Jag lyssnar mycket på musik. Om det är någonting som har varit oförändrat i mitt liv så länge jag kan minnas så är det just det. Mina bandspelare, skivspelare, CD-spelare och datorer har alltid fått jobba hårt. Sedan en av mina kompisars äldre systrar var vänlig nog att ta med sig ett gäng finniga 13-åringar på en konsert med Accept i början av 80-talet har också en stor del av mitt nöjesliv kretsat runt konserter. När jag var ung såg jag alla de klassiska hårdrocksbanden spela på stora arenor (nåja, med svenska mått mätt…), men nuförtiden uppskattar jag konserter i mindre, mer intima, lokaler och min musiksmak är bredare. Jag försöker att se minst en konsert varje månad.
Konserter innebär en närkontakt med musiken och med musikerna som för mig är omvälvande. Efter att jag stått där framför scenen och blivit bländad av ljusen, omsluten av publiken, sett sidor av artisterna som hittills varit dolda för mig och gjort en riktig djupdykning i musiken har jag fått en ny dimension i vardagen för lång tid framöver. Jag lyssnar på bandets musik på ett annat sätt, eller, jag upplever i alla fall andra saker. Det som tidigare visserligen var ljuv musik, svängiga beats, röjiga riff eller aggressiva vrål i mina öron, för nu även med sig en viss doft och visar mig bilder; den väcker minnen och känslor. Bandet, musiken, texterna och artisterna betyder mer för mig än tidigare.
Hur ofta bjuder du eleverna på en liknande närkontakt i skolvardagen?
Vi kan inte låta skolan vara begränsad till en teoretisk verksamhet inom dess betongmurar. Vi måste ge barnen en chans att uppleva världen där utanför. Det är inte slöseri med tid; jag är övertygad om att t ex ett dagsbesök på reningsverket ger större effekt än fem dagars teoretisk undervisning i källsortering och vattenrening i klassrummet.
P.S. I torsdags kväll såg jag The Boboon Show och Little Marbles och jag har skrivit om det i min musikblogg.
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, pedagogik,
Christermagister 
Jag var på studiebesök på reningsverket i högstadiet. Jag minns följande:
1. Det var gallergolv man fick gå på och under det strömmade floder av…typ…bajs och jag fick tvångstankar om att ramla i.
2. Det var äckligt.
Jag känner till en tjej som anser att vattenrening är det viktigaste som finns. Hon sorterar ut odugliga killar på krogen genom att börja prata om reningsverk etc. för att se om de missar poängen i att det här är viktigt.
Det kan vara äckligt på ett reningsverk men hur får vi elever att förstå hur mycket äckligare det är att släppa ut skiten. Genom att plugga återvinning?
Det är klart att det är viktigt med vattenrening, jag försökte bara beskriva hur mycket jag fick ut av själva besöket när jag var ~14 år. Jag visste väl att det var viktigt då också, men jag förstod inte riktigt poängen med att åka så långt för att se nåt som de kunde ha förklarat för mig i klassrummet. Men sen är jag ju en extremt teoretisk person, jag har alltid lärt mig genom att läsa.
Mina ideal handlar nog mer om de stora teoretiska tänkarna med banbrytande insatser inom forskning som sen också står mitt ute i mossen och hämtar upp 4000 år gammal dy för att analysera vad som hänt i naturen.
Jag hör nog till de ”grymma” lärarna med liten förståelse för den som inte vill gå nära bäcken som luktar äckligt.
Vad ska jag säga Mary? Det finns förstås hopplösa fall! 😉
Allvarligt talat, vad man minns och om det har påverkat en eller inte är lite olika saker. Jag tror att vi alla har känslor, värderingar och t o m fakta inom oss som vi inte har en aning om var de kommer ifrån. Kanske har det där besöket i alla fall väckt en slags grundläggande känsla inom dig att det är viktigt att vattenreningen i ett samhälle fungerar? Kanske har du lättare att förstå problemen i ett U-land där det inte gör det än om du inte sett bajset med egna ögon? Kanske tänker du på vad du spolar ner i toaletten mer än om du inte varit där?
Kanske är du bara tacksam för att någon annan tar hand om skiten? 🙂
Ja, kanske det där med att tänka på vad man spolar ner i toaletten. Jag tror de visade typ ”kolla här vad puckon har spolat ner”. Fast det kan ha varit på film också 😛
Men visst, det är klart att man undermedvetet kan lära sig saker.
Jag hör till de som anser att det är viktigt att skolan också över upp praktiska förmågor kring att undersöka och förstå saker även när omständigheterna är mindre gynnsamma.
Vet inte varför fegheten när det gäller att låta eleverna möta omvärlden har smugit sig in i skolan. ”Är du ensam lärare på exkursionen?”, ”Ni går väl inte över stora vägen?”, ”Hinner ni tillbaka i tid?” …… och det här handlar om högstadieelever.
Det har varit en hel del uppmärksammade fall med lärare som blir stämda för att de varit oaktsamma vid utflykter de senaste åren. Man ska egentligen göra en skriftlig riskbedömning innan har jag hört någonstans…
Ja, debatten, men även myndighetsbesluten är full av kritik, förslag om överklaganden och nollvisioner när det gäller risker. Varför var jag tvungen att se sådant äckligt, det skvätte på min tröja, jag brände mig är en del av skolvardagen medan fegheten kring att göra nytt breder ut sig.
Jag gör då lite reklam för en ödmjuk orubblighet där vi tar avstamp i skollagens rätt till ”ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling” och detta ställer faktiskt krav på mod. Inte någon dumdristighet där man inte lyssnar till kollegors och andras varningar men ändå en drivkraft till att våga pröva nytt och annorlunda.
För ett par år sedan var jag var på ett tvådagars seminarium i Mobilisering Mot Narkotikas regi.
En av föreläsarna förklarade på ett väldigt pedagogiskt vis hur belöningssystem fungerar i hjärnan och hur de blir slitna av syntetiska belöningar (läs: droger). En narkoman söker alltid efter den första kicken igen. Den som aldrig går att uppleva på riktigt om du inte ökar mängden intag eller ”byter upp dig”.
Sedan dess har jag alltid snackat med elever om hur de ska tillåta livet att kicka dem. En kyss, en konsert, göra ett mål, en kram….osv. Låt hjärnan fyllas av riktiga, och inte syntetiska, belöningar. Just konserter tycker jag är ett alldeles utmärkt sätt att tillåta sig att livet kickar en. Förra året var jag på Ace Frehley (solo) i Västerås och jag grät som en beatelsfan på 60-talet. Det finns mer än kunskap vi kan ge eleverna inför framtiden.
Brukar gärna nämna till elever att jag sett Maiden på Hovet ’86 (De satansfördömda WASP som förband), Metallica redan ’88 (då Queensrÿche var förband med sin klassiska platta Operation Mindcrime) och Ozzy ’86 (Monsters of Rock med Scorpions och ett Def Leppard med en enarmad trummis i sitt andra framträdande).
’84 var förresten min första riktiga konsert på egen hand. KISS på Hovet. Ett just startat Bon Jovi var förband. På den här sidan kan jag drömma mig tillbaka:
http://www.setlist.fm/setlist/kiss/1984/hovet-stockholm-sweden-13d61da5.html
Vad spännande Dan, då har vi befunnit oss på samma konserter åtminstone två gånger! Jag såg också Maiden och Monsters of Rock. På Monsters böljade publikhavet så mycket att jag tvingades bokstavligen springa fram och tillbaka och var rädd att ramla och bli nedtrampad minns jag. Judas Priests Turbo-turné och Alice Coopers comeback är två andra favoriter från den här tiden!
P.S. Jag såg faktiskt W.A.S.P. nu i oktober också!
http://schoolsoutchristermagister.wordpress.com/2010/10/18/w-a-s-p/
Jag brukar dock inte nämna för eleverna att jag och kompisen skolkade för att gå på Maiden….
Kanske lika bra det! 😉
Närkontakt hade varit kul 🙂 Vi försöker med skolbio, -teater och -konsert. Tyvärr (eller inte) så finns jag och min arbetsplats i obygden så det finns inte ens ett museum i kommunen. Tänk vilka resurser lärare i storstäder har, jag blir avundsjuk! Vi har dock fina möjligheter till friluftsdagar, vilket vi försöker ha flera varje termin. Den här tiden på året med mörker och kyla blir det dock färre. Men så fort solen börjar värma brukar det bli pulkaåkning och hamburgerstekning på muurikka.
Både för- och nackdelar alltså! 🙂