Bort med B-skolan

Bildlänk till Aftonbladet

Skolgransknings slutsats #2 lyder Bort med B-skolan: ”I dag används i genomsnitt bara 6 procent av skolbudgeten för att jämna ut sociala skillnader. Många kommuner struntar helt i att kompensera skolor som har svårare förutsättningar. Efter sex veckors granskning är det tydligt att de svagare eleverna betalar priset, medan de högpresterande inte blir bättre. För allas skull måste vi få bort B-skolan.”

Ett angeläget ämne som jag förstås har skrivit mycket om tidigare. I inlägget Recept på skolutveckling citerade jag konsultfirman McKinsey & Company som släppte en rapport med generella steg för skolutveckling i samband med den senaste PISA-rapporten:

”Där utgångsläget är dåligt gäller det först och främst att skapa en fast struktur och att höja bottennivån. Man måste koncentrera sig på att alla elever ska få grundläggande kunskaper i läsning och räkning.” (DN)

Jag citerade också Jan Jönsson från en artikel i SvD:

Skolverket bör omgående ges i uppdrag att identifiera vilka skolor i Sverige som under lång tid haft stora behov av insatser och sedan anslå ordentligt med resurser. Ingen rektor på någon av de identifierade skolorna ska längre behöva kämpa med att få ekonomin att gå ihop, utan personalen ska helt kunna fokusera på sitt pedagogiska uppdrag.”

Jag har sett hur hopplösheten drabbar skolor i tuffa områden där resurserna tryter och håller fullständigt med om ovanstående; vi måste satsa på att bekämpa fenomenet med
B-skolor, och det måste få kosta att lyfta dem! 6 procent av skolbudgeten är långt ifrån tillräckligt för att jämna ut sociala skillnader.

Men prioriteringarna för regeringen är tydliga. Under en fyraårsperiod satsar man sju miljarder på förbättringar i skolan. Samtidigt lägger man 70 miljarder årligen på jobbskatteavdrag.” (AB)

Uppdatering: ”Resursbrist främsta orsaken till sämre elevresultat” (LN)

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

57 kommentarer till Bort med B-skolan

  1. Göran Tullberg skriver:

    DU TÄNKER FEL!

    Du skall göra utbildningen bättre för alla elever. Inte medvetet försämra för några elever för att utjämna. I så fall kan du låsa in intresserade och duktiga elever i en mörk garderob – då utjämnar du!

    Det är möjligt att mer pengar behövs, men först måste man göra en FÖRDOMSFRI analys av orsakerna till att skillnaderna ökar och pröva olika insatser för att hjälpa svaga elever – inte för att utjämna, utan för att hjälpa fram dem som behöver stöd!

    Ursäkta om jag låter tillrättavisande, men tänk efter, så ser du att många tankar om skolan är politiska, inte vetenskapliga och rationella. Gråt inte över eländet, tänk klart och gör något åt det. Känslor kan grumla tanken.

    Min inställning är att man måste VETA inte tro och inte berusas av känslor.

    • ChristerMagister skriver:

      Jag kanske inte uttrycker mig fullständigt i inlägget, men tänker fel… det tror jag inte! 😉

      Självklart ska vi hjälpa fram de som behöver stöd, men det är bara ett annat sätt att säga vad jag menar; det är ju de som misslyckas (på individ-, grupp- och organisationsnivå) som behöver stöd. Jag tror inte heller att det räcker med att omfördela medel, ett ordentligt tillskott behövs antagligen, men till viss del låter det sig göras. När jag sprang på anställningsintervjuer förra året var jag t ex den ena dagen på ”Skola A” där alla elever nådde gymnasiebehörighet och man hade 6 st specialpedagoger anställda och den andra dagen på ”Skola B” där 75% av eleverna inte nådde gymnasiebehörighet och man hade 2 st specialpedagoger anställda. Man kan kanske hävda att det var de 6 specialpedagogerna på ”Skola A” som såg till att resultaten var så goda, men jag tror att det hade mer med området att göra. Jag ger mig sjutton på att väldigt få av de elever som fick ”särskilt stöd” på ”Skola A” hade fått det på de flesta andra skolor. På motsvarande sätt hade antagligen även flera av de duktigaste eleverna på ”Skola B” varit berättigade till stöd på andra skolor.

      Ett förenklat och bristfälligt exempel, men jag tror att det framgår vad jag menar; på kommun- och riksnivå fördelas inte de gemensamma medlen efter behov utan mer av slentrian. (”Endast 28% av kommunerna använder någon sorts social viktning vid uträkning av skolpeng/elev. Det är på tok för få.” Twittrade precis Per Olsson)

  2. Jan Lenander skriver:

    Jag håller helt med dig i din analys om vart det behövs extra pengar.

    Göran Tullberg har förstås intressanta poänger kring att vi ska skaffa bättre underlag för vart pengarna ska gå och att det behövs mer av analyser i detta område. Jag hävdar dock att de svagaste eleverna behöver tillföras resurser snarast och det görs bäst genom en satsning på B-skolorna men med öronmärkta pengar. Det finns förstås en risk att de skolor som får pengar helt enkelt är dåliga för att de missköts men jag tror denna risken är måttlig. Ifall insatserna kompletteras med incitament till att skapa konkurrens när det gäller att hjälpa de svagaste så kan vi nå ännu längre.

    Sen känner jag väl också att det finns risk att de skolor som satsat på att behålla riktigt duktiga lärare och erbjuda dem bra villkor kan missgynnas av en satsning på B-skolor. Kanske funderar du Göran lite i sådan banor också? Aftonbladets första punkt om att höja lärarlönerna borde kunna stöttas med extra pengar till skolorna och då skulle de skolor som insett behovet av duktiga lärare kunna gå på plus i det hänseendet.

    • ChristerMagister skriver:

      Som jag skrivit tidigare tycker jag att en del av pengarna ska användas till att locka till sig riktigt duktiga lärare och ge dem goda förutsättningar för att vända skutan. Att använda lönen som konkurrensmedel för att locka till sig duktiga/erfarna lärare verkar ju däremot inte vara så enkelt som man kan tro. Jag har fortfarande inte fått något svar på om det verkligen kan vara förbjudet, vilket i så fall är rena rama vansinnet:

      https://christermagister.wordpress.com/2011/03/24/idealism/

      • janlenander skriver:

        Det finns ju många skolor som har satsat på att behandla sina lärare väl och som har hållit upp lönerna någorlunda. Att locka till sig lärare är förstås ett långsiktigt arbete eftersom det handlar om beslut kring yrkeskarriär. Att vara lärare eller något annat. Det är många vardagsbeslut kring att ta in överskott av lärare för att skola in unga lärare, välja bort obehöriga, inte skrämma bort befintliga lärare, osv. som tar tid innan de får verkan.

        En kortsiktig konkurrenssituation där några höjer kraftigt riskerar bara att snurra runt lärare så att ämneskompetens etc. saknas på nya ställen. Lite orolig är jag förstås över att någon välskött skola som fått en snål förskolelärarrektor ska tappa lärare till någon friskola som satsar kortsiktigt och mycket. Kortsiktigt får löneökningar bara en omflyttningseffekt och kommuner som Kalmar som är tidigt ute med att locka lärare kan få ett helt ointagligt försprång gentemot exempelvis Malmö som hellre lägger pengar på annat.

  3. Trofinios skriver:

    Nu finns det huvudsakligen två olika sätt B-skolor kan uppstå: 1) Bristande resurser 2) Dränering av duktiga elever till följd av fria skolvalet (kamrateffekten uteblir). Därmed finns det två huvudsakliga metoder att få bort B-skolor mer resurser och/eller undvika dränering av duktiga elever. Jag är inte säker på att mer resurser till en skola som tömts på duktiga elever kommer att ha så stor påverkan på svagare elever. Det vill säga, jag tror den konstanta närvaron av duktigare elever som höjer nivån på undervisningen, inspirerar och hjälper kamrater är viktigare än mer resurser, såvida resurserna inte är alldeles för dåliga. Och vad jag är förstått så är också det fria skolvalet och konsekvenserna härav – vissa skolor dräneras på duktiga elever- den huvudsakliga orsaken till varför svenska elever presterar allt sämre och sämre – inte nödvändigtsvis sämre resurser. Nu aktualiseras givetvis ett behov av mer resurser när en skola dräneras på duktiga elever -ett behov som inte fanns innan- ty när kamrateffekten uteblir måste något annat måste ersätta (mer lärare, specialpedagoger, etc) för att kunna hjälpa de svagare eleverna.

    • ChristerMagister skriver:

      Ja, det är en besvärlig nedåtgående spiral, men jag tror att det är rimligare att bryta den genom att tillföra resurser till de skolor som dräneras (så att de blir bättre och dräneringen upphör) än att försöka gå tillbaka till tiden innan det fria skolvalet. Kanske kan vi på det sättet uppnå en balans där helt plötsligt alla skolor är bra; häpp problemet löst och Utopia skapat! 😉

      • Trofinios skriver:

        Att förlita sig på ”mer resurser” till B-skolor som lösning på problemet, är enligt min mening alldeles för riskfyllt. Skolan kommer alltid kämpa med andra samhällsintressen om mer resurser, och resurstilldelning är alltid avhängigt av det ekonomiska läget som varierar med konjunkturen. Just att vi här tjatar om mer resurser till skolan illusterar min poäng med resursförlitandets riskfylldhet.

        Sedan finner jag det märkligt att vissa tycks anse det omöjligt att upphäva det fria skolvalet. Som om en genomförd förändring är huggen i sten och aldrig kan återhävas. Om det inte går att motverka de negativa effekterna av det fria skolvalet då måste politikerna ta sitt ansvar att avskaffa det fria skolvalet. Ty det är oacceptabelt att vi har en orättvis skola, där föräldrars utbildning, hudfärg och ekonomiska resurser avgör om ett barn skall får en bra utbildning eller inte, och som medför att en stor mängd ungdomar helt sonika slås ut (Som medför mindre FRIHET framgent att välja att leva sina liv enligt sina önskningar.). Argumentet att elever och föräldrar måste få välja sin skola är ett nytt påfund och är ingen liberal regel som alltid funnits där. Och som argument väger det inte tungt om följden just är en orättvis skola där en mängd ungdomar slås ut.

        • Trofinios skriver:

          Tillägg: man kan tillämpa filosofen Rawls okunnighetens slöja för att avgöra vilka skolskillnader vi finner mest rättvisa.

          Anta att du är förälder i ett samhälle och inte vet i vilken skola ditt barn kommer att placeras. Du vet inte heller om du kommer att ha en utbildning, vara rik, ha invandrarbakgrund, etc, d v s du vet ingenting om din position i samhället: vilken typ av skolsystem är du då beredd att accpetera? Ett system där du och ditt barn får välja skola och där det kommer att finnas stora skillnader mellan olika skolor, eller ett system där den sämsta skolan är bättre än den sämsta skolan i varje annat system? Eftersom du inte vet något om din position i samhället, och hur engagerad du kommer att vara i ditt barns val av skola, är det rimligt att tro att du skulle välja det system där den sämsta skolan är bättre än den sämsta skolan i varje annat system. Härmed minimeras möjligheten att ditt barn skall få en dålig skolgång.

        • ChristerMagister skriver:

          Jag håller i grunden med och funderar vidare på det här med att upphäva det fria skolvalet (det löser ju inte alla problem eftersom segregationen går djupare i samhället än så).

          Att förlita sig på ”mer resurser” regelmässig låter riskfyllt, det håller jag med om, men finns det verkligen inget sätt vi kan förbättra organisationen av resursfördelningen på som gör att mer resurser går dit behoven finns? Steg 1 måste ju vara att kommunerna sköter det jobb de är ålagda att göra (vilket tydligen bara 28% av kommunerna gör). Kan man tänka sig några objektiva (nåja…) kriterier av typen nationella prov som berättigar till ett visst stöd? Det är väl inte orimligt att skolorna redovisar hur många elever som inte når upp till en viss nivå i NP, hur många som är i behov av stöd p g a olika diagnoser, hur många som är berättigade till modersmål och SVA mm och att skolpengen grundas på detta? Dessa regler är ju i dag lite luddiga, går inte det att styra upp? (Antagligen på statlig nivå, kommunerna har ju visat sig oförmögna eller ovilliga att ta tag i det här….).

          • Trofinios skriver:

            Bostadssegregationen är givetvis ett grundproblem, och jag instämmer att avskaffandet av det fria skolvalet inte kommer att upphäva skillnaden mellan A-skolor och B-skolor, möjligen minska skillnaden, vilket trots allt är något. Det är en knepig situation eftersom de negativa konsekvenser vi upplever nu är följden av stora förändringar som gjorts långt tidigare och som i vissa fall (bostadssegregationen) är ytterst svåra att förändra på kort sikt. Svenska skola drabbas alltså nu av tidigare dåliga politiska beslut…

            Att endast 28% av kommunerna sköter sina åligganden är ytterligare ett tecken i raden av tecken på att kommunerna är oförmögna att sköta skolan (Ytterligare ett skäl för återförstatligande…). Och resursertilldelning kommer alltid att vara ett problem i vissa kommuner även om striktare regler tillämpas eftersom alltför många kommuner kämpar med begränsade resurser som skall fördelas på olika verksamheter som skriker om mer resurser. Och just skillnader mellan olika kommuner vad gäller resurser är en avgörande anledning till bristen på en likvärdig skola – och öppnar för ren godtycklighet om ett barn ska få en bra skolgång eller inte, något som jag finner moraliskt oacceptabelt.. Men tydligare kriterier som avgör hur resurstilldelning bör se ut är ändå ett steg i rätt riktning som i varje fall skulle kunna förbättra en mer rättvis resurstilldelning än idag. Och jag tycker dina förslag på kriterier är en god startpunkt.

  4. Plura skriver:

    Ursäkta, hur i hela fridens namn kunde Essunga, med Nossebro som huvuort, gå från bottenplacering till toppnivå fyra år i rad?

    Funder över det innan ni börjar orera;))

    • ChristerMagister skriver:

      Jag vet ganska väl hur det gick till och visst har du rätt i att mycket kan åstadkommas med en driven ledning och engagerad personal, men faktum är ju att det ser ut som det gör… Vi kan inte hålla på att säga ”det behövs inga extra resurser, bara mer engagemang och forskningsbaserad undervisning och organisation” i evigheter. Jag tror att citatet från Jan Jönsson är centralt: ”Ingen rektor på någon av de identifierade skolorna ska längre behöva kämpa med att få ekonomin att gå ihop, utan personalen ska helt kunna fokusera på sitt pedagogiska uppdrag.” Antagligen behöver man inte tillföra extra resurser i evigheter, men de extra resurserna kan köpa skolan frihet att omorganisera sig och hitta nya vägar.

    • Trofinios skriver:

      Aftonbladet anger några orsaker till förbättringen (Tillförlitligheten kan jag inte gå i god för.):

      På Emmas, 15, skola i Nossebro struntar man i Jan Björklunds idéer – och gör tvärtom.

      För tre år sedan var skolan nästan sämst i Sverige, mätt i andel behöriga till gymnasiet.

      Nu är den bäst. Förra våren fick alla nior tillräckligt bra betyg för att plugga vidare.

      Men hur gick vändningen till?

      Skolan har många elever med olika diagnoser och ligger i en kommun där utbildningsnivån är låg. Ändå lyckades de – och förändringen kostade inte en krona extra.

      – Vi bestämde helt enkelt att alla elever ska få gå i en vanlig klass. Även särskoleelever.

      I stället för att ta ut eleverna och sätta dem i speciella klasser så satte vi in extra lärare, säger rektor Tina Hededal-Ljungsberg.

      Skolan utgick från den senaste forskningen, som pekar på den viktiga kamrateffekten, och började inkludera elever – i stället för att exkludera dem. De insåg helt enkelt att en skola som sorterar ut elever aldrig kan bli världens bästa.

      http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13037512.ab

      Även om det inte handlade om ökade resurser i detta fall, kan ökade resurser ändå vara en del av lösningen, det beror givetvis på hur utgångsläget ser ut. I Nossebro fanns det till exempel möjlighet att sätta in extra lärare i klasserna, något som kanske inte alls är möjligt i många skolor. Annars tycks det handla om engagemang, klara ambitioner, ett inkluderande arbetssätt där kamrateffekt ses som viktigt, en tro elevens möjlighet att lära.

      http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13037512.ab

    • janlenander skriver:

      Ledningen för Essungaskolan analyserade sin situation på ett korrekt sätt, använde ett modernt ledarskap som gjorde att de fick medarbetarna med sig och de hade inte ovanligt dåligt med resurser eller extra låga lärarlöner.

      Det finns mycket att lära av Essunga, men det är ganska få skolor som kan planka deras metoder.

  5. Göran Tullberg skriver:

    KAMRATEFFEKT?

    ”Skolan utgick från den senaste forskningen, som pekar på den viktiga kamrateffekten, och började inkludera elever – i stället för att exkludera dem. De insåg helt enkelt att en skola som sorterar ut elever aldrig kan bli världens bästa.”

    Hur fungerar ”kamrateffekt”? Skulle elever lära mer för att de får kamrater med högre betyg, men också lära mer för att de fick kamrater från särskolan? Eller beror ”kamrateffekt” på helt andra faktorer? Kan själva blandningen av elever från olika håll, sak samma vilka, ökar kunskaper och betyg?

    Det är troligare att effekten på Nossebo skola beror på insats av extra lärare än på att eleverna påverkas positivt av hjälp från särskoleelever. Tydligen fick de extra lärare utan kostnad. Hur gick det till?

    Om en elev från ett problemområde får komma till en skola i ett villaområde så uppstår också en ”kamratefekt” genom blandning. Men skolor i villaområden har bättre lärare och mindre stök i klassrummen.

    Kan inte detta som kallas ”kamrateffekt” bero på att eleven från stökskolor får lugna förhållanden att arbeta i och bättre lärare. Är inte ordet ”kamrateffekt” en politisk slogan för att politiker vill ha bort andra grupperingar än åldersgrupperingar. Att de vill ha ”jämlikhet” med innebörden att intresserade elever skall hållas tillbaka och svaga skall stressas tills de stupar?

    För mig är ”kamrateffekt” med innebörden att man ger intresserade genier samma undervisning som särskoleelever ett politiskt jippo! Jag anser att individualisering med innebörden att elevers lärande anpassas till förmåga och intresse korrekt. Att ge alla elever oberoende av förmåga samma undervisning är fel!

    Åldersklasser stressar svaga elever och bromsar intresserade elever som iställes tråkas ut.

    TROR NI PÅ FULLT ALLVAR ATT ELEVER MED HELT OLIKA FÖRUTSÄTTNINGAR SKALL FÅ SAMMA KRAV PÅ SIG?

  6. tråkmagistern skriver:

    Det är inte pengar som saknas i svensk skola. Det som saknas är ett vettigt regelverk och tuffa rektorer. Att ropa efter mer pengar i det land som har världens högsta skattetryck verkar minst sagt, öh,,,,ska vi säga oförståndigt?

    Och den som tror att det fria skolvalet är dåligt har uppenbarligen inte själv haft barn i en klass som fungerar dåligt. Vill du Trofino ha din dotter i en klass där mer än hälften av tiden går åt till bråk och där hon mobbas dagligen? Nä, du ska förstås vifta med ditt trollspö och vips blir allt bra. Föregå då med gott exempel och sätt dina barn i Rosengårds skolor. Innan du gör det väger dina ord lätt.

    • Trofinios skriver:

      ”Vill du Trofino ha din dotter i en klass där mer än hälften av tiden går åt till bråk och där hon mobbas dagligen? Nä, du ska förstås vifta med ditt trollspö och vips blir allt bra. Föregå då med gott exempel och sätt dina barn i Rosengårds skolor. Innan du gör det väger dina ord lätt.”

      Nej, men jag tror inte svensk skola bli bättre av att skapa A-skolor och B-skolor, och till exempel PISA 2009 visar att resultaten i svensk skola har blivit sämre till följd av ökad skolsegregationen. Och vilken omsorg visar du för de elever som blir kvar i B-skolorna? Det är inte svårt att föreställa sig vilken dyster framtid många av dessa elever går till mötes: arbetslöshet, bidragsberoende, droger, kriminalitet, psykiska problem, självmord, etc. Skolsegregationen har allvarliga konsekvenser på det personliga och samhälleliga planet, och blir därmed något som viss mån drabbar oss alla. När jag tar ställning till vilken skola vi bör ha så tittar jag till helheten, vilka de totala konsekvenserna blir – inte till partikulära fall, eftersom en utgångspunkt ifrån dessa missar just helheten. Det betyder inte att jag inte bryr om mobbing och stök och förstår att vissa elever kan komma i kläm, självklart bryr jag mig om detta, men samtidigt anser jag att man inte kan bortse från det större perspektivet.

    • Trofinios skriver:

      Notera att jag inte har hävdat att det fria skolvalet ska avskaffas nu. Men jag anser att det bör avskaffas OM man det de facto leder till mer negativa konsekvenser än positiva och det inte går att få bukt med detta på annat sätt än genom att ta bort fria skolvalet.

  7. Göran Tullberg skriver:

    TROFINOS!

    Vi har som vanligt helt olika uppfattning om verkligheten i skolan. Jag citerar:

    Nej, men jag tror inte svensk skola bli bättre av att skapa A-skolor och B-skolor, och till exempel PISA 2009 visar att resultaten i svensk skola har blivit sämre till följd av ökad skolsegregationen.

    (1) Sverige SKAPAR inte A- och B-skolor, de uppstår spontant! Att skolor i fattiga områden är sämre innebär inte att svaga elever tvingats till dessa skolor! Överens?

    (2) Att ökad ”segregation” (uppdelning i invandrare och infödda) ger sämre resultat är en följd av att Sverige tillförs elever med brister i svenska språket och även analfabeter. Det ger effekt! Överens?

    (3) Sedan drabbas även elever med bättre förutsättningar beroende på allt sämre lärare och en katastrofalt dålig skolorganisation som gör att lärare undervisar i fel ämnen och att skolveckor är kaosveckor. Överens?

    Den uppdelning jag vill se är en uppdelning efter behov och förutsättningar. Den sker enklast inom klassens ram, men om det är bättre för eleven genom ny klass. Det är inte A- och B-skolor utan en anpassning av undervisningen till elevens behov och förutsättningar. Bara så kan vi hjälpa elever från arbetslöshet, droger och kriminalitet.

    Jag tycker du glider iväg på en änslovåg i stället för att verkligen analysera läget.

    • Trofinios skriver:

      Sverige SKAPAR inte A- och B-skolor, de uppstår spontant! Att skolor i fattiga områden är sämre innebär inte att svaga elever tvingats till dessa skolor! Överens?

      Spontant? Så där bara… Som om systematiska förändringar inte har effekter. Om skolor dräneras på duktiga elever till följd av det fria skolvalet så får detta effekter – det finns inget spontant i detta.

      Att ökad ”segregation” (uppdelning i invandrare och infödda) ger sämre resultat är en följd av att Sverige tillförs elever med brister i svenska språket och även analfabeter. Det ger effekt! Överens?

      Detta är en självklarhet och är inget jag har invänt mot. En halmgubbe från din sida. Men effekten av det fria skolvalet har blivit att segregationen har förstärkts – vilket har lett till ytterligare försämringar vad gäller kunskaper (Skolor med många invandrare har dränerats på svenska elever, något som troligen har negativ effekt på språkutvecklingen hos invandrarelever.). Detta är ju huvudanledningen till varför det fria skolvalets vara och icke vara har kommit på tapeten. Det kan väl ändå inte ha gått dig förbi?

      (3) Sedan drabbas även elever med bättre förutsättningar beroende på allt sämre lärare och en katastrofalt dålig skolorganisation som gör att lärare undervisar i fel ämnen och att skolveckor är kaosveckor. Överens?

      Nu skenar du iväg. Bara för att jag har uppehållit mig vid fria skolvalet betyder det inte att jag inte tror det finns flera anledningar till försämringar av svensk skola (Jag har skrivit inlägg här förut där jag till och med listat över 10 olika anledningar till försämringar av svensk skola.).

      Den uppdelning jag vill se är en uppdelning efter behov och förutsättningar. Den sker enklast inom klassens ram, men om det är bättre för eleven genom ny klass. Det är inte A- och B-skolor utan en anpassning av undervisningen till elevens behov och förutsättningar. Bara så kan vi hjälpa elever från arbetslöshet, droger och kriminalitet.

      Har du belägg härför eller spekulerar du bara? Och vad menar du med uppdelning efter behov och förutsättningar? Och hur görs denna uppdelning inom klassens ram? Sitter olika elever i olika öar i klassrummet, eller vadå?

      Jag tycker du glider iväg på en känslovåg i stället för att verkligen analysera läget.

      Något jag aldrig blivit anklagad för förut – tvärtom brukar det låta att jag analyserar för mycket. Kul att någon tycker annorlunda.

  8. Göran Tullberg skriver:

    FRIHET ÄR DET BÄSTA TING!

    Alla elever var de än finns har rätt att välja skola. Det är självklart positivt.

    Det som händer i Rosengård och på andra problemorter är att redan svaga skolor får ta emot nya flyktingar från Afrika och Östeuropa. De kan ingen svenska och är ofta analfabeter. På så sätt blir skolorna sämre.

    Du skriver: ”Om skolor dräneras på duktiga elever till följd av det fria skolvalet så får detta effekter – det finns inget spontant i detta.” Men…

    Eftersom det inte dirigeras uppifrån, så sker det spontant.” De föräldrar som har väl utbildade barn väljer SPONTANT (utan att tvingas) en bättre skola för sitt barn. Det betyder INGENTING för de analfabeter som inte har något val, eftersom de inte kan språket och är analfabeter! En välutbildad elev hjälper inte dem ett sk-t.

    Elever som är t ex 13 år stoppas in bland andra trettonåringar som förstår svenska och som inte är analfabeter. Där får de en undervisning som går totalt över huvudet på dem. De lär ingenting, men stör för andra elever om de alla är närvarande. Att blanda analfabeter med kunniga elever är DET SÄMSTA DU KAN GÖRA!!!

    De tre-fyra skolor som tidigare var krisskolor blir 30 á 40 allt eftersom fler analfabeter går i dessa skolor. Det är det vi läser om.

    Min lösning: Ge dessa elever en riktig bra språkundervisning! I stort sett bara språk hela tiden tills de har förutsättningar för att ta till sig annat lärande. De får gå i egna klasser eller bland ”ettorna”, men inte i samma åldersklass. Förmågemässigt och behovsmässigt hör de inte hemma där!

    När jag jobbade i Afrika gick min son där. Han var nio år och kunde ingen engelska, men det måste han kunna för att hoppa in i tredje klass. Då sattes han bland ettorna som just hade mycket engelska och fick extra språlektioner under några veckor, sedan fick han gå in i trean, men han behärskade nu engelska nästan som infödd.

    Du måste hjälpa fram svaga elever just genom att differentiera undervisningen. De elever som inte kan ett ord svenska och som inte kan läsa eller skriva något språk måste få utbildning i vad de behöver med undervisning på den nivå de klarar.

    Däremot får analfabeten inte bättre utbildning av att placeras i en A-skola och där hänga med ”Sin årskurs”. Det måste du ta till dig! DE KLARAR SIG INTE DÄR!

    Segregera mera! Segregera så att alla elever får JUST DEN UTBILDNING DE MÅSTE FÅ. Men segregera inte efter ålder som sker nu. Det är att göra svaga elever till drogaddikter och kriminella!

  9. Göran Tullberg skriver:

    Gruppindelning.

    Du skriver: ”Har du belägg härför eller spekulerar du bara? Och vad menar du med uppdelning efter behov och förutsättningar? Och hur görs denna uppdelning inom klassens ram? Sitter olika elever i olika öar i klassrummet, eller vadå?”

    Jag utbildar kemister. En del har förmågor som andra saknar. Vi hade laborationer 24 timmar i veckan. Den snabbaste och säkraste eleven jobbade dubbelt så snabbt som den näst snabbaste och fyra gånger snabbare än snittet. I stället för att göra en syntes eller analys i taget, så hade hon tre igång samtidigt. Hon missade aldrig någonting.

    Jag kunde inte bara be henne sluta laborera efter några månader. I stället fick hon friare och mer krävande uppdrag. Samtidigt hjälpte jag fram dem som var osäkra tills de förstod vad det gick ut på. Där fanns en naturlig uppdelning efter förmåga.

    När jag utbildade kemi-ingenjörer, så måste de kunna sköta alla de analysapparater som finns ute i industrin. De måste också ha varit ute i industrin och lärt hur man arbetar där. Då gjorde jag en uppdelning.

    Vi hade ett centralt stort laboratorium med mindre rum. Där i olika smårum ställde jag upp analysapparater som kostade ”skjortan”. Av dem hade jag en av varje. Sedan fick grupper på fyra arbeta ensamma efter datasimulering. Grupperna roterade veckovis.

    Jag frågade eleverna vilken typ av kemisk industri de var intresserade av. Delade in dem i grupper efter intresse och sände ut dem till industrier där de fick jobba en vecka. Sedan redogjorde de för andra grupper. ”Så gjorde vi. Så var det där”.

    Jag har differentierat på olika sätt. Det har alltid gett bra resultat. Nu har jag mot slutet av min lärartjänst jobbat mycket fritt. Den favören har inte ni, men jag önskar att ni hade den. Då hade ni haft vad lokaler ni behövde och haft dem för gott som just era.

    Ni skulle haft sammanhängande tid med era elever, så att ni kunnat ge några grupper möjlighet att jobba själva i smårum, medan ni hade 10-12 av de svagare för hårdträning med omväxlande introduktioner och uppföljningar.

    Du ser Trofinius att skolan är dåligt organiserad. Du skulle haft sammanhängande tid, egna tillräckliga lokaler och därför kunnat ha ”öar” av eget arbete och samtidigt ägna en mindre grupp behövande elever mer uppmärksamhet. Och självklart samma elever hela tiden – inget spring i trappor.

  10. ChristerMagister skriver:

    @Göran Tullberg, ”Hur fungerar ”kamrateffekt”?”

    Både uppåt och nedåt… Elever blir sporrade av att se kamrater som arbetar på en något högre nivå och de befäster sina kunskaper genom att förklara dem för sina kamrater. I homogena grupper försvinner denna dynamik, men för ett framgångsrikt arbete måste förstås läraren göra ytterligare grupperingar inom klassen så att inte skillnaderna blir för stora. (mer i detta inlägg där jag skrivit att jag tycker att du ger ett exempel på detta arbetssätt 🙂 )

    Jag tror att detta är en del av förklaringen till att vissa skolor fastnar i dåliga resultat, men också att förväntningarna på eleverna sänks. Se exemplet Rosengård.

    Det är troligare att effekten på Nossebro skola beror på insats av extra lärare än på att eleverna påverkas positivt av hjälp från särskoleelever. Tydligen fick de extra lärare utan kostnad. Hur gick det till?”

    De samlade de befintliga resurserna i klasserna; i stället för att t ex ha 1 lärare till 1 elev i särskolan och 1 lärare till 2-3 elever med någon form av inlärningssvårigheter i separata rum så samlade de alla eleverna och de 3 lärarna (den vanliga klassläraren är lärare nr 3) i klassrummet med hela klassen. Jag förutsätter att de sedan kunde arbeta med lite mer flexibla grupper där fler elever drog nytta av den högre lärartätheten.

    @Tråkmagistern, ”Att ropa efter mer pengar i det land som har världens högsta skattetryck verkar minst sagt, öh,,,,ska vi säga oförståndigt?

    Att se det som en kostnad i stället för investering tycker jag är mer oförståndigt.

    • tråkmagistern skriver:

      Det är en kostnad eftersom den ska betalas. Även investeringar är kostnader i och för sig. Men om inte landet med världens högsta skatter har råd med en bra skola kan det näppeligen handla om pengar.

      Hur effektiv hade utbildningen blivit om särskollärarna kunde samlat en hel grupp särelever? Vad gör du för de två pojkar som är ointresserade av att lära sig samma mattetal hela tiden när de istället kunde räkna hyperbolisk geometri?

      • ChristerMagister skriver:

        Vem säger att vi inte har råd? Det handlar väl om prioriteringar? Dessutom visar flera opinionsundersökningar att en majoritet av befolkningen är beredda att betala mer i skatt om det går till skola, vård och omsorg:

        ”LO/Novus Opinion har även frågat väljarna om behov av resurser inom vård, skola och omsorg kan motivera en höjning av skatterna. Mer än varannan som svarat, 56 procent, instämmer helt eller instämmer i stort sett i att behov av resurser inom vård, skola och omsorg kan motivera en höjning av skatterna. En fjärdedel, 24 procent, instämmer delvis i påståenden. Bara en av tio instämmer inte i att behov av resurser inom vård, skola och omsorg kan motivera en höjning av skatterna.” (LO)

        Med flera lärare knutna till klassen finns det stora möjligheter till att både skapa flexibla grupper som arbetar på olika nivåer och till mer individualiserad undervisning; självklart ska inte eleverna räkna samma mattetal hela tiden! Det ska de inte trots att det bara är en lärare i klassen. (Och vi håller oss förstås på grundskolenivå nu.)

  11. Ping: B-skola « You're no different to me

  12. Göran Tullberg skriver:

    Christer,

    som du förstår, så tror jag inte på ”kamrateffekten” så som den beskrives. Jag har alltid arbetat med samarbete mellan elever sinsemellan och med mig. Men inte kallar jag det ”kamrateffekt”. Det är träning i samarbete.

    Att det samarbetet skulle bli bäst om särskoleelever arbetade med genier har jag väldigt, väldigt svårt att tro. Tydligen tar också du försiktigt avstånd från stora skillnader, men det gör inte politikerna.

    Jag tror mig veta varför politikerna vill att elever skall bilda åldersgrupper i stället för att göra som de främsta pedagogerna förordar – gå fram efter sin förmåga. Att skolan skall anpassas till eleven. Nu tvingas svaga elever gå under när de inte orkar hänga med i ”kamrateffekten” utan får underbetyg, Hela systemet är så vettlöst dåligt att jag inte förstår hur någon kan försvara det.

    Jag har normalt haft homogena och mycket duktiga klasser, men en gång hade jag tre extremt duktiga elever i en liten klass på 12. Två var medelbegåvade eller strax över (betyg 3), sex var duktiga (4) och tre var mycket duktiga (5) och tre var genier (5 var tyvärr högsta betyg) och intresserade – de var självklart genier i alla ämnen.

    En av de medelbegåvade eleverna blev senare bästis med min dotter, så jag talade med henne. Hon sa ”I en sådan klass kände jag mig dum. När du talade med de bästa i klassen begrep jag ingenting.” Jag tror det är vad som händer om skillnaderna är stora

    Jag begrep att det funnits klasser med en eller två elever, men ville höra det från dig. Det är självklart slöseri med resurser och beror på en usel organisation. Nu kunde EN skola få bättre resultat genom NÅGOT LITET förbättrad organisation.

    Tänk vad det skulle betyda om vi fick en fungerande organisation i ALLA skolor!

    Tänk litet till Christer! Organisationen är så fruktansvärt hemsk att det krävs tid att bara förstå hälften.

  13. tråkmagistern skriver:

    Trofino: Jag vet inte om du har barn själv så jag vet inte om det är teoretiskt pladder från din sida eller om du faktiskt anser att du inte har ansvar för dina barn. Det angår mig inte heller.

    Emellertid ser vi i ditt resonemang hur staten fullständigt tagit över medborgarna, nej undersåtarnas liv. När en pappa (?) hellre ser en likrikriktning i vad han uppfattar som en nödvändig väg till nivellering, istället för att vilja skydda sin dotter…..
    Istället för Taubes visa ”Pappa kom hem” får vi ”dagisfröken gå inte hem”. Är Sparta verkligen idealet?

    • Trofinios skriver:

      Ok, jag förstår att du är fast i föräldrarperspektivet och har svårt att resonera om skolan utifrån ett större perspektiv än så, ty då blir det ”teoretiskt pladder”, alltså något måste beslutsfattare ägnar sig åt eftersom de inte kan tänka vilken skola som passar just deras barn bäst, utan vilken skola som passar så många barn som möjligt bäst.

      Men jag hycklar inte om min position. Jag tror att en likvärdig skola är den bästa skolan – eftersom en sådan skola åtminstone har en ambition att ge ALLA barn en bra utbildning och strävar efter att undanröja ett rent godtycke huruvida ett barn ska få en bra utbildning eller inte. Och, detta är viktigt, svensk skola har presterat sämre och sämre i takt med att den blivit mindre likvärdig, svaga elever presterar sämre samtidigt som toppen inte presterar bättre, något som PISA bland annat visar. Om inte detta gör något slags intryck i diskussionen om skolan, ja, då ser man helt enkelt inte skolan som en nationell angelägenhet. Men skolan är en nationell angelägenhet – den är bl a kopplad till vår konkurrenskraft och därmed till vårt välstånd.

      Till sist, nu upprepar jag detta ytterligare en gång, jag har inga problem med det fria skolvalet om det inte urholkar likvärdigheten. Nu finns det tydliga indikationer på att skolvalet faktiskt försämrar likvärdigheten. Men om åtgärder kan vidtas som gör det fria skolvalet förenligt med en likvärdig skola, ja då befinner vi oss i en utmärkt situation: föräldrar och deras barn kan välja skola ur en likvärdig mängd av skolor. Men om det inte går att göra det fria skolvalet förenligt med en likvärdig skola, och om det inte finns några andra väldigt positiva konsekvenser som kan uppväga de negativa konsekvenserna av en icke-likvärdig skola, då måste man enligt min mening kraftigt modifiera det fria skolvalet eller avskaffa det. Och detta alltså av skälen att skolan är en nationell angelägenhet och att ett barn ska få en bra utbildning oavsett i vilken skola det går (Och nej, jag tror inte att svensk skolas likvärdighet och kvalité står och faller med det fria skolvalet, givetvis inte, det finns åtskilliga andra faktorer som är av vikt för att förbättra svenska skola.).

      Jag kan egentligen inte se att min position är vidare kontroversiell.

      Jag avslutar min delaktighet i diskussionen här – högar av nationella prov måste rättas.

      • tråkmagistern skriver:

        Det är skillnad mellan att vara fast i föräldraperspektiv och att tillåta föräldraperspektiv. Du vill inte ens tillåta föräldraperspektivet, eller du vill offra det. Föräldrarna har det yttersta ansvaret för barnens väl och ve.

        • Trofinios skriver:

          Du vill inte ens tillåta föräldraperspektivet, eller du vill offra det.

          Men vad är detta? Ingenstans har jag sagt att földrarperspektivet inte alls bör räknas. Om du av någon anledning tror detta så låt mig då gör det klart: Jag tillskriver föräldrarperspektivet viss vikt men anser samtidigt att det finns flera andra saker som också måste beaktas, varav ett par väger tungt -Skolans roll för vår konkurrenskraft och skolans likvärdighet-, därav uttrycket ett ”större perspektiv”.

          Vi har uppenbarligen olika uppfattningar i frågan. Varför inte nöja oss där och undvika att förvränga motpartens uppfattningar.

  14. Jan Lenander skriver:

    Kamrateffekt, dök upp som diskussion, jag undrar vad vi hittar för riktig analyserande forskning kring detta begrepp. Kommer det att visa sig vara som individualisering, där det 15 år efter att ordet började användas, så kommer Monika Vinterek och problematiserar det för första gången. Påpekas bör då också att problematisering är bara första steget mot att börja forska på riktigt.

    Jag minns klasskamraterna som tvingade mig att göra hela grupparbetet. Bra för mig som fick mycket övning men hur bra var den kamrateffekten för dem?

  15. Göran Tullberg skriver:

    BRA CHRISTER!

    Du skriver: Med flera lärare knutna till klassen finns det stora möjligheter till att både skapa flexibla grupper som arbetar på olika nivåer och till mer individualiserad undervisning (slut citat).

    Självklart och det behöver inte kosta mer. Slå ihop all undervisning i ett ämne t ex engelska (eller vilket annat ämne som helst) för klasserna 3-6 (eller för 3-9) i en enda institution i skolan (eller eventuellt två engelsk-institutioner).

    Där finns skolans, två, tre eller fyra engelsklärare med fasta lokaler som i princip är deras. De får sig tilldelat ett antal elever som motsvarar ”elevkvoten” per lärare eller 3-5 fler. Dessa elever har de under t ex 7 eller 14 veckor. De lägger egna scheman.

    Normalt har lärare i snitt 11 elever. Här kan en institution ha 14 á 16 elever per lärare. t ex 2 lärare och 28 (32) elever, 3 och 42 (48).

    Det innebär att vi får bara engelslärare som undervisar i engelska. De samverkar och kan gruppera elever på bästa sätt. De slipper håltimmar och an ta pauser mellan arbetspassen så som passar undervisningen bäst. inga påtvingade raster.

    De kan ha 15 minuter instruktion och paus eller 200 minuters eget arbete och paus, därefter redovisning i två pass på vardera 30 minuter med paus emellan, eller hur det bäst pasar arbetssättet. Och självklart olika för de två, tre eller flera grupper som man arbetar med. Den lärare som behärskar datorer tar pass med datorarbete.

    Det är som du säger Christer – flexibilitet, elevanpassning, läraranpassning, lärarsamarbete och dessutom fasta klassrum och alla lärare i sina ämnen.

  16. Göran Tullberg skriver:

    Jan,

    Jag brukar låta ledarskap med allt som hör till rotera i gruppen. En grupp består av A, B, C och D. A tar första förberedelse, instrution, ledning och redovisning. Nästa gång är det B, sedan C och D. Om B, C och D inte stöder A, så blir det svårare för dem efteråt. Alla har intresse av att göra det lätt för ledaren.

    Se: ”Research-oriented Chemical Investigations Conducted by Students” på webben.

    Det var nyttiga övningar. Efteråt sade industrin ”Ni har de bästa ingen jörerna” eller vi fick en ny ingenjör som ”organiserade samarbete, nu är både efektiviteten och trivseln större”.

    Jag har sett samma upplägg i ”English Trough Activity”. Småbarn läser böcker på engelska. En av dem får i läxa att läsa igenom hemma och sedan leda. H*n får också en lista på ord som skall förklaras och ett litet förhör som skall hållas efteråt. Till exempel: ”Vad gjorde Per som skrämde Maja?” o s v för att visa att de försått.

    På så sätt får alla lära sig planera och följa upp, redovisa. En tar inte allt.

    • Jan Lenander skriver:

      Förutom en metod som liknar din, lägger jag ibland in tät individuell rapportering av läget och redovisningsformer där det är tydligt att samarbete och gedigen inlärning är viktigt för att lyckas. När jag har pratat med kollegor har jag ofta hört modeller med tydlig rollfördelning i grupperna, olika sätt att låta ansvar rotera eller att begära delvis individuella redovisningar av gemensamma arbeten. Det finns en hel del sätt för att skapa en positiv kamrateffekt.

      Jag vet dock att i starkt heterogena grupper så misslyckas jag åtminstone delvis i ganska många fall och har observerat att kollegor råkar ut för liknande problem. Det känns därför som att jag gärna skulle vilja ha mer forskningsbelägg för den ganska okritiskt positiva inställning som finns till kamrateffekter. Jag oroar mig för att vi kan upptäcka att det i praktiken ofta är övervägande negativa effekter av stor blandning av förkunskaper hos klasskamrater. Jag ska titta lite i John Hatties bok ”Visible learning” men tror att det här området inte täcks in.

  17. Göran Tullberg skriver:

    Jan,

    Sök på: ”Research-oriented Chemical Investigations Conducted by Students Göran Tullberg”, annars kommer du inte fram direkt.

  18. Göran Tullberg skriver:

    Jan,

    Det du skriver om redovisningar är mycket bra. Eget arbete eller grupparbete beskylls för att vara mindre effektivt än ”katederundervisning”, som då innebär att läraren berättar och antecknar vad eleven skall lära. Självklart är det tvärtom.

    Men det hänger just på att läraren ställer höga krav på eget- eller grupparbete. Minsta slapphet eller ointresse från läraren gör att elever tar ”den lätta vägen”.

    Jag har berättat tidigare om elevers eget arbete med redovisning. Jag kritiserade deras redovisningar genom att visa upp overheaden de använt och fråga vad det stod på dem och vad det betydde. Ingen visste. Jag frågade vilka huvudpunkterna var i redovisningen. Ingen visste. Jag frågade om vad de lärt av redovisningen. Ingen var riktigt säker på om de lärt någonting.

    Det tog fyr i den som redovisat; ”Ingen annan lärare kritiserar redovisninger. De säger bara Bra Nästa. Nu får de andra chans att göra bra redovisningar och jag får sämre betyg för att jag inte visste att du skulle ställa krav”.

    I fortsättningen blev det en hård kamp om att alltid göra bättre redovisning än föregående. Jag kritiserade första året. Andra året blev de mycket bra, så jag kunde bara gratulera och peka på det som var bra. Jag trodde inte det kunde bli bättre.

    Men tredje året blev redovisningarna professionella. Bättre än dem man fick ute på industrin, bättre än professionella kunskapsförmedlare. De lyfte klassen som satt som trollbundna och sög i sig – mycket för att de ”kunde” redovisning. Andra året hade klassen applåderat. Nu reste de sig och stod upp och applåderade.

    Jag ficken korsning mellan katederundervisning (elever i katedern) och enskilt arbete (att penetrera, organisera och redovisa delar av kursen). Själv kom jag in till en klass som var spänd på att höra och se vad kmraterna hade att redovisa. Jag slog mig ned och lektionen startade, jag lyssnade och vi diskuterade innehållet och framförandet samt hade de övningar som behövdes för att alla skulle få grepp på kunskapen.

    Men vad hade hänt om jag inte kritiserat första gången? Så du har rätt i att det gör stor skillnad om läraren kontrollerar eget arbete eller inte.

    • Jan Lenander skriver:

      Det känns som att du hittat själva grundpoängen i hur man lyckas göra grupparbeten och följande presentationer till en riktigt kraftfull undervisningsform och det finns stora likheter med hur jag arbetar.

      Jag vill dock inte göra ner genomgångar som en dålig undervisningsform utan ser hur användning av det flerstämmiga klassrummet och även kraftfull och engagerande föreläsningsteknik kan göra det till ett centralt sätt att bedriva undervisning. Olika ämnen, olika grupper har olika förutsättningar och inställning så att vad som är bäst varierar. Oftast är nog variation av undervisningsform det som blir det allra bästa valet.

  19. Göran Tullberg skriver:

    Jan! Det är som du säger. Alla former har sin plats och kan blandas.

    Men det finns två faktorer att räkna med:

    (1) Målet styr undervisningsformen. Skall jag lära elever arbeta självständigt, så måste eget arbete dominera som undervisningsform.

    (2) Elevernas förmåga sätter gräns för vilka formerna som KAN användas. Det gör att korta instruktioner och enkla övningar är en prioriterad väg med svaga elever. Jag har aldrig undervisat 7-åringar eller elever med inlärningssvårigheter, men jag tror inte att de kan organisera ett större arbete och instruera, leda och redovisa.

  20. anna skriver:

    hej! jag undrar hur ni pedagoger arbetar med barn som har andra inlärningsmöjligheter? ex elever med dyslexi. det känns som elever med detta,inte får likvärdigt stöd i skolorna idagens samhälle. när elever som har svårt med ex. engelska,varför placeras alla i samma grupp?hur ska de kunna konversera på engelska,när ordförrådet är lägre hos dem alla inom gruppen?vad blir er sk kamrateffekt då?

  21. Göran Tullberg skriver:

    anna,

    Så är det på många håll. Exakt som du beskriver. Vi pedagoger vill ha en flexibel skola med specialister på alla befattningar. Vi vill att skolan skall formas efter elevernas behov och förutsättningar. Vi vill individualisera.

    Mot oss står politiker som vill ”jämlikhet”. Det mannifesteras i att alla skall gå fram i samma takt årsvis. Alla tolvåringar skall kunna lika mycket – de går mot ett normaliserande prov som avgör vilka som är normala och vilka som inte är det.

    Ett barn med dyxlexi får inte den tid och den specialundervisning som behövs. Skolans lärare, elever och föräldrar har inget inflytande. De som bestämmer är kommunpolitiker och tjänstemän. Sedan kommunaliseringen har de tagit över. De ser skolan i stort. Enskilda elever och speciallärare betyder inte ett sk-t för dem. De sitter mil borta och vet ingenting om pedagogik eller vad som sker i skolorna.

    Jag önskar en skola där lärare, elever och föräldrar bestämmer och där byråkratin försvinner. Läraren ser ditt barn, du vet vad det behöver, men kommunalpampen vet ingenting, ser ingenting, förstår ingenting och kan ingenting. Samma gäler för rektorn som inte har pedagogisk erfarenhet och aldrig ser eleverna i klassrummet.

    ÖKAT INFLYTANDE FÖR LÄRARE, ELEVER OCH FÖRÄLDRAR!

  22. Ping: Vem här är en SO-lärare? | Björn – om skola och utbildning

  23. anna skriver:

    göran.tack för ditt svar, jag har själv erfarenhet av att arbeta med dyslektiker på olika nivåer,har själv ett barn som har dyslexi.skolan har inte en aning om hur de ska arbeta med ”problemet”. vi som föräldrar får ytterst lite gensvar från skolan.har inte någon kontakt med specialpedagogen på skolan. hur kan samarbetet med den aktuella skolan främjas? jag anser att dyslektiker inte har inlärningssvårigheter,bara andra inlärningsmöjligheter.

    • ChristerMagister skriver:

      Precis som Göran skriver vill antagligen de flesta pedagoger ha en flexibel skola med specialister på plats. De flesta vill nog också att skolan skall formas efter elevernas behov och förutsättningar och ser ett problem i ”kraven” på att alla ska utvecklas i samma takt årsvis. De normaliserande proven, det centrala innehållet i den nya kursplanen och betygskriterierna som nu kryper ner till år 6 i grundskolan kan ses som precis det, men vi ska inte glömma att de också kan ses som en försäkran om att skolan uppmärksammar de elever som har olika former av svårigheter och tar hänsyn till det. I den konkurrensutsatta skolan är det tyvärr inte en självklarhet…

      Hur vi hjälper elever med olika former av svårigheter, eller ett behov av andra inlärningsmöjligheter än den aktuella skolan för tillfället erbjuder, är förstås individuellt och det är därför det är viktigt att det finns specialister på plats.

      Däremot är det inte bara politiker som i första hand vill försöka lösa svårigheterna inom klassens ram, även den samlade pedagogiska forskningen säger att det är det effektivaste sättet, och det har till viss del med en slags ”kamrateffekt” att göra. Det visar sig i flera undersökningar att de elever som erhåller enskild specialundervisning i för hög grad utvecklas sämre än de som inte får någon specialundervisning alls… Det här är en stor fråga och jag har inte tid att gå in på detaljer, men om vi tittar på ditt exempel med engelskan så är det troligt att eleven utvecklar ett bättre ordförråd tillsammans med sina kamrater i klassen än om h*n suttit ensam med en speciallärare; men självklart är detta beroende av hur undervisningen i klassen går till.

      En balans av anpassningar i klassen, kompensatoriska hjälpmedel och speciell träning är att föredra (en flexibel skola som Göran skriver).

      Hur kan samarbetet med den aktuella skolan främjas?
      Jag förutsätter att du redan har tagit upp saken under ett utvecklingssamtal och kontaktat specialpedagogen och skulle därför tro att nästa steg är att begära ett samtal med skolans rektor (kanske tillsammans med specialpedagogen) så att du kan förklara vilka problem du upplever.

  24. anna skriver:

    tack för ditt svar christer.den aktuella skolan har öppnat dörren mot nya kunskaper om dyslexi,men det som behövs är gott samarbete mellan skola och hem.när mitt barn får skriva för hand,blir det bara en mätning av dyslexin.vid muntliga prov visas de faktiska kunskaperna. skolan envisas dock fortfarande att använda skrivböcker och blyerts,trots att alla hjälpmedel för dyslektiker finns på datorn. jag vet att den aktuella skolan tar nya tag till hösten,nu är alla trötta o behöver ledigt.

  25. Göran Tullberg skriver:

    Vi behöver kompetent folk som t ex specialpedagoger, psykologer o s v. Främst skall de hitta elever med dyxlexi och alla andra problem. Ty det är viktigt att sådana problem åtgärdas så snabbt det är möjligt.

    Dels är det lättare och går snabbare att åtgärda vid låg ålder (problemen sitter i hjärnbarken, som är tunnare vid språkcentrat). Hjärnans funktioner (kopplingar) ändras snabbt vid låg ålder, så att andra delar av hjärnan opplas in.

    Dels slipper barnet bära med sig problemet genom fler klasser än nödvändigt.

    Jag tror nog att Christer har rätt, men i sådana fall kan behovet av hjälp vara olika från individ till individ. Så om vi har erfarna psykologer, hjärnläkare och speciallärare, så får vi lita på att de hittar de rätta insatserna.

    Själv tycker jag att vi skall skilja ut denna hjälppersonal från olika skolor för att i stället ha dem samlade och tillgängliga för många skolor. Då får behovet styra mera än skolornas olika ekonomi. Vi kan också lättare få samarbete läkare – psykolog och speciallärare samt konsultationer mellan specialisterna.

    Det är självklart då också möjligt att hjälpa flera elever samtidigt.

    • Kent Sundlöf skriver:

      ”Själv tycker jag att vi skall skilja ut denna hjälppersonal från olika skolor för att i stället ha dem samlade och tillgängliga för många skolor.”

      I grunden en bra tanke. Jag tycker mig dock se ett problem i praktiken. På den skolan jag jobbar sitter elevhälsan och specialpedagogerna samlade mitt i skolan. Det är förstås positivt att ha dem samlade på ett och samma ställe så det är lätt att besöka dem. Problemet med det är dock att deras värdefulla kunskap och feedback går förlorad för oss ”vanliga” pedagoger.

      Som jag ser det skulle det vara oerhört nyttigt både för oss och eleverna ifall specialpedagogerna befann sig i vår verksamhet för att kunna ge oss feedback på vår undervisning till exempel, eller för att när de sedan jobbar med svaga elever ha ett hum om vad dessa elever sysslar med i sin ordinarie undervisning.

  26. Göran Tullberg skriver:

    Bra Kent,

    Men utesluter det ena det andra? Det är nog rationellt om specialpedagoger både kan besöka skolor och verka där, samtidigt som de har en fast central varifrån de kan fördela sin verksamhet. Då finns möjlighet till samtal för alla lärare, inte bara för dem som har ”råd” att ha specialister på skolan.

    Det är bra att frågan belyses från olika håll. Jag antar att du vet mycket mer om detta än vad jag gör, därför är jag tacksam för din erfarenhet. Jag träffar specialpedagoger och läser om problemen. Men just lärare fär unga elever träffar jag sällan.

    Däremot är jag säker på att skolan måste serva elever och lärare bättre än det gör. Det jag ser framför mig är just att en ur hjälpteamet kommer och hälsar på under en dag eller två för att söka efter barn som behöver hjälp. Sedan känner du personligen en i teamet och ringer om du vill ha hjälp eller bara träffas och diskutera.

    Barnen får hjälp antingen genom att ni arrangerar möten där hjälpen kommer till skolan eller där barnen kan tillbringa en dag eller två hos experten för att lära hur de kan klara sig allt bättre själva. Ett flexibelt system som kan fungera för barn med större eller mindre problem på olika skolor.

  27. ChristerMagister skriver:

    Nu kommer ni in på mitt område, spännande!
    (Jag är specialpedagog om någon missat det…)

    Hur man organiserar specialpedagogernas arbete har ju förstås mycket med skolans/kommunens storlek att göra – ett centralt kommunalt team är antagligen mest effektivt i mindre kommuner där man behöver ”dela” på resurserna mellan flera skolor.

    Jag kan skriva lite mer om hur jag arbetar och vad jag anser i frågan i ett eget inlägg i veckan…

  28. Roger skriver:

    Kanon Christer. Jag längtar efter ditt inlägg om hur du jobbar.

  29. Ping: Tillfälligt ekonomiskt oberoende | Christermagister

  30. Roger skriver:

    Christer! Glöm inte att skriva ett inlägg om hur du jobbar som du skrev. Ha en bra dag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s