Att anmäla eller att inte anmäla, det är frågan…

Min sambo Hanna utbildar sig till socionom och i höst kommer hon att skriva en magisteruppsats om varför lärare i vissa fall väljer att inte anmäla att barn far illa till socialtjänsten trots att de har anledning att göra det.

Tidigare forskning visar att endast 30-40% av de fall skolan och förskolan borde anmäla faktiskt leder till en anmälan. Varför är det på det sättet och vad kan vi göra för att förbättra situationen?

Det här ämnet kan upplevas som känsligt, men jag tror att alla kan hålla med om att det är viktigt. Ett första steg i att förbättra situationen kan vara att ställa upp på en intervju. Uppsatsens resultat och slutsatser kan bli ett värdefullt diskussionsmaterial för både skolan, socialtjänsten och kommunen i arbetet med att förbättra verksamheten inom detta område.

Är du kurator eller lärare i år 1-6 inom rimligt avstånd till Malmö så skulle Hanna vara tacksam om du vill ställa upp på en intervju någon gång i september-oktober. Kanske blir resultaten än mer värdefulla för din skola om ni är fler från samma skola som deltar. Självklart kommer din/er identitet att avidentifieras och övriga forskningsetiska riktlinjer att följas.

Uppsatsens syfte och frågeställningar lyder:

Syftet med uppsatsen är att undersöka varför verksamma inom grundskolans tidigare år inte alltid anmäler till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa.

– Vet verksamma inom grundskolan när de måste anmäla enligt Socialtjänstlagen?
– Har man undvikit att anmäla trots misstanke om att ett barn far illa och i så fall varför?
– Finns det förändringar, och i så fall vilka, som kan behöva göras för att benägenheten att anmäla ska öka?

(Först till kvarn gäller! 🙂 )

Tack på förhand!

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Läraryrket, Privat och foto. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Att anmäla eller att inte anmäla, det är frågan…

  1. Samikorpela skriver:

    Väldigt intressant! Detta måste vi få en uppföljning på. Ämnet kan tyckas vara känsligt men ack så viktigt!

    Frågeställningen är väldigt bra men hur ska man få fram bra generella (för skolor) svar?

    • ChristerMagister skriver:

      Eftersom det antagligen kommer att handla om ett begränsat antal kvalitativa intervjuer på ett par olika skolor kan man inte räkna med några direkt generaliserbara svar, utan snarast ett diskussionsunderlag att arbeta vidare utifrån. Jag skulle tro att förutsättningarna, rutinerna och kulturen för anmälan ser väldigt olika ut på olika skolor och i olika kommuner och därför blir det snarast en skola eller kommun som får fortsätta arbetet med att hitta specifika svar som gäller för just den verksamheten. Alternativet är att ett helt arbetslag, eller ett representativt urval på en hel skola, ställer upp på intervjuer. Då kan man hitta generella problem och lösningar i den verksamheten som sedan antagligen kan överföras till i alla fall verksamheter med liknande förutsättningar…

  2. Christer, det här har inte jag upplevt. Tvärtom tycker jag att vi är snabba att anmäla. Oftast sker det efter en diskussion i arbetslaget. Jag har personligen anmält rätt många elever. På de skolor där jag har jobbat har det alltid varit rektor som står för själva anmälan – detta för att inte förälderns och mentorns förhållande ska förstöras. Det tror jag är en förutsättning – både för lärarens skull och för elevens. Ibland är ju faktiskt en orosanmälan obefogad, ofta handlar det om föräldrar med psykiska problem och missbruksproblematik som kan orsaka väldigt besvärliga situationer i skolan. Däremot har jag tyvärr ingen solskenshistoria att berätta. I samtliga fall där jag har varit inblandad i en anmälan har allt bara fortsatt som tidigare. Det ska väldigt mycket till för ett tvångsomhändertagande och innan det är det mest bara en farlig massa möten.

  3. Magnus Blixt skriver:

    Ständigt aktuell fråga, tyvärr tror jag inte alla anmäler som borde, detta är även något vi diskuterat återkommande i arbetslaget. Även vi har rutinen att det är rektor (eller på den tiden det fanns kurator…) som gör själva formella anmälan, men trots det kan det erfarenhetsvis bli jobbigt för läraren. När jag är ute och föreläser om lärarledarskap och har tid på mig brukar jag dock alltid vara tydlig att det är självklart att anmäla, detta med två anledningar:
    1) Det är lag, lagar bör i allmänhet följas
    2) Om man låter bli att anmäla och det går riktigt illa får man leva med det resten av livet (har f d kollega med denna dystra erfarenhet, som varje dag ställer sig frågan ”vad hade hänt om…” vilket tyvärr aldrig kan få ett svar).

    Anledningen till att man inte anmäler tror jag framförallt bottnar i att man upplever att ”soc ändå inte gör något”, vilket i sin tur delvis bottnar i att sekretessen gör att lärare inte självklart får reda på vad som de facto händer. Ett gott samarbete mellan socialtjänst och skola kan här göra stor nytta (vi byggde tidigare upp det och det gav stor verkan, tyvärr slutade sedan både rektor och soc-chef innan det hade hunnit stabiliseras ordentligt).

    Antar att Hanna sett Germundssons färska avhandling (som inte verkar bli Lärarfavorit i Magasin 360 även om jag tycker den är nog så intressant och välskriven): http://www.skolporten.com/art.aspx?typ=art&id=a0A2000000JBULTEA5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s