Att ”se” eleverna

Jag var precis inne och läste på Lärarnas Nyheter och tänkte skriva ett inlägg om lärarlöner, men hur roligt är det en fredagskväll? Jag väljer ett betydligt lättsammare, men förstås inte mindre viktigt, ämne i stället.

Ny forskning visar att uppskattning lyfter eleven… Det låter ju som ett oerhört banalt och självklart resultat, så varför ska du läsa den texten? Jo, de båda forskarna har delat upp sina resultat i tre teman: ”Möt mig”, ”Se, hör och respektera mig” och ”Låt mig få påverka”. Trots att inte heller innehållet i dessa teman är några nyheter tror jag att det är viktigt att vi alla ibland blir påminda om att det inte räcker med att vara ”en snäll fröken” för att uppfylla målet om att ”se” eleverna som vi så ofta pratar om hur viktigt det är.

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Läraryrket och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Att ”se” eleverna

  1. Maths skriver:

    Funkar på 1- och 2-åringar också, kan jag meddela. Relationspedagogik, skulle jag tro. Och som om det inte vore nog: det funkar även på vuxna. 🙂

  2. Linda O skriver:

    Att vara snäll och att se är definitivt inte samma sak, men möjligen att vara intresserad. Lovebombing funkar bra även i pedagogiskt syfte, eller relationspedagogik om man så vill.

  3. ChristerMagister skriver:

    Saken är ju den att ”alla” vet att det finns ett samband mellan hur pedagogen/skolan bemöter eleverna och hur de reagerar och presterar. Alla pedagoger använder sig också mer eller mindre av en relationell dimension, men jag tror att det är först när vi använder alla dessa tre delar som vi når ordentliga resultat. För att spetsa till det lite: vissa lärare tycks anse att det räcker med att hälsa på alla elever på morgonen och se till att alla får en fråga då och då.

    Aktiv relationspedagogik blir det först när vi använder den regelbundet som förklaringsmodell i vardagen och som grund till våra handlingsplaner och vår planering. Om vi t ex funderar över hur vi ska få bukt med den stökiga klassen 8a (det är ofta den 😉 ) så tänker vi inte (bara) att de är stökiga eftersom ”de är i den åldern”, har haft ”för slappa lärare” tidigare eller liknande och försöker fundera ut finurliga hot av något slag som kan få dem att sitta stilla och tysta. Vi funderar i stället på om det kan vara så att de känner sig orättvist bedömda/bemötta eller känner att de inte har tillräckligt stort inflytande över sin vardag och bygger våra lösningsförslag på dessa analyser i stället. (Att fråga dem själva är förstås grundbulten.)

  4. Carina skriver:

    Jag har varit lärare i sju år nu. De första åren kunde det hända att jag hamnade i ett krigstillstånd med vissa klasser. Jag förstod inte varför men jag förstod i alla fall att det inte gick att föra krig mot en klass. Det förlorade alla på, både de och jag. Så jag la ner krigandet och så småningom blev det bättre men inte helt bra.

    För två år sen fick jag en ny sexa. Jag bestämde mig för att den här klassen skulle jag satsa på relationsmässigt först av allt. Det tog inte lång tid förrän jag insåg att jag ärligt kunde säga att jag älskade varenda unge. Det som gjorde mig gladast var att jag kunde säga det om de två – tre elever som var extra svåra att handskas med. För konceptet att se dem, att bekräfta dem, att förstå deras känslor och hela tiden berömma deras goda sidor samt en massa uppmuntran gav effekt både på dem och på mig. Nu när de går i sjuan litar de helt på mig. Det gör undervisningen så mycket mer fruktsam. Vi kan åstadkomma nästan vad som helst känns det som. Aldrig mera krig.

    • ChristerMagister skriver:

      Grattis! Och tack för din berättelse! 🙂

    • Maths skriver:

      Precis så ser min erfarenhet ut, även om det rör sig om 1- och 2-åringar. Det lönar sig inte att kriga mot någon. Lek, humor och samarbete är däremot mycket fruktbart. Likaså att ge fem gånger mer kärlek.

      Jag kan också säga, att de barn som varit ”extra svåra att handskas med”, har också varit dom barn jag efter ett tag haft den bästa relationen till! Där har jag fått ta mitt vuxenansvar och samtidigt fått förhålla mig till den makt jag har som vuxen så att jag inte hamnat i krig och maktmissbruk, utan skapar positiva samspel där vi alla, barn och vuxna, mår bra. Det har varit utvecklande på många plan.

  5. Mats skriver:

    ”Möt mig”, ”Se, hör och respektera mig” och ”Låt mig få påverka”.

    Den här uppdelningen tror jag vi kan ha nytta av!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s