I kommentarerna till mitt tidigare inlägg om den nya läroplanen diskuterar Emma och Jan om planeringen bör utgå från strävansmålen eller uppnåendemålen i den nuvarande läroplanen. Ska man sikta mot stjärnorna och på så sätt verkligen utmana eleverna att nå nya höjder, men riskera att man lägger ribban så högt att de känner att det är lönlöst att försöka, eller ska man utgå från lägre förväntningar och krydda på med nya mål när eleverna uppnått de grundläggande? I det andra fallet finns risken att de lägre förväntningarna gör att eleverna inte når sin fulla kapacitet.
Det är ett intressant dilemma som antagligen har varit aktuellt för pedagoger i alla tider, och jag tror att det kommer att vara det även framöver. I anslutning till denna diskussion bör man förstås fundera på både individualisering och nivågruppering, men det får jag ta en annan gång. I dag tänkte jag i stället lyfta fram hur de nya läroplanerna försöker tackla saken.
För det första har man tagit bort uppdelningen i strävansmål och uppnåendemål; motsvarande diskussion kommer antagligen snarare att röra sig kring hur man använder de övergripande målen i kap 2 som jag skrev om i det tidigare inlägget.
Man har också delat upp kursplanerna i delarna syfte och centralt innehåll. Avsnittet syfte avslutas med ett par sammanfattande mål, så jag antar att det kan bli diskussion även om detta.
Ett obligatoriskt centralt innehåll är dock något helt nytt jämfört med nuvarande kursplaner och här finns det inga tveksamheter; alla elever ska undervisas i allt som finns med. Jag har tidigare varit tveksam till det centrala innehållet, men jag tror nu att det tillsammans med kunskapskravens utformning kan leda till någonting riktigt bra.
Kunskapskraven är nämligen uppbyggda på de tre delarna fakta, förståelse och analys. Inom varje betygssteg finns samtliga delar med, men med en kvalitativ progression. Det innebär att vi lärare måste sträva efter att utveckla alla elevers förståelse och förmåga till analys; det blir tydligt att ett godkänt betyg (E) inte bara motsvaras av faktakunskaper.
(Det ska ju förstås inte vara så nu heller, men tyvärr har jag sett exempel på detta.)
Den kvalitativa progressionen i kunskapskraven beskrivs med följande begrepp:
I praktiken kan det se ut så här:
Progressionen från betygen E till A inom ett ämne kallade Skolverkets föreläsare för en ”berättelse” under förra veckans utbildning och därför fortsätter jag med det. Som du ser uttrycks delen fakta av ”kunskaper” i den här berättelsen och du kan följa progressionen med hjälp av begreppen ”grundläggande”, ”goda” och ”mycket goda”. På samma sätt kan du hitta delarna förståelse och analys i samtliga steg; ”berättelsen är densamma men på olika nivåer”, som man sa från Skolverket.
Självklart innebär inte de här förändringarna att betygen i framtiden kommer att bli likvärdiga och opåverkade av de individuella lärarnas tolkningar av begreppen, men jag tror som sagt att det centrala innehållet tillsammans med kunskapskravens utformning kan leda till att det blir tydligare att alla elever ska möta en rik och varierad undervisning i skolan… och då är vi tillbaka vid Emma och Jans diskussion om risker och förtjänster med att sikta högt igen… 😉
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, läroplan, Den nya samlade läroplanen, Skolverket,
Christermagister 
Jag är lite irriterad över att kunskapskraven inte finns ännu. Jag hade velat se på vilket sätt de hänger ihop med det centrala innehållet och målen.
Det blir nog bra att inte endast faktakunskaper räcker till för betyget E, min förhoppning är att alla elever kommer att få en chans att utveckla sig med den här betygsskalan. Då kanske det blir tydligt för alla oss lärare vad vi faktiskt ska få våra elever att nå och göra.
Jag funderar lite över de nya målen, hur sk de hanteras så att säga? Jag tänker mig att ett mål ska alla nå och att det alltså blir någon slags minsta gemensamma nämnare eller är målet ett mål och så jobbar alla mot det och kommer så långt de kan?
Kunskapskraven dröjer som sagt till i slutet av februari. Förseningen beror på det sena beslutet om att det ska delas ut betyg i år sex. Exemplet ovan är från år 9, så det kan du nog se som ett ”klart” exempel på hur det kommer att se ut.
Kunskapskraven ska berätta hur läraren ser att eleven har nått målen, hur dessa färdigheter tar sig uttryck, och därför ska de vara strikt kopplade till målen. Det centrala innehållet används i bedömningsarbetet för att hjälpa till att tolka kunskapskravens text; om du läser kunskapskraven och undrar vad sjutton de menar med ”grundläggande kunskaper” så kan du hitta detta i det centrala innehållet.
”Jag tänker mig att ett mål ska alla nå och att det alltså blir någon slags minsta gemensamma nämnare eller är målet ett mål och så jobbar alla mot det och kommer så långt de kan?”
Ja, så kan man nog säga. Alla ska ju nå E och eftersom alla delar (fakta, förståelse och analys) finns med i detta steg så handlar de högre betygen om att utveckla de färdigheter som grunden gett.
Vi kan alltså se det centrala innehållet som ett förtydligande av vad som ska läras? Jag har inte satt mig in i det här allt för mycket, väntar på konferensen och filmen jag sett var så upprepande att jag slutade lyssna efter ett tag. Ska kolla vad mer som finns.
Vet du om det är tänkt att det centrala innehållet är någon slags grund, minimun eller vad man ska kalla det? Efter vad jag sett så är ju det centrala innehållet relativt omfattande så att det kan bli svårt att hinna med något mer.
Emma, vad jag förstått är det det minsta ni ska undervisa så alla har lika tillgång till ämeskunskap.
Sedan är det givet att ni som lärare får lära ut mycket mer om ni vill. Problemet med dagens situtation är att lärarna använder läroböcker för att planera kursinnehållet och då blir det för lite och för mycket varierande. Men framför allt det nås inte uppnående målen enligt kursplanen.
Och det ni ska vara klara över är att Skolinspektionen kommer köra hårt i sina inspektionern kring centralt innehåll och uppnående av kunskapkraven vad jag kan tolka vad som är på gång.
Precis. Man säger att man utgått från timplanen i planeringen av det centrala innehållet och att man lämnat utrymme för att läraren/skolan ska kunna föra in ytterligare innehåll… Hur det kommer att fungera i praktiken återstår att se.
Jag är lite tveksam men det är nog mest för att jag såg den där filmen och historiefarbrorn tyckte att man måste samarbeta med andra ämnen för att hinna med. Men det kanske var hans uppfattning, vad vet jag.
Just nu känner jag att det är lite för styrt men det kanske ändrar sig när jag väl börjar jobba efter det nya.
Ja, jag är lite orolig för det där jag också. Visserligen tycker jag personligen att man bör arbeta mer ämnesövergripande, men om de har utgått från att man gör det när de beräknat innehållet så har de byggt in en pedagogisk styrning i systemet. Det är inte deras uppdrag och det kan ställa till stora bekymmer när verkligheten inte ser ut som de förutsätter…
Jag tror inte de har tänkt speciellt mycket kring hur vi ska lära ut innehållet.
Jag tycker förstås att nuvarande mål är tuffa och begränsar friutrymmet men av diskussionen ovan att döma så finns det ju de som tyckte att de behövde göras än mer omfattande. All den information jag fått pekar på att målen inte ska vara ett enda dugg svårare att nå men att nu när det blir tydligare kan nog många ändå uppleva det så.
Det är att hinna med att behandla alla områden i det centrala innehållet med den tid man har till förfogande som vi misstänker kan bli tufft. Skolverket säger själva att man kan behöva arbeta ämnesövergripande för att hinna med, och den sortens styrning kanske vi inte vill ha? Jag tycker nog att ca 20% av undervisningstiden borde ”bli över” så att läraren/skolan har frihet att föra in lokala ämnen och framförallt för att vi ska kunna följa direktiven om att eleverna ska kunna påverka innehållet.
Skulle man behandla mindre centralt innehåll pga att det inte var tydligt specificerat i lpo94?
Jag vet inte. Det återstår att se hur väl det fungerar i praktiken.
Jag har mött många elever vars ofta obehöriga högstadielärare slarvat med innehållet i mina ämnen för att det varit otydligt i Lpo94. Det är dock då också helt klart att dessa elever inte heller borde varit i närheten av godkända enligt kursplanemålen.
Lyckligtvis har de flesta högstadielärare lärt eleverna bra innehåll och fått dem att uppnå kursplanemålen. Jag tror inte några duktiga lärare kommer att uppleva Lgr11 som svårare att klara.
Jag vill inte ha den typen av styrning även om jag gillar ämnesövergripande arbete. Det kan ju faktiskt hända att jag står där en dag med kollegor som är dåliga på det. Och det spelar ingen roll att det kanske ingår i uppdraget, den som vill vara motsträvig kommer att hitta ett sätt att vara det oavsett.
Hur kommer det att gå med friluftsdagar och skolbio? Finns det tid för det det?
Jag kan förstå behovet av styrning med så här mycket vet jag inte om det behövs.
Har sysslat mycket med bedömningar inom kvalitetsområdet genom mitt liv. Därför blir jag smått förskräkt när jag ser hur Skolverket lägger in progressionen med begrepp eller ord som inte är värdeneutrala.
Vem har tolkningsföreträdet i orden ”god” och ”mycket god”?
Som alla inser kommer det att finnas lika mycket tolkningar av vad orden ovan betyder bland lärare som rektorer som elever och föräldrar. En grogrund för rättsosäkerhet.
Ur min synvinkel kommer godtycket att fortgå och du har en osäkerhet i vad som menas för att grader bedömningen. Det ska aldrig finnas ett tolkningsutrymme.
Precis. Det är därför jag skriver: ”Självklart innebär inte de här förändringarna att betygen i framtiden kommer att bli likvärdiga och opåverkade av de individuella lärarnas tolkningar av begreppen”.
Däremot tycker jag att det är OK. Jag tycker att priset för att uppnå en högre rättssäkerhet är för högt; det skulle innebära ett totalt fokus på skriftliga prov. Jag tycker att det är bättre att se till att lärarna är så duktiga som möjligt på det här med att göra bedömningar och att inte ha så snäva krav vid antagningen till gymnasiet. Har vi verkligen så dåligt med utbildningsplatser och resurser att 5-10 poäng av maximalt 320 (eller 340) ska vara avgörande?
Du har helt rätt Christer. Då borde vi också släppa den utopiska synen på likvärdighet.
Ja, det tycker jag att vi borde.
Släppa den utopiska synen på likvärdighet som ger en grå låg likformighet som resultat men ändå använda en skön möjlighet att arbeta för likvärdighet i formen att alla är värda en bra grund av kunskaper man behöver.
Utopisk likvärdighet? Pja… Med tanke på att livsinkomsterna mellan en person som kommer in på Handels eller KI och en som inte gör det skiljer sig _en hel del_ kan man väl säga att man får fortsätta ställa riktigt höga krav på likvärdighet i en demokratisk rättsstat…
Men… att det inte går, givet ett språklig förmedlat och därmed extremt tolkningsbart betygssystem är ju klart.
Vi kanske skulle sluta med den här farsen, där vi påstår att vi kan mäta människors förmågor, kunskaper och färdigheter med den precision som det får effekter. Den tiondel som skiljer mellan antagen och inte antagen saknar helt enkelt täckning.
Jag är en lärare med ambitionen att upplevas som någon som utmanar och driver på eleverna väldigt mycket. Det känns farligare att driva på för lite. Hur går det ihop med att jag i mängder av situationer vill begränsa planering till uppnående mål, avgränsa kursplanemål så mycket som möjligt etcetera?
Jo, jag har en syn på att den grundläggande kunskapen förstärks med variation. Jag kanske skulle försöka använda den framstående skolforskaren Ferenc Martons ord om ett normativ synsätt kring skeenden som lärare förmedlar men där fokus är elevernas ”sätt att relatera aspekter till varandra”. Inom alla ämnen finns det analysvägar, tips, recept, arbetsmetoder som har visats sig vara framgångsrika för att lösa de uppgifter man bedömer elevens kunskaper utifrån. Jag tror med ganska mycket stöd från forskningen att den här grundläggande kunskapen förstärks av funderingar kring alternativen. Den förstärks med alternativa tankegångar som startar i de olika elevernas huvuden. Mängder av olika intellektuella utmaningar förädlar de grundläggande recepten på hur saker kan göras.
Vi kan mäta den grundläggande delen av kunskapen och hur väl eleven hanterar små variationer i förutsättningarna. De alternativa tankevägarna ska ha sitt ursprung i eleverna och vara ständigt olika, dvs de är omöjliga att mäta och följa upp. Detta är dock inte något problem för variationen och alternativen gör inlärningen av det grundläggande recepten djupare och mer flexibel och det går att mäta.
Strävansmål, syften mm bör öppna upp för en flexibilitet i vilka resonemang eleven vill analysera. Vilka mål och syften som är i centrum är inte det viktiga utan bara att utmaningen blir stor och den kan göras mycket större om eleven själv får lägga tankekraften där den leder vidare på bästa sätt.
Det låter vettigt. Enklare uppgifter belysta och analyserade från olika synvinklar och lösta på olika sätt är alltså bättre än uppgifter på en högre svårighetsnivå?
Då håller du också med mig om att det är bra att kunskapskraven på alla nivåer innehåller delarna fakta, förståelse och analys?
Ja, det gör jag även om jag känner mig lite orolig över att det blir många förändringar på en gång.
Tanken med ett grundrecept som man belyser med olika elevinspirerade alternativ fungerar på alla tre nivåerna enkla, utvecklade, välutvecklade resonemang. Fungerar på alla tre nivåerna beskriver, förklarar, generaliserar osv.
Oops, nu måste jag nog protestera.
Fakta ja, men analys är att se mönster, inget annat. Eller som Japanerna ser gå ut och se med egna ögon. Det är värderingen, sedan man sett, som ger förståelse eller det som i pedagogiska sammanhang kallas utvärdering (analys och värdering i giftomål).
Tyvärr blir det ofta fel när man hoppar över det kliniska seendet och snabbt hoppar på en värdering. Det är då våra egna värderingar styr och man hamnar fullständigt fel. Det som jag berört tidigare i tråden.
Alla har individuell förförståelse så att även om analys bara handlar om att se mönster så ser vi som individer väldigt olika mönster.
Annars tycker jag att du verkar ganska överens med Christer även om vi kanske kan fundera lite kring vad från en pedagogisk synvinkel skulle kunna lägga in i begreppet utvärdera.
Ja, i skolan lämnar vi ju inte elevernas analys hängande, så att säga. Säg att vi genomför ett experiment inom NO eller visar på ett matematiskt mönster. När vi har gjort det låter vi eleverna analysera (försöka se ett mönster/komma med ett förslag till förklaring) efter deras egen förförståelse. Efter att vi har låtit dem redovisa sin slutsats och tankar är det antagligen dags för en ny omgång studier och analys. Kanske måste vi föra in nya fakta och sedan upprepa försöket för att till slut hamna i en förståelse.
Eller har jag missförstått vad du menar Plura?
Nej, det har du inte!
Pingback: Skolreformer « Rektorns blogg
I diskussionen dyker det upp en hel del tankar kring förhållningssätt när det gäller ansvar. När jag jämför så kan jag se att det finns några små förändringar i skollagen men i stort sett inga i Lgr11 när det gäller den biten. Här sker egentligen ingen förändring men jag tycker det ändå är intressant att fundera lite mer, för diskussionen om bakläxa etc. kan gå fel.
Vi har skolplikt men ingen kunskapsplikt i skolan. Det finns en hel del kvardröjande oro och tankemönster från gamla tiders skola där dåliga kunskaper kunde resultera i mycket påtaglig fysisk bestraffning. Här anser jag att det har blivit ett väldigt litet och i stort sett avklarat problem även när det gäller andra mildare former av bestraffning även om vi inte förstås inte alla är överens om gränsen mellan straff och konsekvenser. Skolplikten ställer implicit en del krav om skötsamhet och behandling av klasskamrater men kunskapen är helt frivillig.
Uttrycket bakläxa är ett minne från tiden då en läxa verkligen kunde vara ett straff och därmed något som vi borde kunna sortera ut både när det gäller lärare och elevers prestationer. Den elev som vill uppnå kunskap måste efter ett försök som inte fick rätt resultat göra nya försök, någon slags göra-om-läxa, göra-igen-uppgifter. Det här är inget straff utan en naturlig del av ”trial and error” kunskapensgrundväsende. Skollagen säger inget om några måste-mål och bakläxor för lärarna men har kraftfulla formuleringar om att alltid möta elevens behov och stimulera eleven.
Eftersom alla elever egentligen vill uppnå kunskapsmål behöver de göra försök efter försök för att uppnå kunskap och lärarna ska vara där hela vägen och oavsett vad som har skett tidigare alltid försöka hitta de bästa vägarna framåt.
Pingback: Öka lärarskickligheten, men hur …… | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Pingback: Progression ett viktigt begrepp som borde vara lätt | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg