I ett nyhetsbrev skriver Jan Björklund om särskolan och inleder med följande stycke:
När socialdemokraterna styrde svensk skola fanns det planer på att lägga ned särskolan. Det är en riktigt bra skolform för elever med utvecklingsstörning. Föräldrarna som har sina barn där är mer nöjda med sina barns skolgång än föräldrar som har barn i andra skolformer.
Skolformen är bra för att föräldrarna är nöjda… Det är möjligt att särskolan är en bra skolform, men är föräldrarnas uppfattning verkligen ett bevis på detta? Är målet med skolan att bedriva en verksamhet som föräldrarna är nöjda med?
….Jag tycker inte att Björklund lever upp till sina egna krav på kunskapsfokus och en verksamhet grundad på vetenskaplig evidens i det här uttalandet; han lever snarare upp till sin egen nidbild av ”flumskolan”. Den sortens flumskola som ingen vill ha.
Frågan är om det bara är en lapsus från ministern eller om det betyder något att den här synen kommer fram när det gäller just den aktuella skolformen?
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, särskolan, Jan Björklund, Björklund,
Christermagister 
Mycket angeläget inlägg – varken skolan eller särskolan är till för föräldrar eller andra anhöriga till eleverna, utan för eleverna. Detta fokus får vi aldrig tappa bort.
Helt rätt Morrica!
Christer missförstår antagligen (med vilje?). Jag tror att Björklund anser att särskolan är bra, utan att behöva föräldrars stöd till det.
Skolan bara till för eleverna? Men det är annan diskussion. Den förre socialdemokratiske kulturministern hade bra åsikter om det.
Nyhetsbrevet som Björklund skickar ut är visserligen inte den sortens text där man förväntar sig några långa vetenskapliga utläggningar eller motiveringar, men det innehåller ändå starka uttalanden om kärnan i Björklunds politiska åsikter.
I det här nyhetsbrevet tar han avstamp i åsikten att särskolan ska behållas. Han gör det med motiveringen att det är en bra skolform och han kunde lika gärna ha struntat i den oväsentliga informationen att föräldrarna är nöjda och skrivit t ex: ”Det är en riktigt bra skolform för elever med utvecklingsstörning, vilket flera undersökningar visar.” Nyhetsbrevet hade behållit samma form och slagkraftighet med ett liknande uttalande.
Att han inte gör det kan ha flera orsaker. Han kan t ex ha låtit en praktikant skriva brevet och missat att korrekturläsa eller haft en sömnlös natt och helt enkelt varit så trött att han klämde in meningen av misstag, men det kan också vara så att det inte finns några vetenskapliga undersökningar som visar att särskolan är en bra skolform eller att han faktiskt inte har speciellt höga ambitioner med skolformen; han kanske till och med anser att det duger med att föräldrarna är nöjda?
Det är därför jag avslutar inlägget med en fundering över om det bara är ett misstag från ministerns sida eller om det betyder något mer. Kanske missförstår jag Björklund, men i så fall tycker jag att jag gör det med god grund i materialet. I vilket fall som helst väcker texten intressanta frågor; finns det något vetenskapligt stöd för att särskolan är en bra skolform och vad har Björklund för ambitioner med verksamheten?
Jag tror att det rymmer mer, men det beror på att jag praktiserat på särskola som ung. Föräldrar med barn i särskola, är mycket mer inblandade i sin utvecklingsstörda barns skolgång, i deras utveckling, deras sjukdomar, deras sociala framsteg etc, eftersom framsteg inte är en naturlig process i samma utsträckning. Ett framsteg, i det föräldraskapet, betraktas som ett mirakel, inte som en självklarhet och ett uteblivet framsteg betraktas inte av föräldrarna som ett misslyckande hos läraren eller skolan, utan som ett tråkigt återkommande faktum.
Särskolan präglas av helt annorlunda elever, helt annorlunda föräldrar och helt annorlunda lärare. Det är en helt annan värld, där föräldrarna är oerhört mycket mer involverade och där Björklunds ord är mitt i prick.
Det är en intressant synvinkel som är värd att beakta, tack! Trots det har ju särskolan inte bara sociala mål, utan även kunskapsmässiga. Att Gymnasiesärskoleutredningen föreslår att en ny utredning ska göras vid övergången till gymnasiet är ett tecken på ganska höga kunskapsmässiga ambitioner (för det kan ju inte enbart vara för att hitta eventuella felplaceringar). Jag är för dåligt insatt i verksamheten för att ha någon åsikt i frågan men de argument som brukar föras fram är ju att särskoleelever som är inkluderade i den ordinarie grundskolan, men läser efter särskolans kursplan, kan ha både kunskapsmässiga och sociala fördelar av att befinna sig i en annan miljö. Det handlar förstås om individer med helt olika förutsättningar i en skala här, men det måste ju ändå finnas vetenskapliga undersökningar som behandlar detta? I annat fall tycker jag att det låter som ett angeläget område att utforska.
Finns det någon vetenskaplig evidens för att särskola inte skulle vara en bra skolform? I skolformen finns många som engagerat sig starkt i en utbildning för dessa elever som kan möta deras behov och det finns mycket evidens för att den vanliga skolan inte lyckas hjälpa stora delar av dessa elever tillräckligt. Björklund har helt rätt i att det är rent dumt att ifrågasätta skolformen.
Det är bra att fundera kring vilka elever det är lämpligt med särskola och där spelar förstås föräldrars åsikter roll men det minskar inte samhällets ansvar för att ha elevens bästa i fokus.
Det vore bra med en kraftfull forskningsinsats kring vilka förutsättningar som behövs för olika särskolelevers integrerande i vanliga skolan. Denna forskning får dock inte glömma bort hur undervisning i den vanliga skolan bedrivs på effektivaste sätt för alla elever.
Jag tycker artikeln Felaktigt placerad i särskolan del 1 och liknande berättelser är mycket viktigare att diskutera än själva behovet av särskolan.
Ja, det tycker jag också. Jag har som sagt ingen direkt åsikt i den frågan och har inte hört någon annan framföra åsikten att särskolan skulle vara en dålig skolform heller. Jag bara kommenterar Björklunds slarviga uttalande.
Jahaja du bara hög chansen när den kom. För god för att missa. 😉
🙂 Ja, det är i alla fall halva sanningen.
Sedan blev jag uppriktigt intresserad av om det verkligen inte finns någon vetenskaplig grund för verksamheten och misstänker faktiskt att det kan ligga en viss sanning i att man (du vet de där oidentifierade ”man” 😉 ) inte har så mycket högre ambitioner än att brukarna ska vara nöjda.
Jag vet inte riktigt vilka ambitioner ledningen för särskolan har men de lärare i särskolan jag stött på visar ganska mycket engagemang i elevernas utveckling.
Detta betyder självklart inte att vi ska slussa dit elever i för hög utsträckning som Johan Kants exempel ovan visar så tydligt.
I mina ögon är de där oidentifierade ”man” oftast politiker… samhället i stort… Jag tror att lärarna inom särskolan är bland de mest hängivna och ambitiösa individer man kan hitta!
Ibland tror jag att kriteriet att brukarna är nöjda kan räcka. Det finns så mycket skolan inte orkar med i form av överambitiösa mål.
Ja, det Kristian skriver ovan om att ett uteblivet framsteg betraktas som ett tråkigt återkommande faktum och ett framsteg som ett mirakel är ett tecken på det. Om inte politiker/samhället/föräldrar har högre mål än att brukarna ska vara nöjda är det risk att verksamheten inte leder till den utveckling den skulle kunna göra med högre ambitioner, hur engagerade och kunniga personalen än är.
Därför tycker jag att Björklunds uttalande var olyckligt.
Jag tycker däremot att ökad kunskap till alla elever är så eftersatt att det är väldigt skönt att Björklund är tydlig med att vi fortsätter där vi är. Rent generellt sett är jag skeptisk till de som har en överdriven tro på att göra nytt, göra annorlunda. Ett av skolans problem är alla ogenomtänkta reformer. Bättre att vi satsar på att göra det vi redan gör bättre.
Det är väl inte föräldra som ska vara nöjda.
Om jag riktigt hård drar det hela, efter att lyssnat till några norrlänningar med lärarerfarenhet, är problemet föräldrarna själva som fostrades i den fria uppfostran på tidigt sjuttiotal som har noll koll på att vara förälder än mindre att uppfostra ungen.
Är det här problemet ligger som förklaring att PISA-resultaten är körda i botten?
Det är förstås eleven som ska vara nöjd nu och i framtiden. I det sammanhanget är förstås föräldern bara ett sätt att ta reda på det. Mina erfarenheter är att föräldrar till särskoleelever förstår mycket och också engagerar sig i barnets långsiktiga framtid.
Jan, kan så vara men du sneddar min fråga.
Ja Plura, jag tror som du att föräldrar som själva fått ”fri fostran” tenderar att ha svårare att hitta kombinationen av ansvar och frihet för sina barn. Det gäller dock bara dem där fri fostran blev lika med ansvarslöshet hos föräldrarna.
En viktig förklaring till de försämrade PISA resultaten är förstås en allmän samhällsinställning, där föräldrars inställning till kunskap är en viktig del. Fast det här är på ett mycket svårgenomskådat sätt ihopvävt med skolforskningens inriktning, politisk revanschism mm.
Det är förstås illa om elever som inte hör hemma i särskolan placeras där. Själv har jag inte stött på något sådant fall, däremot på flera som fått gå i vanlig skola för att deras föräldrar antingen vägrat gå med på utredning eller på särskoleplacering. När jag kan använda ordet vägra handlar det alltid om mot elevens intressen för jag har ännu inte varit med om att man på en skola försökt flytta på en svagbegåvad elev som trivs, gör framsteg och har kamrater. Däremot är det inte ovanligt med elever som får sitt självförtroende nerbrutet, som aldrig når målen och som inte har några vänner för att deras föräldrar inte vill gå med på en förflyttning. Jag förstår inte riktigt hur barn kan hamna fel för föräldrarnas godkännande har hittills varit en förutsättning för särskoleplacering. Då måste både skolan och föräldrarna misstolka barnets förutsättningar och bästa.
Jag har också varit med om att föräldrar vägrat i ganska uppenbara fall Helena. Emma skrev om ett sådant fall i en tråd för inte så länge sedan och det enda jag kan komma på att göra då är att konsultera sociala myndigheter och låta dem utreda om det kan kallas ”försummelse” att förvägra barnet sin rätt att läsa efter en annan läroplan.
När det gäller felplaceringarna tror jag att de flesta fall gäller barn som faktiskt har stora bekymmer, men inte bekymmer som motiverar särskoleplacering. PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) hos barn som kommer från krigsdrabbade områden tycks vara ett av områdena och jag antar att även barn som upplevt andra traumatiska händelser riskerar att utveckla ett beteende som gör att de kan felplaceras. Andra områden kan vara ADHD, depression… och kanske är det inte långsökt att tänka sig att föräldrars vanvård i vissa fall gör att barnen utvecklar ett visst beteende och att föräldrarna i dessa fall rent av är lättade över att någon framför ”lösningen” med särskola?