Se upp, dörrarna stängs

Jag vill inte släppa det här med att vi har skapat ett skolsystem där fullständigt rättvisa, objektivt mätbara och detaljerade betyg på 14-15 åringar känns viktigt. Jag försökte få igång en diskussion om syftet med att sortera våra duktiga elever inför gymnasievalet i mitt tidigare inlägg ”Rättvisa betyg” men det gick inte så bra och därför gör jag nu ett nytt försök.

Tidigare skrev jag bland annat: ”Borde inte en nation som Sverige kunna anordna utbildning på gymnasienivå utan att 10-20 betygspoäng (av max 320) är avgörande för om man kommer in på önskat program eller inte?” För glöm diskussionen om godkänt eller inte för ett tag. Det är självklart att vi behöver en gräns för vilka kunskaper och färdigheter en elev minst behöver för att gå vidare i utbildningsstegen, men den här debatten om ”rättvisa betyg” rör sig i praktiken om de högre betygen. Det kan vara avgörande för en elevs framtida utbildningsmöjligheter om h*n får MVG eller ”bara” VG i betyg. Det kan till och med vara avgörande om h*n ”bara” får VG i ett par-tre ämnen och MVG i resterande fjorton ämnen. Med den nya betygsskalan blir sorteringen ännu finare. Vad är syftet med ett så snävt skolsystem, och som jag skrev tidigare; ”Ingen inbillar sig väl att femtonåringar har nått sin fulla kapacitet ännu; gynnas verkligen samhället av att personer som ”bara” uppnått VG stängs ute från en viss utbildningsinriktning?”

Jag tillhör en av dem som tycker att hjärnforskning är intressant och trots att jag långt ifrån är någon expert så tror jag att jag vågar påstå att forskarna är överens om att hjärnan inte är färdigutvecklad i den här åldern. Lägger vi till en mängd sociala faktorer som spelar in så blir bilden av en individ som sorteras efter förmågor som ännu inte är färdigutvecklade än tydligare.

För att spä på eländet så är det ju dessutom (som vanligt) olika villkor för eleverna i olika delar av landet; för att bli antagen till det gymnasieprogram som eleven önskar (program som ska ha samma grundinnehåll och samma svårighetsgrad) krävs helt olika betyg från grundskolan beroende på var h*n bor. Hur rättvisa betyg vi än lyckas sätta så kommer vi inte tillrätta med det problemet.

*Vad jag vill?* Jag tror att det bästa vore att fokusera all kraft på att utarbeta bra nationella prov som i första hand mäter om eleverna nått godtagbara kunskaper och färdigheter för att gå vidare till nästa utbildningssteg eller inte. På den nivån kan man försöka utarbeta så rättvisa och objektivt mätbara prov som möjligt. För de högre betygsnivåerna tycker jag att vi måste acceptera ett större mått av subjektivitet, men också bredda intagningen till gymnasiet så att vi inte stoppar elever med goda kunskaper och färdigheter från möjligheten att kämpa för att uppnå sina drömmar i så låg ålder.

(Jag tycker inte om att dra in politik i skoldebatten, men är inte mitt ställningstagande lika gångbart från vänster till höger? Jag har ibland kallats en ”röd skribent”, men min sista mening är väl liberalism om något?)

När tåget är fullt blir många kvar på perrongen och ytterligare några, som inte riktigt släpps in, trillar av under resans gång.

.
.

Mer att läsa:
Snäv syn på kunskap med fler prov (SvD), Inte besvärliga människor (Flumpebloggen),

Länkar till andra bloggar om:, , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

35 kommentarer till Se upp, dörrarna stängs

  1. Morrica skriver:

    Den här sorteringen handlar inte om pedagogik eller kunskapstillväxt eller lärande – den handlar krasst om ekonomi och kommunerna och övriga huvudmäns behov av att kunna planera rimligt långsiktigt – X antal platser på utbildning @, Y antal platser på utbildning £, z antal på utbildning $ och så vidare.

    Därför kan en enda poäng fälla avgörandet, ty någon form av kösystem är oundvikligt när det finns fler sökande än platser och inget ekonomiskt utrymme för att utöka antalet platser.

    Vi kan inte låta bli att dra in politik i skoldebatten, i synnerhet inte om man önskar diskutera en aspekt som är en direkt konsekvens av aktuell skolpolitik.

  2. Jan Lenander skriver:

    Jag tycker det här är ett oerhört viktigt inlägg. Det lyfter fram det orimliga i att eftersträva millimeterrättvisa och användningen av hjärnforskning för att visa det absurda med denna rättvisa driven in i detalj var ett bra drag. Sommaren mellan högstadiet och gymnasiet händer en oerhörd mängd saker Pelle har sommarjobb mognar och förstår matten på ett nytt sätt medan Kalle har annat för sig och kan mindre efter sommaren.

    Vi kanske ska släppa tanken om den optimala rättvisan och fokusera på att små skillnader i kunskaper och betyg ska göra så liten skillnad som möjligt.

    Den krassa verkligheten som Morrica beskriver kan inte trollas bort och det kommer alltid finnas de som inte kommer in på den mest populära linjen på den populäraste skolan. Det kommer dessutom alltid finnas någon som hamnade utanför som rent rättvist borde fått komma med hur man än byter betygssystem och breddar antagning så kommer det finnas de som blir orättvist behandlade, gränsen dras någonstans. Kan de dock vara så att ett fokus på nödvändiga förkunskapskrav och ett generöst utbud av utbildningsplatser innebär att det blir väldigt lite skillnad mellan den som hade tur och otur. Kan det vara så att den som missar en gräns alltid har möjlighet till ett andrahandsalternativ som är nästan lika bra. Tyvärr ingen optimal rättvisa men istället bra möjligheter till alla. Förändringen kostar förstås pengar men bara pengar på marginalen så det är inte de stora beloppen. Den perfekta rättvisan kan bli dyrare om fokus på undervisningen förskjuts av den och den här modellen ger många många fler av våra ungdomar möjligheter.

  3. Christermagister skriver:

    Tyvärr är vi fast i ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande, för nog måste det vara ”dyrare” i längden att hindra individer från att läsa det de är intresserade av? Motivationen minskar, ambitionerna sjunker, kanske hoppar man av och vem vet sedan vad som händer?

    Morrica är ju representant för en av vägarna som fortfarande står öppna trots ett misslyckande i ung ålder, folkhögskolan, och jag är lite förvånad över att hon inte passade på att göra reklam… 😉

    • Morrica skriver:

      Jag tänkte mig en lite spännande uppbyggnad där förtvivlan och hopplöshet skulle vibrera mellan raderna och folkhögskolan skulle komma på en vit häst med fladdrande man och ta alla med hänförelse.

      Ungefär.

      Men det här funkar det också =)

      • Jan Lenander skriver:

        😉 Folkhögskolorna har mycket av den flexibilitet som behövs för att fånga upp de som faller mellan stolarna. Gymnasierna behöver inte härma rakt av för att fånga dessa elever utan bara erbjuda en liten gnutta mer flexibilitet vid intagningar. Hela skolsystemet behöver lyftas ett steg mot att tillfredställa alla elevers behov och här får politikerna fria tips hur de kan göras till lägsta kostnad.

  4. Lövet skriver:

    Jag tycker att man skall se detta med de konstaterade betygsskillnaderna i ett mycket vidare perspektiv än att jaga ”millimeterrättvisa” vid gymnasie- och högskoleintagning. Faktum är att sådana här konstaterade skillnader (mellan elever av olika kön, mellan elever från olika klassbakgrund osv), visar på någonting mycket allvarligare: Det är bara ett av många symptom på hur skolan värderar eleverna och deras bakgrund; det visar på ett misslyckande i utformningen av skolans läroplaner och skolans värdegrunder.

    Man har gjort skolan till någonting exkluderande istället för inkluderande,man har etablerat en ”värdegrund”/”struktur”/”kultur” som inkluderar vissa (de duktiga eleverna) och exkluderar de – för vilka skolan är mest viktiga – elever som startar från en jobbigare utgångspunkt (socialt, fysiologiskt etc).

    Dagens tydliga inriktning – ”Duktiga stressade tjejer behöver stöd” och ”Stökiga pojkar måste hållas tillbaka från att ta plats” är inget annat än öppen diskriminering – på gränsen till könsförakt. Självklart får det resultat, både i form av reellt försämrat studieresultat för pojkarna o c h i subjektiv nedvärdering av deras prestationer från lärarkårens sida.

    …att några ”MVG-elever” missar sitt önskeprogram på gymnasiet tack vare detta är kortsiktigt tragiskt för de enskilda, men ur samhällsperspektiv betydligt mindre allvarligt än den totala alienation som gruppen (lågpresterande) och ”stökiga” elever systematiskt utsätts för.

    Som redan konstaterats i ett flertal studier så går vi mot ett manligt lågavlönat (och rentav utslaget) proletariat. En grupp som dessutom uppfostrats och utbildats av samhället (skolan) att de är att betrakta som lägre stående ”stökiga” individer.

    Alla försök att titta på denna situation dränks i ”tjejsatsningar”, vilket knappast kan tolkas på något annat sätt än att unga pojkar får klara sig själva.

    …Jag antar – av vad man kan läsa sig till från kollumnister som Laestadisu-Larson, belinda Ohlsson m fl – att det beror på att de skall få igen för 10 000 år av patriarkalt förtryck… Den manliga arvssynden helt enkelt!

    • Jan Lenander skriver:

      Jag håller helt med dig i din analys. Christers diskussion kring urval och millimeterrättvisa är oerhört viktig. Vi har kört in på ett alltför polariserat synsätt när det gäller rättvisa och mätningar men skolans allra mest centrala problemet med stora elevgrupper som inte blir mötta på rätt sätt utan blir ”stökiga pojkar” etc. handlar inte ett dugg om betyg etc. Det handlar i stort sett enbart om innehåll. Lär vi ut det som de har nytta av?

    • Christermagister skriver:

      Jag håller också med i Lövets analys och menar att jakten på ”millimeterrättvisa” tar fokus från det som är så mycket viktigare; att verkligen granska den här kulturen som inkluderar vissa och exkluderar andra.

      Det snäva urvalet vid gymnasieantagningen är en del i det hela. Gränsen dras så tidigt att den sociala bakgrunden, och antagligen också vissa biologiska faktorer, får stor inverkan på elevernas chanser att lyckas nå sina mål.

      P.S. Jag tycker att vi ska ”jaga rättvisa” när det gäller godtagbara kunskaper eller inte, men att man begränsar detta till den grundläggande nivån tror jag har stor betydelse för undervisningen. Det är inte vettigt att reducera de högre betygen till att handla om ”utantillkunskaper”. Har eleverna passerat den grundläggande nivån måste vi tillåta oss ett arbetssätt som innebär högre grader av subjektivitet för att kunna vara flexibla och lyckas utmana eleverna. Med hjälp av arbetslag, ett coachande arbetssätt och gemensamma bedömningar kan vi trots allt nå en ganska hög grad av rättvisa.

  5. Emma skriver:

    Det känns som att hur man än gör så blir det fel någonstans, och så är det väl per automatik. Men kanske någon annan typ av urval till gymnasiet vore bra, det blir väldigt snett när man behöver skyhöga betyg för att komma in på frisörprogrammet och för samhälls behövs det medelmåttiga betyg (om ens det). Nu blir det väl kanske lite ändring iom att det krävs fler godkända betyg men jag tror nog att frisör och andra populära program även i fortsättningen kommer att kräva höga betyg.

    Kanske intagninsprov vore något? Lite i stil med din tanke om fler och mer utbyggda nationella prov. Eller kanske intervjuer? Eller arbetsprover? Eller en kombination?

    • Christermagister skriver:

      Till de flesta program (de med en hygglig bredd) tycker jag att det räcker med att vi sätter en rikstäckande gräns för vilka kunskaper som minst krävs, sedan får vi helt enkelt se till att skaka fram utbildningsplatser som täcker behovet. För de smalare programmen tycker jag att en kombination av det du föreslår låter bra. Framförallt tycker jag att vi ska se över meritvärdessystemet så att inte t ex syslöjdsbetyget hindrar en elev från att bli marinbiolog.

      • Emma skriver:

        Frågan är då hur vi skakar fram de utbildningsplatser som behövs. Elevunderlaget skiftar ju över tid och det kan vara svårt att få tag i pengar (som vanligt) och lärare men det är en bra tanke tycker jag. Betygen är ju inte allt inför ett bredare program, ett brett program är ju tanken ska förbereda för mer än en sak. De smalare tycker jag absolut ska ha någon mer slags intagning, någon kan ju vara mycket duktig praktiskt men har inte betygen för att komma in på ex. frisör.

        • Jan Lenander skriver:

          När det gäller pengar så är det som behövs mycket billigare än alternativen. Christers ändringsförslag är ganska begränsade.

          Det är oerhört dyrt med millimeterrättvisa i betygssystemet, överklaganden och elever som misstrivs på sin utbildning mm mm

      • Anna skriver:

        Med tanke på att det rör sig om (har jag för mig) ca 60 olika inriktningar – så är ju de flesta program inte alls breda utan tvärtom ganska smala. Det är ju ganska stor skillnad mellan inriktingarna på bygg- och anläggning – har du gått vvs så lär du ju inte få jobb som målare.
        Det är ju lite taskigt att kalla programmen för yrkesprogram och sen ta in en massa elever som inte har en chans att få jobb. Frisör är ju ett typexempel på detta där antalen platser ökat lavinartat medan branchen skriker och säger att de inte kan ta emot alla.
        För de teoretiska programmen är det ju snarare vilken skola man kommer in på som avgörs av betygen och inte vilket program. Då hjälper det ju knappast att ordna fram fler platser för de mest populära skolorna är ju det för att de antingen håller eller håller uppe ett sken av att vara bättre än de andra.
        Om antagningen till yrkesprogram kunde göras bättre på något annat sätt än med betyg vet jag inte, men det är ju mycket möjligt, men för teoretiska program så har nog betyg ett ganska gott prognosvärde för vem som bäst klarar studierna – det visar i alla fall forskning när det gäller betygs- kontra högskoleprovsantagna till högskolan.

        • Anna skriver:

          *skäms*
          VVS är inte en inriktning inom Bygg och anläggning… Den har ett eget program. På Bygg kan man ”bara” välja mellan: Anläggningsfordon, husbyggnad, mark och anläggning, måleri och plåtslageri.

        • Emma skriver:

          Är det här med konkurrens mellan populära skolor ett fenomen i större städer? Jag känner inte igen det alls men det kan nog mycket väl bero på att min kommun har en gymnasieskola och samarbetar med en grannkommun för att tillsammans kunna erbjuda så många program som möjligt. För att slippa kostnaden när elever flyttar.

          Betyg för antagning till teoretiska program och betyg + något mer för yrkesprogrammen?

          • Christermagister skriver:

            Antagligen är det ett storstadsfenomen.

            • Anna skriver:

              Det är ju detta du skriver om i ditt inlägg idag – det fria skolvalet som en orsak till segregationen. När alla stockholmselever väljer fritt till alla skolor försvinner de ”duktigaste” från förorterna till innerstadsskolorna.
              Det är ju inte bara friskolor som lockar utan det är framför allt de kommunala skolorna med bäst rykte som kan ”plocka russinen” ur elevkakan…

              • Christermagister skriver:

                Precis. Boendesegregationen i storstäderna ökar problemen, för det är ju inte alla som har en möjlighet att rent fysiskt ta sig till en annan skola än den som ligger närmast även om de hade varit välkomna.

              • Morrica skriver:

                Det känns lite fånigt att man från kommunernas sida då slår ut med händerna sådär lite kokett hjälplöst och suckar över det fria skolvalet istället för att ta sig i kragen, satsa resurser och höja kvalitén på de skolor som väljs bort. Innerstadsskolor kommer alltid att vara attraktivare än förortsskolor helt enkelt av den anledningen att eleverna vill bort från förorten, men det är ingen orsak för kommunerna att välja bort förortsskolorna.

              • Christermagister skriver:

                Morrica, har kommunpolitikerna egentligen, rent krasst, någon anledning att inte bara rycka på axlarna? Vem utkräver ansvar av dem för att de inte lyckas? Vem exponerar dem för väljarna?

                Jag ser framför mig hur de tänker ”Vem kan kräva att vi lyckas med alla i kommunen, t o m ”de där” i …” (tänkt med rynkad näsa om valfritt segregerat område).

                Ursäkta, jag är visst på lite cyniskt humör i kväll…

                Lite mindre cyniskt undrar jag om de ens kan satsa massivt på de kommunala skolor som halkat efter… Blir det inte snack om otillbörlig konkurrens eller liknande då?

            • janlenander skriver:

              Jag tycker mig se tendenser till att landsortskommunerna följer efter och att problemen kan bli lika stora där.

              • Emma skriver:

                Säkert kommer det att bli så men i en mindre omfattning tror jag. Det finns ju i många fall helt enkelt varken elever eller personal för att hålla igång flera skolor.

    • Jan Lenander skriver:

      Jag tror att frisörprogrammet och några till väldigt populära program kommer att fortsätta att ha en hög betygsgräns eller antagningsprov. Praktiken på dessa utbildningar gör det olämpligt med för stort överintag. Det är så dyrt för en frisörsalong att ta emot en underfungerande praktikant så det är naturligt att de utnyttjar möjligheten att få väldigt skötsamma elever.

  6. Christermagister skriver:

    Anna, tack för dina synpunkter och info. Jag har inte ägnat gymnasiets detaljutformning någon större tankeverksamhet tidigare och kommenterar därför spontant (disclaimer för att det kan dyka upp några ”tänkte inte på det” senare alltså 🙂 ).

    Kan man tänka sig lite bredare yrkesprogram (ungefär som de ser ut enligt huvudrubrikerna) där man under grundutbildningen får testa olika inriktningar för att endast under den sista terminen ägna sig åt en smalare inriktning? Kanske skulle några av dem som nu söker frisör i stället bli intresserade av att bli florister, för att ta ett exempel. Om inte annat skulle eleverna i alla fall ha ytterligare 2,5-3 år på sig att utvecklas innan den avgörande sorteringen gjordes… Och jag tror inte alls på att de med högst betyg blir de bästa frisörerna eller floristerna, här krävs nog andra former av sortering.

    För de teoretiska programmen är det ju snarare vilken skola man kommer in på som avgörs av betygen och inte vilket program.

    Jag tänker mig att man sätter en gräns för programmet som alla skolor måste följa. Finns inte platserna på en viss populär skola så får man väl lotta eller något… Gymnasiet är ju snarast att betrakta som obligatoriskt i dagens läge… Borde inte konkurrensen om eleverna göra att det totala antalet utbildningsplatser är ett mindre problem?

    för teoretiska program så har nog betyg ett ganska gott prognosvärde för vem som bäst klarar studierna– det visar i alla fall forskning när det gäller betygs- kontra högskoleprovsantagna till högskolan.

    Ja, de som är ”färdiga” och har motivationen i högstadiet tappar den ju knappast, under förutsättningen att de kommer in på det program som de önskar. Kan man inte se motsvarande samband bland de som misslyckas? De som inte kommer in på det gymnasieprogram som de önskar har en klart större tendens att avbryta sina studier och aldrig läsa vidare? Och är inte det vårt stora samhällsproblem; att så många avbryter sina studier?

    http://www.dn.se/nyheter/sverige/var-tredje-elev-gar-inte-fardigt-gymnasiet

    • Anna skriver:

      Jag tror att tempot i gymnasieskolan kan vara ett problem för de elever som inte är helt säkra på vad de vill. Att man måste satsa på stört, inte minst eftersom vi har kurs- och inte ämnesbetyg, gör att den som halkar efter lättare upplever en meningslöshet.
      I Finland är gymnasiet kursutformat men eleverna skapar sin egen väg, dels genom att välja fördjupningar på vägen, dels genom att de kan välja en lägre takt och bestämma i förväg att det ska få ta fyra år istället för tre.
      Därför tror jag att mer öppna ingångar kan vara till större nytta på de studieförberedande än på de yrkesförberedande programmen och att eleverna på alla program skulle ha möjlighet att bestämma sig för en lägre studietakt. Hellre klar på fyra år än avhoppad efter två…

      • janlenander skriver:

        Vi har redan idag goda möjligheter att börja om på något annat efter första året men många är skrämda av den förlängda studietiden det innebär. Eventuellt skulle vi behöva tänka igenom övergångarna bättre för en del får för lågt studietempo andra året och blir dåligt förberedda för avslutningen.

        Jag har kommit fram till att jag är riktigt rejält negativ till öppna ingångar, det känns som det fördröjer mognadsprocessen. Bättre att prova något fokuserat och känna efter om det är rätt för att veta mer om sig själv inför nästa val. Jag tror att vi ibland också mäter fel saker, en elev som hoppar för att börja på något annat kan ha breddat och stärkt sig så det ska vi inte bekymra oss om. Det kostar extra men det får vi inte hänga upp oss på, det borde få bli vanligt med fyra år på gymnasiet.

  7. Jan Lenander skriver:

    Jag har alltid avskytt allt som har att göra med lotterier och tycker det skulle degradera vår syn på utbildning att inte använda meriter vid antagning. Min tanke är istället att de skolor som inte är populärast är de som måste stå med risken att de inte får elever till alla platser de erbjuder. Pengatillskottet för att det ska bli ett överutbud av platser skulle ju då gå till de som står för risken som möjliggöra att många kommer in. De år när de får få elever skulle de få extra pengar per elev och ha en fin möjlighet att erbjuda de få eleverna en bättre utbildning än den populära skolan. Extrakostnaderna för den öppnare antagningen skulle gå till förbättringar för eleverna så ytterligare skulle utjämna resultatet av antagningen.

  8. Andreas Nurbo skriver:

    Varför ha gymnasieskolan överhuvudtaget? Behandla ungarna som om de hade en hjärna och lär ut mer på grundskolan istället. Stryk flera ämnen som betygsgrundande såsom träslöjd, syslöjd, idrott, hemkunskap (om det nu finns). Obligatorisk motion på schemat javisst men inte betyg i det.
    Slå ihop matematiken, fysiken, teknik och delar av historia och kemi.
    Slå ihop svenska med samhällskunskap och historia och filosofisk metod.
    Biologi med delar av kemin.
    Extra språk visst. Slopa individuellt val.
    Dagens uppdelning av ämnen känns totalt värdelöst och missar att väldigt mycket hänger ihopa.

    Ska det till betygssättning ha en 20 gradig skala istället för dagens 4 steg (totalt värdelöst). Slopa betygsintagning på populära utbildningar och kör intagningsprov istället.
    Slopa att lärare sätter betyg på egna elever, inför fler Nationella Prov, det ska vara prov året runt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s