Nej, det är inte jag som är arg. I dag låter jag en arg ung kvinna komma till tals i bloggen:
Fan vad arg jag är!
Nu när jag går i 2:a året på gymnasiet så säger ni ännu en gång till mig efter alla år ”Nej det gick inte så bra på ditt matteprov” och tror ni inte jag har hört det förut? Jag är snart 18 och klarar inte av grundskolematten, ska ni inte fundera på om jag har t ex dyskalkyli? Fan, kom igen, ni är där för att hjälpa mig men det är det sista ni gjort. Nu är enda utvägen att jag ska plugga lite hemma en termin och komma och göra provet? Tror ni jag kommer fatta bättre hemma eller? Verkligen tack för all hjälp jag fått, ELLER?! Fan vad arg jag blir. Bra liv jag kommer att få, kommer inte komma in på något skit bara för att jag har ett problem som ni som är utbildade till å hjälpa mig inte kunnat klara av!
Plugga hemma en termin och göra omprov… igen… Jo, jag är också arg!
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, lärare, dyskalkyli,
Christermagister 
Hon borde fundera på att ta hjälp av bästa matteläraren jag någonsin haft – Christermagister såklart! 😉
Kram! 🙂
Jag brukar titta in i din blogg och beundra de vackra bilderna. När du har blivit en världssensation och tidningarna vill intervjua dina gamla lärare kommer jag att berätta hur elever som du förgyller vår vardag!
Med betyg varje termin hade det framgått för hennes föräldrar åtminstone hur det var ställt, ifall hennes mattelärare inte kunde få tummen ur arschlet och sätta in insatser innan 2:a gymnasieklassen. På det här viset förstör först hon själv (troligen)och sedan skolan hennes framtid. Förtidspensioneringen bland unga ökar trots brist på egentlig sjukdom…
PS Christer. Betyg behövs aldrig för bra lärare eller bra elever. De kommer alltid att synas…
Säga vad man vill, men du håller i alla fall fast vid dina åsikter… 😉
Men det gör jag också!
Det har inte med betyg att göra, det handlar mer om många lärares/skolors vana att läga över ansvaret för misslyckanden på eleverna själva; och de har gott stöd i en skolpolitisk debatt där ett av de vanligaste budskapen är att ”eleverna måste anstränga sig mer”.
Jag önskar verkligen att du kunde se dagens skriftliga omdömen som i de flesta fall är förvillande lika betyg; det finns i alla fall ingen tvekan om att en elev som inte når målen inte gör det när man läser omdömet och åtgärdsplanen. Om sedan skolan får ”tummen ur arschlet” och sätter in åtgärder eller inte är en helt annan femma.
P.S. Eleven har haft formella betyg varje termin sedan år 8, det här handlar alltså om en reaktion efter att den sjunde omgången betyg delades ut. Skolans ”lösning” är att eleven ska plugga hemma för att sedan göra om ett skriftligt prov…
Christer har helt rätt i att det här är en situation där alla parter egentligen varit medvetna om problemen sedan länge. Betyg fanns och de gjorde ingen skillnad jämfört med omdömen. Sen kan förstås byte av lärare etc. skapa långa perioder av okunskap, då överlämnande av den här typen av information ofta misslyckas. Det finns till och med de som har någon underlig syn på att eleven ska börja på ett rent blad. Ifall då hem eller elev inte orkar kämpa för sina rättigheter till särskilt stöd så kan det bli det här sorgliga resultatet.
Sen håller jag inte med Christer om att det handlar om att lägga över ansvaret på eleverna. Det som sägs i debatten i dag är det självklara faktum att ”inlärt” i slutänden hänger på eleven och det skulle kunna vara ett stöd för eleven att hävda sin rättighet till det den behöver. Lagen har inga kompromisser kring att eleven ska få den hjälp eleven behöver. Tyvärr ser jag hur skolor och arbetslag ständigt hamnar i en överbelastningssituation där elever åker runt som Svarte Petter för att ingen hinner med att bry sig. Vi kan inte spara oss till en bättre skola hur mycket SKL än försöker hävda detta.
Nej, lagen kompromissar inte på det här området, men i praktiken gör skolorna det. När man säger åt en elev att plugga på egen hand har jag svårt att se hur det kan tolkas som någonting annat än att man lägger över hela ansvaret på eleven…
När skolan kompromissar gör den sig skyldig till ett lagbrott och den har inget stöd från regering, skolverk eller nästan några andra i det beslutet.
Jag är inte insatt i reglerna för gymnasiet, är det tillåtet att göra så här? Är inte skolan skyldig att anordna undervisning inför omprovet?
I och med att gymnasieundervisningen är frivillig att påbörja och att kurser tar slut så är det inte lika lätt att säga vilka rättigheterna är till särskilt stöd. Mina icke juridiskt expertgrundade undersökningar talar dock för att rättigheterna i många stycken skulle vara lika stora. Jag känner dock inte till en enda gymnasieskola som tillämpar lagar och regler så.
Många gymnasieskolor bl.a. min egen har onfattande möjlighet till stöd i matematik och svenska under kursens genomförande. I övrigt är all extraundervisning obetald övertid som lärare bjuder eleverna på utifrån sitt personliga engagemang.
Det är ju inte klokt, jag skulle skämmas om jag var tjejens lärare. Jag begriper inte hur man som lärare låter sådant passera år efter år, eventuella lärarbyten är ingen ursäkt. Så länge tar det inte att komma underfund med elevers svårigheter även om överlämnandet varit bristfälligt.
Tyvärr har även jag mött attityden ”det är inte längre vårt problem” vid överlämnandekonferenser. Det är ju allas vårt problem oavsett om jag undervisar eleven längre eller inte, det är ju eleven som råkar illa ut.
Jag som gymnasielärare har tagit emot ganska många elever med motsvarande bakgrund och det gällde då oftast elever från en högstadieskola med en oerhörd stor andel obehöriga lärare. Det känns inte alls troligt att dessa lärare inser elevers problematik speciellt snabbt när de har så stora svårigheter med ämnet i övrigt. Som individer vill jag inte direkt hänga ut dem och säga att de ska skämmas men skolan och kommungubbarna borde däremot ha en rejäl skrapa.
På gymnasiet blev vi ibland riktigt desperata när våra insatser kring visuella, muntliga, och andra förmedlingsformer inte räckte till. Vårt tjatande om speciallärare och extra resurser ledde till slut till att en speciallärare kom och föreläste för oss om hur vi skulle arbeta med dyslexiträning. Det är när sådant inträffar som man ger upp och tappar engagemanget.
Man får ju hoppas att sådant uppmärksammas på ett ”högre” plan än bara vid gymnasiets mottagande. Ibland tror jag att sådant kommer fram tydligare i en liten kommun, felet märks fortare. Samtidigt gäller det ju att den lilla kommunen sedan tar tag i problemet.
Speciallärare/pedagog måste ju sättas in tidigare än på gymnasiet (men där också) för att det ska bli bra tror jag. Jag har jobbat med en specialpedagog som har varit mycket engagerad och påläst och fungerat som ett mycket bra bollplank för mig. Så borde alla ha det.
Ibland tror jag man blundar hårdare i den lilla kommunen när medborgarnas engagemang för tjogtals av byskolor urkholkat ekonomin. Det är inga lätta belöningar för en politiker som ägnar sig åt dessa frågor.
När problemen blir riktigt stora beror det ofta på en personfråga, specialläraren i mitt exempel var en lärare som inte klarat det vanliga lärarjobbet. Det innebär inte att vi ska fokusera på att hänga ut personer för skolan ska ha kraften att hantera varierande kompetens och inte skylla på att ingen hjälte dök upp.
Byaskolorna i min lilla kommun är till stor del nedlagda för länge sedan 🙂
Min rektor brukar säga att skolan ska vara en plats för alla och att det även gäller lärare…
Pingback: Arbetsmarknad, utveckling och utbildning | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Jag har bara undervisat eleven sporadiskt under en termin när hon gick i sjuan och känner henne bättre i rollen som gymnastiktränare. Jag kan förstås inte gå in på detaljer i det specifika fallet, men rent generellt tror jag att man kan säga att många elever i hennes situation har drabbats av att stressade matematiklärare med alldeles för många elever att undervisa drillar dem i räkning så att de med nöd och näppe klarar godkänt på ett par skriftliga prov. Läraren kan då sätta ett godkänt betyg (om ej med gott samvete) trots att elevens matematiska förståelse inte är speciellt hög. Läraren slipper underkänna en elev och skolans statistik ser bättre ut, den som drabbas är eleven eftersom man bara skjuter problemet framför sig.
När jag sökte efter lösningar åt henne hittade jag dessa två sidor som kanske kan vara till nytta för fler:
http://www.matteboken.se/
En sida där man kan få gratis hjälp med matten online.
http://www.mattecentrum.se/
En organisation som erbjuder gratis stödundervisning på olika orter.
Jag hittade sidorna i dag och har inte hunnit testa dem. Om någon har testat dem, eller har andra tips, så tar jag tacksamt emot feedback och info.
De här resurserna kan vara en hjälp men ofta räcker de inte för de som har svårt i matte. Liknande stödresurser är i växande framför allt de digitala men tyvärr behövs ofta äkta möten med någon riktig lärare för att hjälpa eleven och då räcker inte det här till.
Snälla G är verkligen inte speciellt ofta snälla, då de rycker undan möjligheten till hjälp.
Det här gäller nog i lika hög grad gymnasiet då bristande förkunskaper ställer till det rejält på högskolan.
Jag tror inte det går fram, det jag vill säga. Om demokratiska betygssiffror var legio i bedömningen och inte devalverade lyckosiffror, så kunde man på riksbasis verkligen bedöma hur många som verkligen inte kan läsa/räkna/skriva i Sverige och sätta in fler timmar på den undervisningen tills ett godkänt medelvärde i ämnet kommer till stånd. Meningen med betyg är inte att nedskriva den singulära individen, utan att få fram var kunskap saknas på riksnivå och därigenom få incitament att sätta in de förstärkningar som behövs.
Meningen är ju att få en kunskapsutveckling för hela folket för en rimlig peng. Skolor som redan är bra, behöver inte förstärkning, men skolor som är undermåliga måste förstärkas. Allt annat är bara gagg.
Jag förstår vad du menar, men betyg är inte ett bra instrument att använda i det syftet. Betygen är till för att beskriva den enskilda individens kunskaper och färdigheter i förhållande till de nationella målen. Visst kan man även använda dem för att få en viss inblick i vad som saknas på riksnivå, men i den funktionen är de ett alldeles för trubbigt instrument för att vara till hjälp med det du är ute efter. Ett betyg innehåller helt enkelt för många olika variabler. För det du är ute efter har vi i stället de nationella proven som är betydligt mer specifika. De första nationella proven görs som bekant i år 3 och därför behövs inte några tidigare betyg ur den här aspekten.
SKL har ständigt försökt spara sig till en bättre skola och misslyckats. Jag är inte säker att jag tror att det här med mer betyg kommer att ändra på detta faktum även om jag kanske hoppas lite. SKLs nuvarande slogan är ”Lär av de som lyckas med skolan” låter möjligtvis som gratis studiebesök för lärarna som arbetar på dåliga skolor, inte som extra pengar till sämst i gänget. SKL funderar nog snarare på belöningspengar till de duktigaste.