränsning är förstås elevernas timplan. Tanken på att det skulle ta lika lång tid för alla elever att nå målen inom alla olika ämnen är skrattretande.

Arbetslagen i grundskolan bör naturligtvis (?) bestå av samtliga undervisande lärare i ett åldersspann (F-3, 4-6 och 7-9) och arbetslagen bör tillsammans med den pedagogiskt kunniga och ansvariga arbetsgivaren själva fördela arbetstiden för personalen och undervisningstiden inom de olika ämnena för eleverna.

Men det kräver som sagt att även arbetsgivaren tar sitt pedagogiska ansvar.
Litar vi tillräckligt mycket på varandra för att lägga ner vapnen?
Är det kalla kriget över, eller är det dags att ta till gerillametoder?

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, Läraryrket, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

37 kommentarer till Striden om tiden

  1. Bertil Törestad skriver:

    Med tanke på hur illa det ser ut med elevernas skolprestationer kan man med någorlunda hög grad av säkerhet sluta sig till
    att den undervisningstid eleverna får är för snålt tilltagen
    eller
    att lärarna inte har tillräcklig pegagogisk säkerhet för att kunna bistå eleverna i lärandeprocessen.

    Om det är så att undervisningstiden anses tillräcklig för eleverna måste något brista i lärarkårens
    utbildning, organisation eller resurser.
    Deras utbildning? Ja.
    Organisationen? Ja.
    Resurser? Ja.
    Så jävligt är det!

  2. Göran Tullberg skriver:

    Citat:”En annan omodern tidsbegränsning är förstås elevernas timplan. Tanken på att det skulle ta lika lång tid för alla elever att nå målen inom alla olika ämnen är skrattretande.”(Slut citat)

    Varför inte ta fasta på det! Alla elever får gå fram i sin takt.

    Citat:”arbetslagen bör tillsammans med den pedagogiskt kunniga och ansvariga arbetsgivaren själva fördela arbetstiden för personalen och undervisningstiden inom de olika ämnena för eleverna.” (Slut citat).

    Självklart måste arbetstiden utnyttjas mycket bättre än nu. Slut på röran där folk springer runt varandra med 40 minuters mellanrum och elever ständigt har nya ämnen och nya lärare.

    Ett eller två ämnen i taget koncentrationsläses under några månader. Ett arbetslag består av två till fem lärare i samma ämne eller två närliggande. Lärarna fördelar elever sinsemellan för bästa resultat. Någon lärare kan ha fler ”lätta” elever, en annan färre som kräver mer.

    DINA FÖRSLAG ÄR BRA! OM DE FÖLJS, SÅ KAN SKOLAN BÖRJA FUNGERA.

    • janlenander skriver:

      Jag har ju varit stor förespråkare för timplanen då det har varit alldeles för många skolor som försökt att smita från sitt ansvar att ge eleverna tillräckligt mycket tid. Tema och olika typer av fria uppgifter har fått agera kamouflage för att eleverna ges för lite lärarledd tid för att klara de mål skolan behöver ha. Det betyder dock inte att jag är motståndare till dina tankar, jag bara lyfter att de lätt riskerar att stämplas som ”sorteringsskolan” och något som möter stort motstånd.

      • ChristerMagister skriver:

        Den dimensionen finns förstås, men om man fokuserar på uppdraget och utgår från måluppfyllelsen i stället för hur mycket tid man undervisar i ett visst ämne så borde det inte vara några problem. Oavsett om man arbetar i tema eller inte så ska ju målen inom varje ämne uppnås, och numera ska det centrala innehållet behandlas.

        • janlenander skriver:

          Vi har förstås också många skolor som vill spara pengar på att tunna ut ämneskompetensen och ifall skolorna kan låta bli att anställa dyra lärare som är svåra att få tag på och istället ta billiga som kan något annat kan de tjäna mycket pengar men frågan är om eleverna har lika mycket nytta av det som stoppas in istället. Jag är inte säker på att regeringens åtgärder kring centralt innehåll räcker för att hålla emot när det gäller detta. Vid skolverksdragningen jag lyssnade till poängterades vilket stort utrymme som fortfarande skulle finnas kring att välja centralt innehåll.

  3. janlenander skriver:

    Jag trodde att jag hade hittat en arbetsgivare jag kunde lita på, en arbetsuppgivare med det pedagogiska uppdraget förs och en organisation för att stötta oss lärare så vi lyckas. När skolchefen skrev under ”Vi vill ha mer makt” kampanjen och kryddade det med att ”lärarna skulle vara med barnen i skolan” när det handlar om gymnasieelever så insåg jag att det inte går att lita på att arbetsgivaren fokuserar på uppdraget och vill ge oss förutsättningar för att klara det.

    Jag är fortfarande nöjd med min skolledning men jag hävdar att det handlar om kamp för fokus på kunskapsuppdraget och uppföljning av det istället för regelstyrning och dumma direktiv. Jag tror inte vi behöver ta till gerillataktik utan satsar på öppen strid mot 40+5 och andra dumheter. Börja sen gärna följa upp vilka resultat jag åstadkommer istället.

  4. Ping: Striden om arbetstiden, år efter år ….. « Jans Syrliga KaramelLer

  5. Göran Tullberg skriver:

    Jan skriver:”Jag har ju varit stor förespråkare för timplanen..”

    Sedan drygt 60 år tillbaka har alla stora pedagoger varit ense om att timplaner måste bort. under lika lång tid har politiker lovat ta bort dem. Ingenting har blivit gjort.

    Timplanerna drabbar de långsamma så att de inte kan hänga med och förlorar sin framtid. De pressas genom skolan utan att kunna läsa, skriva och räkna. Den drabbar de snabba genom att de hålls tillbaka, tappar intresset och vänder skolan ryggen.

    Att lärare ”smiter” beror dels på att organisationen med stympade lektioner. Det går inte att låta de flesta elever jobba själva, samtidigt som man hjälper dem som behöver utan sammanhållen tid. Det beror också på att lärare inte tränats till att följa upp och utveckla elevers förmåga till självstudier. Läraren måste vara konstruktiv kritisk. Slapphet dödar intresset. Elever skall tävla om att överglänsa sig själv och sina kamrater. Då blir självstudierna långt effektivare än lärarledd undervisning.

    • janlenander skriver:

      Jag hävdar att det inte är i första hand lärare som smiter från att tillgodose elevernas behov av tid, jag hävdar att i den konkurrensutsatta skolan så finns det klara fördelar för skolorna att tumma på den dyra lärartiden och hitta lösningar där de flesta elever får mindre tid med lärarstöd.

      I en skolverklighet där det här med att få läxor upp till en tillräcklig nivå av effektivitet är oerhört svårt och där läxor som redskap får mycket kritik känns det verkligen konstigt att tro att självstudier är något vi lätt gör till ett bra redskap.

    • Janne skriver:

      Låter tjusigt att låta eleverna följa sin inre klocka och låta varje elev finna sin egen pedagogiska väg till kunskapens Shangri-La. Hur tänker Du dig att du som lärare ska orka och hinna med att handleda, uppmuntra, guida, entusiasmera, rätta, betygssätta, upprätta åtgärdsplaner och personliga timplaner åt 100 disparata högstadieelever? Dag efter dag, vecka efter vecka,termin efter termin, år efter år…

      • janlenander skriver:

        Jag håller med dig i din kommentar även om jag inte tror att Göran såg riktigt det du målar upp som det scenario han eftersträvade. Vi möter tyvärr alldeles för många skolfrälsare och huvudmän som tror att det du räknar upp bara kan ske utan en massa tid för föreberedelser och efterarbete. Vi travar bara runt i skolan och stöter på elever och så bara kläcker ur oss en formativ bedömning så där på ett ögonblick, vi handleder och har full koll på vad de håller på med trots att de gör 100-tals olika saker osv.

  6. Ping: Timplanen vad gör den för nytta? « Jans Syrliga KaramelLer

  7. Göran Tullberg skriver:

    Jan! Min erfarenhet av självstudier är enormt god. Men det tar tid att bygga upp det sammarbete och samförstånd som är ett måste. Ändå är det så att om skolan skall lära för livet, så måste elever lära sig klara sina fortsatta studier själva. Denna förmåga måste byggas på år för år.

    Nu har jag nog haft lätt som lärare genom att ligga i slutet av utbildningen när alla kämpar för att få bra jobb. Men även där har vi fått fram bättre ingenjörer än konkurrenter just för att de lärt att själva klara allt, att leda och att samarbeta. Jag vill göra elever som klarar sig själva. Det blir bättre för dem och för mig. Mina elever har varit mitt bästa stöd.

    • janlenander skriver:

      Mina erfarenheter av självstudier har tyvärr inte varit lika positiva. Med vissa duktiga elever går det att skapa en situation med mycket av självstudier och bra driv men jag har inte sett ett enda exempel att detta också skulle gälla elever som har sämre förutsättningar. Hela skolan måste nog i så fall komma på vilka åtgärder som är nödvändiga för att det ska fungera ofta, det kommer inte automatiskt ens med en superlärare.

  8. Göran Tullberg skriver:

    Du kan ha rätt. Jag har aldrig haft svaga elever. Men om det är som du säger, så måste de elever som kan arbeta själständigt få göra det. Det är bra både för elever och lärare.

    De elever som inte verkar kunna måste undersökas och bearbetas så att åtminstone en del kan räddas till förmåga att arbeta själv. Jag tror laborativa arbetsmetoder kan vara en väg in. Laborera är nästan som leka. Mycket är ”handarbete”. I matematiken har laborativ matematik varit ett sätt att få elever aktiva.

    Men jag upptäcker ofta att ni har svårare än jag haft. Mina elever har haft mycket driv i sig, det förenklar. Ibland ser jag nog inte alla era svårigheter.

    • janlenander skriver:

      Ja, svaga elever är förstås en oerhörd generalisering. Det betyder att det finns många olika vägar till att träna dem i självständigt arbete. Det finns de som klarar av att meka med mopeden i timmar självständigt, det finns de som är suveräna barnvakter, de som kan arbeta självständigt hemma, eller när lärare finns i närheten, eller i mängder av andra situationer. Precis som att grupparbeten blev rena katastrofer på mängder av ställen där på sjuttiotalet så har självständigt arbete varit det nu. Det är skolans uppgift att skapa förutsättningar för att undervisningsformen ska lyckas och det är en enorm utmaning.

    • Janna skriver:

      Hur kan det vara möjligt att du aldrig har haft dåliga elever?

  9. Ping: Det självständiga lärandet « Jans Syrliga KaramelLer

  10. Göran Tullberg skriver:

    Så är det! Jag har sett dessa trender av grupparbeten som misslyckas just för att det SKULLE vara grupparbeten, Vi hade dem i slutet på 60-talet och början på 70-talet. Lärarna ogillade dem – mest erfarna lärare.

    Men samtidigt har jag själv haft ”Forskningsinriktade, elevstyrda laborationer i organisk kemi” där en ledde tre i utforskande laborationer. Det blev bra. Jag mötte ”English through activity” i Afrika som också handlade om grupparbeten. De var effektiva till tusen. Jag tror de är bra för de flesta. Jag införde även grupparbeten i sport (Afrika). Då kunde vi träna idrottsledare.

    Vi ställde upp med tre lag i zibaka-dans. De kom etta, två och trea. Dansledarna var suveräna och rev ned applåder. Zibaka är en krigsdans med humoristiska inslag. Bastkjolar och fårskinn kring vador och underarmar. Du har nog sett det.

    Grupparbeten misslyckas nog ofta dels för att man använder dem där det inte passar in, och inte ställer krav på bra resultat. Men om en är helt ansvarig och leder (i tur och ordning), så blir det möjligt att kritisera och förbättra grupparbeten.

    • janlenander skriver:

      Ibland är vi lärare för rädda för att elevers ska känna sig utpekade etc. så att vi i samband med grupparbeten missar att vi som lärare ändå måste se individen. Tyvärr har utmaningen utökats då många elever lärt sig att använda denna undervisningsform för att dölja sin okunskap. Både de svaga och de som leder arbetena bjuder upp till strid och motstånd när man som lärare vill se de individuella bidragen och ge formativ bedömning till individerna.

  11. anna skriver:

    varför sorterar ni elever som svaga elever?har någon av alla er pedagoger tänkt att dessa elever har andra inlärningsmöjligher.ni sätter dem i ett fack,där självförtroendet riskeras.hur ser framtiden ut för barnen? alla ska ha sin ärliga chans att fylla sin kunskapsryggsäck som man bär med sig för livet.

  12. Göran Tullberg skriver:

    Jan! Du träffar huvudet på spiken. Läraren måste peka på att utbildning är att träna fram allt bättre förmåga. Höjdhopparen missar – undersöker varför – ändrar sin metod och blir allt bättre. De måste sträva mot att bli bättre och bäst. Läraren är konstruktivt kritisk och visar på vad som kan bli bättre.

    När mina elever börjar tävla om vem som kan göra bäst, då blir det den en enorm snabb utveckling.

    Anna! Det är just det vi sysslar med. Alla får sin tid, alla går fram på sitt sätt. I ett riktigt skött grupparbete ställer gruppens medlemmar upp för varandra. Vi får bredd i förmågor.

    Men det finns till slut elever som inte orkar hänga med. De får sin chans att jobba långsammare och på andra sätt – t ex laborativt. ”Alla ska ha sin ärliga chans att fylla sin kunskapsryggsäck som man bär med sig för livet.” Det vi talar om här är förmågan att samarbeta i grupp och att arbeta själva. Men vet du Anna – det finns de som aldrig klarar att få ett arbete – även de skall utbildas till att klara sin hygien, bädda sin säng, laga sin mat och diska.

    Skolans stora bredd ställer krav på individualisering och på en bättre organisation. Var realist Anna. Sök lösningar. Hur vill du lösa elevers olika förmågor? Kom med förslag!

  13. anna skriver:

    göran,jag är realist! som förälder till ett som ni anser är ett svagt presterande barn, som inte fixar att delta i grupparbeten pga koncentrationssvårigheter.jag är van att finna lösningar på många olika sätt.det har resulterat i att endast 2 ämnen är icke godkända.visuella hjälpmedel,tekniska prylar(data,scannerpennor,vital,stava rex,spell right mm),spela in lektionen så att man kan ta hem och reflektera över vad som sagts,kan testas av alla elever.

  14. Göran Tullberg skriver:

    Anna. Jag beundrar ditt sätt att ställa upp för ditt barn. Men jag tror att han kunde få extre hjälp även av lärarna. Om han/hon inte har någon förmåga att arbeta i grupp, så får skolan ge upp på den punkten, men nog bör de ha prövat innan de ger upp. Att kunna sammarbeta är mycket värt för dem som klarar av det.

    Men barn är olika och vi anser, till skillnad från många, att de skall få jobba på sin nivå och inte pressas över sin förmåga. Ditt barn har två ämnen icke godkända. Jag anser att alla barn skall godkännas och att icke godkänt står för skolan – inte för ditt barn. Barnet är alltid godkänt.

  15. Bertil Törestad skriver:

    Käre Göran!
    Nu ger du dig in i blomsterspråkets land. Ord kan förvilla och förklara. Men att ens i tröstande mening förmedla att ett icke godkänt betyg (lika väl som ett väl godkänt, då?) egentligen är ett betyg på skolan blir väl lite esoteriskt?

    • Jan Lenander skriver:

      Ja, betyg och omdömen handlar om individens förmågor. Andra resonemang blir bara tjocka mantlar som sveper in verkligheten.

      Sen hävdar jag att vi måste vara tydliga med att betyg och omdömen bara säger något om individens förmågor mot i och för sig viktiga kunskapsmål men tydligt avgränsade. Vi människor är mycket mer än våra betyg.

  16. anna skriver:

    mitt barn som person,är alltid väl godkänd.men kunskaperna brister pga utebliven hjälp från skolan.vilket resulterar i att det blir kunskapsluckor som jag som förälder får hjälpa mitt barn med.vi har haft tur ändå ,eftersom mitt barn har mycket starkt självförtroende,och gillar att gå till skolan. hemma fixas de hjälpmedel som behövs.från första början var det icke godkänt i alla teoretiska ämnen,och se var vi är idag.det som krävs är tid,tid att repetera och åter repetera.

  17. Göran Tullberg skriver:

    Käre Bertil! Jag menar vad jag säger. Skolan skall inte ge betyget icke godkänd. Varför? Skolans uppgift är att lära! Om den skriver betyget icke godkänd, så har den misslyckats att lära.

    Betyg sätts när en elev lyckats! Det gör eleven ALLTID. Om inte första gången så andra eller tredje. Skolans uppdrag är att lära!

    Jag har talat med lärare i tredje klass. De får in elever som inte kan läsa och skriva. De säger ”Vi kan inte lära dem läsa och skriva, det skall de lära i ettan och tvåan. Nu är det meningslöst med kvarsittning. De får gå vidare. Under nio långa år hånas de men går vidare. När de kommer ut har de ingen framtid.

    Vad säger lärarna i ettan och tvåan. ”Vi skall inte pressa de små liven. De skall lära genom lek. Gör de inte det, så lär de sig ändå”. De gör inte det.

    Det måste bli slut på misskötsel av elevers undervisning. Alla skall få den tid och den hjälp de behöver. INGEN SKALL UNDERKÄNNAS! Gör skolan det, så säger den. ”Jag misslyckades,”

  18. Bertil Törestad skriver:

    Jag beundrar din idealism!
    Det är väl snarare så att många elever får godkända betyg fast de inte borde får det. Att det är ett dalt med elever i skolan tror jag på. Snällismen präglar bl.a. Sverige. Detta gäller hela samhället.
    Ibland oroar man sig för att kraven är för höga på eleverna, de blir ”stressade”.
    Men är inte det att ge efter för snällismen att ge alla godkänt. Jag förstår att du då säger att alla SKA kunna det som bjuds, men är inte det orealistiskt?! Menar du att du aldrig mött en elev som
    varit så svag att h*n inte passerat nålsögat….?

  19. Göran Tullberg skriver:

    Bertil! Om skolan skall kunna serva alla elever, så måste den anpassas tidsmässigt. Att som nu ge betyg trots att elever inte uppfyller fordringarna är självklart fel. De eleverna borde i stället fått en vecka till och klarat fordringarna. Vi skall inte rucka på kraven. De skall hållas uppe, men elever skall få exakt den tid de behöver för att till fullo nå dem.

    Inget dalt! Men anpassning av tidsfaktorn. Där ligger ”snällisen”. ”Det provet gick inte så bra. Låt oss se vad du missat. I övermorgon skall du ha läst in vad du missat, då får du försöka igen.”

    Jag har alltid haft jättebra elever. Varje år på gymnasiet hade jag på centrala prov snittbetyg på 4 eller över och aldrig någon underkänd. Jag kommer bara ihåg en elev som jag underkände – han var för begåvad. Han var en begåvad humorist och upptäckte det. På kvällen efter skolan uppträdde han på teatern och rev ner skratt och applåder.

    Men det gick inte ihop – han blev underkänd i vartenda ämne inklusive kemi. Sedan satsade han på skolan, slutade uppträda och fick höga betyg i vartenda ämne.

    Jag tror fullt och fast att vi får en bättre skola genom att låta elever gå fram i sin takt. Om du tittar på de krav som ställs, så borde en tredjedel av eleverna klara de tolv åren på nio eller tio år. En tredjedel på 11-12 år och resten på tretton år eller under. Ge elever tid och hjälp, så är målen i skolan inte särskilt svåra att nå. Elever som lyckas sporras av framgången.

  20. coolaliaz skriver:

    ”…hela diskussionen om hur mycket (eller lite) lärarna arbetar per vecka och år är ett ganska omodernt resonemang, och diskussionen om undervisningstiden är lika omodern den.”
    Tvärtom tror jag att det gäller att ALLTID vara på sin vakt mot arbetsgivarens önskan att ytterligare öka lektionernas andel av arbetstiden. Kvaliteten på undervisningen tror jag är starkt påverkad av tilldelad tid för planering och efterarbete, en tid som under decennier har skurits ner pga. att nya arbetsuppgifter har tillförts. Stockhaus på SKL skriver i sin blogg: ”Den misstro mot arbetsgivaren som skiner igenom i fackens reaktioner är beklaglig. Det verkar finnas en uppfattning om att kommunerna som arbetsgivare bara fokuserar på pengar och vill suga ut så mycket som möjligt ur lärarna.” Ja, dessvärre är det nog det som kommer att hända. Och det gäller nog i minst samma utsträckning på friskolorna.

    • ChristerMagister skriver:

      Ja, det är ju misstron mellan arbetsgivaren och arbetstagarna som är grunden till den ”omoderna” diskussionen. Om arbetsgivaren tog sitt pedagogiska ansvar (och insåg vikten av planeringstid) skulle detta inte behövas. Då skulle vi kanske våga vara mer flexibla när det gäller arbetstiden, för samma för alla och lika mycket under hela året känns inte vettigt.

      • ChristerMagister skriver:

        P.S. varför är det kommunen, som inte har någon insyn i den dagliga verksamheten, som är ”motpart” i detta? Det borde väl vara rektor på skolan? H*n är ju både pedagogiskt ansvarig och personalansvarig.

        • Jan Lenander skriver:

          Jag upplever att kommunerna på många sätt eftersträvat ja-sägare som rektorer. Det betyder att kommunerna går in och petar i det pedagogiska arbetet och att rektor också släpper upp lärarnas reaktioner istället för att själv ta ansvaret och konflikterna. Konflikten flyttas upp till fackförening-kommun och blir svårare att lösa.

  21. Ping: Storsatsning på mattelärare | Christermagister

  22. Ping: Något surt om striden om tiden « Jans Syrliga KaramelLer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s