”Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” enligt skollagens 1 kap 5 §. I dagens DN finns två artiklar om detta (länk 1, länk 2) och det är intressant läsning! I den första artikeln ställs t ex traditionell katederundervisning mot en annan form av mer elevaktiv undervisning och katederundervisningen får bita i gräset riktigt ordentligt: ”Några dagar senare fick de båda grupperna göra ett identiskt prov. Den traditionella gruppen klarade 41 procent av frågorna. Experimentgruppen klarade 74 procent – nästan dubbelt så bra resultat.”
Hur svårt ska det vara att organisera mer av liknande forskning i skolan?
Läs även Eva-Lotta Hultén som antagligen svarar på ovanstående fråga: ”den absolut största bristvaran inom skolan: tid att reflektera, lära nytt och pröva nytt. Vad hjälper aldrig så mycket god forskning, inom vilken disciplin det vara må, om tid för pedagogernas eget lärande saknas?”
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, katederundervisning,
Christermagister 
Här säger du något viktigt!
Forskningen inom området är för specifik och irrevelant. Jag har sjäv recenserat några
insatser med pedagogisk-didaktiv inriktinng på min blogg. Dessa har varit slumpmässigt utvalda. Sällan är det resultat som kan användas i skolan och ofta är avhandlingarna ogenomträngliga av ordrikedom eller, i sällsynta fall, statistik.
Ja, när man läser uttalanden från regeringen tycks de vara bekymrade över att svenska forskare inom pedagogik/didaktik sällan blir citerade i internationell press. Jag tycker att man borde vara mer bekymrad över att forskningen sällan tar tag i vardagliga problem och att den forskning som faktiskt gör det sällan läses av de personer som faktiskt kan dra nytta av resultaten.
En lägre ambitionsnivå, snarare än högre, kanske kan vara lämplig för att se till att forskningen får genomslag och praktisk betydelse? Forskare som arbetar tillsamman med lärare/arbetslag i skolan och gör undersökningar på grupp- och skolnivå…
Det talas mycket om att forska. Lärare ska forska, forskningen ska bidra till skolans utveckling och forskning är viktig. Allt lärandet ska bygga på vetenskaplig grund och s.k. beprövad erfarenhet. Men hur ska denna forskning idealt se ut?
Jag tror att det bästa är att låta forskningen innebära att man t.ex. i studie följer ett antal klasser över tid. Under de år undersökningen pågår samlar man in en mängd data, både kvantitativa och kvalitativa, kring alla elever och deras lärare. Uppgifterna ska vara både av sociologisk, psykologisk, medicinsk och pedagogisk natur. Genom att man fortlöpande samlar in data kommer man att få en mycket riklig databas, som retrospektivt och prospektivt kan studera elevernas utveckling ur olika perspektiv. Eftersom datamängden om varje individ blir så bred så kommer enskilda individer olika grupper av individer med olika utvecklingslinjen att kunna följas. Påverkan på elevernas utveckling av skilda lärarstilar och klassammansättningar kommer också att kunna analyseras.
Men nästan allt det där är redan gjort!
Redan på 1960-talet startades ett stort longitudinellt (=utsträckt i tiden) projekt i en mellansvensk stad. Lärare ville dock inte ställa upp med data (jag har ingen koll på varför) men nästan allt jag ovan skisserat finns med i den stora undersökningen. Nästan inga resultat har nått skolans värld. Tidigt upptäckte man vilka faktorer som påverkade betygssättningen förutom rena kunskaper, men man valde, för lärarnas skull, att inte publicera (Bergman & Stattin /1977/, psykol. inst. Stockholms universitet; Olika kunskaper – olika betyg?). Man fann också att man med hjälp av enbart lärarskattade klassrumsbeteenden till 90% kunde förutse vilka elever som skulle få besvärligt i livet (psykiatrisk vård, kriminalitet, alkoholism). Nästan alla pojkar begår mindre brott under tonåren. Med hjälp av fysiologiska och beteendedata kunde man dessutom mycket exakt förutse vilka som skulle fortsätta sin kriminalitet efter 20-årsåldern. Flera andra resultat finns att tillgå.
Tyvärr ville inte lärarna bidra med mjukdata om sig själva eller sin undervisning. Varför vet jag inte. Jag tror att det är sådana här storskaliga studier vi behöver göra. Olika metoder måste då användas; enkäter, intervjuer, observationer, medicinska prov och även uppgifter ur existerande register.
Detta innebär att debatten om personlig integritet skulle skjuta fart igen. Men vad är viktigast: lösligt tyckande om skolan utifrån egna och andras erfarenheter eller vetenskapligt grundade analyser mot det att vi lämnar ut vissa uppgifter om oss själva till forskare? För mig är svaret givet.
Sådana stora undersökningar har förstås högre vetenskaplig trovärdighet, men samtidigt är det ju de höga vetenskapliga kraven som gör att de sällan genomförs. Jag tänker mig att försök i mindre skala (t ex att två lärare med parallellklasser genomför ett undervisningsmoment på olika sätt eller att en lärare använder olika sätt för att gå igenom ett nytt matematiskt område med olika halvor av sin klass) kan medföra att den specifika skolan och läraren utvecklas; inte minst tack vare själva diskussionen om vad som kan ha påverkat resultaten…
En ”forskningsansvarig” pedagog på varje skola skulle kanske kunna driva dessa mindre projekt och dessutom sammanfatta resultaten så att försöken på olika skolor kunde jämföras och mer generella slutsatser bli möjliga…
Jag tror att forskning med höga vetenskapliga krav är bra som motvikt mot allt personligt tyckande, byggt på egna erfarenhetsbitar.
Men ditt förslag låter ju bra, som en ingång och som förstudier till större projekt!
torestad.blogspot.com
Jag upplever det som att det nu börjar ske en glidning … Systematiska studier som en lärare gör av sin egen undervisning, sina egna elever och över sin egen klassrumssituation kan väl inte anses vara forskning i traditionell mening? Forskaren är ju samtidigt objektet.
Samtidigt tror jag inte att den typen av studier behöver vara helt värdelösa, bara att man ska förhålla sig extra kritisk till studiernas allmängiltighet.
Ett litet tips. I boken ”Den lärande hjärnan” beskriver Torkel Klingberg just ett sådan projekt. Nynäshamnsprojektet. Där kunde man till exempel konstatera att kapaciteten i hjärnans arbetminne inte skiljde sig mellan tjejer och killar när det gällde inlärning som matematik och läsförståelse.
Den forskningen sätter väl på sin spets en del kring pedagogik som allt för mycket fastnat i Piaget.
Att forskare inte blir citerade beror oftast på att deras resultat är genuint värdelösa. För den som inte spenderar sina dagar på att vaska pengar ur olika forskningsråd så har jag en liten sammanfattning om hur citeringar fungerar i praktiken nedan. Nåväl, åter till de värdelösa resultaten: de kan vara ”värdelösa” för att det är genuin grundforskning som inte hittat sin tillämpning ännu, och i sådana fall är det mest en tidsfråga (mitt favoritexempel är George Boole som i mitten på 1800-talet kom med den boolska algebran – jag tror inte politikerna jublade över detta resultat) innan de kommer till användning. Eftersom det är långt mellan den här typen av resultat så tror jag vi kan anta att det mesta de skriver helt enkelt är ointressant.
(Jag trodde att de svenska pedagogerna inte publicerade sig internationellt alls i princip, vilket skulle förklara varför de inte heller blir citerade).
Att saker är ointressanta kan ha lite olika förklaringar: 1) det kan vara så högspecialiserat att kanske 5-10 människor i hela världen har nytta av resultatet (för smalt); 2) det kan vara dålig kvalité/felaktigt (typiskt sådant som högstatustidsskrifter i någon mening vaktar mot); 3) det kan vara bredare än det som nämns i punkt 1 men inom ett ointressant område (också svårt att få med i högstatustidsskrifter).
Smal forskning är inte nödvändigtvis ett problem, utan tvärtom kan det behövas någon som går till djupet med något och utreder det en gång för alla. Forskningen av dålig kvalité ska såklart inte förekomma alls – den svenska staten investerar inte 3-4M per doktorand för att de ska lära sig producera andra klassens forskning. Exakt vad som är intressant och ointressant är ett betydligt svårare problem att komma tillrätta med: det är ju i praktiken omöjligt att bedöma i nuläget – Boole kunde knappast gissa att datorerna var på intåg om ynka 100 år.
Den största potentialen för att bli citerad har den som anlägger ett nytt område, och helst ska deras artikel publiceras i Nature/Science, men det är få förunnat — måttet är alltså inte speciellt användbart för att påvisa att något är bra, men väl så användbart för att påvisa att något är helt ouppmärksammat. Efter det kommer resultat som är grundläggande (gärna teorier), och ju fler saker som bygger på det desto bättre, och fler citeringar. Längst ut i trädet (löven) är tillämpningarna – eftersom inget bygger på dessa resultat så är potentialen att bli citerad också mindre. Å andra sidan är det först i tillämpningarna som vi som slutkonsumenter kan dra nytta av resultaten.
Antalet citeringar skiljer sig dessutom mellan områden. En bra kemist öser ur sig 15-20 (höftat, men det är många) artiklar varje år, medan en bra matematiker kanske får ur sig 2 (ganska nära verkligheten). Det säger sig självt att det är färre artiklar per år som kan citera dina resultat om du är matematiker.
Sist men inte minst är det vissa områden som är ”heta” med hundratals (tusentals) forskare som har störst potential att generera citeringar. Här är jag kluven – det är självklart så att man ska studera relevanta problem, men forskningen ska även ha en vägledande funktion för industrin. Det är viktigt att förbättra situationen vi har i dagsläget (och det genererar citeringar och avknoppningar), men akademin har även ett ansvar att ifrågasätta premisserna (som vanligtvis kommer som en skänk från ovan, antingen eftersom industrin alltid gjort så, eller för att finansiären råkar vurma för något speciellt), och utarbeta fungerande lösningar som ligger utanför de nuvarande ramarna.
Allt det här blev rätt abstrakt, så jag tar ett konkret exempel för att inte låta som en total flumpelle: industrin ritar UML-diagram och skriver mjukvara i C eller Java, och har upptäckt att det nästan alltid är någon form av fel i mjukvaran (när startade du senast om din telefon/dator?). Industrin skriker på staten, som i sin tur ger öronmärkta pengar till universiteten (via forskningsråden) för att lösa problemen med opålitlig mjukvara. Universiteten presenterar lösningar, som ofta inte är något av UML eller C, varvid industrin ignorerar resultaten och fortsätter som förut. Min poäng är alltså att självklart ska en del av forskningen gå ut på att hjälpa industrin att skriva bättre C-program, men man får inte glömma att en betydande del också borde gå till att ta fram bättre verktyg.
Jag kan inte yttra mig om detta är vad som händer inom pedagogisk forskning, för helt ärligt så verkar de forskarna helt frikopplade både från praktiska problem (det som händer i klassrummet) och dessutom tung teoribildning (den ”fina” forskningen) som skulle kunna tillämpas för de praktiska problemen.
Ett av många problem är att staten vill ha en ”kvalitetsstämpel” på forskningen genom att räkna antalet citeringar (eller något annat mätetal som i slutändan ändå i praktiken verkar bli antalet citeringar), och sedan vill de utifrån detta fördela framtida forskningsmedel. Den forskare som vill fortsätta forska gör därmed klokt att styra om sin forskning till områden med fler verksamma forskare för att öka citeringspotentialen.
För att knyta tillbaka detta till det du säger: du efterlyser en lägre ambitionsnivå med mer verklighetsnära projekt. Jag tror snarare man ska höja ambitionsnivån, och ha fler verklighetsnära projekt. Detta skulle inte bara ge bättre vägledning för undervisande lärare, utan även ha potential att ge internationell ”impact”. Samtidigt måste detta balanseras mot att både smal forskning, och grundforskning, måste också rymmas inom budgeten.
Du har rätt i det mesta. Citeringar är inget bra sätt att mäta kvalitet i forskning. Det har blivit vedertaget men det gör det ju inte bättre. Eftersom regeringen inte har någon högre grad av bildning vet de inte om detta utan går på vad deras experter råkar säga.
Pedagogisk forskning är ofta helt irrelevant och dessutom lågklassisk (jag har recenserat ett slumpmässigt urval på min blogg). Internationell publicering är mycket ovanlig och problem mycket insnävade inom pedagogik och didaktik.
Ofta menar man då att problemen är så specifikt svenska att
utlandet har föga intresse för forskningen. Det är ju tvärtom så att lärande är allmänmänskligt! Det finns också en stor skillnad mellan när en forskare anses docent- eller professorskompetent jämfört med andra områden. Kraven är mycket låga.
Var det inte på dn:s webb-sända debatt om skolan i veckan som Ekholm (?) sa just detta. Att det bedrivs väldigt lite forskning om den svenska skolan. Nu har jag inte hunnit se färdigt den (har 40 minuter kvar) men vill minnas detta i alla fall.
Jag har inte sett debatten, återkom gärna med besked när du är klar! 😉
Du missade inte mycket…
På tal om ”katederundervisning”, här har ni en intressant artikel i ämnet i senaste nummret av Skolindcatorn
http://www.skolindicator.se/skolindicator/view.cfm?oid=1235&sat=no
Ja, att Björklund antagligen bara var klantig (eller medvetet provocerande) när han använde ordet ”katederundervisning” och att han i stället menar ”att eleverna ska få ett kontinuerligt och aktivt lärarstöd i en strukturerad undervisning” (vilket i stort sett alla inblandade i debatten tycks hålla med om) har jag skrivit om för länge sedan, men problemet är att det finns gott om lärare där ute i verksamheten som inte alls tolkar saken på det sättet. Liksom religiösa fanatiker plockar de ut valda citat och lägger in sin egen betydelse i dem. Därför behövs klargörande på klargörande för att försöka åtgärda skadan…
Det är ju i detta som skolan ska bygga sin grund, inte i ”kateder eller inte kateder-debatter”. Kanske är det så att forskningen inte har kontakt med verkligheten i tillräckligt stor grad. Lärare fortsätter i gamla spår likväl som rektorer och skolledare kör sitt race som man är van med. Svårt att ändra attityder till lärande, tyvärr.
Någon påpekade för många år sedan att forskningsresultaten hade en tendens att inte komma längre än till boksnurran på institutionen som genomfört forskningen. Om det är det minsta sant så vore det illa.
När man står upp till knäna i arbete så kanske det inte är så lockande att ta tid till att läsa forskningsrapporter, men kanske kunde man göra dessa mer tillgängliga (för t ex utbildningsministrar)… 😉
BEPRÖVAD ERFARENHET!
Vetenskap är just beprövad erfarenhet. Nya erfarenheter blir ny vetenskap, sedan de prövats! Vem har dagliga erfarenheter från arbetet i skolan?
Varje skola skall vara en experimentskola och en bas för utveckling. Lärare och elever i samarbete för ökad trivsel och ökad effektivitet. Om du som lärare blir effektivare och förstår elever bättre för varje år, så är det en vetenskap (du vet mera) grundad på beprövad vetenskap.
Det finns lärare som experimenterar. Det talas här om katederundervisning jämfört med elevers eget arbete. Men det finns massor av olika sätt av ”katederundervisa” och ”eget arbete”. De kan kombineras på olika sätt. De kan verka olika för en åttaåring än för en adertonåring.
Min känsla när jag hör politiker tala om undervisning är:
DETTA KAN NI INTE! NI ÄR INTE DÄR! NI HAR INTE DEN UTBILDNING ELLER DEN ERFARENHET SOM BEHÖVS!
Politiker talar inte om hur höjdhoppare bör träna eller hur läkare skall utföra operationer, men det går bra att tala om hur lärare skall undervisa. Det vet de bättre än lärarna själva. Slutsats: NI LÄRARE ÄR DUMMERJÖNSAR SOM INTE KAN ERT EGET JOBB!
Är det så att lärare inte kan sitt jobb? I så fall hur skall de lära?
Lärarutbildningen handlar om Pavlovs hundar och årtal, inte om verkligheten i skolan.
Lärare ute i skolan undervisar i helt andra ämnen än ”sitt eget”,
Lärare är inte pedagogiska ledare. Det är rektor och annat okunnigt folk! Varför?
Lärare får inte sammanhängande tid för att kunna göra annat än katederundervisning.
Lärare i samma ämnen jobbar inte samman och delar erfaenheter.
Kunniga lärare som utvecklat nya erfarenheter hörs inte. Politiker får all uppmärksamhet – beprövad erfarenhet är ointressant för media.
Så länge lärarna har massor av rektorer av olika slag över sig och kommunala politiker och tjänstemän, som skall leda ert arbete och övervaka er, så kommer ni och ert arbete att betyda allt mindre.
Det är självklart era överordnade politiker och kommunala tjänstemän och alla olika slags rektorer som skall ha mest av skolpengen. De leder ert arbete (?!!) och övervakar (!) er.
MEN NI FÅR INTE MÖJLIGHETER ATT FÖRBÄTTRA SKOLOLAN. Och de som ingenting vet, kan eller förstår och inte ens är närvarande – kan de utveckla skolan?
Jag får samma känsla som du när jag lyssnar på politiker och just därför kanske ett visst mått av vetenskaplighet måste föras in i skolan. Vi är många som testar oss fram men det är värre med dokumentationen, och det innebär både att vi får svårt att ”hävda oss” i debatten och att våra erfarenheter inte sprids till andra.
En av svårigheterna med en individs beprövade erfarenhet är att det är man själv som prövat den. Eftersom man ofta inte får se ett fullständigt facit på effekterna av det man gjort är man i god tro.
I studier på tulltjänstemän t.ex. har man funnit att de inte är bättre än gemene man på att stoppa verkliga smugglare vid tullstationer. Skälet är att de gått på gamla idéer om hur nervösa smugglare brukar bete sig. Jag var själv på ett studiebesök hos tullare och intervjuade dem och fann att de hade helt olika inre bilder av hur smugglande människor beter sig. Liknande studier finns om läkare där prognoser inte visade sig vara bättre när de gjordes av läkare med lång erfarenhet än av nybakade läkare.
Så trist är det.
torestad,.blogspot.com
Ja, det är trist… Återigen, begränsade försök med högre vetenskaplighet än ”gissningar”, men lägre än de stora forskningsprojekten tycks vara en vettig medelväg att gå…
Det är trist att det är så. För vad skolan och annan offentlig verksamhet borde börja praktisera är att bygga strukturkapital.
Med strukturkapital menar jag allt sådant som blir kvar när hjärnorna lämnat för dagen. Tjänsteverksamheter som helt förlitar sig på humankapitalet lever farligt.
Varför skolor och annan offentlig verksamhet kan leva vidare är att det finns en lagstifting i botten som håller dem under armarna. Skulle den försvinna skulle sådana verksamheter falla ihop som korthus om nyckelpersonerna i den specifika verksamheten försvann. Det är ju alla kunskapsförtags förbannelse. Se bara konsultbranschen. Den delar sig som amöbor.
Vi får ju inte glömma hjärnforskningen som gått framåt en hel del på de senaste tjugo åren. Där måste ju pedagoger ha mycket att hämta. Och naturligtvis även skolpolitiker.
Visst har de det.
Piaget kan vi slänga på historiens skräphög. Hjärnan utvecklas dynamiskt och det visar sig att arbetsminnet i hjärna och dess kapacitet är lika hos tjejer som killar. Alla skillander i övrigt tillhör den könsterotypa tänkandet, som bland annat ”genusträsket” håller på med. Så det finns ingen skillnad för tjejer eller killar att lära sig matematik eller läsförståelse. Skrämande eller hur;)
Jag tror att hjärnforskarna måste komma längre för att kunna komma med mer handfasta och användbara resultat.
torestad.blogspot.com
Hur tänker du här?
ELEVER TESTAR!
Bertil skriver: ”En av svårigheterna med en individs beprövade erfarenhet är att det är man själv som prövat den”. (Slut citat)
det är eleverna som prövar. De vet ”var skon klämmer”.
Pingback: Lycka är… en mer vetenskaplig skola? | Vetenskap & Allmänhet
Pingback: Odla fler djupa kompetenser för det riktiga ifrågasättandet! | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg