I en kommentar till mitt förra inlägg om lärarlegitimationen skriver Plura:
Usch! Svågerpolitik!!
För att en trovärdighet i ett leg ska finnas måste det beslutas av en neutral myndighet, annars blir skolan en bananrepublik!
Lärarlegitimationen kommer ju att utfärdas av Skolverket, vilket jag tycker måste anses vara en neutral myndighet, men eftersom personalen på Skolverket antagligen helt enkelt kommer att titta på den sökandes examensbevis och sedan ta beslut grundat på rektors utlåtande hamnar vi i ett annat läge… Det känns som att den nyexaminerade läraren har ett år av ganska kraftig underkastelse framför sig i värsta fall, för det är ju inte bara rektors utlåtande som avgör hur väl h*n kommer att lyckas. Läraren ska under sin introduktionsperiod tilldelas en mentor av skolan. Det tycker jag är jättebra, men i kombination med beroendet av ett fördelaktigt yttrande från skolan för att erhålla legitimationen kan det innebära vissa problem.
Jag har inte sett mer än de två första programmen av Klass 9A ännu, men att döma av dem hade antagligen Johnny upplevt vissa problem under sitt första år om han fått Gunilla som mentor, eller kanske till och med rektor… Man behöver inte vara en dålig lärare bara för att man inte passar ihop med en specifik individ. Är det här förfarandet verkligen rättssäkert?
Kommer skolan att bli en bananrepublik?
(Om du vill dra paralleller till att en specifik lärare sätter betyg på eleverna, så varsågod!)
————————-
I Flumpebloggen och på Metabolism pågår flera olika diskussioner om lärarlegitimationen och Morrica skriver om att definiera och avgränsa lärarens uppdrag; det tycker jag är relevant även i det här sammanhanget eftersom en otydlig definition ökar beroendet av mentorns syn på läraryrket och minskar rättssäkerheten.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Lärarlegitimation, Skolverket,
Christermagister 
Kanske är det inte läkarnas legitimation vi bör snegla mot, utan mot t ex advokatsamfundet? Ett lärarsamfund som granskar om personen i fråga uppvisar ‘personlig lämplighet för yrket, en lång utbildning och erfarenhet av praktiskt pedagogiskt arbete’, vore det en tanke värd att tänka?
http://www.advokatsamfundet.se/templates/CommonPage.aspx?id=6690
Ja, kanske det. Så synd att inte regeringen frågade dig i ett tidigare skede… 🙂
Tsk, det är inte för sent än – beslutet att är taget, men ligger ännu i sin linda 😉
Hmmmm, det talas ju en hel del om att lärare inte är tillräckligt förändringsbenägna, är det då så farligt att rektor får mer makt över de unga lärarna.
Dessutom rektorn för Mikaelsskolan har inte alltför lätt att få tag på duktiga lärare så jag tror att en intern handledare hade varit mycket försiktigare i sin hantering av Johnny än Gunilla är.
Det skulle förstås kunna bli en annan konsekvens. Eftersom det inte finns så många förskollärar (och inte lärare heller, vad jag förstår) så är det nog inte många som skulle underkänna, för man är i behov av den där som ändå gått utbildningen. Och då skulle läget bli status quo.
I dag upplever jag att rektor inte är insatt i verkligheten, h*n finns inte på plats i vardagen och är INTE pedagogisk ledare. Om läraregitimationen skulle sätta press på rektor att bli mer delaktig och insatt och axla manteln som pedagogisk ledare (i en dialog om arbetssätt eller vara med och hitta personliga starka eller svaga sidor att utgå ifrån i arbetet med den individuella utvecklingen) då kanske det får goda konsekvenser… Men om det skapar ”ögontjänare” eller som Christer skriver ”[..] den nyexaminerade läraren har ett år av ganska kraftig underkastelse framför sig[…]” då är jag orolig…
I den här frågan är jag optimist, jag tror att drivkrafterna mot att bli en bättre pedagogisk ledare är större än att försöka göra unga lärare till ögontjänare.
Tiden då skolan skulle förändras av de grönaste lärarna borde vara lyckligen passerad för att inte återvända. Kompetensen hos rektorer är dessutom faktiskt på väg uppåt.
Jag är övertygad om att de flesta vill, men situationen gör det mer eller mindre omöjligt.
Vilken annan arbetsplats med 100-talet anställda saknar personalansvarig/personalchef? Med 100 anställda så kanske det finns två personalansvariga, en ekonom, en informatör osv…
När man skär ner på de så bespottade byråkraterna som sekreterare och annan administrativ personal så förmodas ju rektor göra även det, med eller utan tid/kompetens. Precis som med oss lärare så kanske man ska avgränsa och förtydliga vilka uppgifter som man förväntas att hinna med/klara av.
Jag ser en hel del trender mot att rektorer får färre underställda och mer tid, det är en av de stora skymferna mot lärarkåren att man gett oss en arbetsledning med så uselt med tid för att följa upp det vi gör.
Jag tror att Jannes positiva scenario ovan kommer att bli det vanligaste, men att även obehagliga situationer kommer att dyka upp. Att rektor ofta är ganska långt ifrån den dagliga verksamheten är anledningen till att jag tror att mentorerna kommer att få ett större inflytande än det egentligen är tänkt; Skolverket går på rektors utlåtande, som går på mentorns utlåtande… I någon skrift har jag sett att mentorerna själva ska vara legitimerade och ha både utbildning och erfarenhet i mentorsskap, var hittar vi alla dessa mentorer de första åren?
Och vilken mentor kommer ha mage att underkänna en person som aspirerar på att bli lärare? Jag tror det kommer finnas starka incitament från att avstå från att underkänna även om man borde. Det som kommer väga tungt för mentorn är vetskapen om att man har en person framför sig som studerat i 5 år och som dragit på sig studieskulder på ett par hundratusen kronor. Jag är inte säker på att jag gillar att en mentor skall behöva axla ett sådant tungt ansvar. Sedan finns det en godtycklighetesaspekt här: en stackars aspirerande lärare kanske får en mentor som sätter ribban högt medan en annan får en som sätter ribban lågt.
Jag är annars för lärarlegitiamtion men jag anser att man bör få den när man är klar med utbildningen och att processen att selektera bort elever olämpliga för läraryrket bör ske under utbildningens gång, helst på ett tidigt stadium. I viss mån för dessa elevers egen skull – om de inte är lämpade för yrket är det bättre att de får reda på det så tidigt som möjligt så att de kan välja något annat. Visst jag ser en motsättning här, hur kan man veta om någon är lämplig för läraryrket om vederbörande inte fått chansen att utbilda sig till lärare. Men jag tror att man ganska snabbt kan se om en elev uppfyller vissa minimikrav för läraryrket.
Ja, jag håller med dig Trofinios. Det är visserligen bra om nyexaminerade lärare kan få en mentor som bollplank, men hela idén med ett introduktionsår som villkor för lärarlegitimationen känns fel. Legitimeringen borde ske automatiskt i samband med examen.
Pingback: Lärarlegitimation | Christermagister