I tidningen City (s.4) läser jag i dag en krönika av Kersti Forsberg:
”Om man kollar drygt 500 medieföretag i 60 länder och frågar hur många av deras högre chefer som är kvinnor då får man svaret 27 procent. Det har nämligen The International Women’s Media Foundation (IWMF) gjort. Och tittar man på alla anställda på de här 522 företagen är en tredjedel av journalisterna kvinnor. Vad får detta för konsekvenser för vilken bild av världen som förmedlas? Att det rapporteras om fler krig och brott, att det görs mer undersökande journalistik om ekonomiska frågor än om andra och att det är många många fler män än kvinnor som syns på bild i tidningar och magasin. Det är nämligen så att män skriver om hårda och kvinnor om mjuka frågor. Självklart inte överallt och alla, men generellt.”
I stora delar av vårt samhälle och i de flesta fall tycks det vara en accepterad sanning att män och kvinnor fokuserar på olika saker, förmedlar olika bilder och har olika kompetenser. ”Självklart inte överallt och alla, men generellt.” Att vårt samhälle bör ta tillvara på dessa olika dimensioner och kompetenser genom att i största möjliga mån försöka upprätthålla en jämn könsfördelning inom diverse verksamheter tycks också vara ganska allmänt accepterat. Exemplen på hur man kämpar för att skapa en jämnare könsfördelning är många, men principen gäller uppenbarligen inte i alla fall.
Jag har en känsla av att om det ena könet var representerat av mindre än 5% av de yrkesverksamma inom något annat område än förskolan (2-3%) och grundskolans tidigare år (ca 5%) så skulle vi se en rasande debatt, prat om bojkott och kanske tvångsåtgärder.
Inom alla yrken är förstås hög kompetens viktigt. Inom vissa yrken tycker jag inte att det spelar någon roll hur fördelningen ser ut, som jag skrivit tidigare är det andra saker som är viktiga när jag ringer brandkåren, men det finns en hel del yrken där själva representationen har ett egenvärde i sig. Politik, journalistik och sjukvård är områden där jag tycker att det är viktigt att vi försöker upprätthålla en god representation från olika håll (inte bara kön, utan även ålder, etnicitet osv) och till denna grupp anser jag att även förskola/skola bör räknas.
Uppdatering: Lärarförbundet tror att Skolverkets nya chef Anna Ekström kan bidra till att skolan blir mer jämställd (LN), men jag undrar jag…
”Gör det något att kvinnor tokdominerar i lärarkåren?
— Inte i teorin. Om man har utgångspunkten att varje människa är en individ spelar inte könet någon roll. Men i praktiken har det betydelse. Jag tycker själv att det är roligare på blandade arbetsplatser.” (LN)
Att männen ska göra arbetsplatsen roligare kanske inte bör vara huvudargumentet, men kanske är det bara en tidningsanka. Vi får väl se vad som händer framöver.
Är du intresserad av frågan läser du troligen redan Tysta tankar och Skäggig dagisfröken.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, genus, jämställdhet,
Christermagister 
Och nu är Anna Ekström ny generaldirektör för Skolverket. Hennes främsta merit tycks vara att ha begravt frågan om könsbalans i DEJA och delegationen för jämställdhet i förskolan.
Jag hoppas på att den nya rollen innebär en ny hållning!
Ja du Christer, man kan verkligen undra varför båda könen är så viktiga i vissa sammanhang och inte i andra. Och varför vi ibland ”får” diskutera och acceptera olikheterna, att det finns fördelar i dessa, och ibland inte…
Låt oss tala om detta, men också om eleverna och studenterna. Om nu vårt skolsystem slår ut våra killar/prestationsprinsar, men gynnar våra flickor/prestationsprinsessor, vad medför det för fördelning i attraktiva gymnasium och högskoleutbildningar framöver. Och vad blir konsekvenserna för ”samhället”?
Mycket att tala, blogga och kommentera om!