”Antalet barn som utreds för ADHD-diagnoser ökar kraftigt i Stockholm. […] Diagnostiseringen är viktig för att barn ska kunna få rätt behandling. Framför allt handlar det om anpassningar som måste göras i vardagsmiljön, både hemma och i skolan. Men diagnosen kan också handla om föräldrastöd…”. Läs artikeln i DN
Utan att starta en generell debatt om diagnoser vill jag ändå säga att det är viktigt att vi alla är tydliga med att det inte krävs en diagnos för att göra anpassningar i skolan. Vilka anpassningar som bör göras i skolan styrs av en pedagogisk bedömning, inte en medicinsk, och kompetens att utföra en sådan ska finnas på varje skola; några långa kötider när det gäller anpassningar i skolmiljön ska det alltså inte vara tal om.
Länkar till andra bloggar om:
skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, ADHD,
Christermagister 
Det är i sammanhanget superviktigt att framhålla att antalet utredda barn INTE är lika med antalet barn som får diagnosen ADHD. Själva poängen med en utredning är just att utröna huruvida det ÄR neuropsykiatriska orsaker som orsakar de symptom man observerat, eller om man kan utesluta dessa orsaker och istället titta på något annat.
Både du och artikeln är lite luddiga på den fronten, och det vinner ingen på.
En skola som gör att allt färre och färre passar in i normalmallen. Det borde ringa någon klocka här men det verkar inte som det gör det.
Vad är det för klocka du skulle vilja höra, Linda?
Precis det som ni säger, att det är inte barnen det är fel på, den lilla klockan vill jag ska ringa. Det är ju intressant att man måste göra en utredning på barnet ifråga för att förstå det. Jag vill att man ska börja titta på de miljöer vi bygger upp kring barnen, de situationer vi sätter dem i och fundera över det.
Varför är den naturliga följden i utredningen barnet först och situationen/lärmiljön sen? Läs Nordin-Hultmans doktorsavhandlig om Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande. Hon har gjort många kloka betraktelser.
Miljön, erbjudandena, relationerna skapar barnet.
Jo, för mig är den naturliga följden lärmiljön först och utredningen av barnet sedan. Jag tror att de flesta arbetar på det sättet. Vår skolpsykolog är i alla fall mycket tydlig med att hon inte tar tag i någon som helst utredning om inte en pedagogisk utredning av skolmiljön är gjord först (om ordinationen kommer från skolan, annars kan det handla om hemsituationen).
Jag är glad att du har sådana erfarenheter och hoppas att det jag stött på är i minoritet men oavsett så blir det barnen som får lida för det när det inte sköts på rätt sätt.
Vi kan lämna ifrån oss väl fungerande, nyfikna, utforskande barngrupper som blir som omvända i förskoleklassen. Pedagogerna kan inte hantera dem och många barn blir utsatta. Oftast handlar det om att miljön och utmaningen inte finns.
Morricas poängterande är viktigt, och visst kan det ringa klockor, men det enda jag är ute efter med det här inlägget är att säga att vi måste mejsla bort (med slägga) inställningen av att det behövs en diagnos för att vi ska anpassa undervisningen och miljön i skolan.
Många anpassningar kan man ju dessutom göra för hela klassen så drar alla nytta av det och läraren får inte särskilt mycket mer jobb.
Tyvärr efterfrågas en diagnos ofta för att få de resurser som behövs. Illa.
Det är mycket dumt. Och olagligt.
Varför har det egentligen blivit så? Har det vid någon tidpunkt varit så att diagnos=extra resurser? I skollagen eller något tänker jag på. Jag har själv på något sätt invaggats i den föreställningen och sedan när jag började jobba så visade det sig inte alls vara så.
I lokala kommunala bestämmelser ligger det titt som ofta till så, ja.
Jaha, kan kommuner verkligen bestämma det då?
Enligt lagen kan de inte det, men enligt den praxis som rått, där de i hög grad kunnat lulla omkring som de haft lust utan någon reell risk för repressalier så har de kunnat det. Nu, om jag förstått saken rätt, finns faktiskt viss risk för konsekvenser, i och med skolverkets något utökade befogenheter.
Vi får hoppas det. Man tycker ju att det borde kännas rejält.
Miljön i skolan och undervisningen i densamma ska definitivt anpassas efter elevernas förutsättningar och behov oavsett diagnos. Det är inte konstigt att för många stressmoment i klassrummet, det må vara ljudnivå, antalet intryck, otydliga uppgifter eller vad som helst, gör att fler elever inte klarar av att koncentrera sig och därmed kanske utredningar blir vanligare då fler inte passar in i mallen. Kanske är det den varningsklocka Linda hänvisar till? Och nej, mitt mantra om mindre undervisningsgrupper lär inte lösa allt, det behövs annan anpassning än bara det.
Jag poängterar att skollagens formuleringar kring särskilt stöd inte har med något om att det måste finnas en medicinsk diagnos. Hur den underliga kopplingen mellan diagnos och särskilt stöd dykt upp är för mig en gåta. Jag har en obehaglig känsla av att det är något slags besparingsdirektiv som spridits informellt bland kommunerna.
Alla som behöver särskilt stöd av pedagogiska skäl har rätt till det, fantastiskt bra att du tar upp detta Christer. En egen högst personlig reflektion är att den medicinska bedömningen kan bli mer förutsättningslös och objektivare om den inte ska kopplas till särskilt stöd. Sen har vi förstås nytta av denna bedömning i den pedagogiska planeringen.
Det finns faktiskt redan fysiologiska fakta som talar för en del kemikaliers lömska på-verkan på människor som överförs från mor till barn via navelsträngen och därför på sätt och vis anrikas redan på fosterstadiet. Kunskapen om detta är mycket dålig. Kan eventuellt påverka hjärnans aktivitet.
Som Morrica säger handlar det om fler barn som kollas för detta. Inte som får diagnosen. Det är ett led att få lite på fötterna. Kallas vetenskap. Sånt som väldigt många skolor ägnar sig alldeles för lite åt.
När man väl har kollat, kan man avskriva eller vidareutreda.
Inte som SKOLVERKET, ägna sig åt gissningar eller lärarna ägna sig åt konspirationshysteri.
Det vittnar bara om uselt föhållande till verkligheten.
Tack Morrica för den handfasta tonen.
Sls
Om en elev uppvisar ett beteende som får oss i skolan att misstänka att någon form av neuropsykitrisk utredning behövs är förstås den första åtgärden att tala med föräldrarna. Om de känner igen symptomen och eleven uppvisar samma beteende ”på hemmaplan” är saken ganska klar; man fyller i en ansökan om en utredning. Om de däremot inte alls känner igen beskrivningen av elevens beteende och problemen bara visar sig i skolan så är den första åtgärden att se över om det finns någonting vi kan ändra i skolmiljön i stället för att genast ansöka om en utredning. Den gången har vi för att, med psykologens ord, ”en utredning är ett så stort ingrepp på elevens och familjens integritet och kan orsaka stora bekymmer i sig”. Om eventuella förändringar i skolmiljön inte hjälper så blir förstås en ansökan om utredning aktuell igen i nästa steg.
Lärare/skolor ägnar sig inte åt neuropsykitriska utredningar överhuvudtaget, det ligger på det medicinska planet, inte det pedagogiska. När en utredning är aktuell förser vi psykologen/läkaren med bakgrundsinformation och det är sedan denna som avgör om en utredningen ska utföras eller inte.
Varför skall skolan vara en plats där ”misstankar” om diagnoser skall diskuteras med föräldrar överhuvudtaget? På vilket sätt relaterar det till skolans styrdokument? Skolan är en plats för pedagogik, växande och lärande. Och elevhälsans uppgift är hälsofrämjande och skall syfta till att elever blir lärande. Endast ”lättare sjukvårdsinsatser” ska erbjudas, vilket inte har något med neuropsykiatri att göra. Låt diagnosen tillhöra föräldrarna och lärandet tillhöra skolan. Alla behöver inte ta aktiv del i att hitta elever med funktionsnedsättningar. Det är trots allt landstingets uppgift.
Helt enkelt för att t ex ADHD, nedsatt hörsel eller syn, kronisk smärta eller andra funktionshinder kan påverka elevens lärandesituation i väldigt hög grad och bli ett veritabelt inlärningshinder om läraren inte vet vad det är som får eleven att agera som den gör och kan förhålla sig till detta.
Pingback: Diagnos får inte vara förutsättning för anpassning | www.perolsson.nu