Den ensamma läraren och kunskapen

Läraren är inte en ensam auktoritets­figur framme vid katedern. Lärarna är professionella människor i en av de viktigaste verksamheter som finns: de behöver hjälp av varandra och av sina chefer. […] Lärarna behöver bättre möjligheter att göra lönekarriär och skolledare som hjälper dem att utvecklas. Inte att man lyfter på hatten för dem.” (Katrine Kielos i AB)

Bilden av den ensamma och både makt- och kunskapsfullkomliga läraren måste vi debattera mer. Det är tydligt i den senaste tidens skriverier att man från de flesta håll inser att lärarnas kompetens är avgörande för elevernas resultat, men man pratar fortfarande om ”läraren” i singular. Jag tycker att det är dags att börja tala om skolledningens kompetens i att sätta samman väl fungerande arbetslag där de individuella lärarnas olika kompetenser kompletterar varandra.

Skolan och lärarrollen är aktuella i dagens media. Peter Wolodarski skriver i DN:
Det har målats upp en falsk motsättning mellan kreativitet och kunskap, när det ena i själva verket förutsätter det andra.”

PJ Anders Linder skriver i SvD:
Gör stärkta skolkunskaper till ett överordnat mål och låt de andra frågorna bli sekundära. Problembaserat lärande med ”forskning” eller satsning på kateder-undervisning? Ge oss mer av det som ökar kunskaperna mest.”

Precis som jag skrev i går (länk) talar man om ”kunskap” som om det vore ett oproblematiskt begrepp. ”Skolkunskaper”… Vad är det? Är det det vi kan se exempel på i programmet ”Smartare än en femteklassare?” Vilka landskap som gränsar till Småland och i vilken avståndsordning planeterna befinner sig i förhållande till solen? Faktakunskaper som de flesta vuxna inte kommer ihåg just för att de är meningslösa?

Aktuellt: Lärarna måste höja sina röster (DN),

Länkar till andra bloggar om:
, , , , , ,

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Detta inlägg publicerades i Debatt och politik, Läraryrket, skolpolitik och märktes , , , , , . Bokmärk permalänken.

51 kommentarer till Den ensamma läraren och kunskapen

  1. Maths skriver:

    En annan röst som talar politik, är Lena Sommestad, som idag också kommenterar Katrine Kielos. Och alla i debatten verkar lyfta fram den starka läraren.

    Men frågan är hur förskollärare och lärare ska få en stark röst om innehåll och utformning av sitt eget yrke? Det är väl det som är professionalism, att ha kontrollen? Jag känner att det behövs andra fora (latinskt pluralis av forum) för den debatten än fackföreningarna, lärarutbildningen och forskningen.

    • ChristerMagister skriver:

      Är det någon organisation som ska driva detta så skulle det nog vara facket, tänker jag… Men egentligen känns det som en ganska individuell sak. Vi har läroplaner och kursplaner att utgå från, men sedan är det ju upp till mig som professionell yrkesman (eller heter det yrkesperson nu för tiden?) att skapa en tydlig identitet. När jag sökte mitt första jobb som specialpedagog förra året hade jag en ganska klar bild av hur jag ville arbeta och var tydlig med det när jag sökte jobb. Det gjorde det lätt för både mig och de som sökte personal att avgöra om jag var aktuell för tjänsten eller inte. Jag har tidigare varit på intervjuer som inte har handlat ett dugg om hur jag egentligen tänker utföra mitt arbete, eller vad skolan har för syn på hur jag bör utföra det, och det ger inte något professionellt intryck direkt.

      • Maths skriver:

        Nej, absolut inte facket. Dom ska representera mig inför arbetsgivaren. Som det är nu så blandas korten ihop och då kan mina arbetsvillkor komma i andra hand, för att det är ändå för barnen du är där, även hos dom som ska se till mitt bästa.

        Själv har jag varit på intervjuer där jag pushat för min rörelseprofil, men när jag väl börjat jobba räknas den inte alls. Rörelse har inte ansetts viktig eller så har man bara fullt upp med andra mål i verksamheten, när det väl kommer till kritan.

        • Jan Lenander skriver:

          Kan det här gemensamma ställningstagandet av båda förbunden ge en grund för att bygga en till kraft i skolpolitiken. http://www.lararesyrkesetik.se/

          Kan en så här bred bloggsatsning kring att tänka lärares möjligheter frigjord från de tradionella organisationerna växa till något riktigt stor gemensamt: http://skollyftet.wordpress.com/

          Visst borde det vara möjligt att bygga en stark samlande ytterligare kraft. Jag håller med om att båda fackföreningarna är för upptagna av olika allianser för att stötta mig i att bygga yrkesidentitet och förbättra mina arbetsvillkor.

  2. Gärdsmygeb skriver:

    Jag tycker det är dags att börja fokusera på skolans ledning. Skolan har svaga chefer/rektorer och vi lärare som sätts i fokus hela tiden (både på gott och ont) gör en hel del av det som borde ligga på ledningens bord. Dessutom skapar svaga chefer en otydlig och därmed osäker arbetsmiljö. Läraren kan inte vara den som ska göra allt. Dags att börja diskutera rektorn !

  3. Tom skriver:

    Varför skulle det vara meningslöst att veta vilka landskap som gränsar till Småland? Det är väl jävligt användbart om man t ex ska köra bil i södra Sverige. Eller om man träffar någon därifrån och inte vill framstå som en dryg och ignorant stockholmare.

    • ChristerMagister skriver:

      Jag brukar inte ta sikte på landskap när jag kör bil, snarare städer, och dessutom använder jag en kartbok (lite oldschool 🙂 ).

      Om vi hade tid att lära eleverna allt i skolan skulle det ju inte skada att kunna alla landskap, men tyvärr är det inte så. Jag prioriterar då hellre att lära dem använda en kartbok eller GPS.

      • Jonas Wallmander skriver:

        Med grundläggande kunskaper i geografi och historia så är det lättare att i sin egen hjärna, på nolltid skapa sammanhang mellan olika påståenden och händelser. Därefter kan vi också bilda våra välgrundade och alldelses egna åsikter. Omvänt, så är det svårt att hävda sig i en diskussion om man inte kan klara ut de bakomliggande sambanden.
        Vi är individer som lever just nu, javisst, men vi lever framför allt i ett stort antal sammanhang och processer. Dessa binds samman av – just geografi och historia. Jag skulle gärna skriva om alla exempel som poppar upp i huvudet, men det blir nog för långt…!

        • ChristerMagister skriver:

          Du behöver inte skriva alla exempel Jonas, jag förstår vad du menar och håller antagligen med (eftersom du skriver grundläggande kunskaper). Jag skrev inlägget lite provocerande bara för att förtydliga frågan; vad är egentligen dessa skolkunskaper som PJ Anders Linder skriver om? Är det inte ett lustigt uttryck? Finns det kunskaper som bara är viktiga i skolan? Vilka är de i så fall? Är de samma för alla elever?

      • Annika skriver:

        Vi får väl hålla tummarna att GPS:en är både fulladdat och inte kraschar då. Men allra helst ska man väl hålla blicken på vägen och inte på GPS:en. De kanske får lära sig gå istället, kidsen av idag? Suck, inte undra på att de inte kan följa med på en enkel väderkarta numera.

        • Linda Linder skriver:

          Ja och tänk om deras hus trillar ihop och de inte kan bygga ett nytt eller om bilen går sönder och de inte kan laga den eller om maten tar slut i affären och de inte kan odla egen…..eller om….

          Tror vi behöver sätta saker och ting i perspektiv här…

  4. Pingback: Nya undervisningssätt ska införas med kompetens. | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

  5. Vidi skriver:

    Som förr skall lärare ha konstitutorial på sina ordinarie tjänster och
    tarifflöner. Så blir de oåtkomliga för lokalpolitiker och rektorer
    som vill skrämma dem att sätta högre betyg. Sen skall de ha en enda
    arbetsgivare (staten) så att de kan byta arbetsplats. På det sätter blir
    idéspridningen buren av individer som bytt jobb och förutsätter inte att
    alla går på kurs. I gymnasiet skall det finnas lektorer. Då blir det inget
    intellektuellt glapp mellan gymnasium och universitet och stoffet får
    aktuell anslutning till vetenskapens utveckling. Läraren är inte längre
    klassens bäste läxläsare. Osv. Man skall inte kasta generationers visdom
    på soptippen.

  6. Pingback: Meningslöst att veta var Västergötland ligger? « Ledarredaktionens blogg

  7. Robert skriver:

    Hahaha, Christer Magister. Det var just precis den där inställningen till faktakunskap som man som barn raljerade över på -70 och -80 talen. Du vet, när amerikanska barn på en blindkarta sällan kunde placera ut USA i världen… Du är ju bra rolig ifall din uppfattning om kunskap är att klara av att trycka på ”on-knappen” på en GPS, men inte att det är viktigt att ha den blekaste aning om var typ Norge ligger i förhållande till Sverige. Ifall lärarna runt om riket ser lika instrumentellt på kunskap som du, är det verkligen inte underligt att den svenska skolan krisar.

    • ChristerMagister skriver:

      Och du är bra rolig om du tycker dig kunna utläsa att jag inte tycker att det spelar någon roll om eleverna har ”den blekaste aning om var typ Norge ligger i förhållande till Sverige” av ovanstående rader. Som jag skrev ovan till Jonas: Jag skrev inlägget lite provocerande bara för att förtydliga frågan; vad är egentligen dessa skolkunskaper som PJ Anders Linder skriver om? Är det inte ett lustigt uttryck? Finns det kunskaper som bara är viktiga i skolan? Vilka är de i så fall? Är de samma för alla elever?

      För övrigt, de där amerikanska barnen som inte kunde placera USA på en blindkarta och inte visste vem Hitler var var antagligen riktigt duktiga på att placera ut floder och byar i sin närhet och på USA´s historia och det är väl någonstans här man landar i den pedagogiska debatten; ska vi börja från de små detaljerna i närområdet, med det som ligger eleven närmast (t ex mellanöstern eller Småland) eller med helheten (världsdelar och länder)?

  8. ChristerMagister skriver:

    Rent allmänt kan vi ju fortsätta diskutera namngeografi som exempel. Är det rimligt att innan år 7 i grundskolan lära sig den exakta placeringen av Sveriges alla städer, floder, sjöar, berg och landskap? Om det inte är det, vad ska vi prioritera?

    (Jag skriver innan år 7, för sedan måste vi väl i alla fall röra oss utanför landets gränser?)

    • Morrica skriver:

      Hållpunkter är inte så dumt. Namngeografi ger krokar att hänga upp t ex naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga fakta på. Alla städer, älvar, floder etc behöver man inte kunna, men det underlättar tillvaron om man tänker ”aha, Norrlandskusten, norr om Gävle men söder om Umeå” om någon säger ”i närheten av Sundsvall”

      • ChristerMagister skriver:

        Ja, det håller jag förstås med om. Viktiga hållpunkter som gör att man vet hur man ska fortsätta sitt sökande om man är ute efter mer detaljerade uppgifter. Jag tror att detta alltid har varit tanken, men förr räckte det med att ha hållpunkter i Sverige upp till år 6, vilket jag inte tycker att det gör längre. Ska vi även lyckas lära eleverna relevanta hållpunkter i Europa och världen så måste något bort och då tycker jag att Hallands åar är ett typiskt exempel på sådant som kan prioriteras bort (om man inte bor nästgårds förstås).

  9. Esteban skriver:

    ”Faktakunskaper som de flesta vuxna inte kommer ihåg just för att de är meningslösa?”

    Det var ju proffsigt av dig att döma ut hela utbildningstraditionens kärna med ett underhållningsprogram på TV som källmaterial. Stora grattis. Man skulle ju kunna tro att man inte skulle behöva förklara att det som är meningslöst för vissa inte är det för alla, eller att något inte behöver vara meningslöst bara för att man inte minns det på rak arm (det är en enorm skillnad på att påminnas om något jämfört med att lära sig något för första gången). Ditt försök att problematisera begreppet ”skolkunskaper” brister, du vet mycket väl att det inte handlar om ”kunskaper som bara är viktiga i skolan” utan om just kunskap; väsentlig grundläggande kunskap om världen omkring oss och oss själva. Du frågar: ”Är det rimligt att innan år 7 i grundskolan lära sig den exakta placeringen av Sveriges alla städer, floder, sjöar, berg och landskap? Om det inte är det, vad ska vi prioritera?” Naturligtvis är det rimligt, och mer än så: det är barnens rätt att få lära sig detta. Vad gäller avgränsning går det lika bra att göra idag vad vi gjorde igår, nämligen ser till att våra barn lär sig de största och viktigaste av städer, sjöar och berg, och samtliga landskap.

  10. HC skriver:

    Esteban: Du uttrycker precis mina åsikter i dessa frågor. Tack för att du satte ord på dem.

  11. ChristerMagister skriver:

    Esteban och HC: Jag dömer inte ut någonting. Jag påstår att begreppet ”kunskap” används som om det inte fanns olika dimensioner av denna i debatten och ställer en fråga om vad skolkunskap är för någonting enligt PJ Anders Linder (den enda jag hört använda begreppet). Jag gör det genom att återge två exempel på frågor från det senaste programmet av en TV-serie som jag tycker är högst relevant i sammanhanget. I min avslutande mening ”Faktakunskaper som de flesta vuxna inte kommer ihåg just för att de är meningslösa?” kunde jag ha lagt till orden ”för dem”, men det tyckte jag var underförstått.

    Mitt syfte var att problematisera begreppet kunskap. PJ Anders Linder skriver:
    ”Gör stärkta skolkunskaper till ett överordnat mål och låt de andra frågorna bli sekundära. Problembaserat lärande med ”forskning” eller satsning på katederundervisning? Ge oss mer av det som ökar kunskaperna mest.”

    Förutom att introducera skolkunskap använder han här fyra olika aktuella begrepp som samtliga är odefinierade (jag har fetat dem i citatet) och skriver att han vill att vi ska använda oss av det arbetssätt som ökar kunskaperna mest. Detta går att problematisera i flera vändor; vad är kunskaper? Vilka kunskaper är relevanta? Om de ska öka, kan vi använda samma sätt för alla elever då, de har ju olika utgångslägen?

    Problematiseringen tycks i alla fall ha kommit en viss bit på väg 😉 eftersom Esteban i den ena stunden skriver att det är rimligt att eleverna lär sig Sveriges alla städer, floder, sjöar, berg och landskap och i den andra att man ska göra ett urval… Det är ju precis vad jag skriver här ovanför i kommentarerna, att man måste göra ett urval av relevanta geografiska punkter men att det inte längre räcker med att placera dessa punkter i Sverige. Jag anar en oroande tanke om att vi ska lära oss mer och mer i skolan utan att samtidigt prioritera bort någonting.

    Läs även mitt inlägg ”Tester hämmar nytänkande i utbildningen” där Nordiska rådet uttalar sig om vilka kunskaper eleverna behöver och ”Lärarlösa lektioner utan ledning” där vi diskuterar andra begrepp som är missförstådda i debatten.

    • Esteban skriver:

      Tillägget av ”för dem” gör ingen skillnad. Menar du att den vuxne inte borde ha undervisats om den aktuella kunskapen som barn med hänvisning till framtida meningslöshet? Har lärare kristallkulor som de kan skåda in i framtiden och se vilka elever som behöver kunskapen och vilka som inte gör det? Är det inte ett problem enligt dig om någon förvägras grundläggande kunskap som denne hade haft nytta av i framtiden med hänvisning till att majoriteten troligen undervisas om just detta i onödan?

      Du vet mycket väl att det PJ Anders Linder gör inte är att introducera något nytt ”spännande” bregrepp utan att det han avser med ”skolkunskap” är den kunskap och de färdigheter man traditionellt lär sig i skolan: grundläggande geografi, historia, religion, matematik, osv. Ditt narraktiga prat om ”odefinierade begrepp” är ett onödigt och överdrivet komplicerande av ämnet som förstör diskussionen (medvetet?). Du, och många andra, agerar som om skolan dykt upp ur ingenstans och måste skapas från grunden, när sanningen är att vi har en mycket lång utbildningstradition. Dina problematiserande frågor har traditionella svar, och tills någon presenterar bättre svar så är det dessa som gäller. Problematiserande har inget egenvärde, utan syfte är det ett slöseri med tid och jag är säkerligen inte ensam om att känna förtvivlan över att så många inom skolvärlden tycks vilja ägna sin tid åt den sortens trams när skolväsendet befinner sig i kris.

      Vad gäller min kommentar om geografikunskaper så menade jag att den kunskapsnivå vi traditionellt eftersträvat, som jag också definierat som ”urval”, var det rimliga. Självklart menade jag inte att alla elever skulle behöva lära sig samtliga Sveriges städer, det tyckte jag var underförstått 😉

      • ChristerMagister skriver:

        Har lärare kristallkulor som de kan skåda in i framtiden och se vilka elever som behöver kunskapen och vilka som inte gör det? Är det inte ett problem enligt dig om någon förvägras grundläggande kunskap som denne hade haft nytta av i framtiden med hänvisning till att majoriteten troligen undervisas om just detta i onödan?

        Nej, någon kristallkula har vi inte, men vi har en grundskola som bör lära ut de grundläggande kunskaperna som eleverna kan tänkas ha nytta av i framtiden. På senare år har denna grundläggande kunskap utökats med t ex en bra mycket mer fördjupad europakunskap och datakunskap. Ser du inget problem med att man bara ökar på kunskapsmängden som eleverna förväntas inhämta? Något av det som man traditionellt lärt sig i skolan kanske måste bort?

        Problematiserande har inget egenvärde, utan syfte är det ett slöseri med tid och jag är säkerligen inte ensam om att känna förtvivlan över att så många inom skolvärlden tycks vilja ägna sin tid åt den sortens trams när skolväsendet befinner sig i kris. ”

        Problematiserandet har ett egenvärde för mig som pedagog som är intresserad av framtidsfrågor. Om du tycker att det är slöseri med tid så behöver du inte delta (även om jag är tacksam för att du gör det), men jag tar mig friheten att ägna min fritid åt vilken sorts ”trams” jag än finner roande och givande.

        • Esteban skriver:

          ”Något av det som man traditionellt lärt sig i skolan kanske måste bort?”
          Har vi verkligen nått den maximala gränsen för elevernas inlärningsförmåga (vilket jag starkt betvivlar) så skulle jag hellre ifrågasätta den nya undervisning som vissa tydligen vill införa, än den gamla. Särskilt när det innebär accepterandet av kraftiga försämringar i de mest fundamentala av baskunskaper som svenska och matematik, exemplifierat av serien ”Klass 9A”.

          ”[…]men jag tar mig friheten att ägna min fritid åt vilken sorts ”trams” jag än finner roande och givande.”
          Låt gå för det, men jag hade hoppats att du hade kunnat presentera något av substans när du nu ändå opponerar dig emot PJ Anders Linder, istället för att lämna walkover med hänvisning till att du bara roar dig.

          • ChristerMagister skriver:

            Vilken är ”den nya undervisningen” och vilken är ”den gamla”?

            Vad vill du att jag ska presentera av substans? Mitt inlägg handlar om att vi borde börja analysera hur arbetslagen (alla lärare som undervisar en viss elev) fungerar tillsammans som en helhet och inte bara hur den enskilda läraren fungerar. Om inte arbetslaget har en gemensam linje och delar erfarenheter och information med varandra så kan det nämligen bli pannkaka av alltihopa även om de individuella lärarna är aldrig så duktiga.

            Det handlar också om att man i debatten använder ordet ”kunskap” på ett ganska slarvigt sätt, utan att t ex definiera om man talar om faktakunskaper, kunskaper i att lösa ett problem, kunskaper i att finna information eller kanske t o m hantverksfärdigheter.

            Jag hade aldrig någon intention av att börja diskutera detaljer i geografiundervisningen. Den delen som du tänt till på i inlägget är ju bara en bisats som finns med för att exemplifiera ovanstående innehåll. Det jag har att erbjuda av substans när det gäller denna detalj finns i mitt svar till Nilsson nedan.

            • Esteban skriver:

              ”Vilken är ”den nya undervisningen” och vilken är ”den gamla”?”

              Du borde veta, det var du som tog upp den. ”Den nya undervisningen” exemplifierade du själv som ”fördjupad europakunskap och datakunskap”, ”den gamla undervisningen” blir då de kunskaper som anses överflödiga för att bereda plats för den nya.

              Vad gäller lärarlag så förstår jag inte vari det nya ligger, vad det är du efterfrågar. Det är väl ändå ganska självklart att lärare ska stötta varandra på sin arbetsplats? Och att synpunkter och observationer vad gäller enskilda elever ska föras vidare och dryftas med andra lärare?

              Vad gäller ”kunskap” så är det väl ändå ganska givet att det handlar om det som man huvudsakligen lär sig i skolan, nämligen faktakunskaper och relaterade färdigheter (fakta om matematik – färdigheten att kunna räkna matematik, fakta om svenska – färdigheterna att kunna läsa och skriva, och så vidare).

              Det jag efterfrågar av substans är varför du (och så många andra) opponerar dig mot t.ex. PJ Anders Linder, när han påpekar något så självklart som att om kunskapsnivån bland avgångselever i grundskolan har sjunkit så måste man prioritera (åter)höjandet av kunskapsnivån, och att man då ska välja det metodpaket som ger bäst resultat, oavsett om det är ”forskningsbaserat” eller ”katederundervisning”, eller något helt annat.

              Jag beklagar om jag är otydlig, det är inte lätt att som civil förmedla sina tankar och åsikter om skolan i en samhällsdebatt som totalt saknar struktur och som, till synes, saknar gemensamma referensramar.

            • ChristerMagister skriver:

              Du behöver inte be om ursäkt. Det är som du säger svårt att föra en debatt när man saknar gemensamma referensramar, även för oss som arbetar i verksamheten dagligen. Inte ens vi lärare är överens om definitionerna och inte blir det lättare av att mediadebatten förs av personer som inte är pedagoger/lärare.

              ”Den nya undervisningen”, som du definierar den, är ju inte speciellt ny. Den har varit aktuell i 15-20 år, liksom tankarna om att det finns andra kunskaper och färdigheter som är viktiga än de traditionella faktakunskaperna. Hur intressant denna diskussion än är så är det ingenting som vi lärare kan välja bort. Den finns med i läroplanen, kursplanerna och det centrala innehållet som kommer att styra innehållet i vår undervisning. När PJ efterlyser undervisning som höjer kunskaperna måste man vara medveten om att han endast syftar på en del av de kunskaper som skolan har som uppgift att lära ut. Jag tror att det är det som gör oss lärare så frustrerade; vi har fått i uppdrag att lära ut flera olika sorters kunskaper och färdigheter, men det är bara en sort som mäts. För att vi ska kunna lära ut den ena sortens kunskap (initiativförmåga, flexibilitet, självständighet, ansvarstagande, demokrati osv) så måste vi kompromissa med den andra (klassiska faktakunskaper) och eftersom man bara mäter och debatterar den klassiska faktakunskapen så får vi skit för att dessa resultat försämras. Det är lite moment 22 över det hela!

              Lärarlag är ingenting nytt, men det har inte riktigt slagit igenom ännu. Särskilt inte i den skolpolitiska debatten där man fortfarande endast talar om ”den duktiga läraren” i t ex sammanhang som att läraren ska få betyg av eleverna eller högre lön om h*n är framgångsrik i att höja elevernas resultat. Jag är rädd att det här gör att man återgår till ensamarbete på många håll.

              • Esteban skriver:

                För egen del anser jag att diskussionen är (och måste vara) förutsättningslös för att ha något värde. Som jag skrivit på annan plats så är Läroplanen bara kodifierad konsensus och ingen bibel för ”sanningen” om kunskap och undervisning. Faktum är väl att diskussionen syftar till en idé om hur bl.a. Läroplanen borde vara utformad. PJ:s kommentar kan i det ljuset ses som en uppmaning att minska ner på det sekundära (initiativförmåga, flexibilitet, självständighet, ansvarstagande, demokrati osv) till förmån för just faktakunskaper. Att du som lärare i ditt dagliga arbete måste följa Läroplanen förhindrar ju inte att du har en egen åsikt om dess innehåll. Att lärare får skit för dåliga resultat i skolan när de bara ”lyder order” är lika olyckligt som när tjänstemän drabbas på samma sätt i sin myndighetsutövning, men det finns också lärare som aktivt försvarar förämringarna och de förtjänar i mitt tycke den skit de får.

                Lärarlag är väl ändå bara en del av undervisningen? Visserligen tycker jag att betygsbaserad lön och elevbaserad betygssättning på lärare är trams, men det är väl ändå självklart att t.ex. matteläraren har huvudansvaret för elevernas prestationer i matematik? Det är ju bara han som har ämneskompetensen och som bedriver själva undervisningen, och brister/excellerar han i någondera är det en personfråga, inte en lagfråga. Jag ser ingen motsättning mellan tanken på den ”duktiga läraren” och tanken på det organisatoriskt gynnsamma lärarlaget.

              • ChristerMagister skriver:

                Jag tycker att vi lämnar PJ och ”skolkunskaper” för den här gången med orden att det är viktigt att inse att det finns olika sorters kunskaper som i dagsläget ska läras ut i skolan och att det är ett problem att bara den ena sorten mäts. Jag tänker att jag kan lyfta den frågan lite tydligare i ett framtida inlägg.

                När det gäller lärarlagen så förstår jag förstås hur du menar och visst kan det vara så enkelt ibland, men det kan lika gärna vara elevens mentor (eller någon annan lärare i a-laget) som har lyckats motivera eleven till att satsa på matten och därigenom höja sina resultat (kanske t o m ”trots” matteläraren i stället för ”tack vare”).

                Jag tror att det enda rätta är att se till att skolledningen är pedagogiskt utbildad och insatt i verksamheten så att de kan avgöra vilka lärare som är värda beröm och vilka som är i behov av kompetensutveckling. Betygssiffror eller provresultat är inte tillräckliga som analysmedel i det här fallet.

                Förutom den detaljen så tycker jag att det är själva samtalet som signalerar någonting. Om det blev vanligare att samtala om arbetslaget som en enhet som arbetade mot gemensamma mål med hjälp av de olika individernas kompetens så tror jag också att det arbetet skulle utvecklas bättre. Vi måste värna de olika individernas speciella kompetenser samtidigt som vi blir skickligare på att sätta samman arbetslag där individerna lyfter varandra i stället för tvärtom. Inte inom någon del av utbildningsstegen är en individ tillräcklig.

  12. Mulligan skriver:

    I USA lär cirka 20% av befolkningen inte klara av att peka ut sitt eget land på en jordglob. Hur många svenskar klarar av att peka ut Sverige på en jordglob ?

  13. Trix skriver:

    Vilka kunskaper är ”irrelevanta”?
    Att lära sig saker utantill är att gymnastisera hjärnan, att memorera fakta är träning för minnet.
    Nu låter jag förmodligen som en dinosaur, men dagens yngre generation saknar allmänbildning!
    Det är en fin tanke att man ska lära sig att leta fakta, att lära sig var man ska leta, men om man saknar de grundläggande kunskaperna är det svårt att veta varför man ska leta och att vara källkritisk.
    Yngre svenskar kan inte stava, särskrivningen är ett gissel, syftningsfelen haglar och ordkunskapen är under all kritik.

  14. Nilsson skriver:

    Utan historia ingen framtid, om kunskap skall förmedlas med hänsyn till etnisk bakgrund så blir det jobbigt för skolan i framtiden.
    Att en person med thailändskt påbrå inte behöver lära sig om annat än om den närmaste omgivningen med hänsvisning till sin etnicitet är väl höjden av diskriminering.
    Ska denne enbart lära sig geografin i Asien då eleven är av asiatisk härkomst?
    Förstår du vad du själv skriver för korkade ståndpunkter?
    Om elever med annan etnisk härkomst vill lära sig om ”sina” hemländer så är de välkomna att göra det på eget initiativ(vilket säkerligen lär göra om intresse finns) om dessa inte berörs i världshistorien eller annan undervisning.
    Elever med hemvist i Sverige och Europa skall givetvis få samma grundkunskaper om geografi eller samhället oavsett etnisk eller religiös bakgrund.

    Gällande datakunskaper så har dagens elever antagligen betydligt bättre it kunskaper än vad lärarna har, så det är rent nonsens det du påstår, barnen behöver en klassisk bildingsgrund.

    Men med lärare som Christermagister förstår jag att skolan förfaller allt mer!
    Att man sedan har mage att kräva högre lön för att man jobbar i och hyllar ett av västvärldens sämsta skolsystem är patetiskt.

    • ChristerMagister skriver:

      Du har inte noterat att jag talar om med vad man ska börja inom geografin i det fallet du raljerar om? Det är en pedagogisk fråga om motivation som de flesta är överens om att det främjar lärandet. Har man lärt sig hur och var man hittar information om ett land och dess geografi och t ex hur man avläser en karta när man arbetar med ett område som upplevs som intressant så är det mycket lättare att sedan effektivt lära sig om andra områden.

      När det gäller datakunskaper så överskattar vi ofta elevernas förmåga. Jag har skrivit om det nyligen:

      https://christermagister.wordpress.com/2011/04/09/eleverna-kan-det-har-med-datorer/

      ”barnen behöver en klassisk bildingsgrund”

      Återigen. Om samhället förväntar sig att eleverna ska kunna exakt samma saker i dag som för 30-50 år sedan så kan man ju inte hålla på och lägga till nya områden hela tiden. Det är väl ganska självklart? Vad som sedan ska prioriteras bort är en annan sak. Personligen skulle jag hellre se att eleverna upp till år 6 (vilket är vad jag skriver om) fick en grundläggande orientering av hela världen och verktyg för att sedan kunna ta reda på mer detaljer än att de har full koll på detaljerna i Sverige men inte vet var Afrika ligger.

      Jag hyllar inte det svenska skolsystemet. Vad får du det ifrån? Jag tycker att det är skit att det är så segregerat och jag tycker att det är skit att vi fortfarande talar om ensamma lärare i stället för arbetslag. Jag tycker också att det är skit att vi tycks ha tryckt in så många olika ämnesområden under elevernas första år i skolan att vi inte lyckas lära dem ett funktionellt språk eller ordentlig läsförståelse (trots att det även beror på andra faktorer).

      • David P skriver:

        Hej Christer! Du skriver ”Du har inte noterat att jag talar om med vad man ska börja inom geografin i det fallet du raljerar om?”

        Var definierade du att du talar om ”med vad man ska börja inom geografin”? Detta finns varken i ditt ursprungliga inlagg eller de foljande inlaggen/svaren heller. Inte vad jag kan se i.a.f.

        Det verkar som att for (nastan) varje nytt svar du skriver tillfor du ngt nytt som inte stod i din ursprungliga blogg eller som inte kan utlasas direkt ur det du skriver under samtalets gang. Vilket ar helt OK i ett pagaende samtal/en diskussion. Men inte om du hanvisar till det som att det redan ar av dig definierat. Da blir det mer som en ”klubba i huvudet” an ett utbyte av information.

        Verkar som du ar mer intresserad av att vinna diskussionen an att fora samtalet framat.

        For ovrigt finns det formodligen fler an jag som inte last din blogg tidigare och inte kan forvantas kanna till din bakgrund, dina asikter eller tidigare bloggar och inlagg. Darfor kan det nog vara pa sin plats med lite odmjukhet i samtalet.

        Med vanlig halsning.

        • ChristerMagister skriver:

          Hejsan David!

          Jag är ledsen om du uppfattar mig som dryg. Ett av problemen är nog de ”nästlade” svaren som är bra i andra sammanhang men i det här sammanhanget gör att en kommentar som i ena stunden finns precis ovanför det man skriver i nästa stund kan finnas en bra bit längre upp. Den definition du letade efter finns numera ganska långt upp (svar till Robert) och lyder ”…ska vi börja från de små detaljerna i närområdet, med det som ligger eleven närmast (t ex mellanöstern eller Småland) eller med helheten (världsdelar och länder)?” Att jag också hela tiden talar om vad eleverna ska lära sig t o m år 6 tycker jag dessutom är ett tydligt tecken på att det handlar om vad man ska börja med, för skolan är ju inte slut där.

          Anledningen till att du kanske uppfattar mig som bitvis kort i tonen och dessutom inte hittar referenser i mitt ursprungliga inlägg är att inlägget överhuvudtaget inte alls handlar om vad geografiundervisningen bör innehålla eller hur man ska genomföra den. Jag har försökt avsluta den delen av diskussionen hur många gånger som helst, men det tycks vara omöjligt och jag ”luras” 😉 hela tiden in i den igen! Jag är alltså inte ute efter att ”vinna” diskussionen om geografiämnet (jag har ingen klar åsikt att ”vinna” med!) och inte heller av att föra diskussionen om detta framåt. Jag är ute efter att avsluta den diskussionen och om något i stället föra in diskussionen på vad inlägget handlar om; arbetslag och hur man använder ordet ”kunskap” i mediadebatten.

  15. Stefan L skriver:

    Den svenska skolan sviker barnen och den leder till orättvisor och demokratiunderskott.

    De allra flesta barn kan lära sig var alla Sveriges landskap ligger på en förmiddag. När jag åkt bil med mina barn brukade jag traggla Europas huvudstäder, svenska konungalängden, första och andra världskriget mm. Dom är jättestolta över att kunna något. Varför ska inte alla barn få känna sig duktiga? Och ALLA kan lära sig: frågar man huvudstaden i Norge? Finland? Danmark? så kan ALLA efter 2 minuter. Sen fortsätter man att lägga till. Så har fått kunskap i alla tider, nu ska dom söka på nätet… Man kan inte föra en (exempelvis politisk) diskussion om parterna är helt renons på kunskaper (utan behöver slå på nätet hela tiden).

    Det blir ju livsfarligt med ett land där människor inte kan något. Barn måste ju lära sig om faran med nazister och kommunister. Om att Europa var i krig för 66 år sedan, och att vi kan hamna där igen (mycket sannolikt med dagens utveckling för övrigt).

    Det är djupt orättvist och ett slöseri med samhällets resurser att inte ta vara på de begåvningar som finns. Snedrekryteringen till akademiska studier cementeras av en undermålig skola.

  16. Wivan skriver:

    Finlands älvar fick jag aldrig riktigt koll på. Jo, förstås så att jag kunde peta in dem i rätt ordning i provet en gång. Men de blev inte kvar. Gör det någonting? Hade jag ändå någon nytta av älvarna? Javisst! Min förmåga att samla på kunskap och processa den har tränats genom nio år av finländsk grundskola och tre års gymnasiestuder. Faktamängden var stor. En del blev kvar, en del förångades snabbt. Förmågan att samla på mig stora mängder fakta har jag kvar. Som vuxen har jag använt den inom både journalistiken och musikskapandet. Nöta in stegen – sedan dansa fritt, som jag själv vill och väljer! I dag nöter mina döttrar. Läser och lär. Lär sig lära sig. På köpet får de en hel del baskunskaper. Och förstås en stor vana att använda redskapet för såväl all kognitiv inlärning som emotionella och konstnärliga uttryck – språket. Pressade? Nej. Utmanade? Ja! Att uppleva att man lyckas (lära sig) sporrar! Hälsningar från den finlandssvenska skolan!

  17. Linda Linder skriver:

    Christer! Du skriver så mycket kloka saker 🙂

    Att ifrågasätta och reflektera över det vi gör i utbildningssystemet är sunt och nödvändigt. När vi inte längre gör detta bör vi allvarligt fundera på att lägga av.

    Meningsskapande är lärandets essens. Utan mening inget lärandet att tala om.

    Vi har kort tid på oss att ge våra studenter något av värde så då är det tid att vi börjar fundera på vad det ska vara.

    Tack.

  18. Thomas skriver:

    Hej. Jag vill gärna gå i din skola eller i din klass. När jag är död, typ.

  19. tokyobling skriver:

    Jag tanker inte ta stallning i nagon debatt men jag vill bara papeka att det finns tre specifika (och antagligen ganska lattbevisade poanger av att lara sig rabbla namn, artal, namnge delstatshuvudstader i USA och periodiska systemet, for att namna nagra saker):

    1. Vi ovar vara minnen. Vi manniskor behover kunna halla manga bollar i luften och minnas valdigt mycket detaljer for att kunna rora oss effektivt i vara samhallen. Att kunna sla i en kartbok eller knappa pa GPS ar bra kunskaper men i moten med andra manniskor ar det viktigare att ha en bra omvarldsbild och dari ligger vikten av att snabbt kunna dra sig till minnes detaljer och att memorera saker, t.ex. i frammande sprak ar det ibland enda sattet att pa ett tidseffektivt satt lara sig tala/lasa. De gamla grekerna var mastare pa detta (se t.ex. Homeros epos).

    2. Vi bygger en gemensamm kultur. Vi manniskor mar bra av att kunna jamfora oss och hitta likheter i vara medmanniskor. Genom att visa vad vi kan, eller att tvingas lara oss nagot tillsammans skapar vi en gemensam ”niva” dar vi kan motas pa samma villkor. Detta marker jag till exempel nar jag ser moten mellan aldre svenskar som fick memorera ett antal psalmer under sin skoltid. De har nagot gemensamt. En kunskap som bygger en gemensam kultur som underlattar byggandet av ett samhalle. Visst ar det bra med individualister har och var men vi maste veta/vaga kanna oss delaktiga i vart samhalle, dvs. vara medmanniskor. Genom gemensam kunskap kan vi bygga en gemenskap som kanske inte skulle funnits annars. Jag tanker pa egyptiske klasskompis i lagstadiet som tavlade med mig i att pricka in flaggor och huvudstader. Vi har fortfarande det gemensamma minnet, och det imponerar pa folk fran Polen och Indonesien att vi kan skilja pa deras flaggar. Och att vi vet att Australiens huvudstad inte heter Sydney.

    3. Sjalvfortroende. Aven sadan kunskap som manga kallar meningslos, eller trivia, eller nedvarderar med att ”det dar kan jag kolla upp pa min iPad pa 30 sekunder”, skanker ett visst matt av sjalvrespekt och sjalvfortroende. Det ar inte helt latt att lara sig namnen pa alla Svenska statsministrar genom tiderna, men nar listan val sitter i huvudet skanker den en viss njutning i sin blotta existens. Dessutom hanger alltihop, och det ar lattare att forsta komplicerade ”texter” om man inte behover grubbla over basfakta nar man forsoker tackla det storre problemen, som t.ex. att Olof Palme var statsminister nar tvakammarriksdagen avskaffades.

    Men det jag antar att du, och alla larare jag kanner, gar loss pa ifragan ar ”vilka kunskaper” som ar sa pass viktiga att man maste lara sig dem?

    Har tror jag att man maste na en fullkomligt organisk konsensus, som i viss man kan ”drifta”, om an mycket langsamt, genom aren. Det kanske inte ar helt OK att lara sig rabbla makthavare i forna Sovjet just nu, men fortfarande mycket intressant att lara sig namnge de tio storsta floderna i varlden, eller i landskapet dar du bor.

    For ovrigt tror jag att det storsta problemet med dagens lararer ar att de underskattar barnen a det grovsta. Jag jamfor med mattelararkompis fran USA som skulle vikariera pa en japansk hogstadieklass i Yokohama. ”The stuff they learn in ninth grade is what we did at university in the US, and still the kids complain exactly the sam”.

    Jag tror att Svenska larare maste lara sig stalla hogre krav pa sina elever, och det inkluderar just att rabbla kungalangder, kommuner i Norrbotten, delstatshuvudstader i Australien och det periodiska systemet, saval som uppforande.

    Jag gjorde sjalv ett experiment en gang i attan som jag anser bevisa detta, men det ar for langt for att beskriva i detta redan langa inlagg. Tack for ordet!

  20. Pingback: Obligatoriska läxor | Christermagister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s