Dagens funderare är en artikel på Newsmill där Bissen Winroth i korthet skriver att vi i skolan tillåter att barn uppfostras till våldsverkare genom att acceptera deras våldsamma lekar.
Jag kan höra mig själv yttra meningen ”Pojkar är pojkar och behöver leka pojklekar”. Bissen svarar retoriskt: ”Det är 2011 idag och pojkar har genom årtusendena alltid behövt kriga, mörda och våldta. Behöver de verkligen fortsätta med det idag?”
För att reta ditt intresse ytterligare citerar jag även delar av två kommentarer:
Bissen Winroth har skrivit en utmärkt artikel med ett tydligt exempel på vad som av en del psykologer idag benämns som ”jämnårigorientering”. ”Jämnårigorientering” är när barn och unga placeras i stora grupper jämnåriga med otillräckligt vuxenstöd – en vanlig situation i dagens förskola och skola. I bristen på vuxen handledning börjar unga uppfostra varandra, något de självfallet saknar mognad för. Detta kan bl.a. yttra sig i jakten på ”tronen” för att slippa vara på botten, som artikeln så väl beskriver. (#1 Jonas Himmelstrand)
Skolans har ett kunskapsuppdrag dvs lära ut kunskap. Föräldrar och vuxenvärlden har ansvaret att uppfostra. Viktigt att hålla isär det. Om vi dessutom ser till pojkar så vet vi att andelen kvinnliga lärare är större för barn i lägre ålder dvs pojkarna saknar förebilder i skolan. De ser till varandra och normen blir antingen att bete sig som polarna eller bete sig som flickorna (inkl fröken). Inte helt oväntat vad resultatet blir.
(#14 Niklas Mårdby)
Länkar till andra bloggar om:
skola, skolan, förskola, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik,
Christermagister 
Är inte detta ytterligare ett exempel på botgöringsfeminism? Tidigare var jag dum och ond – nu är jag klok och snäll!
Jfr:
http://lumaol.wordpress.com/2011/02/13/johannes-forsberg-tramsar-till-det-pa-expressens-ledarsida/
Menar du skribentens motivation att skriva eller tanken i sig?
Jag har alltid tyckt att lekar av typen ”herre på täppan” (heter det så i Skåne?) är roliga och även har någon sorts positiv funktion. De låter pojkarna testa sina krafter på ett kontrollerat och i huvudsak ofarligt sätt, men samtidigt så är de ju en bekräftelse av ”den starkes rätt”… Eller?
Och om herren på täppan är en tös? Rast efter rast? Och det plötsligt blir en annan lek, där killarna går samman för att få ner henne och ‘återställa ordningen’? Fortfarande positivt?
Nej, det är det som är problemet…
Man kan ju visserligen säga att det är en utmärkt illustration av att samarbete kan vara en gynnsam strategi… men det känns som att alla goda sidor har en motpol i det här fallet (liksom i de flesta fall…).
Är det för naivt att tänka att det är bättre att dessa konflikter kommer i dagen under någotsånär ordnade former och under skoldagen när det i alla fall finns vuxna som kan hjälpa till med konfliktlösningen?
ja, tämligen naivt är det nog – eller så är jag cynisk – att tänka sig att de vuxna skulle hjälpa till med att faktiskt bearbeta det bakomliggande problemet och inte falla tillbaka på ‘ja men lek inte med dem då, du vet att det blir tjafs’ eller ‘nu förbjuder vi den här leken’
Jag menar att hans förhållande till våld är en aning traumatiskt och att han läser in för mycket. Barn skolas inte in i mönster på det enkla och mekaniska sätt som de flesta behaviorister tycks tro.
Lek är mer komplicerat och jag tror inte Bisse har funderat över vilka konsekvenser det får om vi förbjuder alla våldsamma lekar. Matti Bergström skriver bättre om deras betydelse!
Tack Mats, nu känns det bättre! 🙂
Var skriver Matti Bergström? Något specifikt tips?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Matti_Bergstr%C3%B6m
Jag läste den artikeln och tyckte som ni två att han generaliserade väl brett utifrån sin egen erfarenhet. Samtidigt är hans sons vantrivsel och olust verkliga. Samtidigt är lärarens reaktion sexistisk. Samtidigt är små pojkar mer begränsade av könsrollsförväntningar än små flickor.
Jag minns hur skönt det var att komma till gymnasiet och slippa slåss i tid och otid. Samtidigt känns det lite orealistiskt att förbjuda våldslekar samtidigt som boxning görs allt mer rumsren och Ingo är en av de största idolerna.
Ja, jag kände igen mig tydligt i kommentarerna ”I bristen på vuxen handledning börjar unga uppfostra varandra” och att normen i brist på manliga förebilder blir att bete sig som polarna… Grupptrycket är starkt och det är inte alltid man har handlat efter sin egen spirande moralkänsla under barn- och tonåren… frågan är om man ens gör det i vuxen ålder…
Jag tänkte på Ondskan när jag läser din kommentar. Har haft intressanta boksamtal med mina åttor nyligen.
Men det är en parentes, jag skattar mig lycklig för att min skola har jämn könsfördelning bland personalen. Tror att det väger upp för en del som eleverna får lära sig hemifrån vad gäller märkliga könsroller.
Våldet är råare idag. Vi pratar inte längre herre på täppan, utan maktlekar. Ni vet vilka jag menar, t ex herre och slav. Det här är naturligtvis inte OK!
Sedan är det intressant med ”jämnårigorientering”. De vuxna i Sverige försvann under 80-talets fria uppfostran, så idag finns det inga förebilder. Jag vet en psykolog som skrev en bok där han spanade efter vuxenheten. Han tyckte att vuxenhet förknippades med ansvar och sånt tungt och tråkigt och att vi borde definiera det på ett annat sätt.
Man kan också se nuläget som en konsekvens av myten på det kompetenta barnet. Man har inte riktigt förstått Juul och tror att barn kan, t ex de behöver inga vuxna. Om bara barnen får klara sig själva utvecklas idealsamhället, vilket skulle vara demokrati. Det här är väl Rousseau? Men vad har barnen gjort mitt framför näsorna på de som ska vara vuxna? I ett ”laglöst” land är det alfahannarna som regerar. Eller?
Jo, det är precis i de banorna mina tankar rör sig.
Lekar av typen ”herre och slav” är förstås inte OK och det tror jag att alla är med på, men jag tolkade artikeln som att det handlar mer om brottning och ”herre på täppan”. Det är den sortens lekar det ibland blir konflikter om på skolorna; ska de tillåtas eller inte? Vissa vill inte tolerera någon form av ”våld”, och jag sätter våld inom situationstecken just för att jag är tveksam inför att kalla brottning och dylikt för våld…
Jag minns tydligt att det var en hel del maktutövande inom lekarna av typen ”herre på täppan” även när jag gick i skolan. Självklart passade man på att klämma till någon man hade någonting emot av någon anledning lite extra, ibland med hjälp av andra, och otvetydigt gav lekarna de som var starkast (eller möjligtvis hade ett beskyddande gäng) en viss maktposition i gruppen. Jag minns också precis det tillfälle när de äldre killarna som kom ner för att ”leka” med småbarnen insåg att det var läge att sluta reta oss alltför grovt; de kände att styrkepositionerna började närma sig varandra.
Ur negativ synvinkel inser jag att lekarna befäste hierarkier grundade på ”våld”, men ur positiv synvinkel är jag säker på att de i många fall gjorde ”riktiga” slagsmål överflödiga; på det sättet kan man säga att de stoppade våldsamheter som annars hade blommat upp…
Som jag skriver ovan: Är det för naivt att tänka att det är bättre att dessa konflikter kommer i dagen under någotsånär ordnade former och under skoldagen när det i alla fall finns vuxna som kan hjälpa till med konfliktlösningen?
Ska vi vända lite på det, så har vi alla dessa fysiska lekar som kan finnas på skolgården. I den kategorin hittar man även brottning och herre på täppan. Ska man förbjuda fysiska lekar med kroppskontakt? Jag tror inte det. Däremot måste det väl finnas vuxna i närheten som kan se när det börjar gå snett och bara handla om makt.
Utan att läst alla begåvade inlägg ovan fundear ja över följande:
Har damen i frågat inte vuxít upp på bakgården?
Tydligen inte, där fick vi snabbt lära oss de sociala kodern. Och hur f-n fick vi lära oss till våldsverkare????
Ursäkta utrycket djävla bullshit!!
Du har tydligen inte läst artikeln heller, för damen är en herre och tydligen har han faktiskt växt upp ”på bakgården”… Att de sociala koderna i vårt samhälle innehåller en hel del våld är antagligen just det han vänder sig emot…
Trots detta så kan förstås din slutsats stämma. 🙂
Frågorna är vem som fostrar barnen och hur fångar barnen upp den ”tidsanda” som råder när de växer upp?
Jag har mött förskollärare som anser att ”fostran” är föräldrars ansvar, trots att barnen vistas 8 – 10 timmar måndag till fredag i verksamheten. Samma sak bör väl gälla skolan.
Men något som förbryllar mig är hur barn, trots alla försök från vuxen världen, ändå verkar suga i sig en diffus ”tidsanda”. Det är som om barn är så otroligt trendkänsliga, på något sätt.
Så vem gör pojkar till våldsverkare? Eller ska vi börja skylla på gener och hormoner?
Hej!
Kul att efter ett halvår läsa alla engagerade kommentarer – som uppenbarligen vacklar mellan
nedärvda förhållningssätt till vad fysisk lek, våldstendenser och makt egentligen handlar om, och
en vuxen pedagogs förnuftiga resonerande i en ”modern” och medveten värld…
Det jag skulle vilja tillföra debatten – utan att förhoppningsvis blåsa allt för mycket negativt liv
i den viktiga diskussionen – är att våldstendenserna finns där, kontinuerligt. De finns hos min
son (som nu är 7 år och går i första klass), de finns hos min dotter som är 2 ½ år (och som absolut
inte kan förstå förhållningsregeln; ”dra lagom mycket i brorsans hår, men inte för hårt”…),
de finns hos majoriteten av barnen som flockas på skolgården (och som konstant lider av dålig
uppmärksamhet från de underbemannade rastvakterna – som för övrigt till 100 % nu är kvinnor),
och de finns även hos MIG.
Och det enda som gör att tendenserna minskar (erfarenhetsmässigt från mitt eget liv, och
från fostrandet av mina egna barn till det som nu sker i skolan) är hårda förhållningsregler,
där makt-lekar, våldstendenser och negativt uppförande absolut konstant och ihärdigt inte tillåts,
vilket gör att stämningarna, förhållningssätten gentemot varandra och då också allas vardag blir
ett snäpp mjukare och tryggare – för ALLA.
Brottas, slå på sandsäcken eller stå i buren och strypa varandra – det får ske på fritiden, då de
övriga vuxna (föräldrarna) har huvudansvaret.
Tack annars för goda reaktioner – och diskussioner – kring den enkla och självklara artikel jag
la in i Newsmill i våras (önskar en icke godkänd pedagog enligt herr Björklunds stränga ramverk
som enligt den nya tidens anda uppenbarligen är det enda som gör att välgörande vuxna
människor får tillträde till skolans komplexa värld – ops… där kom visst ett litet politiskt budskap
in på slutet… Ber om ursäkt för det – nooot.)
Mvh
Bissen Winroth
(som mycket riktigt inte är en kvinna)