”Är matte finare än idrott?” är den något provocerande rubriken på en ledare i SvD. Man börjar med att konstatera att ”Oavsett om man har det svårt i skolan, drömmer om en idrottskarriär eller börjar upptäcka sin språkbegåvning ska skolan lyfta barnen” och fortsätter sedan att argumentera för spetsutbildningar i teoretiska ämnen med hänvisning till att det finns ”spetsutbildningar” inom andra ämnen.
Det är förstås flera som i debatten tagit upp det faktum att det redan finns spetsutbildningar inom musik, dans och idrott och många tycks anse att de olika formerna av speciell utbildning är helt jämförbara. Vissa tycks alltså till och med anse att det är vänsterideologi som styr frågan. SvD skriver: ”Mycket i kritiken mot förslaget luktar snarare samma gamla paradoxala vänsterfördom: att teoretiska ämnen på något sätt skulle vara finare än praktiska.” Paradoxalt är bara förnamnet!
I en kommentar till gårdagens inlägg skrev jag: ”jag ställer inte teoretiska spetsutbildningar mot någon annan form av spetsutbildning. Den enda skillnaden jag kan komma på är att det kanske inte går att kräva att alla skolor har den höga kompetensen bland lärarna när det gäller dans, musik och olika sporter, så om man överhuvudtaget ska bedriva undervisning på hög nivå inom detta så är det nog spetsutbildning som gäller.”
Argumentet är alltså att det är en praktisk fråga.
Det finns ytterligare ett argument att framföra i frågan; specifika idrottsgrenar och musik och dans med den specialiseringen som dessa ”spetsutbildningar” bedriver ingår helt enkelt inte i grundskolans kursplan. De skolorna bör alltså snarare benämnas ”profilskolor” och om jag inte är felinformerad så ligger en stor del av profilämnet utanför den ordinarie timplanen.
Spelar det någon roll i praktiken? Kanske inte, men med tanke på den intressanta diskussionen som rullar på i kommentarerna till mitt förra inlägg så väcks förstås tanken på att ett sätt för de ordinarie skolorna att erbjuda vissa elever en extra utmaning på kan vara att lägga denna undervisning utanför det ordinarie schemat eller inom ämnet ”elevens val”. Inte det enda sättet, men ett av dem.
Läs även: Björn, Hos en danslärare,
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, elitklasser, elitskolor, spetsutbildning, spetsutbildningar,
Christermagister 
Pingback: Spetsutbildning på högstadiet | Christermagister
Uppdelningen praktisk/teoretisk är mycket olycklig och bör verkligen ifrågasättas även om det är svårt, uppdelningen är ju så väldigt central för vårt tänkande. Den grundlades redan av grekerna och anammades åter under 1800-talet i västvärlden. Arbetarna arbetade praktiskt, ägarna kunde ägna sig åt mer andliga, teoretiska, aktiviteter. Uppdelningen av praktisk och teoretisk kunskap och utbildning passade då industrisamhället, och det medföljande klassamhället, som hand i handske.
Det är ingen ”vänsterideolog” som säger att teoretiskt är finare än praktiskt, men många till vänster har säkert förstått att man bör utbilda sig teoretiskt om man i dagens läge vill ha drägliga arbetsförhållanden, bra betalt och dessutom vill bli lyssnad på.
Jag tänker lite på ditt sista stycke, att erbjuda spetsiga grejer på EVV eller utanför ordinarie schema. På tiden för EVV tycker jag att det är helt okej och det är ju ändå rätt mycket tid som kan användas till något bra, hos oss är det dock så att de som läser modersmål har sådan lektion under tiden för EVV vilket gör att vi varje år har ett hiskeligt gnäll om allt roligt som de missar. Och jag håller med dem, det blir ju nästan ett straff att ha modersmål då. Nu vet jag ju inte hur man löser det på andra skolor men jag brukar påpeka problemet varje år.
Att ha något (vad det än är) utanför ordinarie schema är väldigt svårt eftersom fenomenet bussbarn är väldigt vanligt. Tro nu inte att de bara kan ta nästa buss hem, för de allra flesta går dagens enda buss direkt när skolan är slut. Visserligen ett praktiskt problem men nog så krångligt.
Jag gillar tanken på spetsutbildningar i någon form, jag tror det ökat motivationen över lag om eleverna får tid till sådant som de faktiskt tycker om. Jag önskar bara att de är spridda över landet så att det finns valmöjligheter för så många som möjligt.
Tack för länken! På sätt och vis är ju grundskolan, om man spetsar till det (å, så vitsigt), redan en spetsutbildning i matematik och språk – i alla fall om man jämför hur mycket man jobbar med de kunskapsområdena mot hur mycket man jobbar med andra. Om jag minns rätt hade vi svenska och matte varje dag i grundskolan. Tänk om vi hade haft dans och drama varje dag. Det hade också kunnat ses som en grundutbildning i en annan typ av samhälle.
Jag tror att det inte vore så dumt med mer dans och drama. Det borde komma tidigt i skolan så att det blir en naturlig del av skolan och skolämnena. Själv springer jag åt motsatta hållet om någon börjar vifta med dramaövningar, jag borde ha tränat mer på sådant när jag var liten med andra ord.
Svenska har man ju mycket av, ibland känns det som att det är för mycket. Lite tid från svenskan skulle kunna flyttas över till SO-ämnena. Men det är ju en annan diskussion 🙂
Jag tror att vi behöver börja definiera lite mer av överordnade principer i det här området så att vi kan analysera det lite mer strukturerat. Jag föreslår följande diskussionsunderlag för detta:
1. I vilken mån behövs extra lärarkompetens för att möta elevers behov. Elevers rättigheter att få sina behov tillgodosedda ska förstås gälla alla elever. Lärstilar är så olika så att även mycket begåvade elever kan lära sig bäst i en miljö med stor andel instruktion men då på en helt annan nivå.
2. Nivågruppering har förstås vissa fördelar men också välkända nackdelar och behovet av att diskutera detta finns förstås men det känns bättre om den diskussionen separeras från det här med spetsutbildningar.
3. I diskussionen finns det också aspekter av att de duktiga eleverna får orättvist lite ut av sin skoltid då resurser läggs på andra elever istället. Jag lyfter därvid fram att alla elever är unika och att förutsäga vilken som blir Sveriges framtida spjutspetsar inom något område är helt ogörligt. Våra skolor bör i grunden vara utformade så att alla elever får mycket stöd oavsett vilken nuvarande kunskap och begåvning de besitter.
De tre dimensionerna lärarkompetens, nivågruppering och rättvis fördelning av lärartid behöver addresseras men faktiskt gärna var och en för sig.
Det kan vara värt att återupprepa Björklunds argument för elitklasser/spetsutbildningar:
1. Studiebegåvade ska också ha rätt att få utvecklas och lära sig mer (Underförstått: det får de inte med nuvarande system.)
”Alla elever i skolan, även de allra mest studiebegåvade, har rätt att få utvecklas och lära sig mer.
/…/
– De här eleverna når grundskolans slutmål redan i sjuan eller åttan, och ska inte behöva sitta och rulla tummarna, motiverar Jan Björklund.”
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/profilklasser-for-12-aringar_6062309.svd
Kommentar: Argumentet tycks mig hållbart, men frågan är om det är relevant. Behövs det elitklasser för att studiebegåvade elever ska kunna utvecklas i egen takt och lära sig mer? Med tanke på att elitklasserna endast kommer vara förbehållna ett litet antal elever (de som VILL gå i elitklass och blir antagna) så kommer det alltjämt finnas många studiebegåvade elever kvar i våra skolor. Vad har Björklund för strategi för dessa elever?
2. Studiebegåvade elever bör ges möjlighet att klara av kurser i snabbare takt än vad som idag tillåts.
”Spetsklasserna behöver inte följa grundskoletimplanens fördelning av undervisningstid. De utvalda högstadieeleverna ska också systematiskt kunna läsa och få betyg i gymnasiekurser. ”
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/profilklasser-for-12-aringar_6062309.svd
”Det ska inte finnas någon begränsning för hur långt eleverna ska kunna läsa. På gymnasiet ska dessa elever kunna läsa vidare på högskolenivå.”
http://www.skolvarlden.se/artiklar/antagningstester-till-nya-elitklasser
Kommentar: Detta argument tycks mig både hållbart och relevant. Om en elev redan i årskurs 7 klarar kursmålen för årskurs 9, kan jag inte se några principiella skäl till varför eleven inte skulle kunna få klara av grundskolan och påbörja gymnasiekurser. Detta kan givetvis vara svårt att ordna inom dagens system. Ett system med spetsutbildningar skulle troligen ha bättre möjlighet att klara av det. Kvar återstår problemet med de studiebegåvningar som av olika anledningar inte kommer att gå spetsutbildningar men som ligger före sin årskurs. Ett rättvist system blir i princip omöjligt att utforma.
3. Högpresterande elever presterar idag sämre än tidigare och det är viktigt att de presterar bra för Sveriges konkurrenskraft.
”Sverige halkat efter i internationella jämförelser och det är de högpresterande eleverna som tappat mest i resultat, säger Jan Björklund.”
http://www.skolvarlden.se/artiklar/antagningstester-till-nya-elitklasser
”Profilklasserna ska vara inriktade på ett eller flera olika ämnen, som matematik, engelska eller samhällsorienterande ämnen. Men hälften av dem ska gälla matematik eller naturorienterande ämnen.
– Det är ämnesområden där vi i svensk skola har tappat väldigt mycket i resultatnivå och det är något som är helt avgörande för Sveriges framtida konkurrenskraft, säger Jan Björklund.”
http://www.gp.se/nyheter/sverige/inrikespolitik/1.592396-klart-for-elitklasser-pa-hogstadiet?m=print
Kommentarer: Argument är varken särskilt hållbart eller relevant. Om det inte kan visas att införandet av spetsutbildningar skulle ha någon allmänt höjande effekt hos kunskapsnivån hos flertalet av svenska elever så kan jag inte se att spetsutbildningar, vid sådan tidig ålder, skulle ha något annat än en ytterst marginell effekt på vår konkurrenskraft. Och några argument för att spetsutbildningar skulle ha en positiv effekt på skolan i sin helhet har jag inte tagit del av. Men anta att om högpresterande presterar ännu bättre så förbättras vår konkurrenskraft, bör vi därmed införa spetsutbildningar? Det tycks mig inte helt självklart. Högpresterande elever förr presterade bättre än högpresterande idag enligt internationella undersökningar men skälet till detta är inte att det förr fanns spetsutbildningar men inte idag. Tydligen kan vi få högpresterande att prestera ännu bättre än idag utan spetsutbildningar. Det följer dock inte härav att spetsutbildningar i sig inte skulle ha en positiv effekt.
(Ett ytterligare argument som ChristerMagister tangerar är: Vi accpeterar redan specialklasser i högstadiet för idrotts- och musikintresserade, där antagningsprov förekommer, och om eftersom det inte finns några relevanta skillnader mellan dessa och spetsutbildningar i matematik, språk, etc. så kan vi inte heller motsätta oss de senare. Detta är emellertid inget argument för spetsutbildningar i sig. Vidare kan man ifrågasätta som ChristerMagister i viss mån gör om det inte finns vissa skillnader mellan dessa olika typer av utbildningar och huruvida de är relevanta. )
Utifrån de argument Björklund själv har fört fram kan jag inte se att det är självklart att spetsutbildnignar bör införas. Men å andra sidan är det inte självklart att de inte ska införas. Ett försök med spetsutbildninar och sedan utvärdering för att se om det är värt att fortsätta, kanske är en bra medelväg att gå.
Den relevanta skillnaden mellan spetsutbildningar i matematik, språk, NO eller SO och i t ex fotboll är väl att fotboll inte ingår i grundskolans kursplan. Man kan alltså inte förvänta sig att den ordinarie grundskoleverksamheten i en kommun ska sköta utbildning på hög nivå i fotboll, vilket man kan i de ämnen som ingår i kursplanen.
Att inriktningar mot fotboll etc. ligger helt utanför kursplanen blir ytterligare förtydligat i år. Det går dock att fundera kring att en viss mängd fotboll ligger i ämnet Idrott och att inriktningarna har byggt vidare på detta. På samma sätt ligger en viss mängd matematik i kursplanen och spetsutbildningarna kan erbjuda den extra matematiken.
Visst går det att föra in dessa profilskolor/klasser under ett kursplaneämne, men man kan få högsta betyg i Idrott och hälsa utan att någonsin ha spelat fotboll eller hockey… De ordinarie skolorna har inget krav på sig att ha kompetens inom dessa områden, det är väl det avgörande.
Jag håller helt med att det föreligger en skillnad här, men frågan är om den relevant på så sätt att den i ena fallet motiverar specialklasser men inte i det andra, d v s fallet med matematik, språk etc. Björklund har till exempel sagt att de som skall undervisa eleverna i elitklasserna på högstadiet bör vara gymnasielärare. Det är inte givet a priori att en högstadieskola har denna kompetens, vilket motsäger det du skriver i sista meningen. Sedan tillkommer ytterligare ett argument som Björklund framför, argument 2 i mitt inlägg, d v s att i det nuvarande systemet kan inte studiebegåvade elever gå igenom grundskola (och gymnasium) i en snabbare takt. Det är möjligt att det skulle gå att ordna inom nuvarande ram, men det tycks mig något lättare att tillse i ett system med spetsutbildningar.
Bra sammanfattning men jag tycker du borde addressera aspekterna att:
1. Det är många av de alldeles ”vanliga” eleverna som senare i livet blir just de som är outstanding.
2. Även de ”vanliga” eleverna är unika på olika sätt och kan behöva kraftfull hjälp inom något område för att uppnå sin potential.
Det är det nog ingen som säger emot… Frågan är om dessa elever överhuvudtaget påverkas av att det kommer att finnas ett fåtal spetsklasser?
Jag är positiv till regeringens förslag om ett fåtal spetsklasser där utmaningen av lärarkompetensen annars blir för stor men vill bara lyfta tanken att nu vill femtioelva olika friskolor alla starta sina spetsklasser och det skulle inte bli bra.
I hear you. Jag tillstår att jag i mitt inlägg inte täckte alla aspekter och jag instämmer i dina två punkter.
Diskussionen rullar på så bra till båda mina inlägg om spetsutbildningar att jag inte känner något behov av att skriva svar till alla kommentarer (tack Trofinios för den utmärkta sammanfattningen med länkarna ovan). Det lustiga är att jag håller med er alla… Kanske inte så konstigt eftersom vi alla tycks vela lite fram och tillbaka, men landa i att en försöksperiod i liten skala kan vara en bra idé. Jag tänker allt mer på att spetsutbildningarna kanske kan lära oss något om hur vi kan bedriva arbetet även i den ordinarie skolan och fungera som ett slags kontaktskolor…
Jag tänker också allt mer på att vi ibland tycks tappa bort innebörden i ordet ”grundskola”. Som Emelie skriver i sitt inlägg kanske inte de elever som är jätteduktiga i ett ämne alls ska erbjudas en massa extra arbete på högre nivå i detta ämne, utan i stället arbeta med något annat som de har ett större behov av att utveckla…
Se där, nu velade jag igen! 🙂