Spetsutbildning på högstadiet

Nästa år har regeringen beslutat att införa ”spetsutbildningar” på högstadiet. Antagningen kommer att baseras på tester och de aktuella ämnena är engelska, matematik, NO, SO och språkval; ”De så kallade elitklasserna kan vara inriktade på ett eller flera” av dessa ämnen. Varje läsår under försöksperioden (3 år) får högst tio utbildningar med maximalt 30 elever i varje årskurs starta. (SvD)

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här.

Alla elever i skolan, även de allra mest studiebegåvade, har rätt att få utvecklas och lära sig mer”, säger Jan Björklund, och det är ju lätt att sympatisera med. Man skulle förstås önska att alla elever hade möjlighet att utvecklas inom den vanliga klassen enligt en modell som Anne-Marie Körling beskriver, men så vet vi ju att det inte fungerar överallt. Forskningen visar att de enda klara förbättringarna av nivågrupperingar som överhuvudtaget (ibland) visar sig gör det hos de allra mest högpresterande eleverna och det är ju faktiskt de eleverna detta gäller. Så länge inte införandet av spetsklasserna blir något slags prejudikat som medför en mer utbredd nivågruppering kan jag inte se några större risker för de övriga eleverna.

Å andra sidan är elitsatsningar för barn alltid riskabelt. Det finns en risk att elever stressas och pressas av ambitiösa föräldrar och att denna press påverkar dem negativt på flera plan; socialt, psykosomatiskt och när det gäller deras kunskapsutveckling och intresse för ämnet på lång sikt. Drar man paralleller till idrotts- och nöjesbranschen så är det lätt att se dessa risker och några till. Kan vi verkligen avgöra vilken talang och intresse en elev i 11-12 årsåldern kommer att ha under en längre tidsperiod? Och gynnas denna talang eller intresse av en tidig elitsatsning?

Som Eva-Lis Sirén säger är det lätt att tycka att både själva införandet av spetsutbildningar och protesterna mot dem ger upphov till ”mycket skrik för en väldigt liten verksamhet”. Den kommande utvärderingen av försöket kan väl förhoppningsvis ge oss svar på några frågor.

Huvudfrågorna så länge bör vara:
– Varför anser regeringen att vi har ett behov av att införa spetsutbildningar så tidigt?
– Hur gör vi för att se till att alla elevers rätt att utvecklas i sin egen takt inom den ordinarie skolan tillgodoses?

Uppdatering: En fortsättning på inlägget finns här.

Fler tankar om ämnet: Per Moosavi, som själv gått spetsutbildning på gymnasiet (SvD), Plura, Svensson, Krulli,

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

38 kommentarer till Spetsutbildning på högstadiet

  1. Ping: Sortering i sjuan. | annarkia

  2. Anna skriver:

    Vi har ju redan ”spetsutbildningar” på högstadiet, i dans, fotboll, musik, drama, you name it. Eleverna väljs dessutom ofta ut dels för att de är duktiga på det som ska ”spetsas” men också för att de klarar den teoretiska undervisningen bra. Det blir ju för kostsamt om de ska få både ”spetsundervisning” och stödundervisning.

    I det perspektivet tycker jag att teoreiska spetsklasser åtminstone är mer moraliskt försvarbart. Där är det i alla fall uppenbart att det är teoretisk kompetens som ger tillträde. Fast in min kommun har man det redan, men utan inträdeskrav. De som är intresserade kan välja och är det fler sökande än platser gäller närhetsprincipen som vanligt. Frågan är dock hur mycket ”spets” det blir då…

    • ChristerMagister skriver:

      Ja, jag ställer inte teoretiska spetsutbildningar mot någon annan form av spetsutbildning. Den enda skillnaden jag kan komma på är att det kanske inte går att kräva att alla skolor har den höga kompetensen bland lärarna när det gäller dans, musik och olika sporter, så om man överhuvudtaget ska bedriva undervisning på hög nivå inom detta så är det nog spetsutbildning som gäller.

      Att man väljer skola/klass efter intresse, utan intagningskrav, är lite annorlunda…men ändå samma sak… ”Same same but different”… 🙂

    • Trofinios skriver:

      Det som du säger finns i din hemkommun är väl det som brukar kallas profilklasser. Några ”elitklasser” handlar det knappast om då. Från artikeln i SvD :

      En antagningsprocess utan tester skulle fungera betydligt sämre, anser han.

      – Då kommer man att få ambitiösa föräldrar som tvingar in elever som egentligen inte har förmågan, och därför slås ut. Antagningsprovets syfte är att garantera att om man går in detta ska man ha förutsättningar att klara av det. ”

      Jag är gymnasielärare, men arbetade för ett par år sedan på högstadiet och då undervisade jag en så kallad profilklass i matematik. Det fanns ett antal mycket duktiga elever, men ungefär hälften av dem hade inget större intresse för matematik och naturvetenskap, utan det var föräldrarna som mer eller mindre tvingat dem att välja profilklassen. Det ledde till en del konflikter där de som var mer motiverade brukade klaga på de som var mindre motiverade.

  3. Trofinios skriver:

    Om det anses nödvändigt att införa elitklasser för att ge mycket begåvade ungdomar chansen att utvecklas utifrån sina förutsättningar, så är det ett underkännande till den vanliga skolan, d v s den klarar inte att ge dessa ungdomar den stimulans de behöver. Frågan är då om detta stämmer: kan den vanliga skolan ta om mycket begåvade elever? Jag är nog benägen att svara nej. Följer då härav att man bör skapa elitklasser? Inte nödvändigtvis. Enligt min mening har det inte gjorts några seriösa försök från centralt håll att utveckla en struktur som skolor kan använda sig av för att hjälpa extremt begåvade elever. Ibland hör man påståenden om att lärare medvetet håller tillbaka mycket begåvade elever för att de inte vill ha för stor spridning i klassen. Visst, det kanske finns några sådana lärare, men jag tror snarare det handlar om att lärare blir en aning handfallna och inte riktigt vet hur de ska hantera situationen. Och det är i sådana fall det vore bra om det fanns en struktur som skolor och lärare kunde falla tillbaka på för att hjälpa dessa elever att utvecklas i sin egen takt. Det kan till exempel innebära att det finns ett utarbetat material eleven kan använda sig av, inslag av distansutbildning med interaktiva möjligheter, möjlighet till extraundervisning med mer kompetenta lärare, etc.

    Enligt min mening borde man i första hand satsa på att ge unga begåvade elever en chans att utvecklas på de skolor de går. För det första så finns det fler mycket begåvade ungdomar än de som kommer ges plats i elitklasserna, och många av dem har inte nått högstadiet än. Dessa förtjänar också att ges den stimulans de behöver. För det andra säger det sig själv att de 12-13 åringar, som inte bor på de orter där spetsutbildningarna ska hållas, kommer att dra sig för att flytta. Det är lite väl tufft att välja ett uppbrott från släkt, vänner, idrottsklubb, etc. när man är så ung. Det kommer alltså gynna de elever som bor på de ställe där spetsutildningarna finns och missgynna dem som inte bor där. Men huvudtanken måste väl ändå vara att ge alla de extraordinära unga talanger som finns där ute en chans att forkovra sig i snabbare takt, inte endast de som råkar bo på rätt ställe eller har modet flytta. När det handlar om så unga människor borde faktorer som boendeort och mod inte få spela en så avgörande roll.

    Skolan ska ge alla elever möjligheter att utveckla sig utfrån sina förutsättningar. Ibland kan en lärare möta ytterligheter, en elev som har mycket svårt med inlärningen och/eller en elev som är extremt begåvad. Ofta har inte lärare de kunskaper som krävs för att kunna hjälpa dessa elever på bästa sätt. För elever som behöver särskilt stöd vet vi att det ibland finns speciallärare och/eller specialpedagoger till hands som kan hjälpa. Men när gäller den mycket begåvade eleven finns det mig veterligen inga genomtänkta strategier för att hjälpa denne. Här behövs det utvecklas kunskap och resurser som lärare kan ta del när behovet uppstår.

    Jag anser alltså att vi i första hand bör satsa på att hjälpa mycket begåvade elever på de skolor de går på idag. Jag är emellertid inte helt emot ett försök med spetsutbildningar. Det kan vara värt att pröva ett par år och sedan utvärdera. Men det vore olyckligt om man inte parallellt med spetsutbildningarna satsade på att hjälpa skolor och lärare att stimulera unga begåvningar – elitklasserna kommer trots allt endast finnas för ett fåtal och endast för de som går högstadiet och uppåt.

    • ChristerMagister skriver:

      Jag håller med. Försök med spetsutbildningar för extremt begåvade elever kan säkert lära oss en hel del om hur vi blir bättre på att ta hand om dem i den ordinarie skolan. Kanske kan dessa skolor hjälpa till med någon form av distansutbildning…

    • Plura skriver:

      Kunde inte skriva bättre själv. Det viktigast med att skapa mjligheten med att ha lektorer igen på skolan är just att de besitter djupare ämneskompetenser än ”vanliga” lärare och kan ha ett utökat mandat att inte bara utveckla utbildningmetoder i ämnet utan också utbilda dessa begåvade elever.

  4. Trofinios skriver:

    Forskningen säger… 😉

    ChristerMagister:

    Forskningen visar att de enda klara förbättringarna av nivågrupperingar som överhuvudtaget (ibland) visar sig gör det hos de allra mest högpresterande eleverna och det är ju faktiskt de eleverna detta gäller. Så länge inte införandet av spetsklasserna blir något slags prejudikat som medför en mer utbredd nivågruppering kan jag inte se några större risker för de övriga eleverna.

    Eva Myrberg, forskare i pedagogik vid Göteborgs universitet:

    – Det finns över huvud taget ingen forskning som visar att kunskapsresultaten gynnas av nivågruppering. Länder med tidig uppdelning av eleverna, som Tyskland och England, visar heller inte upp bättre resultat i internationella jämförelser.
    Tvärtom menar hon att det är bra med stor kunskapsvariation i klasserna, eftersom kamrateffektens inflytande är så pass stort.
    – De svagare eleverna lyfter sig med duktiga elever i klassen, men vi vet att även de duktiga eleverna gynnas av att hjälpa andra elever. Det är genom att förklara ett ämne för andra som man har lättast att höja sin egen nivå.

    http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2010/08/18/forskare-elitklasser-helt-fel-vag

    Ska vi tolka det som att Myrberg missuppfattar innebörden av Björklunds elitklasser? Hon nämner till exempel att tidig uppdelning i Tyskland och England inte leder till bättre resultat. Det antyder att hon vänder sig mot idén av en mer allmän nivågruppering, men i Björklunds fall handlar om högst ett par hundra elever i hela Sverige som ska gå i speciella klasser (runt 2-3 promille), d v s vanliga klasser kommer fortfarande att ha kvar en blandning av elever på olika nivåer.

    • ChristerMagister skriver:

      Man måste väl få höfta lite i en blogg? 😉

      Jag är tämligen övertygad om att även Eva Myrberg har höftat lite i sitt uttalande eftersom jag har läst flera undersökningar som har visat att de mest högpresterande eleverna har gynnats av nivågrupperingar. Det är däremot svårt att veta om det är själva uppdelningen, bytet av lärare eller någonting annat som har medfört förbättringen. Det Eva Myrberg syftar på är ju stora organisatoriska system. De undersökningar jag tänker på tror jag utfördes på mer isolerade grupper. (Jag har blivit av med en massa dokument i en hårddiskkrasch och orkar inte leta.)

      I huvudsak är jag dock helt med på att nivågrupperingar generellt inte gynnar någon. Jag skrev en lång kommentar om kamrateffekter i bloggen Ekonomistas; kanske ett inlägg som du är intresserad av i sin helhet:

      http://ekonomistas.se/2011/03/21/segregation-skolval-och-skolresultat/

      • Trofinios skriver:

        Mycket läsvärt inlägg. Det finns en klar logik i att dessa psykologiska effekter kan uppstå av nivågruppering. Jag ska försöka tänka till lite kring det och återkommer kanske om jag finner något intressant.

        • Henrik Vallgren skriver:

          En tänkbar förklaring till kunskapsskillnaderna är den nuvarande läroplanen som delade upp kunskaper i ”kunskapsmål” och ”strävansmål”. Jag har hört påståendet att skolor i socialt utsatta områden tenderar att släppa ”strävansmålen” rätt så lättvindigt. Vi skulle därmed få skolor med olika uppsättningar mål.

          När det gäller s.k. kompisöverföring är jag förvånad över att det framstår som politiskt gångbart med obetalt barnarbete.

  5. Plura skriver:

    Christer, kul att du gjort koppling till mig.

    Sedan jag skrev detta har jag läst Idag-sidan i SvD om tigermammorna som drillar barnen. Jag avslutade ju mitt blogginlägg med just den utmanande frågan. Hur möter vi barn som drillas till att nå perfektion och som därmed kan sättas på topp universitet.

    Jag vet att det är lite osvenskt att hävda att det trots allt är så att vi historiskt varit duktiga på att odla fram begåvningar som stått för välfärden. Men det tycks idag som lagomidealet tagit överhand. Vi måste nog acceptera att vi släpper fram begåvningar som kan ”drillas” utöver det vanligare för att ha spjutspetsar i framtiden om vi ska bygga välfärden på kunskap.

    Kan tyckas hårt, men ska vi i väst lyckas i konkurrensen mot tigerekonomierna Kina och Indien lär vi nog tillbaka till en kunskapsyn som bygger på ”arbetsmarknad-utbildning-utveckling”.

    Omsorgsdel i undervisningen kanske andra än lärarna ska sköta, t ex elevhälsan.

    • ChristerMagister skriver:

      Jag tycker inte att det är någon tvekan om att vi ska ha ett utbildningssystem som ”odlar fram begåvningar”, men vad säger att det är ett effektivt sätt att börja ”drillningen” på högstadienivå? Finns det något som helst belägg för det?

      • Plura skriver:

        Nja, det vara mer av utmaningar att ”drilla” eleven att gå utanför sin etablerade gräns. Jag vet ibland när man även i vuxen ålder utmanas når man högre höjder;)

      • Henrik Vallgren skriver:

        Tittar du på nobelpristagare så har dessa gjort sina belönade arbeten kring 25-årsåldern. Framtidens forskarämnen bör således vara klara civ.ing. eller motsvarande kring 20-22 års ålder. Dagens svenska begåvningar vilar sig förbi sin höjdpunkt.

        Min upplevelse (1) är att 1-3 elever per klass skulle stimuleras (2) av ett drastiskt högre tempo. Sikta kring 60-80 poäng högskolematte när man slutar gymnasiet.

        1. Jag är uppvuxen i Lund vilket är en lite speciell miljö ur akademisk synvinkel.
        2. För en begåvning är matte inte besvärligt utan en konstform vars utövning ger kickar som vi kan likna vid berusning. Det handlar inte om att ”drilla” elever utan om att stötta deras utveckling med adekvat katederundervisning.

        • Trofinios skriver:

          Tittar du på nobelpristagare så har dessa gjort sina belönade arbeten kring 25-årsåldern.

          Det stämmer inte. Genomsnittsåldern när upptäckterna gjordes ligger runt 39 år. Och under det gångna århundratet har åldern för upptäckt stigit. En självklar anledning är att det idag tar längre tid för att inhämta den kunskapsmassa som krävs innan man kan ägna sig åt spjutspetsforskning.

          The largest mass of great innovations in knowledge came in the 30’s (42%), but
          a substantial amount also came in the 40’s (30%), and some 14% came beyond the age of 50.
          Second, there are no observations of great achievers before the age of 19. Dirac and Einstein prove
          quite unusual, as only 7% of the sample produced a great achievement at or before the age of 26.

          Third, the age distribution for the Nobel Prize winners and the great inventors, which come from
          independent sources, are extremely similar over the entire distributions.

          http://www.kellogg.northwestern.edu/faculty/jones-ben/htm/ageandgreatinvention.pdf

  6. Martin skriver:

    Skolan är ett slöseri med tid. Högstadiet är helt meningslöst och har ingen betydelse för din framtid, den tiden säger inget om dig. Bara man kan läsa och räkna lite så har du med dig allt du behöver från högstadiet.

    Jag är väl hyffsat framgångsrik. Doktorsexamen och eget företag. Gick ut gymnasiet med 2.3 i medel när det begav sig, vad jag hade för betyg i högstadiet vet jag inte men jag gjorde inga läxor.

    Sånt här skit leder bara till att fler blir drillade på att bli bra på skola. Folk som är van att tillhöra eliten upplever något annat när de slutar skolan. De upptäcker att de inte är någon elit längre, att de som nyutexaminerade är på botten, det är jobbigare att ta för en som tillhört en elit ett tag.

    Vill man inte göra eliten impotent, så skall man ge dem mindre resurser. Du kan läsa, bra, där är biblioteket, sätt igång. Det skall räcka annars har de ingen begåvning i min bok.

  7. Henrik Vallgren skriver:

    Min skolgångs matteundervisning var ett slöseri med tid. Jag tillgodogjorde mig kunskapen i samma takt som läraren gick igenom talen på svarta tavlan, räknade igenom övningstalen och fick sitta av resten av lektionen. Jag behövde aldrig göra några matteläxor.

    Denna reform är på ytan ägnad åt personer med liknande begåvningar. Jag skulle hävda att den är lika mycket till gagn för resten av årskullen. Jag har nämligen ett minne till från skolåren: lärarna som tyckte att jag snackade lite väl mycket med bänkgrannen. Vem kan förvänta sig att en elev skall sitta tyst o stilla i en bänk utan tillräcklig stimulans? Lektion efter lektion, månad efter månad, år efter år?

    • ChristerMagister skriver:

      Jag känner igen bilden mycket väl… Det är uppenbart att man på många håll måste satsa på att hitta arbetsformer som gör att eleverna tillåts utvecklas i olika takt.

      • Henrik Vallgren skriver:

        Då kan du säkert förstå min närmast bubblande entusiasm när Jan Björklund, som första utbildningsminister under min livstid, äntligen tar tag i frågan.

        Precis i rätt tid dessutom: min äldste son går i fjärde klass och tillhör därmed den årskull som först fullt ut kommer att ta del av förändringarna. Sedan ett par veckor tillbaks sitter han med femmans mattebok, så det verkar som att äpplet inte fallit långt från trädet.

      • Trofinios skriver:

        Men det säger samtidigt något att vi inte har hittat dessa arbetsformer trots att skolan har funnits så länge. Skälet är givetvis den paradox klassundervisning innebär. Vid så kallad katederundervisning kan läraren nå många elever på en gång men nivån läggs i regel efter normaleleven vilket medför svårigheter att möta de olikheter som kan finnas i klassen. Mer individualiserad undervisning å andra sidan försöker ta större hänsyn till att eleverna utvecklas i olika takt men här blir tiden med varje elev knapp vilket únderminerar möjligheten att faktiskt ge eleven den stimulans som behövs. Nivågruppering är ett sätt att försöka tackla denna paradox, men den är inte heller oproblematiskt. Grupparbete har väl delvis också som syfte att råda bot på paradoxen, men gruppdynamiken blir inte alltid som man önskat.

        Att hitta arbetsformer som gör att alla elever utvecklas optimalt utifrån sina förutsättningar är en utopi. Det vi får nöja oss med är att nå så långt det går. Jag tror emellertid att utsikterna för att hitta bättre arbetsformer är ganska gynnsamma. Det finns tycks det mig en outvecklad potential i hur datorn som interaktivt hjälpmedel kan uttnyttjas för att bättre låta varje elev utvecklas i sin takt.

    • Trofinios skriver:

      Det problem du pekar på kommer att kvarstå efter reformen. Elitklasserna är avsedda för elever med osedvanlig talang inom något ämne eller några ämnen. I Sverige finns över 100000 12-åringar och anta att det skapas tre eliklasser i matematik på olika ställen i landet med 30 elever i varje klass. Det innebär att mindre än en promille av landets 12-åringar kommer att gå i en elitklass i matematik. Statistiskt skulle det i Stor-Stockholm innebära runt 15 elever. Men i egenskap av mattelärare vet jag att det nästan i varje klass brukar finnas 1-2 elever som är snabba med matten. Dessa elever kommer finnas kvar i klassen efter reformen, och många av dem kommer säkert vara understimulerade. Det var därför jag i ett tidigare inlägg argumenterade för att vi måste i första hand måste se att begåvade elever får den stimulans de behöver på den skolan de går, eller med ChristerMagisters ord ”hitta arbetsformer som gör att eleverna tillåts utvecklas i olika takt.”

      • Henrik Vallgren skriver:

        Jag håller helt och fullt med om att tre klasser är oförsvarbart lite. Syftet med reformen borde vara att lyfta samtliga understimulerade elever.

        Hur är förmågan inom matematik fördelad mellan könen? På den tiden som jag talar om, slutet på 70- och början på 80-talet, var det undantagslöst killarna som lyste. Rimligtvis finns samma förmåga hos tjejer, bara de vågar ta för sig.

        • Trofinios skriver:

          Idag presterar tjejerna lika bra som killarna i matematik. Det finns lite olika uppfattningar vad gäller de allra mest högpresterande. Somliga hävdar att när det gäller den absoluta toppen (och botten) så dominerar killarna. Andra menar att dominansen inte har med begåvning att göra, utan att det beror på andra faktorer. Jag är inte tillräckligt insatt för att ha en egen uppfattning i frågan.

          Rebecca Staffas, vinnare av Skolornas matematiktävling 2010, intervjuades för inte så länge sedan i Smålandsposten. Här ett intressant utdrag:

          Skolornas matematiktävling har
          en 50-årig historia. Ändå är Rebecca
          bara den andra kvinnan som vunnit.
          Är det så att tjejer är sämre på
          matte? Eller vill de helt enkelt inte
          tävla i ämnet?
          – Det här låter ju inte politiskt korrekt,
          men jag tror faktisk att tjejer är
          sämre. Eller inte sämre. Det är nog så
          att färre tjejer är bra. Därför kan jag
          bli lite sur på att de bra tjejerna lyfts.
          Det finns säkert många tjejer som
          gillar matte men som inte anmäler
          sig. Fast jag tror att killar är mer
          logiska och att de fokuserar mer. Ska
          du tillhöra eliten kräver det fokus.

          Sista meningen skulle säkert de som menar att det inte finns någon egentligen skillnad mellan könen när det gäller högpresterande ta fasta på. Som kvinna är det inte riktigt lika acceptabelt att helt låta sig uppslukas av ett ämne. Att vara bohem som man är coolt, att vara bohem som kvinna är okvinnligt…

      • Agnes skriver:

        Det handlar nog inte bara om att ”hitta arbetsformer som gör att eleverna tillåts utvecklas i olika takt”, utan även om att förändra attityder så att det blir tillåtet för elever att utvecklas i olika takt.

        Som förälder till ett extremt begåvat barn har jag upptäckt att arbetsformerna finns, för de lärare som vill. De som vill hittar sätt. Fördjupningar i vissa ämnen och en möjlighet att läsa tillsammans med högre årskurser i andra. Samarbete med kollegor på gymnasiet. Det finns så många sätt för de lärare som vill. Problemet är alla de som inte vill, och tro mig de är många. De som säger åt vetgiriga barn att ”det får du lära dig på högstadiet” och att ”inte göra mer nu, eftersom du måste ju ha lite kvar att lära dig när du kommer till högstadiet”. Eller ännu värre (kanske – egentligen är det svårt att avgöra vad som är värst) de som provoceras av barn som kan och förstår ”för mycket”. De som blir arga och fräser ifrån om att just det där är ändå inte viktigt när den smarta ungen förklarat någonting som läraren inte riktigt kunde.

        Det är inte arbetsformerna som saknas utan det är viljan. I dag är det, på många håll, inte accepterat att vara duktig i skolan. I alla fall inte om man är duktig bortom det där lagom-för-årskursen-sättet. För extremt begåvade barn är besvärliga och tar tid. Tyvärr finns det alltför många lärare som inte uppskattar sådana elever utan helst vill att de ska sitta tyst i ett hörn och vänta på att de andra kommer i kapp.

        • Trofinios skriver:

          Men om det fanns en struktur för hur man ska hjälpa mycket begåvade barn så skulle det enligt min mening hjälpa de lärare som blir en smula handfallna och inte vet hur de ska hantera situationen. Lärare är också människor, är inte allvetande, kan ha en stressig arbetssituation med många elever att undervisa, etc. Detta kan medföra att mer begåvade elever inte får tillräcklig uppmärksamhet, men det innebär inte att det finns en illvilja hos läraren gentemot barnet. Med en tillgänglig struktur för hur begåvade barn kan hjälpas så skulle det i viss mån avlasta läraren och han/hon slipper själv försöka tänka ut hur hjälpen ska se ut. Härmed skulle risken att begåvade barn negligeras undvikas. Att låta det bero på om läraren har vilja eller inte är alltför godtyckligt för att kunna accepteras.

          • Agnes skriver:

            Nej, jag tror inte att det handlar om illvilja. Jag tror i stället att det handlar om framförallt två saker. Den första är attityden till begåvade barn. Många lärare vi (och andra familjer med särbegåvade barn) har träffat på anser att de begåvade, de klarar sig ändå. Dessa barn har inte rätt till någon extra uppmärksamhet, eller någonting över huvud taget i skolans värld där tid och kraft i första hand, i alla lägen, ska läggas på de som inte når målen. De andra, ja de får klara sig ändå. Om attityden förändrades skulle mycket bli lättare och bättre för dessa barn, utan att de skulle tvingas flytta hemifrån som 12- 13-åringar.

            Den andra är hur trygg den enskilda läraren är i sin lärarroll och med sitt ämne. De lärare som varit bra och hittat utvecklande arbetssätt för vårt barn har alla varit trygga i sin roll och haft gedigna kunskaper i sitt ämne. En del, framförallt under de första skolåren, har inte haft tillräckliga ämneskunskaper för att hitta bra uppgifter för vårt barn, men de har varit trygga i sin yrkesroll och därför inte haft problem att ta hjälp av andra lärare som har större ämneskunskaper.

            Ska attityden till högt begåvade barn förändras måste man kanske börja på lärarutbildningarna? Dessa barn och hur de ska mötas i skolan kanske måste få ta plats även när nya lärare utbildas. Tryggare lärare som kan mer; ja det borde också vara en utbildningsfråga.

            Hur fina strukturer man än har för att hjälpa begåvade barn tror jag inte att det räcker så länge många lärare inte anser att begåvade barn ska ha hjälp, och så länge många lärare inte har kunskap nog att ge barnen uppgifter på rätt nivå. Strukturer i all ära, men begåvade barn är sinsemellan väldigt olika, och det som brukar rädda skoltiden för vissa är ofta lärare och rektorer som har stor förmåga och vilja till flexibilitet.

            • Trofinios skriver:

              Jag instämmer i mycket av det du säger, men jag ser det ändå lite annorlunda. Om det centralt utarbetas en struktur/plan för hur särbegåvade barn kan hjälpas, då finns det ett erkännande av att det finns särbegåvade barn i våra skolor och att de bör ges viss uppmärksamhet för att kunna utvecklas utifrån sina förutsättningar. Det kommer i sin tur påverka attityder till särbegåvade barn och hur be bör stödjas. Det blir också svårare för skolor och lärare att underlåta att hjälpa dessa barn. Därmed reduceras godtyckligheten med huruvida ett särbegåvat barn får adekvat hjälp eller inte.

              Enligt min mening är det inte särskilt effektivt att varje gång ett särbegåvat barn finns på en skola så ska lärare och rektor försöka tänka ut hur det ska stödjas. Det bör redan finnas en struktur till hands, som bygger på kunskaper, insikter och erfarenheter, och som ständigt utvecklas genom feedback från skolor.

              Att väva in kunskaper om särbegåvade barn och hur de kan hjälpas på lärarutbildningarna tycker jag är rimligt. Varje nybliven lärare som träder ut i verksamheten bör ha viss förberedelse på att möta ytterligheter: antingen det handlar om barn med påtagliga inlärningssvårigheter eller med tydlig särbegåvning.

              Till sist: jag vill ändå försöka vara ödmjuk inför vad som behöver göras för att särbegåvade barn skall få adekvat uppmärksamhet och hjälp. Jag har varken några djupa kunskaper om eller digra erfarenheter av särbegåvade barn i skolan, och inser därför att jag i viss mån spekulerar om bästa sättet att stödja särbegåvade elever i skolan. Det är alltid intressant och lärorikt att ta del av någon (i detta fall dig) som har direkta erfarenheter särbegåvade barn i skolan.

              • Agnes skriver:

                Det låter väldigt vettigt det du skriver om att en centralt utarbetad plan/struktur innebär ett erkännande av att de särbegåvade finns och att de ska ha rätt till hjälp. Det är ett sätt att förändra attityden och ett sätt att minska godtycket.

                Samtidigt blir jag lite rädd för alltför fasta strukturer när det gäller hur särbegåvade barn ska stödjas i skolan. Det handlar om barn som sinsemellan är oerhört olika och det finns en fara i att de klumpas ihop och förväntas fungera på samma sätt och ha samma behov. Det gör de inte. Det är inte ens så att samma barn har samma behov under hela sin skoltid. Det är därför flexibilitet och lyhördhet är så oerhört viktigt.

        • ChristerMagister skriver:

          @Agnes: att kunskap om arbetsformerna och metoder som underlättar finns har du helt rätt i och jag tror också (tyvärr) att det på vissa håll saknas vilja till förändring. I första hand tror jag dock att det handlar om att många lärare saknar praktiska möjligheter att klara av det här arbetet. Det finns en mängd organisatoriska faktorer som spelar in och det är orimligt att kräva att enskilda lärare ska klara av detta utan stöd av hela organisationen.

          • Agnes skriver:

            Nej jag tycker inte att enskilda lärare ska klara detta utan stöd av hela organisationen. Absolut inte. Även om jag är full av beundran inför en del av de lärare vi har träffat på som faktiskt har klarat just det orimliga.

            Dock tror jag inte att det räcker med strukturer och modeller så länge så många lärare anser att de begåvade barnen inte har rätt till någon hjälp; så länge så många så felaktigt inbillar sig att de här barnen alltid klarar sig ändå! Jag har träffat alltför många lärare som ser som sin livsuppgift att satsa allt för att alla ska nå målen, men som varit totalt ointresserade av vad barn som nådde målen flera år för tidigt ska ägna skoldagarna åt …

            Begåvade barn måste också få ta plats! Det får de inte i dag.

    • Martin skriver:

      Stimulans motverkar kreativitet. Jag tränar grabben i att ha tråkigt och få lite stimulans serverat. Behöver han få det serverat så är det kreativiteten han måste jobba på, det finns alltid ett sätt att stimulera sig, men har du aldrig tråkigt kommer du inte ha incitament att hitta på något och vara kreativ.

  8. Ping: Spetsklasser blir nog en flopp | www.perolsson.nu

  9. Ping: Ge eliten försprång, en dag kommer de behöva det… | Björn – om skola och utbildning

  10. Ping: Spetsutbildning på högstadiet (forts.) | Christermagister

  11. Ping: Barnarbete? | Christermagister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s