Så blev vi en toppkommun

Nossebro har uppmärksammats tidigare och nu har även #skolgranskning gjort ett besök. Skolan gick från att vara sämst i Sverige till att vara en av de bästa på bara tre år. ”Det avgörande beslutet var att stänga alla grupper som gav stöd vid sidan om den vanliga undervisningen.

Skolan följde den senaste forskningen och inkluderade alla elever i den ordinarie undervisningen. ”Vi skickade med resurserna in i klassrummet”, ”om en elev behöver stöd, ska det ges i klassrummet” säger Tina Hededal Ljungsberg. Detta sätt att organisera har inneburit att det ofta är två lärare i klassrummet. ”De elever som ändå behöver mer hjälp, kan få det på håltimmar eller på schemalagd studietid.”

Som jag skrev i en kommentar till mitt tidigare inlägg är det här en ganska exakt beskrivning av vad jag fick lära mig under specialpedagogutbildningen på MAH och jag är tämligen säker på att det är vad de har förmedlat därifrån i minst 15 år. Så varför är inte det här arbetssättet självklart? Varför är särskiljande lösningar fortfarande så vanliga? Varför fokuserar vi ofta så ensidigt på de individuella elevernas ”brister”, ”luckor” och ”inlärnings- eller koncentrationssvårigheter” i stället för på hur vi bör organisera hela skolans stödarbete och bedriva undervisningen i klassrummet så att alla elever har en
chans att utvecklas efter sina egna förutsättningar som en likvärdig del i gemenskapen?

Ett bidrag till Skollyftet

Länkar till andra bloggar om:, , , , ,
, , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, flumpedagogik, Pedagogik, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

22 kommentarer till Så blev vi en toppkommun

  1. Jan Lenander skriver:

    Ett pedagogiskt ledarskap som känner kompetensen hos sina medarbetare är en förutsättning för alla bra förändringar. Inkluderande lösningar är oftast bäst men det är ändå hur de genomförs som är avgörande för resultatet. Hur skapas ett bra samarbete mellan speciallärare och andra lärare.

    Jag har ju drabbats av en speciallärare som använde inkluderande lösningar för att låta bli att möta de elever som hade behoven och istället ödsla den tid vi andra lärare hade med meningslösa predikningar i föreläsningsform om vad vi skulle göra.

    • ChristerMagister skriver:

      Jag har skrivit det i många andra sammanhang; jag tror inte att det finns någon lösning, pedagogik eller metod som alltid är bra, under alla förutsättningar. Till syvende och sist handlar det om personerna som ska genomföra uppdraget. I inlägget Den ensamma läraren… skrev jag ”Jag tycker att det är dags att börja tala om skolledningens kompetens i att sätta samman väl fungerande arbetslag där de individuella lärarnas olika kompetenser kompletterar varandra”. Om ledningen har en klar plan för hur de vill bedriva arbetet och insyn i den dagliga verksamheten så får de väl se till att placera lämpliga personer på rätt position i verksamheten och försäkra sig om att alla är införstådda med under vilka premisser arbetet ska bedrivas.

  2. Ingmari skriver:

    Önskar att jag hade ett svar på dina frågor. Jag gick också på Malmö högskola och fick lära mig om inkludering och är fullkomligt övertygad om att det är så vi ska jobba…

    Och sedan jag blev färdig specialpedagog för 15 år sen har jag försökt övertyga min omgivning om det… Med blandat resultat. Det största motståndet får jag från lärarna och antagligen är det för att det inte någonstans, vad jag förstått, ingår någonting om de elever som av olika anledningar har svårigheter med att nå målen i deras utbildning.
    Kanske saknas förståelse för elevers svårigheter kanske menar man att det är specialpedagogens uppgift att ta hand om dessa elever, och då helst nån annanstans än i klassrummet.
    Jag erbjuder ofta lärare handledning men det är inte det de vill ha. Om du kommer på svaren på dina frågor… hör gärna av dig…
    Ingmari

    • Jan Lenander skriver:

      Tyvärr är det kanske inte handledning det man önskar som vanlig lärare när man dignar under en arbetsbörda som man inte mäktar med. Det finns så många kompetensutvecklingsbehov som lärare att det man önskar är avlastning när det gäller uppdragets storlek.

      • ChristerMagister skriver:

        Det kan jag förstå när man står ensam med 30 elever, men tyvärr möter jag samma inställning från lärare som har 20, eller t o m 10, elever i sina grupper. Återigen; jag tror att det handlar mycket om att alla (från kommunledningen och nedåt) måste vara införstådda med under vilka premisser arbetet ska bedrivas. Då kommer också ledningen att ge lärarna förutsättningar för att lyckas.

        P.S. Med ovanstående organisation är man ju heller inte ensam med 30 elever…

        • Morrica skriver:

          Det är lite samma tänkande som med fisken och fiskandet, är det inte? Ge en man en fisk och han är mätt en dag, lär honom fiska och han behöver aldrig mer gå hungrig (det är en surrealistisk känsla när gamla ordspråk börjar ha passerat sina bäst-före datum på grund av föroreningar). Överfört till skolan blir det något i stil med ‘ta ut en stökig elev ur klassrummet och undervisa den enskilt och läraren får lättnad för en dag; stötta handled läraren i metoder som får hela gruppen, inklusive denne stökige elev och framtida stökiga elever, och stötta läraren i dennes arbete så ofta och så mycket det finns möjlighet till och läraren får lättnad varje dag’.

          Och precis som i fallet med fisken och fiskandet där det givetvis är så att det är enklare för den hungrige att få en fisk än att behöva gno på med att lära sig fiska, så är det enklare, mindre krävande, för läraren att helt enkelt slippa den där besvärliga eleven som inte gör annat än stör.

          Ungefär där tror jag problemet ligger. Vad tror ni?

          • ChristerMagister skriver:

            En mycket passande liknelse tycker jag!

            Kanske kan man fortsätta den med att säga att ytterligare en del av problemet är att vissa lärare inte vill fiska… I de högre skolåren möter man ibland lärare som är fast beslutna att bedriva sin undervisning på en viss nivå, oavsett vilken nivå eleverna är på. Har inte eleverna nått denna förutbestämda nivå när läraren möter dem är det deras eget, eller någon annan lärares, både fel och problem att lösa.

            Jag är rädd att den här dimensionen kommer att bli ännu tydligare nu när vi får ett centralt innehåll som är ganska årskursstyrt…

            • Morrica skriver:

              Det kan nog vara så. Tyvärr går ju eleverna också hungriga om läraren slänger fiskespöt åt sidan.

            • Anna Kaya skriver:

              Här tror jag svaret på frågorna ligger… Vi lärare vill gärna lägga undervisningen på en viss nivå och jag tror att många av oss har svårt för att individanpassa undervisningen så den passar alla.

              Ibland önskar jag att alla fick prova på att jobba i en förberedelseklass med nyanlända elever. I en sådan klass kan det finnas alltifrån små underåriga barn som borde gå på förskola till överåriga tonåringar. En del har gedigen skolbakgrund och andra har aldrig satt sin fot i en skola. En del kan läsa på sitt modersmål. Andra kan läsa med tre-fyra olika skriftspråk. Ytterligare några kan inte läsa alls.

              Några elever har sociala svårigheter. Några andra kan ha traumatiska upplevelser i bagaget. Självklart finns det även elever med npf eller läs- och skrivsvårigheter. Utöver allt detta talar de allra flesta olika språk och vi har inget gemensamt språk för det är det jag ska lära dem.

              Visst låter det som ett omöjligt uppdrag? 🙂

              Det finns inte en chans i världen att man kan lägga undervisningen på en ”viss nivå” i en sådan klass. Allt annat än individuella ”lektionsplaneringar” för varje elev är omöjligt och man tvingas till att hitta möjligheter. Och det går.

              Eller som en rektor sa till mig när jag ”klagade” över att det var så svårt att ha 14 olika lektionplaneringar i huvudet varenda lektion: ”Du vet, Anna, så som du jobbar ska egentligen alla lärare jobba. Tänk vilken träning i att individanpassa undervisningen du får!”

              Det är ju faktiskt sant.

              • Bodil Samuelsson skriver:

                Anna, du har verkligen beskrivit hur vi har våra dagar undervisningsmässigt. Klok rektor som sa så…om alla jobbade på det viset skulle vi diskutera skola på rätt nivå.

              • Jan Lenander skriver:

                I en grupp med 30 fysik B elever är det en ren förutsättning att eleverna är så självgående att gemensamma förklaringar räcker för dem. De individualiserar det mesta på egen hand. Jag hoppas att alla inser att detta är det billigaste sättet att undervisa dem så att vi kan lägga pengar där det behövs mycket individualisering.

          • Jan Lenander skriver:

            Jag är en stor förespråkare av inkluderande lösningar och långsiktig kompetensutveckling men pekar på att utbildningen till fiskare är stor och att ibland är det bra om någon arbetar som kock istället så kan fisken serveras vällagad.

        • Jan Lenander skriver:

          8 elever med svår dyslexi och ett skolljus kan vara en för stor utmaning för en lärare eller kombinationen två mycket utåtagerande och en klass med 15 elever som behöver mycket förklaringar i ett för dem svårt ämne.

          Det finns många lärare som kan möta två elevkategorier kompetensmässigt men inte mäktar med båda samtidigt i ett klassrum. Antalet är inte det enda som spelar roll, det kan behövas två lärare i klassrummet ändå.

          Dessutom finns det rena effektivitetsskäl till varför lärare ska specialisera sig och bli riktigt bra på vissa uppdrag. Jag anser att de flesta lärare fått många dagar med utbildning om särskilda behov men att det inte räcker för att klara alla situationer.

          • ChristerMagister skriver:

            Det är klart att det finns situationer där man tillfälligt måste ta till särskiljande lösningar, men jag tycker att du har tappat bort elevperspektivet lite i det här resonemanget Jan…

            Jag tror att det viktiga är att vi utgår från att alla elever ska inkluderas och arbetar utifrån det… Har vi fasta grupper utanför klassen med plats med ett visst antal elever så kommer de att fyllas, utan hänsyn till elevernas egentliga behov av särskiljande lösningar. Jag har läst flera undersökningar som visar att förekomsten av särskiljande lösningar och stödinsatser styrs mer av de tillgängliga resurserna än av en behovsanalys, och det stämmer överens med mina egna erfarenheter.

            • janlenander skriver:

              Min argumentation går inte ut på att ha särskiljande lösningar utan tillförande lösningar. Att även en liten grupp kan vara för svår för en ensam lärare är bara ett argument för att vi allt oftare ska hitta lösningar med två lärare för elevgruppen och de samarbetar så det blir många olika individuella möten för individerna men en grupp som är gemensam och flexibel så att ingen individ hamnar helt utanför.

              Jag blir bara så arg på de som vill ha kakan och äta den samtidigt, de som vill ha superläraren som klarar dyslexi, ADHD och Hilbertrum samtidigt. Det är sällan handledning är det som behövs, det behövs nästan alltid tillförsel av en lärarresurs som ska möta eleverna.

              • ChristerMagister skriver:

                Då förstår jag bättre vad du menar och Nossebros arbetssätt går ju också ut på att koncentrera resurserna till klassrummet.

                Jag tror (vet) att även handledning och fortbildning är nödvändigt och effektivt i många fall, men det ena utesluter ju inte det andra. En lärare som nått gränsen för sin förmåga kan ju behöva ”tillförande lösningar” tillfälligt i alla fall och som du säger; alla kan inte vara experter på allt.

              • janlenander skriver:

                Tillförande lösningar ska vara temporära och flexibla men de ska inte vara kortsiktiga så att byråkratbeslut snabbt tar bort dem. Det normala är att nya saker dyker upp hela tiden. Skolan behöver speciallärarare som möter elever inte handledare till andra duktiga lärare.

                Jag läser att antalet speciallärarare ökar och gläds och hoppas att Nossebro inspirerar till hur de ska användas.

              • janlenander skriver:

                Handledning och fortbildning är ofta kontraproduktiv då tiden och pengarna tas från annan kompetensutveckling och andra elevers behov.

    • ChristerMagister skriver:

      @Ingmari, håll dig uppdaterad i bloggen för framtida svar! 🙂

  3. Ping: Att utnyttja resurser väl | Ordklyverier

  4. tråkmagistern skriver:

    Har ni inkluderat särskolan och träningsskolan också?

    • ChristerMagister skriver:

      Jag ber om ursäkt för den missledande rubriken, jag kopierade den från artikeln. Jag arbetar inte i Nossebro, utan i Malmö, och vi har inte inkluderat särskolan och träningsskolan. Om man har gjort det i Nossebro vet jag inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s