Skolinspektionen är hård i sin kritik av förskolor och skolor i Rosengård. Inte ens en tredjedel av eleverna i årskurs 9 nådde målen i alla ämnen förra året och det värsta är att stadsdelens ledare och politiker känt till problemen i många år utan att göra så värst mycket åt saken.
Jag har inte arbetat i Rosengård, men i ett par liknande områden, och min uppmaning till kommunen är: satsa ordentligt på att vända den här utvecklingen. Se inte den ökade kostnaden som enbart en skolkostnad, utan som förebyggande arbete inom flera olika områden; för ingen kan väl missa kopplingen mellan misslyckanden i skolan, utanförskap, skadegörelse, arbetslöshet, brottslighet och så vidare?
Skolorna i Rosengård bör omedelbart få fördubblad budget, minst. I inlägget ”Recept på skolutveckling” citerar jag Jan Jönsson: ”Ingen rektor på någon av de identifierade skolorna ska längre behöva kämpa med att få ekonomin att gå ihop, utan personalen ska helt kunna fokusera på sitt pedagogiska uppdrag.”
Rektorerna behöver mer pengar för att kunna öka lärartätheten och för att kunna betala pedagogerna i det här området riktigt bra löner. Man måste lyckas locka till sig kunniga och engagerade lärare. Den högre lärartätheten kan, förutom klassrumsförstärkning, också användas för att se till att lärarna inte har dagarna fulla av undervisning. De behöver tid till kompetensutveckling och till att kunna förbättra samarbetet med hemmen. En stressad lärare pressad av ett späckat schema klarar inte av att vända det här skeppet, oavsett om man kallas ”superpedagog” eller inte. Här krävs tid till planering, utvärdering, samarbete, utveckling och reflektion…
…bland annat, men nu sköt mitt blodtryck i höjden och jag måste ta en paus! 😉
(Skolinspektionen, läs även bloggarna Ny i svenska skolan och Johan Eckman.)
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Rosengård, Skolinspektionen,
Christermagister 
Jag tror att dessutom att det behövs enormt driftiga rektorer och pedagogiska ledare för att orka driva det förändringsarbete som de (vi!?) har framför sig (oss). De har en stor och viktig roll och detta kommer inte kunna gå att delegera ut till eldsjälar ute i olika klassrum, alla måste delta, alla måste vara aktiva. Alla måste vilja förändra och förändras. Tufft jobb för en chef.
(Sedan, nu måste jag kanske viska rätt tyst, så är jag inte så säker på att pengar i sig är medicin nog. Jag har sett skolor med ”enorma” resurser i form av pengar, jämfört med ”normala” skolor då, som ändå inte lyckas få eleverna att nå målen. Trots små grupper, trots många lärare. Det handlar om mer än pengar även om pengar såklart bidrar till mycket hjälp på vägen…)
Nej, pengar i sig är inte medicin nog, men jag är så trött på att man använder några gamla obskyra undersökningar till att ”bevisa” att pengar inte hjälper. Utan pengatillskottet finns det antagligen inte stora möjligheter att lyckas eftersom alla förändringspunkter som Skolinspektionen pekar ut kräver tid av lärarna och ledningen, och jag är i stort sett övertygad om att grunden till problemen inte är att lärarna i dagsläget sitter i lärarrummet och rullar tummarna. Man kan inte bara lägga till uppgifter. Visst kan man säkert göra en del småjusteringar genom organisationsförändringar, men jag är övertygad om att man vid så här stora problem också måste ”köpa tid”.
Ursäkta Christer, köpa tid?
Så länge har jag varit med om förändringar och förbättringar av organistioner, både offentliga och enskilda, håller inte detta.
Till syvende och sist måste jag hålla med det Anna viskar. Det sitter i huvudet hos er i skolan. För mer pengar till skolan utan att ändra arbetssätt är som att ”pinka på sig”, det värmer i början men luktar illa i längden.
Se svar nedan.
Tillskott av pengar måste göras på rätt sätt om de ska ge effekter och uppföljningen av skolorna är idag så usel att de inte vet var pengarna gör nytta och jag har därför en restriktiv syn på att ge pengatillskott.
I det dramatiska fallet Rosengård borde man dock kunna kraftsamla kring en analys av vad som är problemen och göra detta ganska snabbt. Sen är det dags att pumpa in rejält med pengar på rätt ställen. Att spara sig till bättre undervisning är en ganska dum ekvation.
Eftersom jag har lite ”inside information” när det gäller inspektionen av Rosengård så vill jag nämna ett par saker.
Nej det är inte så att de sitter och rullar tummarna. Det är inte där problemet ligger. Det är i väldigt liten grad ett skolproblem över huvud taget. Här pratar vi samhällsproblem som så klart syns även i skolan. Att man dessutom får lägga till det fria skolvalet ovanpå detta gör ju inte deras situation lättare.
Jag skulle säga att de gör ett fantastiskt jobb trots att de har ett kanske omöjligt uppdrag.
All heder åt de hjältar som valt att jobba inte där det är lätt utan där det är svårast!
För övrigt håller jag med om att pengar så klart kan göra skillnad. Att det sedan inte räcker bara med pengar kan ju inte tas för intäkt för att hålla undan pengarna.
Tack för din ”inside information”. Det är min erfarenhet från andra skolor i liknande områden att det är just så, ett gäng mycket engagerade lärare som arbetar stenhårt mot de dåliga odsen. För att man ska lyckas neutralisera samhälletsproblemet någotsånär i liknande skolor krävs förutom engagemang en hel del tid. Tid till de rent pedagogiska delarna planering, utvärdering, samarbete, utveckling och reflektion, som jag skriver i inlägget, men också till de extra satsningar som krävs för att lyckas i liknande områden; väldigt många möten med olika myndigheter och med föräldrarna och mindre undervisningsgrupper t ex.
Pengar är ingen garanti för att lyckas, men om man använder dem klokt och köper tid och svängrum för dessa engagerade pedagoger så tror jag att de är en förutsättning för att de ska lyckas.
Skolinspektionen kräver t ex att lärarna ska kompetensutvecklas inom vissa områden (och det tror jag säkerligen behövs, det behöver vi alla regelbundet) men som jag skrivit tidigare har man kunnat läsa i Malmö stads personalavi att barn- och ungdomschefen säger: ”Som jag ser det kommer så gott som allt skolutvecklingsarbete från och med nu och ett par år framåt att handla om Skola 2011.” Ska de kompetensutvecklas på fritiden eftersom alla utbildningsdagar redan är bokade till annat? Nej, man behöver frigöra tid under arbetsveckorna för kompetensutveckling och kanske handledning och då krävs det fler lärare för att hålla verksamheten igång.
Att läst detta, efter min kommentar till Anders, kan jag bara instämma i det du skriver.
Utan att läst Christer kommentar, som säkert har sina poänger, blir jag efter kvällens Rapport inslag djupt förvånad.
Rektorn har uttalat sig, bra. Men när det kommer till att uttala sig om uppenbara frågor om varför elever i högre årskurser håller på med banala saker som tillhör de lägre stadierna i matematik, som att skriva ett tal till ord blir jag mörkrädd!!
Det är definitivt inget av det du säger Anders. Och om du jobbar på Skolinspektionen borde du fundera på ditt uppdrag som inspektör:(
Pingback: | Kunskapsbloggen
@Plura, förstår du nu vad jag menar med att ”köpa tid”? Självklart måste organisationen, rutinerna och arbetssättet förändras/förbättras och för att få tid till detta behöver man förstärka bemanningen. Jag tror att man måste satsa stort under en begränsad tid för att kunna lägga allt fokus på detta, men sedan kan man förstås börja effektivisera organisationen igen.
Men det behövs även generellt större anslag till skolor i liknande områden än till andra. Man måste nog vara beredd att betala lärarna i dessa områden lite extra och dessutom behöver de mer tid utanför den rena undervisningen för att kunna engagera sig i det som krävs.
Är det verkligen lärarna som ska kunna engagera sig i ‘det som krävs’? Vad, närmare bestämt, är ‘det som krävs’? Vilken slags bemanning behöver förstärkas?
De uppgifter ”som krävs” som tar extra tid i liknande områden kan vara arbetet med åtgärdsprogram (man har ju antagligen inte endast 4-5 elever/klass med ÅP i ett enstaka ämne), elevvårdande möten av olika slag och samarbetet mellan olika lärare; om det fungerar som det ska har troligen varje lärare 5-10 olika hemspråkslärare och studiestödslärare att samarbeta med.
Precis vad som behöver förstärkas kan jag förstås inte svara på eftersom jag inte känner till situationen på de specifika skolorna, men rent generellt räknar jag med att det behövs en förstärkning av undervisande lärare för att frigöra tid till kompetensutveckling (om läraren X t ex ska gå en utbildning i andraspråksundervisning en dag/vecka behöver ju någon täcka upp dennes undervisning) och till uppgifterna i första stycket. Förutom detta kan det handla om specialpedagoger/speciallärare, kuratorer, psykologer, bibliotekarier, datapedagoger, dramapedagoger… Det beror ju på vad analysen av de specifika skolorna visar och hur man väljer att arbeta.
Eftersom jag känner till din kamp för att definiera och avgränsa lärarens arbete (och sympatiserar) tror jag att jag förstår vad du är ute efter. Självklart behöver man förstärka stödet även från andra håll (fritidsgårdar, sociala myndigheter, polis och föreningslivet) men om man får igång (bedriver?) ett sådant arbete kräver även detta extra tid till samverkan från skolans personal.
Jag var i första hand ute efter att få klart för mig vad du menade i det du skrev, faktiskt, men när vi nu ändå är inne på ämnet… många av de uppgifter du beskriver är tidsslukare av stora mått, och borde skötas av annan personal än läraren.
ÅP, t ex. Självklart är lärarna en oerhört viktig del i elevvårdsarbetet, men själva den administrativa delen, skrivandet och uppdaterandet av åtgärdsplanerna kunde man rationalisera och låta någon annan (dvs en i administrationen) sköta.
För att hålla ordning på rasterna och jaga på eleverna så att de faktiskt kommer till lektionen behöver man inte använda undervisande lärare (de bör ju vara i klassrummen redan och börja lektionen på utsatt tid) utan annan personal på skolan kan sköta detta – administrativ personal, vaktmästare, bibliotekarie, lärare med håltimme, ekonomibiträden, fritidsledare mfl kan med fördel ägna tio minuter i början av lektionen till att jaga på eleverna.
Etc.
Det tror jag man har allt att vinna och inget att förlora på, och lärarna skulle kunna ägna sin tid åt de elever som befinner sig i klassrummet.
Pingback: Rosengårdsskolan « You're no different to me
Pingback: Entreprenöriellt lärande, ja tack! | Björn – om skola och utbildning
Pingback: Entreprenöriellt lärande, ja tack! | Skollyftet
EN SAK I SÄNDER!
Om Rosengårdsskolan arbetar som andra skolor med bortår 20 olika ämnen och 15 olika lärare blandade under veckan, så måste effektiviteten bli lidande. En elev som inte behärskar undervisningsspråket ödar tid.
Först lära svenska (med hjälp av eget språk) 100%, sedan gå vidare. Att man inte får mycket bättre resultat om nya invandrare räknas bort, betyder bara att många fler behöver kunna undervisningsspråket INNAN de läser annat! 75% misslyckanden beror mest på organisationen av lärandet. Ett steg i taget! Inte allt på en gång.
Fast Göran, det där är en sanning med modifikation. Tvärtemot vad du nu skriver visar forskning att elever lär sig bättre om de får utveckla språket samtidigt som de utvecklar sina kunskaper. En annan fördel med det är att eleverna känner meningsfullhet och delaktighet. Läs gärna mer i min blogg där jag skriver mycket om detta. Detta handlar om lyckad andraspråksundervisning och detta inlägg handlar om ämnesdidaktiska perspektiv på flerspråkighet. Du kan även läsa mer om hur jag ser på språkets betydelse i Lgr 11.
Men ok, för att hålla med dig litegrann så tycker jag undervisning i förberedelseklasser är bra den första tiden men om man har i bakhuvudet att det tar mellan 4 och 9 år att lära sig ”skolspråket” så förstår ju alla och en av oss att eleverna inte kan vänta med sin kunskapsutveckling tills de lärt sig tillräckligt mycket svenska. Alltså måste förberedelseklasstiden blir så kort som möjligt, vilket även forskning visar.